”Kvinnor tappar sin skönhet när de är gravida. De går upp i vikt och får bristningar.”
Det skrevs tydligen av en man, igår på Facebook (eller Flashback. Förkortningen FB kan ställa till det ibland.), någonting som Nellie Berntsson såg och reagerade på.
Visst är det fascinerande, han tycker alltså att kvinnor tappar sin skönhet när de är gravida och skapar en ny människa.
Och själv behövde han inte mer än öppna käften för att bli vidrigt ful? Bra jobbat, ändå!
Vilken härlig man, hoppas han är singel och inte har några barn att föra sin skit vidare till, utan att hans åsikter och syn på gravida kvinnor får gå i graven med honom.
Jag är frivilligt barnfri och tror inte att det någonsin kommer ändras.
Däremot så skulle jag vilja veta hur det är att vara gravid.
Jag vet att spannet kan gå från ”easy breezy” till ”kaskadspyor i 9 månader på raken” och att ingen graviditet är den andra lik, men känslan av att skapa en ny människa med min kropp – med lite hjälp från någon med spermier – verkar vara så himla fantastiskt.
Sen att jag skulle vara livrädd för allt vad förlossning heter, är en annan sak, men att bära ett barn i magen och känna det växa till en ny liten människa…
Det måste vara så häftigt ändå…
Föregående inlägg 
Vad har hänt med Nellies pappa?
Han lämna väl Josephine för en ny, och då tog barnen avstånd som jag förstod det.
Pappans syster verkar också ha valt Josephine och barnen för de umgås och taggar/ kommenterar varandras bilder
Eller så har pappans systern inte valt någons sida?
Jag läste det i en tjejgrupp på Facebook. En kille hade hyllat sin gravida tjej, men mitt i texten fanns det där citatet med vilket förstörde hela hyllningstexten. Texten gick i princip ut på att visst hon blev ful som gravid, men hon bar ju faktiskt på hans barn så det är okej då…
Vilket ?! ?
Vadå? Blev hon ful så blev hon väl?
Är väl skönt att han inte bryr som om skönhet, eller?
Förövrigt. ”Åh nej män som recenserar kvinnors kroppar” buhuuu. Lägg ner kvinnor gör exakt samma sak hela tiden. Buhuuuu
Säger det innan någon annan hinner påbörja att ödsla energi:
Skit i människor som ”Lars” – det är inte värt det. Låt hen raljera, allt de vill ha är uppmärksamhet och har inga åsikter värda att faktiskt diskutera.
Jag tror att du vaknade på fel sida idag Lars.
Lite respekt är det minsta man kan visa när en kvinna är gravid med ens barn. Med det fattar väl inte en snubbe som du. ?
Nej om någon blir ful av graviditet, sjukdom eller vad som helst så bör man inte publicera en text om det i en offentlig grupp. Utan den åsikten håller man inom sig.
Bara håll käften Lars.
Såklart du tycker så Lars, jätteotippat med en karl som vräker ur sig sånt där. Kom med något nytt
Ja och jag blev också asful som gravid, det är väl inget att hymla om att vissa bara blir plufsiga och klumpiga? Är vi kvinnor så ömtåliga och sköra att alla alltid måste låtsas att vi är vackra oavsett hur vi ser ut?
Herregud.
Ingen människa vill väl nånsin höra att man är ful? Varför ska man kommentera nånting sånt, det finns ingen som mår bra av det
Skrev din man/pojkvän ut det på Facebook också?
Undrar om han som skrev det förstår att bristningarna kommer vara kvar efter graviditeten. Kommer hon få höra att hon är ful då också?
Jag är rätt fin både med och utan bebisar i magen men jag vill ändå inte att folk skriver / säger det högt till mig. Alla utom barn i förskoleåldern barn förstå detta.
Ful är jag såklart 🙂
Detta är en klyscha men den stämmer faktiskt: Skönheten ligger i betraktarens ögon. Det finns inte något ”detta ÄR fult”, utan den åsikten varierar från person till person. Det du ser som ”plufsig” tycker någon annan är snyggt. Vissa tycker gravida kvinnor ser ganska läskiga ut med den stora magen, men många tycker gravida är otroligt vackra. Vem har rätt? Ingen så varför ens trycka på att ett visst tillstånd är ”asfult”…
Jag va inte heller så jäkla snygg på slutet ?. Men varken jag eller nån annan brydde sig. Och att vissa skriver att kvinnor blir fula när de är gravida rör mig faktiskt inte heller. Man vet vilken typ av folk som skriver så och vem orkar bry sig om dem?
Sorligt när kärleken sitter på utsidan
Klagomål på att detta inte är familjeliv inom 3, 2, 1… Nej men, kort och gott så är det är det ju såklart fantastiskt, men också väldigt overkligt! Iallafall för mig. Bär mitt andra barn just nu.
Ingen konstig åsikt men kanske lite äckligt av en man att vräka ur sig bara sådär. Alltid lite ofräscht när man ska recensera kvinnor liksom.
Kvinnor recenserar män hela tiden, är det fräschare?
Alltså jag har svårt att fatta hur samma kvinnor som snackar om killars muskler och kroppar, garvar åt killar som är flintis och småfeta, kan gå så totalt i taket över att män kommenterar kvinnor?
Kanske för att utgångsläget inte är detsamma.
