Dessie:
Jag kom precis tillbaka till datorn efter att ha skrikit in i en kudde i närmare 20 minuter men jag ska försöka sammanfatta Dessie senaste inlägg om psykisk ohälsa utan att övermannas av viljan att snärta henne med en avbruten bilantenn nästa gång jag ser henne.
Det kan komma att ske ändå – allt beror helt på om det finns någon bil med avbrytningsbar antenn i närheten nästa gång jag ser henne.
Jag tror att när man har ångest så ska man inte ”skjuta undan” problemen med te.x mediciner, och de flesta ”gräver ju ner sig” hemma när man har ångest. Jag förstår att det inte är lätt, men jag tror att det blir som en ond spiral och att man endast ”dödar ångesten” tillfälligt. När man är hemma också när man har ångest så bildar man en sorts social fobi och allt går bara runt i en ond cirkel. Jag tror på det naturliga (ja det kanske låter hårt) men att träna, prata ut och iallafall försöka gå ut och göra något gör mycket för själen. Rutiner är också enormt bra när man har ångest, för människan behöver rutiner och veta att man har saker att göra. Annars blir det lätt så att man stänger in sig själv med onda tankar.. Så mitt tips är iallafall att gå upp tidigt, försöka träna på något vis, även om det bara är en promenad, och även om man inte har något att göra – försöka tvinga sig själv till att gå ut och hitta på något. Kanske gå till bibblan, träffa en kompis eller vad som helst. Bara man kommer ut och socialiserar sig på något vis så man inte blir ännu mer instängd.
Den som tror att ångest går över av att gå till bibblan eller – håll i hatten – göra någonting för själen vet inte vad ångest är.
Att trivialisera psykisk ohälsa som hon gör i sitt inlägg med hänvisning till att man bara ”dödar ångesten” tillfälligt gör mig så ledsen. Stackars alla de unga tjejer och killar som har Dessie som förebild och som mår dåligt på ett eller annat vis.
Stackars den som kommer skuldbelägga sig själv för att ångesten inte gick över av ett träningspass eller av ett besök på biblioteket och som inte vågar be om mer hjälp för de skäms på grund av människor som Dessie.
Och förlåt, men är det någonstans man får ångest så är det väl för i helvete på bibblan när fjorton förskolegrupper är där samtidigt och tävlar i vem som kan äta upp en bok fortast, samtidigt som fröken pedagogen försöker få 38 ligister att sitta stilla och tysta i en ring för att lyssna på högläsning – ligister som mest försöker peta ut varandras ögon med blyertspennor eller peta upp suddgum i näsan.
Hur länge ska människor som Dessie få kasta skit på psykisk ohälsa?
Hur länge ska man behöva skämmas över att man behöver mer än en promenad för att bemästra sin ångest?
Hur länge ska Dessie få kasta diagnoser omkring sig utan att någon säger emot?
Inte längre säger jag och det är därför jag skriver detta inlägg.
Jag tror att Dessie lider av ångest och den där självdiagnostiserade ADHDn ungefär lika mycket som jag tror på att jorden är platt och att man kan segla över kanten.
Inte det minsta, jävla dugg alltså!
Sorry för tidigare spoiler. ?
En deprimerad person har inte en ”dålig dag” som du verkar tro utan har en kemisk obalans i hjärnan.
Man kan inte rycka upp sig från en depression. Och kan DU det så är du så långt ifrån deprimerad som man kan komma och kan väl göra oss alla en tjänst och bara hålla käften om saker du inte vet någonting om?!
Och Dessie – hur går det här ”naturliga” ihop med faktumet att du måste käka Benzodiazepiner när du ska flyga? Kan du inte bara ta en runda in på Pocketshop innan du kliver ombord på planet? Det borde väl funka?
Föregående inlägg 