Julia Frändfors & Nicole Falciani i SVTs ”Mötet”

https://www.instagram.com/p/CGcFzrIJcqe/


Ja, jag kan hålla med om att Julia kanske inte framstår i den allra trevligaste dager i början av det här programmet, men jag rekommenderar alla att se det till slutet – det är ändå bara 14 minuter långt så det fixar ni! 🙂

Hon går liksom in med attityden ”Attack är bästa försvar” men på slutet så erkänner hon att Nicole nog inte är så dum ändå, och att hon hade en del bra grejer att komma med.
Det jag håller med Julia om är att det nog tyvärr blivit en smula trendigt med psykisk ohälsa, eller inte trendigt, utan jag tror snarare att man kanske lägger hela sin identitet i sin diagnos eller psykiska ohälsa, trots att det bara är en liten del av vem man är.
Man HAR en diagnos, man ÄR inte sin diagnos.

Här ser ni hela klippet hos SVT.

Jag är – trots Julias bra poäng – Team Nicole på den här.
Vad lutar ni åt?

244 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Varenda influenser ska ju må så dåligt, finns det nån som inte sagt dom har ångest? Kan inte komma på en enda.

      Fast som Therese Lindgren säger i intervju med DN idag, det är nästan bara kvinnor som pratar om det, fastän män också mår dåligt.

        Hon har ju mått dåligt hels sitt liv

          Ja vissa har kemisk obalans och får leva med det, sluta förminska saker du inte begriper!!

        Det är fler män som tar livet av sig och det beror på att män tror dom ska vara på ett visst sätt och pratar sällan om sitt mående.

          Fast kvinnor gör väl fler självmordsförsök än män?

            Nej, det stämmer inte. 69% av alla som begår självmord är män.

              Begår självmord = lyckat självmordsförsök. Kvinnor begår fler självmordsförsök, men lyckas inte lika ofta. Vilket till stor del beror på metoden man väljer, män väljer i större utsträckning mer våldsamma och brutala metoder (skjuta sig, hängning) medan kvinnor i större utsträckning väljer mindre vålsamma metoder som lämnar mindre våldsamma scener efter sig men har större ”risk” att misslyckas.

                Nja, det är ju lite sanning med modifikation. Det är fler kvinnor än män som vårdas på grund av avsiktlig självdestruktiv handling. Men mörkertalet tros vara väldigt stort.

                När det kommer till metoder så är hängning absolut vanligast bland män. För kvinnor är det fördelat i princip 50/50 mellan förgiftning och hängning.

        Jag gillar dem båda!

      Men det är ju för att ångest är otroligt vanligt, inte minst bland unga kvinnor.

      Lite märkligt att just Frändfors kritiserar den saken med tanke på att hon ständigt viker ut sitt dåliga mående och ångestdämpande medicinering i sin egen podd? Snacka om dubbelmoral!

      Gry Forsell pratar i någon podd om att hon aldrig har haft ångest, Nemo möter tror jag det är.

        I sitt sommarprat pratar hon om det. Lite uppfriskande ändå!

      Jag tror att alla bär på ångest, eller drabbas av ångest. Precis som att herpes finns i kroppen hos alla så krävs det något som triggar igång det.
      Samma med diagnoser som tex adhd, autism osv. Jag tror att alla har en viss grad av ”störning” eller vad man vill kalla det.
      Hade allt varit enkelt så hade vi kunnat säga att just jag har 10% adhd, 23% autism osv. Och ut efter det kunde vi få lära oss hur just jag ska leva, vilka svårigheter just jag kommer ha i skolan, i arbetslivet osv. Att man tidigt då kunde lära ut rätt verktyg individuellt.
      Just jag kommer ha det lättare att xxx osv.

      Jaaa nu vart det flummigt.

      Men hur som. Jag tror alla bär på ångest, det måste bara triggas igång. Däremot kanske inte alla kan skilja på ångestkänslor och bara ren ledsamhet eller skam.

      Slut på knäpp rant!

        Självklart upplever alla ångest någon gång i livet. Men det är skillnad på att känna ångest och lida av ångest som sjukdom. Min ångest har förstört mitt liv, jag tror inte alla förstår vad sådan ångest faktiskt innebär och jag tvivlar på att alla som känt sig deppig någon gång vet hur det är att lida av depression ”på riktigt” osv.

          Jag har lidit både av tvångssyndrom och utmattningssyndrom så jag vet hur det känns, det är ett riktigt helvete. Hoppas du får bra hjälp med din ångest! ❤️

            Jag har också tvångssyndrom + GAD. Det är fruktansvärt. Önskar jag kunde få vara frisk och ”normal”.

        Har aldrig upplevt ångest och har inte heller någon diagnos. Skulle inte tro att jag är ensam om det.

          Har du någon gång varit rädd? Då har du känt ångest.

            Va? Rädsla och ångest är inte samma sak, herregud.

              Jo det är det. Ångest är när du får en så stark känsla av rädsla eller oro att du känner det i kroppen. Det kan vara ökad puls, yrsel, tryck över bröstet etc.
              Ångesten kan du konkretisera och peka på var den sitter i kroppen. Till skillnad från när du bara är lite rädd och har bara har en luddig känsla liksom. Om du hänger med på vad skillnaden är.

                Inte konstigt att alla går runt med ”ångest” om de tror att det är samma sak som att vara rädd. Jag vet skillnaden mellan ångest och rädsla, du borde också lära dig det.

                  Men gå och lägg dig och läs en bok. Det är uppenbart att du inte vet vad du pratar om

                    Ångest är ju rädsla utan att vara rädd. Det är skrämmande och fysiskt på ett helt annat sätt än att vara rädd för ett hot.

                      Ångest, i alla fall om man har GAD, är överväldigande, irrationell, konstant och extrem oro. Jag kan ligga på köksgolvet mitt i natten och panikringa till min kille och alla hans vänner för att han inte svarar i telefonen och jag tror på riktigt att det hänt honom något. Jag kan inte ta beslut för är rädd att det ska hända något katastrofiskt då. DET är ångest. Det har pajat min kropp och mitt huvud. Jag *vet* att det är irrationellt och ”bara” ångest som spökar i min hjärna, men det är också en risk jag inte vågar ta att gå emot den. DET är ångest. Att ens minne blivit paj, ens mage blivit paj, oro oro oro oro.

                      Absolut inte samma sak som att ”vara rädd”. Det är så mycket mer. Det är alltså total planering, från ”tänk om” till att gå alla steg i förväg inom loppet av någon minut. Från ”han svarar inte” till ”hur ska jag ta hand om livet efter hans död” typ, för att vara extrem.

                      Det är så tröttsamt med alla som vägrar se verkligheten i gråskalor utan enbart ser svart vitt. ”Ångest” är ett fruktansvärt brett begrepp som kan innebära allt från 5 minuters hjärtklappning. Till konstant extrem oro 24/7 i 500 dagar i sträck.

                      Bara för att någon har extrem ångest och ofta ligger i fosterställning på badrumsgolvet och hyperventilerar i timmar betyder inte det att någon annan kan känna lite ångest i några minuter på grund av att de blivit väldigt skrämda av något.

                      Anonym 14:49 –
                      Tack! Precis så är det! Alla har ångest någon gång i livet. Människor med ångestsyndrom har inte ensamrätt på att ha ångest. Ångest är helt normalt, ångestsyndrom är däremot inte det.

                    Fast det där tycker jag är väldigt klumpigt formulerat. Oro är oro, rädsla är rädsla och ångest är ångest. Tre olika känslor och tillstånd. Det är omöjligt att förstå hur ångest känns om man inte själv har upplevt det.

                    ” Although many use the words worry and anxiety interchangeably; the two are very different psychological states.

                    According to Psychology Today, “Worry tends to be more focused on thoughts in our heads, while anxiety is more visceral in that we feel it throughout our bodies.”