Utgångsläget är att män är fula och kvinnor fina. Sen blir vissa kvinnor inte så fina.
Gör vi? Märkligt att jag aldrig läst/hört om kvinnor som pratar om hur fula män blir efter en viss ålder mm…
Jag är medelålders (50) och mina jämnåriga tjejkompisar pratar om alla fula män hela tiden. Det är väl för att ni yngre har unga män i era umgängeskretsar som ni inte pratar om det! Även min mamma (75) pratar om hur fula alla gubbar blivit och hur nöjd hon är med att vara singel pga detta.
Lite skillnad om man lägger ut det på fb kan jag tycka..
Det du pratar om är the male gaze. Väldigt intressant perspektiv faktiskt! Det handlar om vad som är attraktivt för kvinnor vs män. Det har visat sig att muskler, hårdhet och andra typiskt maskulina attribut är var män tror att kvinnor vill ha. Medan kvinnor snarare attraheras av mjukare och slankare former och betydligt mer fokus på personlighet. Det här är alltså forskning på stora massor och är inte applicerbart på varje heterokvinna som individ ☺️
Yngre kvinnor kanske. Mina medelålders singelvänner är inte sådär fina och känsliga längre. De vill ha lite yngre killar, vältränade, gärna från något sydligt land.
Kolla in alla dansklubbar för afrikansk och sydamerikansk dans. Alla milfarna där är inte där för att de söker en spenslig intellektuell bibliotekarie till man! 🙂
De vill ha sex helt enkelt! ?
Funkar även åt andra hållet – det som kvinnor tycker ser attraktivt ut på andra kvinnor (eller sig själv) är inte alls vad majoriteten av män ”vill ha”. Man ska ju såklart klä sig/sminka sig/se ut precis så som man själv vill men det är verkligen intressant som du säger hur olika det skiljer sig. Själv dras jag mera åt det ”typiska manliga”, gillar att känna mig trygg när jag är med min kille och att om det behövs så kan han försvara oss båda.
Samma här. Vill inte ha en feminin man.
Jag minns en gång när jag var ung och pratade med vänner om hur drömpartnern skulle se ut. Alla killarna ville ha en sportig osminkad jeanstjej.
Ja men också så jobbigt att det sen måste kommenteras. Det är väl ingen som bryr sig om hans åsikt om gravida kvinnor. Han får ha den, men den är helt ointressant. Men när det dras upp så här får man ju känslan att det spelar ganska stor roll vad han tycker och inte.
Tänker att ”skönhet” och ”skapa en ny människa” är olika saker ändå. Alltså de hänger ju inte ihop. Man kan tycka det är fantastiskt och bra att man kan bära ett barn men det behöver ju inte betyda att det är estetiskt tilltalande. Tycker t.ex. det är obehagligt med gravidmagar och bristningar är ju verkligen inte fint.
Honom kan en väl bara tiga ihjäl. Sedan kommenterar han ju vad han tycker som sin sambo )mannens perspektiv) NB skriver ju hur hon känner sig (kvinnans perspektiv). Hon bemöter väl inte honom?
HUR kan man ödsla tid och energi på en sån kommentar? Han är en idiot – scrolla vidare. Finns det olika åsikter i frågan? Ja, säkert, men det är inget som behöver diskuteras.
Hon vill ju bara att folk ska kommentera att hon ser bra ut
Tror snarare hon vill generera lite aktivitet i kommentarsfältet. Klick klick klick.
Hur orkar man bara sitta och irritera sig på en okänd man som tycker just så här? Vad är det för liv man har? Vad spelar det för roll?
Det är uppenbarligen vad han tycker. Varsågod liksom.
För att det säger nåt om män och hur misogyna de är utan att ens fatta det.
Nej, det säger något om den mannen, inte om män generellt.
Män och deras male gaze. ? De är ju helt rubbade i huvet, som inte kan tänka mer abstrakt än ”kvinnokropp är till för snopp”.
Apropå att vara rädd för att föda:
Krystvärkar är det häftigaste jag har varit med om. Så coolt att känna hur kroppen kickar in ett så starkt program, utan att ”jag” styr från min hjärna. Magiskt att känna sig så stark!
Ja det håller jag med om. Efter mina förlossningar kände jag mig som en drottning i flera dagar!
Jag är gravid! Ung kvinna med historia av ätstörningar i tonåren (som de flesta kvinnor idag), och alltid varit lite orolig för hur jag kommer reagera och må i de kroppsliga förändringarna som kommer med en graviditet.
Har visst mått skit delar av graviditeten (illamående, foglossning) men det är ändå det mest fantastiska jag varit med om. Inte främst för att jag skapar en annan människa utan just känslan av totalt kontrollförlust. Saker händer med och i min kropp som jag inte alls kan påverka utan bara får acceptera. Trodde inte jag skulle uppleva det som såhär befriande som jag gör!
Vad fint att läsa ❤ Jag har alltid känt mig bekväm och trygg i min egen kropp, men nu under graviditeten har jag haft det väldigt tufft att se och känna hur kroppen förändras. Känt mig otymplig, stor och obeväm fram tills att bebisen började röra sig. Tycker att bristen på kontroll varit mest jobbig, inte befriande. Önskar att jag upplevde det mer som du beskriver ❤??
