Först ut av årets sommarvärdar är Benjamin Ingrosso, som på ett fantastiskt öppet och ärligt sätt guidar lyssnaren mellan lilla och stora Benjamin, som tillsammans, slutligen knyter ihop säcken, i den allra sista delen av det här sommarpratet.
Han pratar om en längtan att passa in, samtidigt som han vill hitta sig själv. Var hör han hemma egentligen?
Med pappa, är allt han tagit med sig från sin mamma fel, och med mamma, är allt han gör och som påminner om hans pappa, fel.
Ett avsnitt i sommarpratet som berörde mig lite extra var den del som handlade om en av hans födelsedagar, och vad han önskade sig då.
Det enda han önskade sig var att de skulle sitta ner och äta middag, alla fem. Mamma, pappa, Bianca, Oliver och Benjamin.
Det var allt han ville ha.
Eftersom föräldrarna separerade innan Benjamin föddes så hade han inga egna minnen av dem som en familj, så som syskonen hade. Därför var detta allt han ville ha i present, med förhoppningen att han en dag skulle kunna se tillbaka och återberätta den här stunden med glädje.
Ett familjeminne som för alltid skulle komma att inkludera även honom.
Det här sommarpratet är vemodigt, överraskande och hoppfullt på samma gång och jag måste säga att jag fick en helt annan bild av Benjamin än jag haft tidigare.
Eller helt annan är kanske fel, utan kanske snarare en mer komplett bild är en bättre beskrivning.
Han visar så många fler lager av sig själv än det jag sett tidigare.
Tillsammans med hans medverkan i Så mycket bättre och hans program Benjamins så känns det här radiopratet lite som en releasefest för Benjamin 2.0.
Väl värt att lyssna på!
Föregående inlägg 