                      Det är olika starka stadier av en mänsklig grundkänsla: rädsla. Människor som inte kände ångest dog ut för att de helt enkelt inte begrep när de var i fara och därför inte visste när de behövde fly. Människor med ångest överlevde för att deras kroppar kunde signalera rädsla och säga åt dem att fly. Det sitter djupt rotat i alla idag levande människor, du kan inte hitta en enda som aldrig har känt eller aldrig kommer känna ångest. Ångestsyndrom har däremot inte alla.

                      Fast ångest är något fysiskt som har sin botten i oro eller rädsla. Hade man inte känt oro eller rädsla från början så kan man inte få ångest.

            Fast nej. Det är kanske fysiskt liknande reaktioner men det är inte samma sak.

      Problemet är att alldeles för många kallar lidande i livet för psykiskt ohälsa.

        Exakt

        Men lidande är ju psykisk ohälsa!
        Psykisk hälsa innebär välbefinnande, psykisk ohälsa är motsatsen till det. Om du känner lidande är ju det allt annat än välbefinnande.

          Nej ohälsa är INTE motsatsen till välbefinnande. Obehag är motsatsen till välbefinnande. Obehag är inte ohälsa. Ni måste skaffa er kunskap.

            Det är snarare du som måste sluta upp med dina killgissningar.

              Ordkunskap är inte lika med killgissningar. Fel igen.

                Jo, när man har fel kunskap men är övertygad om att det är rätt.
                Motsatsen till välbefinnande är inte bara obehag, utan också ohälsa. Du vet, svenska språket har rätt så många synonymer

                  Det är inte per definition ohälsa att lida. Även obehagliga känslor är naturliga, vi kommer alla känna dem trots att vi är friska. Vi är ledsna ibland, vi är missnöjda med oss själva ibland, vi skäms ibland, vi är trötta ibland. Dessa känslor är inte tecken på ohälsa.

                    Man jo, det är ju precis vad det är. En förkylning är tecken på en provisorisk ohälsa.
                    Precis som en ”psykisk förkylning” är när man ibland känner sig ledsen, missnöjda, mentalt trötta etc. en lite längre stund

                      Ledsen, missnöjd, eller mentalt trött är inte psykisk ohälsa. Sluta förminska psykisk ohälsa!

                      Fast om någon nyper dig i armen och det gör ont är det inte ohälsa. Om du slår i tån, mår illa när du åker karusell eller känner dig yr när du är hungrig mår du dåligt men det är inte ohälsa. Att hosta om du andas in damm, fötterna somnar när du sitter obekvämt eller känner dig stel efter du tränat hårt, det är inte ohälsa.

                      Jo, det är ohälsa om man har känslorna en längre period.
                      Vi pratar inte fem minuter här, utan snarare 2 veckor.

                      Psykisk ohälsa är ett väldigt brett begrepp och det är inget som bara de som mår extremt dåligt har ensamrätt på.

                      Det är ingen som påstått att nyp i armen är ohälsa.
                      Däremot är ju en provisorisk förkylning som gör att du inte kan gå till arbetet ohälsa.
                      Det är också en kort ohälsa, som man oftast inte behöver söka läkarvård för. Men det är vilket fall ohälsa.

                      Nej, jag hävdade att lidande inte behöver vara ohälsa. Jag anser att vara ledsen, missnöjd eller trött snarare är en naturlig reaktion, som smärta efter att ha blivit nypt i armen.

                      Det är ganska naturligt att någon gång under livet också ha någon form av psykisk ohälsa också. Och det behöver inte betyda att man är så psykisk instabil att man inte kan komma upp ur sängen och att man vill att livet är över.

                      Att vara ledsen konstant i två veckor är lika mycket ohälsa som att vara förkyld.

          Vad trött man blir på folk som dig som urvattnar psykisk ohälsa TOTALT. Lidande ingår i livet, alla lider ibland. Det är inte samma sak som psykisk ohälsa.

            Vilken tur att vi har dig som kan avgöra var den godtyckliga gränsen går.

              Du menar alltså att varje gång man utsätts för lidande i livet så har man drabbats av psykisk ohälsa? Det är liksom inte så. Sluta vara en snöflinga.

                Vilken otur vi har att du inte kan läsa.

                  [Borttagen kommentar]

                    [Borttagen kommentar]

              Gränsen går när det går ut över ens liv. När man inte kan fungera socialt eller privat pga sitt lidande. Då är det psykisk ohälsa, när det krävs behandling utifrån, när man inte längre kan hantera det själv. Så.

                Vem är det som satt den gränsen? Är det någon allmängiltigt eller en gräns som du har bestämt?

          Att vara ledsen för att man har blivit dåligt behandlad, är stressad eller känner sig omotiverad i perioder är INTE pyskisk ohälsa. Psykisk ohälsa är något ihärdigt. Ångest som kommer när som helst, och oftast utan anledning och tar ut sig både psykiskt men också fysiskt. LÄR er skillnaden.

            När man gör självskattningstester så går man två veckor bak i tiden. Det krävs alltså en period på bara 14 dagar där man känner sig onormalt stressad eller ledsen för att läkare kan klassificera det som psykisk ohälsa.
            Psykisk ohälsa är absolut ingenting som måste vara kroniskt och konstant

        Eller ledsenhet för depression…..

      Tycker det är värre med influencers som kastat med autism och adhd som att det är något poppigt att ha det fast dom egentligen inte har diagnosen alls

      Överdriven användning av sociala medier har ju kopplats till psykisk ohälsa, så det kanske inte är så konstigt att flunsor drabbas!

    Parodi?

    https://www.youtube.com/ watch?v=SnQHTz_-Ouc&feature=youtu.be

    Team Julia. Alla lider, det ingår i livet.

      Men ja! Det kommer aldrig vara någon där som strör rosor runt omkring än själv utan det måste man göra själv.

    Usch Julia frändfors verkar ju vara den minst sympatiska människan på internet. Fram till att hon fick sparken på perfect day var hon ju deras lilla springkalv som spydde ut otrevligheter på Instagram över alla som var Amanda och Hannahs ”fiender” (typ anitha).

      Varför fick hon sparken?

        Dom sa väl att det var pga Corona men vet inte, ingen annan fick ju gå och sen ett tag därefter sökte dom nya kollegor.

          Precis. Jag har tänkt att man skulle få reda på varför, men så länge podden ligger på perfect day så tror jag inte att man får veta. Sen sa ju Julia någon gång att någon fin poddlön har hon inte efter att Hannas uttalande om att Julia har det. Lite nyfiken är jag, det var ju väldigt gullegull när hon jobbade där. Julia jobbade väl innan med Filip och Fredrik att hon inte gått tillbaka dit?

            Nä hon som ändå är väldigt ärlig och säger vad hon tycker jämt har varit otroligt tyst om allt med det där, förutom att hon fått sparken men inte mer än så, men det är väl som du säger så länge hon poddar där lär hon inte säga något. Förövrigt känner jag att podden håller på att gå i graven lite, det märks på dom båda att det mest känns tvingat att göra den, avsnitten blir kortare och kortare, dom har inte så mycket att prata om, trist, tyckte podden va underhållande att lyssna på förut men märker en förändring nu.

              Tror att podden kommer att upphöra av sig självt allteftersom Juliorna får nya uppdrag på egen hand. Kan tänka mig att alla som är/varit anställda på Perfect Day är bundna av tysthetsavtal. Kan bli dyrt att bryta det, systrarna med Hannah i spetsen skulle nog inte tveka att skicka advokat på någon.

                Vad är det för uppdrag? Vet att Julia L spelar in film/serie, men Julia F gör väl bara den där korta serien för Aftonbladet om valet? Och ja detta där uppe men när var det inspelat?

                  Ja inte vet jag vilka uppdrag de kan tänkas få i framtiden men de letar ju jobb. Verkar ju inte som den ”fina poddlönen” räcker till att försörja sig själv och barn.

                    Verkar gå trögt. Tydligen får Julia F så mycket swishat tills sig från lyssnare av podden att hon kan betala hyra och annat, hon lever just nu på att beklaga sig över sin situation.

                    Märkligt ändå hon verkar ha gjort mycket och hennes cv borde vara rätt bra ändå lyckas hon inte få jobb.