Jag ”lider” av otroligt stort kontrollbehov. Jag och mannen börjar närma oss åldern där barn verkligen är aktuellt och där större delen av kompiskretsen har barn. Han drömmer om att vi får barn, men det som verkligen hindrar mig är rädslan för att tappa kontroll. Jag kan inte acceptera tanken. Var du likadan, eller hur lärde du dig att acceptera det? 🙂
Jag hade någon slags romantisk bild av att vara gravid. Åh så mysigt! Vi hade varit ihop i ca två år när det väl hände.
I vecka sju började jag kräkas. Sedan slutade jag inte på resterande tid. Kräktes många gånger per dygn. Fick vara sjukskriven och var ytterst nära att bli inlagd. Levde på näringsdrycker som Mvc skrev ut. Att må illa under så lång tid förtog egentligen all glädje, det fanns ingen ork kvar. Minns att barnmorskan oroade sig för att jag skulle få en förlossningsdepression och inte kunna knyta an till barnet pga så orkeslös och närapå apatisk under graviditeten. När bebisen väl föddes så blev vi båda jättesjuka och låg inlagda länge.
Min kropp var inte skapt för att vara gravid uppenbarligen. Men det gör inget för jag lärde mig att graviditeten var en väldigt kort del av livet – även om det sannerligen inte kändes så då – och att det inte gjorde någon skillnad i mina känslor. Jag tror att vi människor ibland överskattar det där med att vara gravida, att själva processen är så fantastisk. Det är inte magiskt för alla, och det är okej. Mitt barn är snart tonåring nu och vet att han är älskad och att vi blev glada när han kom. Men själva graviditeten var bara en transportsträcka till att bli förälder, för det är det som är det stora egentligen.
Det där är ju dock indviduellt, en del vindar redan under graviditeten, andra när det får upp bebisen på bröstet och för en del tar det ytterligare några månader. Ingenting är fel. För dig påverkade det inte dina känslor till barnet allt illamående, men olika typer av påfrestningar ökar ju ändå risken för depression och svårigheter att knyta an till barnet.
Men jag tror ingen som spyr graviditeten igenom uppskattat den perioden.
Nej, jag är väl medveten om att det kan vara väldigt olika (därav bm:s oro) . Jag tycker inte att jag i texten uttryckte att det alltid är som för mig? Som ju som sagt inte mådde så bra efteråt heller, jag minns inte så mkt av första tiden tillsammans pga var så påverkad fysiskt och fick stanna kvar på sjukhuset en tid. Så vi ”bondade” inte så mkt från dag ett…
Men min poäng är egentligen att oavsett om man mår som jag gjorde så har man, förhoppningsvis, många år på sig tillsammans. Även om det känns som en lång period när man är mitt uppe i en graviditet som man kanske inte mår så bra av så är det en pytteliten tid av en människas liv. En del mår ju toppen, strålar och älskar att vara gravida, men det säger inte så mkt om hur livet som förälder blir. Det kan bli bra trots att man mår skit under nio månader. Det går heller inte att förbereda sig eller att välja, det blir som det blir.
Ledsen att höra det. ?
Att vara gravid är fantastiskt….eller ärligt ganska jobbigt
Att föda barnet är fantastiskt….eller ärligt, det gör fruktansvärt ont och är ganska obehagligt
Förr i världen sa ma att om den gravida kvinnan förlorade sin skönhet under graviditet så var det en flicka i magen som stal sin mammas skönhet….eller nåt sånt
Jag önskar bara vi snart förstår att det är inte ok att kommentera andras kroppar eller utseende
Det kan ligga nåt i det faktiskt. Jag har två döttrar och är tvärful nuförtiden.
HAHA
Jag har pojkar och flickor och var fet och ful under samtliga graviditeter! Så könet spelar ingen roll.
Det var ju också på den tiden när man inte tyckte män/ killar var vackra. Idag pratar man ju även om pojkar i dem termerna. Så kanske därför även pojkmammor blir fula nu 😉
Jag sitter och är gravid just nu och känner mig som världens mest hemska människa utan någon som helst mamma-kärlek i mig.
När han rör sig i magen, vilket han gör ofta så tycker jag det är så äckligt! Jag spjärnar emot och nästan håller andan tills det är över. Det känns så jäkla onaturligt.
Han har blivit så pass stor att jag kan se vilket håll han ligger på och jag ser tydligt när han sparkar.
Alla runt mig blir så glada och fascinerade av detta.
När jag säger att jag får panik av det eller när jag ber honom ligga stilla så dömmer alla i min närhet mig.
Den enda som förstår att jag har panik på riktigt är min sambo.
Jag har vart väldigt förskonad mot jobbiga symtom, jag har vart väldigt bortskämd.
Men likt förbaskat vill jag att han ska vara ute NUUUU så jag kan återfå kontrollen på min kropp.
Min svägerska kände samma sak. Hon tyckte att det var äckligt när bebisen rörde sig, för att det kändes som ”en liten alien”.
Jag har full förståelse för att det är obehagligt! Det gör dig inte till en sämre mamma eller kvinna!
