Jag äter tills det rinner ur öronen.

Lady Dahmer:

Vikt, mat och bantning är två ämnen som nog aldrig kommer slutas diskuteras, debatteras, blötas och stötas från alla dess håll och kanter tills den dagen jordens befolkning utrotas på samma sätt som dinosaurierna gjorde.
Poff – så är vi borta!

Tills dessa poffet sker kommer ämnet diskuteras och idag är det Lady Dahmer som har äran att leda debatten från sin blogg.
Om sanningen ska fram så diskuterar hon egentligen ett blogginlägg som Cissi Wallin skrivit men dessa två är ju som ler och långhalm så jag väljer en av dem då Dahmerskans inlägg ger utrymme för aningens fler diskussionsvinklar än Wallinskans..

Jag tycker ni ska gå in och läsa Lady Dahmers inlägg i sin helhet och sen vill jag plocka ut ett par saker som jag tycker är intressanta.

(Så.. har ni läst nu?)

Jag fattar om man är kraftigt överviktig och vill gå ner i vikt. Jag fattar det. Jag fattar att man kanske vill bli smal då. (Även om de också borde låta bli att banta pga ja ni vet varför vid det här laget) Samhället ger oss ingen alternativ önskan eller tanke.

Vad är banta? För att gå ner i vikt måste man göra av med fler kalorier än man tar in – du måste alltså springa mer än du äter eller äta mindre än du gör av med om du inte springer.
Så vart går gränsen mellan kaloriunderskott och banta egentligen?

Man säger att tjocka saknar karaktär men vet ni hur mycket karaktär och självdisciplin som krävs av mig för att stå emot och mota bort de där tankarna som jag hjärntvättats med hela livet?

Att inte ”inte äta” är en ickehändelse och jag tvivlar på att den kräver lika mycket energi som att försöka hålla nere vikten för att få vara så smärtfri som möjligt när allt arbetar emot en.
Just sayin’..
Att hålla borta de här hjärntvättande tankarna är väl en sak men om de ändå går emot dina värderingar så borde det väl inte vara så svårt? Eller?

Jag kan lycko-längta efter god mat. Bli pirrig. Nästan som man är nyförälskad. För att det står en gryta i kylen eller ligger en glass i frysen.

Jag VILL inte lycko-längta efter mat på det sätt som Lady Dahmer beskriver på samma sätt som jag inte vill se fram emot mina smärtstillande när jag får ett skov – är det märkligt? (Här var jag lite otydlig men har lagt till ett par rader längst ner för att förklara hur jag tänker.)

Det här är lite intressant. Jag äter inte alls med måtta. Eller ja vardagsmaten såklart, jag hetsäter inte och maten ska ju räcka till övriga familjen liksom.  Jag slutar generellt när jag blir mätt såvida det inte är typ skitgott för då äter jag tills jag får ont i magen.

Men om maten bara behövde räcka till dig? Hade du hetsätit då?

Går jag på restaurang så väljer jag inte en rätt. Jag tar två. Eller tre.

Låter dyrt.

Jag äter tills det rinner ur öronen. jag fyller mun och kropp och sinne med det godaste goda och jag vill inte ens tänka på måttlighet eller balans eller LAGOM.

Åter igen. Låter dyrt.

Jag är inte helt säker på om hon verkligen tycker så här eller om inlägget är skrivet för att provocera men eftersom jag vet att Lady Dahmer är han inne och läser då detta är hennes ”gulity pleasure-blogg” så antar jag att jag snart vet svaret på den frågan.

Edit:
Jag jämför inte mat och smärtstillande utan ser dem bara som saker som ger ”njutning” – och smärtstillande ger det eftersom jag behöver äta det då och då och det ÄR en jävla njutning att inte behöva ha ont och det är ingenting jag vill längta efter eller vara hämningslös med. Eftersom jag har både fibromyalgi och hypotyreos så skulle ett sådant beteende hos mig straffa sig ack så snabbt eftersom min kropps behov av både kalorier OCH smärtstillande är lägre än vad jag egentligen vill. Äter jag som jag skulle vilja av ren njutning så skulle jag öka i vikt som en späckhuggskalv (tack för liknelsen Malin) och skulle jag äta så mycket smärtstillande som egentligen behövs för att göra mig smärtfri så skulle jag lätt kunna bli beroende och få skador på mina inre organ.
Jag vill ha en neutral inställning till mat, alkohol, mediciner.. ja, allt egentligen som är lätt att överkonsumera om man bara gå på den njutningsfulla känslan och jag KAN helt enkelt inte låta den känslan styra för då skulle jag förmodligen vara sängliggande av smärta och övervikt vilket tyvärr triggar varandra.. Ju tyngre – desto mer smärta. =(
Jag ber om ursäkt om jag uttrycker mig lite otydligt här ovan.