                      Just det du skriver är så likt det jag själv har funderat på! Hennes cv borde vara bra, jag trodde hon skulle få nytt jobb på en gång.

                      Inte precis en bransch som nyanställer just nu…

                      Allt i den branschen har inte stannat av. Är det inte mest live framträdanden, teatrar osv som drabbats hårdast? Tv görs ju fortfarande och det hon gjorde på perfect day (vet inte exakt) tror jag inte alls påverkats av covid?

                      Jobbade hon dessutom med Filip och Fredrik förut så måste det varit tv och dom gör ju tv precis som vanligt?

                      JF har bränt sina broar hos varenda arbetsgivare hon haft tyvärr. Därför får hon inget nytt jobb

      Tycker Julia Frändfors och Nicole Falciani komplimenterar varandra ganska bra, men visst får Julia frändfors Nicole Falciani att se bra ut. Men det betyder ju inte att den ena är bättre än den andra.

      Har inte hört talas om Julia Frändfors innan och bara sett Nicole Falciani på bild innan, Nicole framstår som överraskande mjuk och sensuell, kanske är det egenskaper som framträder ur denna kontrasterande verkan? Tycker att bägge damerna förefaller angenäma på olika sätt.

      Fan nu blev det äckligt diplomatiskt helt ofrivilligt. Men så är de.

        Jag tycker inte att de komplimenterade varandra en enda gång.

          Komplimenterade men kanske framförallt komplementerade varandra till en intressant och belysande helhet.
          🙂

            Komplementera vet jag inget om… möjligtvis att de i så fall kompletterade varandra.

              Tack!

              Äntligen!

        Hur kan du inte hört talas om Julia Frändfors?

          Jag vet inte heller vem hon är? Aldrig sett eller hört henne.

            Hon arbetade för Filip och Fredrik tillsammans med Fredrik Söderholm. Var tsms med svtsnubben som misshandlade henne och var otrogen mot henne med en programledare som börjar på J. Hon hängde ut henne på insta.
            Hon började arbeta på perfect day och startade podden daddy issues med en annan Julia och podden blev snabbt en succé.
            Hon har uppträdit på way out west bl.a. livepodd.
            Varit med i mustiga mauris kanal och nu ska hon göra något program på Aftonbladet. Hon är ganska stor på instagram där hon är väldigt rolig och transparent

          80 träffar på Google är ju inte direkt världsstjärna för ” Julia Frändfors” (2020-10-18) 11.14
          Men kommer säkert att stiga brant efter den senaste uppmärksamheten.

            80 träffar? Jag får 60 900 träffar.

              Och du söker med firefox oinloggad från stockholm?

              Hur många sidor av resultat kan du se? Gå till sista sidan och se hur många resultat du ser nu….. Hur många ser du?

      Ja gud, kommer aldrig att glömma hur Julia satt på typ Brillo eller Sturehof med Alex o Amanda och var som en glad idiot som sprang deras ärenden genom att lägga upp inlägg på instagram som gjorde ner Anitha. Pinsamt.

        Ja det kändes verkligen som de utnyttjade Julia och hennes svanviftande för klanen Schulman.

          Ni vet den där bilden när hon viftar med en svan framför Alex…. Svansviftande skulle det såklart stå.

        Julia var inte den enda som gjorde det! Alex och Amanda satte det i system att låta unga nyanställda skita ner deras ”fiender”. Oerhört naivt och dumt av Julia, men manipulativt och beräknande av Schulman-klanen!

    Team Nicole

      Låst artikel. Vad står det i den?

        Att man måste lära sig skillnaden mellan vanligt lidande och och det man måste söka vård för.
        Att åka till psykakuten för att man blivit dumpad och det känns som om livet är slut är som att åka till akutmottagningen med snuva. Typ.

          Är det där verkligen ett problem? Att folk åker in till psykakuten för att de blivit dumpade?
          Men sedan finns det ju grader av det. Min skilsmässa var en utlösande faktor på en rätt djup depression där jag blev suicidal och som tog över 3 år att återhämta mig ifrån. Innebär det att jag gjorde fel som sökte hjälp?

            Nej det gjorde du naturligtvis inte. Man söker hjälp när en naturlig reaktion på något svårt går över i något annat som t ex depression. Det är det psykvården ska ta hand om, inte människor som inte orkar med att ”allt känns jobbigt” p g a något som är helt naturligt känns jobbigt.
            Tror nog du förstår vad jag menar

              Nej, jag förstår faktiskt inte vad du menar. I mitt fall orkade jag inte med att allt kändes jobbigt eftersom skilsmässan kändes jobbig. Och det var ju helt naturligt att den gjorde så.

                Du sa det själv: ”Helt naturligt”.

                  Ja, det är väl ändå helt naturligt att man mår väldigt psykiskt dåligt av ett uppbrott från någon som varit en förlängning på en själv i över 14 år?
                  Det gjorde att allt kändes jobbigt, eller snarare inte kändes alls, vilket gjorde att jag till slut inte fungerade alls och behövde ta hjälp av psykiatrin för att komma tillbaka.
                  Så på ett sätt så är jag en av det du gav exempel på, jag åkte in för att jag blev dumpad och det kändes som om livet var slut. Eller ja, jag snarare ville att livet skulle ta slut.

                    Tror inte vi kommer längre här – det känns som om du inte vill förstå det jag skriver. Hoppas i allafall att du mår bättre nu.

                      Men lägg av, hade jag inte velat förstå hade jag inte frågat. Du har dessutom inte försökt att förklara vad du menar. Så det känns mer som att du inte vill bli förstådd.

                      Jag mår bättre nu tack så mycket. Väldigt mycket tack vare sjukvården som tog mitt mående på allvar.

                    Det personen menar är att det är skillnad på lidande efter ett breakup och psykisk ohälsa. Ditt breakup ledde till psykisk ohälsa, svår sådan, så självklart gjorde du inte fel med att söka hjälp. Du behövde hjälp, och det var starkt av dig att söka den! Problemet, och det här är inget problem som rör dig eftersom du defacto behövde hjälpen du sökte, är när folk söker akutvård för sådant som helt naturligt SKA vara jobbigt (till en rimlig gräns) Som när man blivit dumpad. Alla blir inte djupt deprimerade av det, men är självklart jätteledsna när det händer. Men att vara jätteledsen när något händer är inte samma sak som att vara jätteledsen i 3 år pga av det. Som det blev i ditt fall. Då är hjälpen befogad.

                    Så kortfattat då; vissa grejer i livet kommer göra jävligt ont, och man kommer vara jätteledsen. det är dom helt naturliga grejerna, situationer då man SKA vara ledsen. man behöver inte söka vård för den akuta, men oftast (inte i ditt fall) relativt kortfattade och tillfälliga sorg.

            En polare till mig sjukskrev sig (Eller blev det av läkare) när hennes ena katt gick bort. Ett år var hon hemma.
            För mig verkade hon må bra men hon sa att hon var för ledsen för att kunna jobba och behövde tid att sörja katten.

            Så jo, folk åker säkert till akuten för att de blivit dumpade. Folk åker dit för att de har lite ont i magen eller huvudet också.

              Men är det här verkligen ett problem var frågan?
              Det är knappast vanligt att man blir sjukskriven i ett år när ens katt går bort.
              Precis som att det inte är speciellt vanligt att folk åker in till akuten för magknip eller normal spänningshuvudvärk.

                Fast jo, det är ganska vanligt att folk åker till akuten för småsaker…

                  Är småsaker magknip och lite huvudvärk?
                  Vilken akut pratar vi om? Intesivvårdsakut eller närakut?
                  Och var finns den här statistiken som kan styrka att det är vanligt att folk åker in till akuten för småsaker?

                    Jobbar på akuten, åh jo, folk söker för småsaker varje dag.

                      Och hur stort problem är detta?
                      Och söker de sig till akuten för att de tror att det är dit de ska vända sig. Eller är det för att de egentligen behöver hjälp på en gång och inte om 3-4 månader som är den första lediga tiden de får hos deras vårdcentral?