Är också gravid just nu med första och efter denna graviditet blir det också sista. Har också varit sjukt förskonad med fysiskt mående, tills foglossning kom ungefär halvvägs och senaste veckorna extrem halsbränna, men har inte spytt en enda gång tex. Skäms liksom över att jag inte mått sämre fysiskt? Men psykiskt är det fruktansvärt. Känner precis som du med paniken. Bryr mig inte så mycket när han rör sig i magen, har även haft tur där då han är väldigt snäll. Men känner heller ingen magisk mammakärlek eller speciell anknytning på något vis. Vissa dagar hatar jag verkligen mig själv pga hur kan man inte känna mer för sitt barn? Det ska ju vara det mest naturliga som finns för en kvinna, typ. Förstår att det tar olika lång tid för alla att knyta an och allt det där blabla men det är frustrerande när känslorna inte bara kan fatta det hjärnan vet. Vill också bara att han ska ut helst igår. Vill ha mitt barn givetvis men absolut inte vara gravid. Har också folk i min närhet som dömmer och tycker jag är löjlig för jag ”mår ju faktiskt bra egentligen, vet flera som mått sämre och fått ligga på sjukhus”osv. Den enda vän jag öppnade mig för 100% ärligt om hur dåligt jag mår, då hon också mådde psykiskt dåligt i sin grav, skickade meddelande till mig efter 2 veckor om hur dålig vän jag som inte svarar henne(hade missat 1 samtal) och att det kändes oseriöst med allt jag berättat kring mitt dåliga mående pga jag repostade en instastory.
Jag sa till barnmorskan så fort jag förstod mina känslor kring graviditeten och fick snabb hjälp med samtalskontakt där jag även ska fortsätta gå efter med barnet för följa upp. Fick också förlossningsförberedande samtal på specialistmödravården då just icke-kontrollen har tagit över så mycket att jag börjar bli rädd för förlossning.
Sorry för långt och rörigt inlägg men har inte kunnat prata med någon om detta så känslorna bara bubblade upp nu.
Usch, det låter riktigt tufft att ni känner och mår så! Får jag fråga er, har ni alltid haft en längtan efter barn eller har ni tänkt mer att barn är något som man ska ha för det är det närmsta man kan komma ”meningen med livet”? Jag är genuint nyfiken eftersom jag själv aldrig känt en längtan efter barn och det känns inte alls naturligt för mig i dagsläget, är lite orolig att jag ska känna som ni beskriver.
Har från början inte tänkt så mycket på barn, alltid känts konstigt att tänka på det när det inte är aktuellt. Har absolut inte haft den längtan du pratar om tidigare och inte varit den som alltid vetat hur många barn jag ska och vad alla ska heta osv. Men när jag träffade min man så växte det liksom fram i vårt förhållande. Vi har varit tillsammans i 7 år och gifta i 3, har inte känt oss stressade eller något sådant. I vintras pratade vi om försöka denna sommaren och det kändes rätt för båda men också lugnt om det inte hade gått direkt vilket det många gånger inte gör. Men i mars blev överraskade! Diskuterade det givetvis men vi båda kände oss trygga i att behålla. Vi har aldrig känt att ålder ska vara avgörande att vi måste få barn innan det är försent eller något sådant. Min man har absolut tänkt på barn mer än mig men som sagt aldrig stressat mig på något vis, han har också varit tydligt att blir vi utan barn av någon anledning är det okej för det är mig han vill leva med. Han har velat ha två barn men så fort mitt dåliga mående kom upp var han också tydlig med att vill jag inte vara gravid igen är det inte ens en diskussion från hans sida.
Hoppas verkligen inte rädslan är något som hindrar dig om du nu någongång skulle ändra dig och vill ha barn! Ska inte ljuga, det här är det värsta jag mått men jag kan inte se ett liv utan vår pojke nu. Har 9v kvar och fick hjälp snabbt så har fått möjlighet att bearbeta!
Om du någon gång blir gravid så berätta om din rädsla redan på inskrivningen hos barnmorskan, det finns specialister på sånt här!❤️
Tack för ditt svar! Så fint skrivet ? Ni verkar ha en stabil och fin relation, jag kan tänka mig att det gör mycket förutom den hjälp du får av vården. Lycka till med förlossning, hoppas att allt går bra och att du kommer må bättre efter graviditeten!
Jag hade i över 30 år känt att ett barnfritt liv var något jag ville ha.
Sen var det som att den biologiska verkligheten kom ikapp mig och började göra sig hörd.
Det var inte så att det började värka inom mig av barnlängtan, utan mer att framtiden hade ett barn i sig. Svårt att förklara..
Tack för övrigt ni andra som skrivit här som delar liknande erfarenheter.
Jag känner mig så ensam.
Okej, jag är helt med på vad du menar! Hoppas att det kommer kännas bättre snart och att förlossningen går bra! Som jag förstått det är inte heller kärlek vid första ögonkastet eller mammakänslor en garanti precis när bebis kommer ut. Det kommer säkert växa fram över en tid! Tack för ditt svar!
Känns som det finns så mycket förväntningar på allt med graviditet osv. Det är helt normalt att känna som du gör. Det kommer sannolikt gå över när bebisen kommer och det blir mer verkligt.
Och om du ff känner så här när bebisen kommit. Vilket också kan hända, så finns hjälp att få. Allt kommer bli bra.
Har inget problem med hans åsikt. Tycker det är värre med alla rabiata moraltanter som öser ur sig okvädningsord och på allvar tror att de har någon slags moralisk rätt att sätta sig till doms över andras åsikter.
Har heller inga problem med att SB inte längtar efter sin egen bebis till exempel.
Folk behöver chilla.
Om man inte längtar efter sin egen bebis, varför skapade man den ens då från första början om man inte vill ha den
Att inte längta betyder INTE att ”man inte vill ha den”? Konstig tolkning av dig.
Nej jag håller faktiskt med. Känns superkonstigt att vara gravid och inte längta efter sin unge alls. Ba: okej jag blev gravid men vill egentligen inte ha dig skedde av misstag
Fast hur vet ni att hon inte längtar alls? Uppenbarligen vill hon ha barnet eftersom hon behöll?
För att hon skriver: ”Jag längtar inte efter bebisen”.
Fast har du inte tagit det där ur sitt sammanhang? Såhär skriver hon: ”Jag längtar inte efter bebisen. Stanna kvar därinne, du är inte färdigbakad, det är en order!” Och det tolkar jag som att hon vill att bebisen stannar i hennes kropp tills hen är färdigutvecklad och kan födas med bästa förutsättningarna för god hälsa? Överlag skriver SB mycket om hur hon försöker leva i nuet då hon har lite svårt att ta in hur mycket livet kommer förändras, och har mycket foglossning och måste lägga all energi på den biten… Hon tar det som det kommer. Hon har också skrivit att hon tror hon kommer bli en bra och rolig förälder – det skriver man väl inte om man avskyr tanken på att få barn?! Och hon är vuxen och fullt medveten om att fenomenet abort existerar om man verkligen inte vill ha barn… Hon har tagit ett medvetet beslut och det är fult av andra att få och spekulera i om hon inte egentligen önskar död åt sitt barn för att de har läst 3 rader i hennes blogg…
Äsch hon tillhör väl bara dem som inte bondar under graviditeten/ har svårt att föreställa sig bebisen och därför inte längtar. En del upplever en kärlek som växer när man lär känna barnet, andra känner en käleksbomb redan när bebisen bara är en liten cellklump / ett plus på en sticka.
Lita ni på att SB tänkt igenom det här beslutet och vet vad hon gör.
Men gud, måste alla vara ”Ååååhhh längtar SÅÅÅåååÅååÅåå tills lilla pyret finns här hos mig åååh Mammis lilla pruttfiiiiiiiiiiis smeker dina kläder varje dag tvättade dom i vecka 2 ååHhhhHhhHHhHhH”
Hon vill väl att den ska stanna inne ett tag till. Hon är inte framme än, så att säga. Chilla.
Hade det inte varit lättare och säga ”jag vill att min bebis ska vara i magen lite till” än att bara säga rätt ut ”jag längtar inte efter den”. Visst, känslan kanske är så men det är konstigt att skriva rätt ut att man inte längtar efter den! Ni kan inte ändra min åsikt om den saken.
Eller så är det rätt skönt att kunna få säga såna saker rakt ut? Verkar ju vara många andra som känner likadant?
Är det en konstig tolkning verkligen? Om hon inte är redo för att föda barnet kunde hon väl säga det istället för att säga att hon inte längtar efter den. Det låter ju mer som att ungen är en börda? jag är inte alls känslig eller så kring detta ämne men det är ett sjukt konstigt statement att säga om sitt egna barn???
Jag håller med, blev lite konstigt uttryckt. Då kan man väl skriva att ”än vill jag inte att bebisen ska komma”. Att skriva att man inte längtar efter den känns ganska sorgligt, speciellt när man är så långt gången och har massa krämpor. Då borde man ju verkligen längta efter den!
Men att vara GRAVID är inte samma som att ha barnet hos sig, utanför sin kropp. ?♀️?♀️ att tycka illa om graviditeten avgör inte hur man är som förälder. Fan så vidrigt att försöka pådyvla att man inte skulle älska barnet osv. Håll käft och ta in att alla inte har samma perspektiv som dig. Du sitter inte på facit.
Ibland blir ju inte heller saker som man tänkt sig, men det kan bli bra sen ändå.
Jag vet inte om det är för att det är Nellie.. men de är en sjukt märklig kommentar.
Jag tycker de är märkligt med alla kommentarer som rör graviditeter och utseende. Ful, fin, tjock, smal.. allt de är märkligt för man blir inte gravid för att se ut på ett visst sätt eller må på ett visst sätt, man skapar liv där inne. Sen om du tycker att man är åt helvete ful medan man gör de, då vill jag inte veta hur din mamma ser ut eller hur hon mår som fött dig… tänk att titta på bilder på sin mamma som stolt bär dig där i magen, och din första tanke är ”fyfan vilken skata”..?
Man kan tycka mycket men kan vi bara låta graviditet vara just graviditet, ingen av oss hade varit här för att kunna diskutera ämnet om våra mammor tänkte att dom pallar inte vara fula i 42 veckor så fuck it ?♀️
Haha, jag kan ärligt säga att jag var riktigt ofin som gravid. Trött och glåmig, håret tappade jag mängder av och nej… Inte min vackraste tid i livet om jag säger så. Och det förstår jag att alla runt omkring mig såg och tyckte också, men uppskattar ju väldigt att ingen sa något. Men sen när bebisarna väl kom blev jag faktiskt riktigt glowig! När alla andra tappade hår vid amning växte mitt hår och blev jättetjockt och glansigt, och jag har haft turen att få sömniga små troll så jag kunde sova riktigt gott i jämförelse med hur jag sov under graviditeten.
Hans åsikt kan jag inte säga något om, tycker han så så gör han. Onödigt bara att vräka ur sig det.