                      Är ju ett stort problem kan jag tycka, man får mindre tid till de som verkligen behöver etc. Men tror att mycket bottnar i att det är så jäkla svårt att få tid på t.ex. VC, så det är liksom helt förståeligt att man söker akut istället.

                      Så egentligen är det alltså inte människorna i sig som är problemet. Utan grunden till problemet är att vården är utformad på fel sätt, vilket tvingar folk att vända sig till akuten för triviala saker?

                      Det hänger inte ohanterbara köer utanför psykakuten varje dag så kan vi snälla sluta låtsas som att det är ett problem att för många söker akut hjälp på just sådana mottagningar. En läkare gör bedömning och kan nog enkelt se om det är något övergående eller djupare problem som personen har även om den nu kom in för vad ni verkar tycka är en sån banal sak som ett uppbrott.

                      Kan inte se att jag påstått att människor i sig är problemet, svarade bara på din frågeställning om det är vanligt att folk åker in till akuten för småsaker, vilket det är. Hursom, att leva i det är ju tufft. Älskar mitt jobb, men det är svårt att få allt att gå ihop och trolla med knäna. När folk söker för småsaker så stjäl det ju tid och resurser från de som verkligen behöver, akuten har ju inte oändligt med personal och resurser. Men som sagt, förstår ju varför man söker liksom. Kan diskutera egentligen hur länge som helst hur vården borde vara utformad och vad som inte funkar osv. men det blir en alldeles för lång rant hehe.

                      och alltså, jag jobbar inte på psykakuten, utan inom somatisk vård, så kanske blir tokigt i sammanhanget…

              Man har ju något bakomliggande problem om man behöver vara hemma i ett år efter att katten har dött.

                Ja antingen fejkar man eller så har man faktiskt något djupare känslomässigt problem som triggats av kattens död. Det är en överdriven reaktion som inte sker hos en stabil frisk människa. Min poäng är inte att förolämpa uutan att säga att hon troligtvis behöver sjukskrivning och ev behandling…

                  Det är också väldigt svårt att fejka sjukdom när det har gått 180 dagar och Fkassan gör sin bedömning.

            Sedan kan man ju också tänka att det finns en stor skillnad mellan att bli dumpad av sin kille när man är tonåring jämfört med om man skiljer sig senare i livet. Just då kan det såklart kännas som om livet tar slut för tonåringen , men när man är 40 och skiljer sig så ska man ju vanligtvis dela upp två hem, livet ställs på ända, kanske samsas runt barnen osv. Det känns mer ” befogat” att gå in i en depression i det sistnämnda fallet eftersom det är så livsomvälvande…

              Och då är frågan hur många tonåringar som faktiskt vänder sig till psykakuten när man blivit dumpad?
              Återigen, är det här verkligen ett problem? Eller är det bara ett lösryckt extremexempel som i princip aldrig händer?

    Julia frändfors framstår alltid som otrevlig.

      Kanske, men hon har ju rätt.

      Om Julia samlade ihop sig och sina åsikter lite och inte gapade, svor och skrek så fjortis-aktigt så skulle många fler lyssna på vad hon säger. Hon har ju rätt.

        Nej då hade hon varit tråkig att lyssna på.

          Det ligger nåt i det…

    Jag tycker det är ganska dåligt att man medialiserar sådant som ingår i att vara människa. Typ bli dumpad. Att ens föräldrar skiljer sig. Att man inte kom in på eftertraktad utbildning. Alla dessa saker är svåra och jobbiga, ja. Men det man känner när typ sånt jag räknade upp händer är vanligtvis inte grund för en diagnos som kliniskt deprimerad. Man blir förstås ledsen/uppgiven/arg men en depression är något annat. Tror ungdomar och vuxna för den delen skulle tjäna på att rustas för att sådant ingår i livet och kommer hända. Utan att man för den skull lider av svår psykisk ohälsa.

      MediKaliserar*

        Absolut. Tyvärr är det på en högre nivå då tex DSM5 tog bort undantaget för diagnos om någon närstående *nyligen* gått bort. Djup sorg räknas alltså som depression och kan därför diagnostiseras och behandlas med medicin. I UK vill GPs ofta ge antidepressiva bara man säger att man har ångest eller mår dåligt.

          Tyvärr ser det likadant ut i Sverige. Jag arbetade på en större psykakut och såg många läkare skriva ut SSRI när en patient förlorat en närstående eller blivit dumpad. :/ Jag är övertygad om att 50% av de som går på SSRI idag gör det av fel anledning…

      Fast en del människor är mer sköra. Sedan har man rätt att känna det man känner. Finns risk att det till slut inte tas på allvar och så är det väll. Många människor tar livet av sig pga att psykiatrin blundat.

      Håller helt med! Jag led av odiagnosticerad PTSD i ungdomen och hade ett helvete men idag mår jag bra men hatar ändå livet ibland, då antar folk att man är deprimerad/har ångest etc på ett ’sjukt’ sätt (bara för att man haft de piss innan i livet). Har en vän som lider enormt av sin psykiska ohälsa som hela tiden säg ”du har ju känt samma sak” – ja men jag är inte sjuk av det, det äter inte upp mig, det är mänskligt att känna. Det känns nästan som man är provocerande när man inte vill ta SSRI för sin tillfälliga ’livsdepp’, men det är ju en del av livet. Jag är inte deprimerad jag mår bara lite dåligt ibland. Alla mår lite dåligt ibland. Det är när man gör det hela tiden och inte tar sig ur det är illa..

        Kan relatera. Har en nära vän med bipolär typ 2 diagnos och jag upplever att hela hon har förvandlats till sin diagnos. När jag försöker peppa henne att hon snart kommer hitta jobb och så, får jag alltid höra ”fast jag har en kronisk diagnos så det är inte så lätt för mig!”. När jag mådde dåligt pga stress på mitt förra jobb försökte hon uppmuntra mig att ta SSRI och andra tabletter och blev lite provocerad när jag tyckte medicin var fel väg att gå då jag inte var sjuk utan bara reagerade på en dålig situation.

          Fast det är säkert svårare för henne att få och behålla ett jobb om hon är bipolär.

            Inte alls säkert. Hon är väldigt kompetent och pålitlig, sällan hemma sjuk o.s.v. bipolär typ 2 är inte lika uppenbart som en mani någon med typ 1 är inne i.

              Fy fan vilken dålig kompis du är!

          Ni låter som karaktärer från en Ayn Rand-roman.

          Bipolär sjukdom är dock väldigt allvarligt, oavsett om det rör sig om typ 1 eller 2. Och kroniska sjukdomar gör exempelvis arbetslivet mer komplicerat för det är i regel anpassat för människor som är friska.

            Men klart man ska få hjälp med sin sjukdom och ta hand om sig men att BLI sin diagnos tror jag är farligt. Då lägger man all skuld på just den biten av sig själv. Lite som Jockiboi ständigt skyller allt mörkt i livet på sin barndom, när han nu är 40 och kan ta eget ansvar istället.

              Känns som att du inte riktigt kan sätta dig in i situationen. Tror ingen vill bli ett med sin diagnos, men ibland kan det vara svårt att separera sig själv från en sjukdom man aldrig kan bli fri från. Det är inte heller riktigt samma sak som att skylla på en dålig barndom som du tar som exempel. En sjukdom som kräver livslång behandling kommer alltid att vara närvarande, det är inget som man kan lägga bakom sig.

      Ett ansvar både för föräldrar och skola att se till att ungarna ska klara sig i livet. Lägg tid på samtal om livet med personal som är utbildad för detta i skolan i stället för att rabbla kungar och historiska datum.

        Håller inte med. Skolan ska utbilda, inte vårda. Däremot kan man ju gärna ha en bättre fungerande vård i samhället så att de som behöver hjälp av t.ex bup kan få det.

          Att lära sig om livet är inte att vårda

            Skolan är inte till för att lära en om hur livet fungerar. Det är det som vi kallar för uppfostran och det ligger till 110% på det vi kallar för föräldraransvar.