Lutar åt att sambon och jag kommer försöka skaffa barn snart. Är livrädd för att vara gravid, det verkar vidrigt. Orkar inte ha ont och må illa och dessa rädslor är anledningen att jag funderat att inte ens skaffa barn öht. Nu har vi dock bestämt att försöka. Extremt blandade känslor. Skönt att läsa vad Sandra Beijer skriver om sin graviditet faktiskt, känns avdramatiserande.
Jag hade inte ont, var inte illamående och sov bra under min graviditet. Förlossningen gick jättebra, inga sprickor och värkarna var absolut hanterbara med endast lustgas. Fick ligga inne några dagar då min son fick gulsot men när vi var hemma en vecka senare tog jag en timmes lång promenad utan problem. Du har ju aldrig varit gravid så hur kan du veta att den blir hemsk och inte blir som min?
Tack för din kommentar! Jag kan växla lite mellan att bli hoppfull att det nog går helt okej men ibland blir oron stor. Hjälper att höra om lite lättare graviditeter, försöker undvika lyssna på och läsa om skräckgraviditeter ?
Ja, folk berättar ju bara om sina dåliga erfarenheter. På förlossningen sa jag efteråt att ”herregud, detta gick ju bra, vågar man säga det folk eller blir man lynchad då?” Personalen tyckte det var jätteviktigt att jag berättar om min enkla graviditet och förlossning efter man ofta inte hör dom historierna.
Så onödigt att gå och oroa sig för saker man inte kan styra över. Det kan bli piss, det kan bli fantastiskt. Tråkigt för dem som det blir fantastiskt för att de ska gått runt och mått dåligt år ut och år in av oro, helt i onödan! Även tråkigt för dem det blev piss för att de dessutom behövde gå runt och må dåligt av oro INNAN det ens blev piss. ? Kontenta: Vadan denna ständiga oro? Släpp det och njut och blir det piss så blir det piss även utan din oro på förhand ?
Men gud tack!!! Nu känns allt mycket bättre och oron är som bortblåst! Var har du varit hela mitt liv?!?!
Förlåt, menar inte att förminska dina känslor. Men jag tror att många människor hade mått bra av att träna mindfulness mer och lära sig att släppa oro över saker som inte tjänar någonting till att oroa sig över. Så mitt välmenande tips: försök hitta strategier där du lär dig hantera oro ? min graviditet/förlossning var förövrigt också helt okomplicerad, om det nu hjälper för din oros skull.
Håller med, gillar att Sandra Beijer inte är sådär puttinuttig vad gäller graviditeten.
Har aldrig mått bättre än under mina graviditeter. Kände mig stark och pigg och full av liv. Kände mig konstigt nog smal också, smalare än innan graviditeten. Sen växer håret nåt enormt så man kan få skitfint hår! Och folk är snällare mot en. Bara bra grejor.
Är gravid i v9, mår skit.
Gråter varje dag pga känner inte igen mig själv, varken i hur kroppen känns eller hur mitt psyke är, har kort stubin, blir arg/förbannad för ingenting, är otroligt hudlös och tar åt mig personligen för allting. Sover dåligt, mår konstant illa (men spyr inte) är inte sugen på någon mat, men tvingar mig att äta för att jag måste och för att hålla illamåendet borta så gott det går vilket ofta leder till att jag mår mer illa eftersom jag inte har någon aptit.
Jag har noll energi och jag som i vanliga fall tränat 4-5 pass i veckan blir andfådd av att gå till brevlådan och känner mig svimfärdig, har konstant huvudvärk pga svullna bihålor och om jag är snygg eller inte är det ABSOLUT SISTA jag tänker på eller bryr mig om.
Mitt tips är åksjuketabletter! Det tog jag i början och det hjälpte väldigt bra för mig.
Lergigan comp säger jag! Hjälpte massvis mot mitt illamående.
Först, grattis till graviditeten!
När började du må dåligt? Är i gravidvecka 7 nu och än så länge har jag bara väldigt ömma bröst, men känns som att jag borde vara förberedd på att det snabbt kan bli fler symptom ? Har själv varit väldigt aktiv innan så är rädd för hur detta ska påverka min träning.
Tack!
Och detsamma 🙂
Började i slutet av vecka sex tror jag, idag är en ganska bra dag, illamåendet kom först vid halv sex på kvällen, men har istället haft konstant huvudvärk…
Stackars alla kvinnor som även när vi är gravida ska behöva kommenteras för våra utseenden. Helt sjukt!
Jag försöker bli gravid nu och ömsom längtar ömsom blir rädd… Man vet ju aldrig om man kommer kräkas och sitta i rullstol i flera månader eller må toppen.
En sak som stressar mig är att jag är överviktig och är rädd att bli hetsad av barnmorskan att gå ner i vikt/ej gå upp i vikt under graviditet. Har så många vänner som blivit hetsade av bm att de måste äta max X000 kcal, promenera minst 60 min per dag, väga sig dagligen o.s.v. Att hålla nere maten kanske går, men jag funderar på hur lätt det är att power walka om man har sådan foglossning som både Egoina och Sandra Beijer nämner? Ska man ta Alvedon och foglossningsbälte och knata iväg ändå eller hur gör man?
Nä klart du inte ska. Men långt ifrån alla får sådana problem med foglossning att de blir rullstolsbundna hela tiden.
Jag fick använda rullstol en period, gå mer än en kort bit var omöjligt och framförallt inte i rask takt. Men träningsprogram med sjukgymnast och träning i bassäng gjorde att jag inte fick ont på fler ställen.
Det här med foglossning är lite av en psykos i Sverige.
Jag bodde utomlands under mina första graviditeter och där har ingen foglossning. De vet inte vad det är. Lite ont i ryggen mot slutet kan några klaga över.
De blir ofta sjukskrivna hela graviditeten eftersom man måste vila mycket enligt den kulturen. Och i svensk kultur är foglossning något man har mycket fokus på.
Finns det inte ett samband där då? Om man generellt blir sjukskriven där du pratar om, så har man förmodligen mindre besvär av foglossning vs. om man försöker hålla igång som vanligt i princip hela graviditeten. I det senare lär man ju känna av foglossning mycket mer och därav blir det helt enkelt ett större problem.
Bristningar försvinner i stort sätt ändå. Alla bristningar jag har haft efter mina graviditeter, går ju tillbaka sen och syns inte. Förstår mig inte på folk. Ibland känns det som bristningar i folks ögon är en värsta dödssjukdom.
För att inte tala om alla män som har bristningar från tonåren när de växte enormt mycket under kort tid. Eller är det bara jag som mött många män som har bristningar på både mage och rygg? Konstigt det ofta framställs som ett kvinnofenomen.
Precis, mina söner växte snabbt och har fullt med bristningar på ryggen. En av dem är lite obekväm när han är på stranden till exempel och tror att någon kollar in hans rygg.
Det är vanligt, men ingen pratar om killars bristningar.
Man kan ju inte kräva att alla pratar om allt. Bättre att stärka folks självkänsla ist. Då kan man leva med sina bristningar och om nån i frågasätter dem är det ju bara att förklara va det är
Ja, alla längre män jag har eeh sett avklädda har haft lite (eller mycket!) bristningar! 🙂 Inget konstigt enligt mig, hälsa din son det haha. 🙂 Själv har jag inga men jag slutade växa när jag var typ 10 så…
Det gör det inte för alla dock.
Ingen dödssjukdom men tycker det ser sjukt äckligt ut. Som tur är finns väl laser mot det.
Man behöver inte heller vara gravid för att få bristningar. Jag har på bröst, armar, mage och lår sedan puberteten som absolut inte försvunnit (är 35) men de får väl vara där, de skadar varken mig eller nån annan!
En man sa till mig i v 38 att han ”inte fattar varför kvinnor går upp så mkt i vikt under graviditeten- barnet väger ju bara 3 kg”
Många svenskor går ju upp mycket mer än de ”godkända” 10-12 kilona.
Jag var gravid utomlands och hade strikta regler från läkaren under graviditeten för att inte gå upp varken för lite eller för mycket. Gick upp 11-12 under de graviditeterna.
Sedan var jag gravid i Sverige och frågade barnmorskan om jag kunde få kostråd liknande dem jag fått i mitt tidigare hemland, men anpassat efter mat man enkelt kan köpa i Sverige. Men det var bara att äta som vanligt enligt henne, ingen fara. Hon tyckte inte det var någon fara att gå upp många kilo heller. Jag följde därför mina gamla kostråd. Onödigt att gå upp 25 kg liksom.
Fast det är väl inte unikt för svenska kvinnor? Över hela världen varierar det hur mycket man går upp i vikt under en graviditet. Jag har själv aldrig varit gravid men har flera vänner och bekanta som har upplevt det ganska obehagligt att av barnmorska bli hetsad att nästintill banta under graviditeten. En bekant gick upp 40 kg (dock tvillingar) och läkarna på BB var riktigt arga över att hon blivit ”så fet”. Det visade sig efteråt att hon haft havandeskapsförgiftning och varit fylld med VÄTSKA så vips efter bara några veckor hade hennes 40 pluskilon försvunnit… Att stirra sig blind på vikt är inte alltid det bästa.
Precis som med My Westerdahl. De sökte t.o.m. igenom hennes rum efter läsk! Hon som varit sockerfri i många år.
Nej det är säkert inte unikt, men unga svenskor är definitivt rundare generellt sett än sydeuropeiska unga kvinnor. Och går upp mer i vikt när de är gravida.
Inget geni direkt
Hmm varför får då många män efter en viss ålder en mage som liknar en 8 månaders gravidmage? De har ju inte ens en 3 kg bebis där… 😉
Det är inte lätt att vara efterbliven…
Vissa människor kommer alltid vara idioter, tyvärr. ?
Jag är gravid i v.30 nu och har mått väldigt bra under hela tiden. Inga spyor eller så. Men jag hatar att vara gravid.
Jag skäms över min kropp och min mage. Kan se andra gravida kvinnor som ser få vackra ut men själv känner jag mig äcklig.
Visst, det är en häftig upplevelse och jag är rätt förskonad från dåliga kommentarer. Men jag vill inte vara gravid igen.
Känslan av att känna sig äcklig och ful blandat med känslan av att inte kunna någonting om barn och att man kommer bli dålig förälder mm vill jag inte vara med om igen.
Du kan ju dock läsa på om barn så är du mer förberedd.
Jo det är jag allt fullt medveten om!
Men det var inte riktigt så jag menade.
Det är lätt att läsa på om något och kunna det i teorin.