    Jag tycker båda har poänger som är bra! Jag själv är ju mer som Julia, och det känns väldigt icke normaliserat idag. Känns snarare som att det är normaliserat att prata prata prata om psykiska ohälsa. Jag har inget jättebehov av att prata känslor, och det har fått mig att känna mig udda ofta. Sedan är det ju klart att man behöver bearbeta om man varit med om skit, men att livet suger ibland är inte psykisk ohälsa. Sedan tror jag även människor är olika, vissa känner mer och har större behov av att analysera, prata och känna inåt. Och båda sätten måste vara okej!

    Stöttar Julia F i allt ❤️ Drottning

      Hälsosamt

      Har inget emot Julia så men fattar inte den där ’Julia är en frisk fläkt/queen’ etc, alltså hon är ju ändå rätt… vanlig? Har inga överdrivet kontroversiella åsikter? Lite extra bitter bara (vilket ju faktiskt kan vara skönt dock!) Men snälla, förklara vad hon gör/säger som gör henne så speciell? Känns också som att hon tycker det är så viktigt att få ”skämta om allt och säga som det är!!!” förutom när det drabbar henne själv, då går hon till attack och önskar att vederbörande ”dör i en bilolycka”. så, njae.. håller dock med i sak att folk har så jävla höga och orimliga förväntningar på livet och att man måste vara lycklig, vilket ju innebär att man letar så jävla djupt efter den där lyckan och när man inser att man inte vaknar upp i eurofori varje dag så _mår man dåligt_ och har drabbats av psykisk ohälsa! Om man istället sänker kraven på livet och inser att det är fullt av upp- och nedgångar så kanske man bara kan flyta med och uppskatta när det känns jäkligt bra, utan att bryta ihop när livet faktiskt bara är rätt mediokert. Och precis som Julia lyfter så finns undantagsfall om man faktiskt är med om en verklig tragedi. Men detta med att var och varannan människa ska må dåligt för att de ska vara så _djupa_ och efterkännande osv det faller bara platt, och de som faktiskt drabbas av verklig psykisk ohälsa förminskas och förpackas in i samma paket som resterande. Osvosvosv, kan prata om detta i en evighet känner jag. Slut på rant.

        Vad bra det blev med styckesindelningen där, sorry ?‍♀️

          Själv blev jag sjösjuk av de två första raderna när jag läste.
          Om man vill läsa kommentaren kan man kopiera in i Word eller annat ordbehandlingsprogram och redigera texten där.
          Det är vad som förväntas av läsaren tydligen.

            Nah, läst mycket värre kommentarer här

        Ja undrar också över hennes tankesätt att hon kan driva om andra och nästan på lite anitha nivå lägga ut bilder på andra människor och skriva något roligt, och ofta kan hon va rätt hård och elak mot sin poddkollega Julia L. Men skämtar nån eller driver med henne då tar det hus i helvete, hon tål inte nånting sånt.

          Du har rätt. Jag e sjukt lättkränkt :;(

        Man behöver inte vara så värst kontroversiell för att vara en frisk fläkt bland influencers. Alla andra är ju intetsägande.

      Stella A, Detta tycker jag är ytterst obehagligt.
      Jag gillar också Julia F. Hon är rolig och rå, men ibland beter hon sig som en mobbare på högstadiet, och det har också lett till att hon har fått en svans med dyrkande brudar efter sig, precis som mobbarna på högstadiet hade.
      Tjejer/kvinnor som slickar hennes röv efter att hon skitit. Att ni inte ser det och skäms lite själva?

    Jag håller verkligen med Julia om att de yngre idag tror att man ska vara lycklig hela tiden, och är det kämpigt ibland är det som att man har psykisk ohälsa. Nej det är bara så livet är, förväntningarna är orimliga och de är naiva.

    Känner inte till Julia så mkt, men hur kunde hon jobba med Hanna och Amanda, ältar de inte saker mest hela tiden?

      Ja verkligen. Vill till och med minnas att Julia sa att det var underbart att jobba för dom, hon kände sig omhändertagen. Schulmans ville ju att man skulle följa Julia. Undra vad som hände?

    Det pågår ju en intressant diskussion om hur mycket unga, framförallt, kvinnor påverkas av att transgender rörelse pratar så mycket om deras tro att psykisk ohälsa bottnar i att man är född i fel kön. Antalet unga kvinnor som upplever att de egentligen är män och vill genomgå könsbyte har ökat kraftigt. Ökar det för att folk blir mer medvetna om att det kan vara en bakomliggande orsak? Eller ökar det för att transgender rörelsen fått så mycket uppmärksamhet? Hönan eller ägget?

      Kulturmarxismens mål är att göra människor osäkra på sin identitet. På så sätt blir de mer lättstyrda.

        Jamen vad trevligt med lite högerspöken.

        Du har ingen aning om vad kultur, marxism, eller identitet är. Kulturmarxism är ett tomt begrepp som beskriver något som inte existerar.

      Transtrender…

    ”Mötet” måste ju vara SvT:s mest undermåliga satsning någonsin. Varför ges så mycket plats åt tyckare som just bara tycker, utan minsta lilla fast mark under fötterna? Och ja, jag menar båda damerna i inslaget denna gång. När KZ fick babbla på om pandemin hade de i alla fall en utbildad person med i samtalet.

      Håller med. Ovan nämnt avsnitt var fruktansvärt platt. Inga kloka formuleringar, mjäkiga ’åsikter’ och njae, innehållslöst. Hade varit intressant med någon sakkunnig som hade kunnat bidra med empirisk forskning, uppställda teorier osv. Det hade kunnat vara en intressant diskussion om den grundades i välformulerade åsikter underbyggda med fakta och undersökningar. Haj!

      Hade ju inte varit så kul att titta på om det var en ”tyckare” och en som sitter på faktan. Lekmän har också åsikter.

        Nej, så himla kul kanske det inte varit men då hade man kanske kunnat få något vettigt ur samtalet i alla fall. Nu är det två okunniga människor som tror och gissar om svåra saker utifrån sina egna små bubblor. De har ingen kunskap om huruvida det är klokt eller oklokt att prata om psykisk ohälsa, de bara tycker. Det är en skrämmande utveckling som SvT inte borde elda på att vi vänder oss från vetenskap till åsikter.

          De tror eller gissar inte? De tycker. Precis som du och jag har rätt till att tycka. Hade snarare varit en skrämmande utveckling om endast utbildade får diskutera psykisk ohälsa.

      SVT lägger ner program som riktar sig mot en äldre publik och lägger mer krut på sånt här för att locka en yngre publik.
      Då blir kvaliten därefter.

    Att kalla det trendigt är okunskap. Det gör att tabun kommer fortsätta. Att folk pratar mer är för att man vågar och har mer kunskap.
    Samma med diverse diagnoser. Fler får vissa diagnoser för att det finns en viss ökad kunskap om diagnoserna.
    Julia har väldigt mycket okunskap vilket märks och när hon säger ”känner du inte dig som en börda” det är många som gör, därför folk tar livet av sig. För att man just känner att alla skulle klara sig bättre utan personen som är deprimerad.
    Sen okunskapen om att depression alltid ska synas på ytan. Det gör den inte. Många döljer och mår dåligt i hemlighet för att man inte ser ut att må dåligt eller har befog för att må dåligt men gör det ändå.

      Fast nej. Det blir trendigt när var och varannan influencer mår ”psykiskt dåligt” när de har en dålig dag eller upplever en, i livet, helt naturlig kris. Det är inte psykisk ohälsa att bli ledsen över en separation, dödsfall eller jobb. Eller att känna ångest inför svåra beslut, situationer eller dylikt. Vissa barn och yngre tonåringar vill må dåligt pga att det ger en känsla av att vara ”speciell”, eller en kompisgrupp där man ska må sämst för att få uppmärksamhet osv osv. Jag jobbar med barn och ungdomar, jag ser det, så nej, det är inte bara okunskap. Jag tycker att det är jättebra att psykisk ohälsa uppmärksammas, mer av det. Men kanske inte mer från influencervärlden för det blir en väldigt skev bild av vad det faktiskt är eller innebär (och ja, jag generaliserar). Barn och tonåringar idag är så otroligt curlade och dåligt utrustade för att hantera livet överhuvudtaget.

        Jag kan avslut hålla med dig om att influensers inte ska leda diskussioner och vara ansiktet utåt för psykisk ohälsa. På något konstigt sätt har alla influensers blivit proffs på allas problem då alla influensers ofta ska lösa alla problem. Men mycket okunskap finns ang psyket. Vissa föds mer känsliga än andra vilket leder till att man upplever kriser på olika sätt. Jag och min bror som är uppväxta i samma familj upplevde våra trauman olika och har använd våra erfarenheter olika.
        Men mer kunskap ökar förståelsen. Man kan dra en lätt googling vad som kan utlösa depression
        Jag tycker inte man ska förminska någon.

        Det var inte lätt och var 20-24 det kommer jag ihåg men inte var det psykisk ohälsa. Man är ung, vet inget om livet än. Vissa saker är svåra att hantera vid 20, hör idag på kollegor på jobbet, unga och man tänker gud, livet har inyr end börjat för dom än. Försöker puscha dom. Lev livet, deppa inte ihop för en kille. Mem det går inte, de behöver bara gå igenom allt själv. Men vissa får panik direkt, över allt. Kom tillbaka när livet verkligen gett en hårda prövningar. Ja, jag vet, det finns unga som som gått igenom jobbiga saker med. Upplever dock att unga är väldigt omogna på många sätt och på andra sätt inte.

    Tycker det är positivt att prata öppet om livets alla problem och motgångar. Däremot tycker jag att många gör det på ”fel” sätt.

    Många ser det som någonting sjukt och hemskt istället för att se det som en utmaning och erfarenhet. Man kan prata om psykisk ohälsa UTAN att förstora upp det och låta det ta över allting annat.

      Problemet är väl när man kallar allt som inte känns bra för psykisk ohälsa.

        Exakt..

      Livet är redan sen tidigare beskrivet som om det inte bara är en dans på rosor så inget nytt under solen. Att livet innehåller både upp och nergångar för alla är väl inte konstigt men det som blivit nästan normalt är att alla ska tala om för alla hela tiden hur dåligt man mår. Tror man genom att använda ord förstärker sitt mående så där allmänt. Många får panik men blir bara lite rädd, några bryter ihop för att det kommer några tårar och andra känner sig deprimerad bara för de inte har råd med löshår. Allt är inte svart eller vitt utan det mesta är mitt i mellan. Tycker synd om alla som verkligen lider i sin sjukdom och inte de som bara upplever en övergående nederlag som man blir besviken av. Givetvis ska man prata om psykisk ohälsa men det kan också hjälpa om vi försöker prata om att vi har bra stunder, är glada tidvis och känner lycka om än bara för en kort sekund. Framprat det som känns bra!

    När jag ser Julia så tycker jag genuint synd om henne.
    I te på ett nedlåtande vis utan på ett empatiskt plan. Hon måste ha varit med om ngt som har slutit henne henne och hållet. Hon har en som som hon borde vilja vara en god förebild för dvs lära honom att våga visa samt prata känslor.
    Om det här är hennes värderingar så undrar jag faktiskt över hur hennes barn har det hemma när han är ledsen eller vill prata…

      *son

      Hon pratar säkert om känslor ibland inom familjen, men varför ska man prata känslor med alla i sin omgivning hela tiden?

      Man behöver inte spekulera i hur någon är som förälder bara för att denna har en viss persona i sina sociala medier. Hon gör ofta inlägg om hur mycket hon älskar sin son.

        Och vart står det att hon inte älskar sin son? Hur går det med din läsförmåga tycker du?
        Man kan älska sin unge och vara en missgynnsam miljö trots det.
        I see what I see och det är en högst avtrubbad individ som uppenbart inte klarar av en känslomässig dialog så hur tycker du att man ska tänka? ”Det är en roll”? Tror tyvärr att du går bet där. Du får vad du ser helt enkelt. Och med hennes retorik så främjar hon ett framtida dåligt mående hos sin unge när det är det här som hon står för och förmedlar. ”Du kan möjligen prata ned din mamma…kanske!”…..härligt

          ”det är en högst avtrubbad individ som uppenbart inte klarar av en känslomässig dialog ”

          Sluta lek hobbypsykolog. Alla lever inte genom sociala medier, tro inte att du ser allt.

            Nu har ju du ingen aning om vad jag arbetar med eller gör hobbymässigt så ta du dina teorier och gå till en annan tråd istället om du stör dig på denna kanske?
            Det är inte mitt ansvar att tolka någons sociala kanal för ngt annat än vad de visar upp. Det är den personens egna ansvar att se till att framhäva sig själv enligt den syn de vill att följare ska ha helt enkelt.
            Och om Julia vill att hela Sverige ska ha rn syn som säger att hon är bitter, arg, avtrubbad, känslokall och obrydd så varsågod. Det verkar ju funka.
            Men att sitta och basunera ut att känslor är skit, livet är skit, man ska vara tyst och inte vara en börda är bara rent trams och det tänker jag inte tolka som ett rollspel. Men tack för tipset?

              Man får tycka att det inte behöver pratas om psykisk ohälsa hela tiden, överallt. Alla tycker inte som du. Det är du som har teorier om Julia, inte jag.

                Du har ju en teori om att Julia inte är den hon visar online. Annars hade du ju inte nämnt just det.

                  Det är ingen teori, det är fakta att du inte kan veta allt om en person bara för att du följer på instagram. Ganska självklart kan man tycka.

          Du pratar om observationer du gjort på några minuters klipp på Instagram. Är det tillräckligt för att bedöma att en förälder är skadlig mot sina barn? Alltså ta huvudet ur röven.

            Bilda dig människa så kanske du får en kunskap i hur man uttrycker sig?
            Det är knappast observationer på några minuter. Eller är JF ny för dig?
            Allt hon uttrycker är en reflektion av henne och ja det hon säger och med stor sannolikhet även praktiserar är skadligt för ett barn. Vare sig det barnet ser det hemma eller i olika klipp på webben. Frågor på det? Eller har du fullt upp med att leta i andra bakdelar?

              Sociala medier speglar inte verkligheten! Socialtjänstens jobb hade varit jäkligt enkelt om de kunde sitta och titta på Instagram för att bedöma hur väl ett barn har det hemma.

      Det är skillnad på att prata med sina barn och närmaste – och att göra det inför ’alla’ i offentligheten, det hoppas jag du förstår.

        Det är ju dock inte det Julia säger. Hoppas du kunde förstå det.

      Oj vilken konstig slutsats. Just eftersom jag har en son så har jag sedan han lärde sig prata verkligen jobbat mycket på att han ska kunna känna sig trygg nog att uttrycka sina känslor och tankar. Han är supertrygg i det nu. Bara för att jag själv inte är så bra på att snacka om mitt mående betyder inte det att jag uppfostrar mitt barn på ett sjukt sätt. Lovar.

    När jag var barn ville jag bryta benen.
    Jag såg ju hur mycket uppmärksamhet den som brutit benet fick, alla ville låna kryckorna och alla ville klottra på gipset.
    Detta innebar att jag blev extremt våghalsig och risktagande (vilket jag iofs har nytta av idag ??)

    Lite samma sak gäller med psykisk ohälsa, alla ser hur mycket uppmärksamhet det ger att tala ut, vilket gör att många vill haka på tåget

      Ja detta tar Sofia Åkerman upp i sina böcker. Hon var inlagd i flera år som ung (inom psykiatrin) och beskriver hur de självskadande ungdomarna triggade varandra. Alla ville vara ”värst” och skada sig på de galnaste sätten för då fick man respekt från de andra patienterna och mycket tröst och hjälp från personalen.

      Och hoppar på tåget att lägga ut gråtbilder för offentligheten att se ?

      Kan säga att jag får ingen uppmärksamhet att gå med kryckor, vara sjukskriven. Ont I fötterna efter jag ramla för 9 år den. Började med ryggen. Intr mycket hjälp heller för den delen eller förstående.

        Men så är du väl inget barn, heller?

          Tack Rebecka!

          Dom enda som skulle slampor med uppmärksamhet idag vid ett benbrott är mina syskonbarn ?