Jag är mer rädd och nervös över praktiken sen.
Tråkigt att höra. Hoppas att du får massa lycka och glädje sen när du får träffa din lilla ?
OT men jag har bestämt mig för att göra slut med min sambo. Nu räcker det.
Ok? Räcker med vad?
Jaha
Om du väntar till nästa Öppet Spår så får du den responsen du vill ha.
Good för you! ??
Är själv gravid i v39 och det som är vackert är väl kroppens sätt att bära barnet, men man känner sig inte vacker. Speciellt inte när folk frågar hur många barn man väntar, för att man uppfattas som onormalt stor ? När jag bär barn så läggs allt på magen, ingen annanstans, och magen står bara rakt ut (bakifrån syns det inte alls), och jag fattar inte varför folk fortsätter fråga som att det magiskt ska ha dykt upp fler än ett barn i magen såhär sent
Sen att män som inte kan bära barn ska anse sig ha rätten att få ha en åsikt om ens utseende är bara vidrigt
Haha jag fick kommentarer SAMMA dag om att min mage var så liten, och den klassiska ”är du säker på att det bara är en där inne?”. Folk verkar generellt ha dålig koll på gravidmagar. Och att de kan variera från person till person. Ta inte åt dig ?
Haha! Lite kul ändå ? nejdå! Det gör jag inte men man blir less, speciellt när det frågas samma sak flera gånger per dag. Tacka vet jag att man denna gång kan vara gravidledig och hålla sig hemma i lugn och ro! Det kunde jag inte första gången ?
Jag mådde fint under min graviditet! Små krämpor som varade nån dag här o där bara. Fortsatte träna ändå fram tills det var dags för förlossning, trots att det var en s.k. riskgraviditet. Inga bristningar förrän samma dag som förlossning/dagarna efter. Då kom det på magen, höfterna o låren på en gång. Själva förlossningen slutade i akut snitt o allt vart kaos. Gick dock bra till slut o har landat lite nu några månader senare. Kommer dock aldrig göra om det, trots att vi fick världens finaste bebis. En gång aldrig mer.
Grattis till bebisen!! ❤️
Åh tack ❤?
För några år sedan var jag tillsammans med en karl som tyckte att gravida kvinnor var det sexigaste han kunde se.
Då jag inte vill ha barn så försökte han få mig att gå upp i vikt så jag skulle se gravid ut. Kan ju säga att vårat förhållande inte höll så länge.
Mina bristningar försvann inte. Dem bleknar men dem försvann inte. Med sonen hade jag bara under naveln och går lätt att täcka men dottern går det över Hela magen och kommer se ut som en zebra på stranden resten av mitt liv. Kul.
Man kommer sig inte precis sexig eller snygg i underkläder eller bikini. Tar på självförtroendet.
Men du, det är din partner som ska få dig att känna dig sexig och snygg, inte du. Misslyckas partnern så ligger det ju där, det sitter inte i dina bristningar.
Fast man har ju ögon att se med och egna åsikter! Bara för att en man uppskattar en betyder inte det allt. Man kan ändå vara missnöjd med bristningar över hela magen!
fast näe… man måste kunna känna sig fin i sin kropp. Ens partner kan så klart hjälpa men det ska inte ligga på dem att lösa ens body issues. De måste man lösa sig.
Men ojj, nej!!! Du kan aldrig lägga över ansvaret för hur du mår på nån annan stackare- hur i hela världen skulle det vara din partners uppgift…?
Jag kände mig som vackrast när jag var gravid. Alltid varit lite för smal och fick äntligen lite mer hull. Tjockare och längre hår. Ville vara gravid för evigt ? ”Gravidglow” hur klyschigt det än låter.
Jag är gravid i vecka 22 och mår jättebra! Inte en enda krämpa. Det värsta har faktiskt varit den ständiga ångesten och oron över att inte må dåligt, och att det på så sätt är något fel?
När jag var gravid var det enda gången i mitt liv som jag har känt mig helt fin och bekväm i mitt utseende. Jag ”skulle” ju ha mage och se ut så! Kände mig så snygg och passade på att ha tighta toppar och klänningar.
Som ogravid, både före och efter, är det ett ständigt fokus på att hålla in magen, klä mig så att inte någon valk kan synas, shapingstrumbyxor om man har åtsittande klänning osv osv. Saknar den självklara känslan som graviditet innebar just för utseendet. Kan tänka mig att det är så smala och vältränade människor känner sig. Att inte behöva tänka på sin kropp och hur den bedöms.
Det finns inget vackrare än en gravid kvinna! Jag vet att ni kanske känner er fula, men det är ni inte. Ingen av er!
Mvh från blivande mormor. ?
Är gravid i vecka 35. Tycker inget är ”magiskt”. Ser fram emot att träffa min dotter och känner redan nu en enorm kärlek till henne, men att känna henne sparka och röra sig i min mage är mest obehagligt och något jag associerar till en alien. Jag har bara gått upp 9 kilo och har inte en enda bristning, så vissa skulle säga att jag haft tur, men alltså… Jag är ju inte mitt vackraste jag för tillfället, och det är okej. Det är inte permanent.
Är väl naturligt att män inte attraheras av gravida, de går ju inte att fortplanta sig med dom. Trots allr är vi bara djur styrda av biologin. Men sen bör man absolut hålla käften om den åsikten