            Ego

          Kanske inte men brutit ihop som ett barn till följd ialf.

    Det är jättebra att kända personer vågar prata om hur dom mår, de tar udden av tabun.

    Men jag kan ändå inte hjälp att känna att det inte är så himla bra att hela tiden prata om hur dåligt allt är i och omkring en.

    Ta Therese Lindgren som exempel. Jag gillar henne och följer henne, men ibland känns det som att hennes omgivning hade behövt ruska om henne istället för att dalta och förstärka alla hennes rädslor och fobier.
    Hon fokuserar enbart på sina problem och hundarnas problem. Maten. Magen. Trötthet. Ledsamhet. Ångest. Social fobi. Har inga vänner och verkar inte vilja ha några. Det verkar ju aldrig bli bättre utan hon blir bara mer och mer besatt av saker.

    Det är skitfint att hon hjälper många och vill hjälpa fler, men samtidigt måste unga också lära sig hur man tuffar till sig, hur man tar sig ur alla djupa hål av dåliga saker. Inte hur man förstärker alla dåliga känslor.

    Världen är inte snäll mot de som visar alla sina svagheter och att tro att det kommer förändras bara för att vi är öppna med hur vi mår, är naivt. Vem ska ta hand om och dalta med vår generation om vi inte kan utrusta nästa generation med styrka utan istället ge klartecken att det är ok att bara vara hemma och pyssla med sociala medier och tycka synd om sig själv?

      Therése skulle behöva läggas in ett tag för att säga det lite hårt. Jag har träffat många Therése i mitt liv när jag har vart inlagd. Jag vet att med rätt hjälp så kan man leva med det på ett annat sätt. Ingen av gångerna jag har blivit inlagd har det varit för att någon närstående har larmat. Dom har jag lyckats övertyga om att allt är bra. Lite som jag kan tänka mig Therése gör. Skyller på magen osv. Jag slutade följa henne för jag tyckte det var för jobbigt att se.

        Ja så kanske det är. Men vem ska våga knuffa henne åt de tankarna, att lägga in sig?
        Hon själv verkar ju vilja stanna i den där bubblan där hon får grotta ner sig i sitt och hundarnas mående.

        Jag fortsätter följa henne för jag gillar henne, men ja ibland knyter det sig i magen för hennes skull.

          Precis, det kan ju ingen. Jag är glad att du förstod hur jag menade!
          Jag gillar henne också men orkar inte se på längre.

      Therese har uppenbarligen ganska grov ångestproblematik och den går inte att ”tuffa sig igenom” utan behöver behandlas med längre terapi och medicinsk behandling. För övrigt tycker jag det där är att sladda på sanningen rejält, visst tar hon upp sina problem då och då men hon är trots sina stora problem väldigt fungerande i samhället och är inte alls instängd på det sättet många med hennes problematik är, något hon möjligen varit tidigare snarare. Att man inte hänger med vänner när man är 30 bast är väl knappast något ovanligt för den delen heller.

        Va? Det är väl ganska vanligt att ungås med vänner i alla åldrar? Varför skulle det inte vara det?

          Jag vet inte, men jag umgås inte alls med vänner lika mycket nu som för 10 år sedan (är 33 nu).
          Förut var man ledig typ hela tiden, man träffades på aw, festade rejält på helgerna osv. Nu har alla jobb och jobbar till sent är inte lika pigga på att gå ut på aw’s eftersom de behöver hem och vila upp sig. De skaffar familj, flyttar längre bort och hänger med släkten, renoverar, gör familjegrejer på helgerna.

          I alla fall jag tycker att det är sjukt mycket svårare att få till en träff nu än vad det var när man var 23. Då var det mycket lättare att vara spontan och få till en träff typ 15 minuter efter att man hade snackat.

            Tror absolut inte det är särskilt vanligt att ofta hänga med kompisar i hennes ålder. Man har partner, djur, barn, hus osv, tiden finns inte till på samma sätt som den fanns när man var yngre. Sen finns det säkert undantag men generellt umgås man inte med vänner på samma sätt i den åldern.

      Oerhört dumt och okunnigt att tro att man kan ”ruska igång” någon m psykisk ohälsa, det är precis tvärtom. Det skulle du veta om du kunde något om detta. Det finns massor av alternativ mellan ”dalta” och ”ruska”.

    Fast Julia har ju rätt här. Livet är ingen dans på rosor och det är väldigt sällan en människa känner ständig lycka.

      Måste man vara ständigt lycklig då? Man kan vara glad ibland, det räcker

        Haha det var ju precis det hon skrev ?

    Det kan absolut vara positivt att man delar med sig av sin ångest och ev diagnoser, däremot tycker jag att det inte delas med av olika strategier som man använder för att göra det lättare. I många fall blir det tyvärr att man bara delar med sig av medicineringen och utelämnar det man gör för att hantera sina problem dagligen.

    Har själv ADHD och Autism och går på medicin för det förstnämnda, men det är långt ifrån något som löser problemen jag stöter på varje dag. För att må bra behöver jag också träna, äta bra och schemalägga mina dagar i stor utsträckning. Kan tänka att liknande saker måste göras när man har ångest eller reumatism, men upplever att det inte får ta lika mycket plats som ”Jag mådde så dåligt så jag åkte till Psykakuten varje dag” eller ”Ibland sover jag hela dagarna för att jag har så ont”. Säkert sant, men ger inte en sån nyanserad bild.

      Håller verkligen med! Det borde vara huvudfokus att dela med sig för att hjälpa andra och sig själv, inte att göra folk ännu mer rädda för problem.

    De här kommentarerna gjorde mig så sjukt provocerad.
    Dessa styrker bara min tes om att hela människosläktet är helt pantade och att ingen kan tänka själv

      Vad i kommentarerna gjorde dig provocerad?

        Retoriken, tankesätten (eller snarare bristen på det), attityden. Allt är provocerande.

        Det här är ett ämne som ligger mig väldigt nära. Jag har psykiska sjukdomar i släkten som grav schizofreni och bipolaritet. Också ”lättare” psykiska åkommor som bland annat Aspergers, som för med sig ångestproblematik och alkoholism.
        Jag är mycket medveten om att de flesta inte har den extrema bakgrunden jag har. Men alla har rätt till sina egna känslor och jag tycker att det är helt fantastiskt jättebra att folk pratar öppet om sitt mående nu, till skillnad från hur det var förut. Även fast jag har sett hur extremt psykiskt lidande ser ut så kan jag ju inte avfärda någon annan som känner ångest över t.ex. mat ”för att de ska vara glada över att de ens har mat på bordet, de mår inte ens dåligt på riktigt för jag har minsann sett hur man mår när man mår dåligt på riktigt”. Bara för att någon annan i världen har det sämre kan man inte bagatellisera de som mår dåligt över vad andra skulle kalla för värdsliga saker.

        Det jag tycker en del folk gör fel är när de lägger en värdering i ordet ”psykisk ohälsa” och likställer det med att man mår så pass dåligt att man är en 0% fungerande medborgare. När begreppet har en lika bred innebörd som ”sjuk”. Det är ingen som ifrågasätter någon som benämner sig själv som sjuk när det handlar om en liten förkylning. Men någon som har en ”psykisk förkylning” blir ibland kraftigt ifrågasatt.

        Jag tycker också att det är fel att förminska någons känslor med ett ”men sluta larva dig, det tillhör livet”. Vad är det som inte säger att psykisk ohälsa inte är en del av livet? Det är liksom inte något fel eller onaturligt i att må lite psykiskt dåligt lite då och då.

          Bra kommentar!

            Tack! Jag gjorde mitt bästa att kortfatta tankarna.
            Skulle kunna spinna vidare hur mycket som helst om det här 🙂

      Fast en kommentar som ”alla är dumma i huvet” visar ju kanske inte på motsatsen hos dig själv heller.

        Ja, det var en kommentar 100% skriven i affekt med opassande ordval.
        Men ibland blir man bara väldigt trött på att folk helt utan erfarenhet ska uttala sig på ett känslokallt sätt om en väldigt känslopräglad fråga.

      Det är en felaktig slutsats. Den rätta slutsatsen är att folk här inne är korkade, eller helt enkelt ganska onda.

        Baserat på dig själv då eller?

        Många är väldigt elaka ialf, ibland tror man inte det är sant vad man läser. Så hårda människorna, blir lite rädd faktiskt

    Team Julia alla dagar i veckan. Hon är realist

    Julia framstår inte bara som otrevlig utan och väldigt okunnig och vad psykisk ohälsa är, hur depression fungerar, behandlingsformer etc. Tycker Nicole framstår som klok och hanterar det så bra!

      Fast depression försvinner inte bara för att man konstant ältar och pratar om det med alla i sin omgivning. Man behöver göra konkreta förändringar. Man kan prata ut hos sin psykolog och eventuellt någon nära ibland. Julia har helt rätt.

        Det ena behöver inte utesluta det andra

        Men om man pratar öppet om det gör man så att det blir mindre tabu. Vilket gör att färre skäms över att de mår psykiskt dåligt. Vilket gör att fler tar hjälp för något de egentligen inte fixar själva.
        Att prata om sitt dåliga mående gör att man snabbare kan acceptera det, att man själv får det lättare att sätta ord på sina känslor och att man snabbare kan konkretisera vad som är fel och vilka konkreta förändringar man behöver göra.

        Så nej, Julia har helt fel.

          Exakt!

    Tack och lov för att jag såg en tjej på Youtube vid namn Therese som pratade om sin ångest för flera år sen när jag behövde höra det som mest, utan den insikten och den vård jag sökt efter det hade jag nog inte kunnat skriva den här kommentaren.

    Undrar hur många som anser sig ha ”psykisk ohälsa” som testat att 1. Låta bli alkohol 2. Träna fysiskt.

    Finns ett antal studier som visar att fysisk träning har lika stor effekt på depression som ångestdämpande mediciner.
    För att inte tala om att alkohol är som att slänga bensin på ångest.

      Ganska många skulle jag gissa på. Speciellt de som vågar ta hjälp.

      Hm, efter mer än 20 år inom psykiatrin med en diagnos så visst du har rätt. Jag dricker inte alkohol samt att jag tränar. När mina grundstenar fungerar är noll alkohol och träning det minsta av mina problem. Det är andra saker som får mig falla. Många jag har stött på när jag hamnat på psyket tränar och dricker inte. Jag har träffat på så många människor och väldigt många hamnar där pga sin ensamhet. Även om du tränar och inte dricker så hindrar det dig inte från att känna dig ensam. Jag har hört hur ångesten kommit till dom på nätterna genom avgrundsvrål. Det är hemskt. Allt ifrån unga till gamla människor.

    Triggervarning!

    Jag drar detta resonemang ur röven. Om ni inte uppskattar killgissningar utan ser bloggbevakning som en plats för enbart seriösa diskussioner där man bör publicera källa på allt så kanske ni ska skrolla vidare i flödet! Så nu är ni varnade.

    Jag tror att en del av den psykiska ohälsa vi ser idag (ej Depp efter att pojkvännen gjort slut eller stressen inför ett prov) bottnar i barnomsorgen vi har i dagens samhälle. Vi blir inte trygga i grunden. När vi är 1 eller 2 år dras vi ifrån vår anknytningsperson och kastas in i en ny miljö där personer kommer och går och vi ska utforska världen helt utan en trygg person som finns i bakgrunden om vi behöver stöd i vår utforskning. Många blir osäkra. Jag var själv ett extremt osäkert barn och minns hur ångesten var en del av mitt liv redan som ”dagisbarn”. Mina föräldrar sökte till och med vård för mina symptom som jag i vuxen ålder förstår är ångest. Jag har tampats med GAD och återkommande depressioner sedan jag var 14 år. Jag har velat dö i större delen av mitt vuxna liv och jag tror att det beror på att jag aldrig känt mig helt trygg (och då var min hemmiljö väldigt god).

    Förr var barn hemma med en förälder och utforskade världen med vetskapen om att min förälder finns i närheten om jag behöver stöd i någonting.

      Jag har samma problem som du. Jag var dock hemma med min mamma tills dess att jag började skolan.
      Min lillebror blev lämnad till dagmamma när han var under året, började på dagis när han var 2 och han har inte samma problem som mig.

        Nej jag menar såklart inte att all psykisk ohälsa grundar sig i att man gick på dagis, och inte heller att alla som går i förskola mår dåligt där. Jag menar mer att det kan vara en orsak i en del av fallen, att en otrygghet i barndomen kan ge grund till en osäkerhet som följer med en senare i livet. Dagens förskola är säkert toppen för många barn, säkert de flesta, men jag tror att det finns väldigt många barn som faktiskt inte mår bra i den miljön i så tidig ålder. Jag tror dock att många faktiskt blundar för det eftersom det ofta inte går att lösa på andra sätt eftersom familjen är beroende av att båda föräldrarna arbetar.

          Det kan nog ligga lite i det du säger. Men jag tror snarare att det är våra stora teknologiska framsteg som är den stora boven i det hela.
          Vi har aldrig tidigare blivit pumpade med så många intryck och budskap som idag. Allt är uppkopplat och tillgängligt 24/7, vilket det aldrig tidigare varit osv. Jag tror att det är främst det, att människan inte är skapt och ännu inte har lärt sig att anpassa sig till så extremt mycket och kontinuerlig information som gör att fler och fler får problem.

      Fast i många länder har man ju nanny eller börjar i förskola mycket tidigare än i Sverige? Borde inte ännu fler lida av ångest/depressioner där? Vi har ju generös föräldraförsäkring här jämfört med typ Danmark.

      Men intressant tanke. Jag tror det finns hela generationer som dras med mer psykisk ohälsa än andra av olika orsaker. Dels för att föräldrarna under den tiden inte brydde sig om t.ex. barnpsykologi och annan kunskap kring hur man skapar ett hälsosamt hem för sina barn (jag blev t.ex. agad). Men också för att omgivningen varit på ett visst sätt. Jag är född i slutet av 80-talet och upplever att det fanns en emo-trend när jag var i yngre tonåren. Man skulle ha ångest, lyssna på deppig musik och skära sig. Minns så tydligt när jag kom till skolan en dag (gymnasiet) och hade en bra dag. Var glad och nykär. Mina 3 närmsta vänner tittade föraktfullt på mig och fräste ”Vad finns det att vara minsta glad över?!”… Och det var en retorisk fråga.

      Jag blev van vid att jämt se livet ur ett mörkt perspektiv och det tog många år och mycket terapi att slå mig från det. Vet att så klart inte alla var som jag och mina vänner men vi är fler det är jag säker på…

      Till sist tror jag också att det finns en sådan sak som att ha det för bra med för många val. I Sverige de senaste åren så har möjligheterna varit oändliga för ungdomar och det skapar beslutsångest och press på att man måste ha ett visst liv. Man måste resa, köpa märkeskläder, ha youtubekanal, se ut på ett visst sätt, utbilda sig och en massa annat. Många möjligheter som överväldigar och bara skapar förvirring.

      Det där tror jag du har helt rätt i, har själv hävdat den teorin i många år nu. Lösningen vore ju att det fanns en rimlig möjlighet för föräldrar att en kan vara hemma i låt säga kanske 3 år. Kanske genom skatteavdrag eller dylikt eller genom att man får det som en dagisplats hade kostat.
      Tyvärr prioriterar alldeles för många föräldrar annat än att vara hemma lite längre med sina barn, utlandsresor, skidresor, husrenoveringar etc etc.
      Värst är nästan de som kommer skrikande om ”kvinnofälla” när man försöker diskutera detta.

    ”Ni nittiotalister..” känns väldigt…sömnigt. Snark.

    INTE NICOLE’S SIDA IALLAFALL. Lika egoistisk, bortskämd, empatilöst erfarenhetsmässigt infantil som vanligt. Hon blir aldrig empatisk, vuxen eller försöker sätta sig in i hur andra människor kan ha det. ILLA ILLA!

    Team Julia alla gånger!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.