Lisa ”Misslisibell” Jonsson postar ett inlägg om sitt mående och hur kämpigt hon har det efter att bland annat har ändrat dosen på sin medicinering.
Jag tänker så här:
Precis som Johanna Bladh skriver i sin kommentar, så är psykiskt dåligt mående inte ett misslyckande.
Det kan drabba vem som helst och Lisa är en jäkla kämpe som krigar på.
Vad tror ni om att skicka lite kärlek och uppmuntran till henne?
Och till pållen?
Föregående inlägg 
”Jag känner skuld till min pojkvän för att jag inte tagit undan högen tvätt som legat på golvet i en hel vecka”
är väl snarare han som ska känna skuld för att HAN inte tagit undan högen på en hel vecka när hans tjej mår för dåligt för att göra det. vafan.
Håller helt med dig! Men vill bara inflika med att Lisas fästman jobbar borta vissa veckor, så jag antar att det är det hon refererar till!
hon känner så fast hon vet att hon inte behöver känna så, det handlar inte om jämlikhet här, det handlar om en sjukdom.
fast det handlar inte om jämlikhet här, det handlar om en sjukdom, det är väl det vi borde fokusera på.
Men hennes sambo jobbar inom militären så han är borta en vecka i stöten och sen hemma en vecka. Så tror mer hon känner skuld att de är stökigt när han kommer hem.
Det kan vara ganska tufft att vara anhörig också
Hon menar ju att hon inte orkar göra vardagliga saker. Jag vet själv hur det är, när det mest basic inte går att göra. Man känner sig sämst, värdelös, kass på alla vis. Och har man då en sambo så känner man kanske att det lilla som i tvätthögen borde man orka, men det inte går.
Du kanske aldrig har varit sjukskriven för utmattning/depression eller liknande. Men att haka upp sig på just tvätten – det är inte det det handlar om.
Tillägg: han jobbar dessutom i Stockholm mkt, så han har förmodligen inte varit hemma. Eller så har han fullt upp med att ta hand om Lisa att han skiter i tvätthögen. Carl verkar vara en superfin kille.
De får varsitt ❤ av mig ❤
Läste en kommentar här härom veckan att det ”går tänka bort sin psykiska ohälsa” ? ”gå till en bra terapeut, sluta sitta hemma och älta – så ska du se att allt löser sig.” Undra om personen själv nånsin varit så svårt sjuk i psykisk sjukdom.
All kärlek till Lisa ❤️❤️
Ja det är både nonchalant och kunskapsfattigt att skriva så.
Det är väl samma personer som säger det går att tänka bort sin homosexualitet. Lika absurt!
Och samma personer som tror att alla har ”en släng adhd”.
Och när dessa ”nötter” blir handläggare på Försäkringskassan är det riktigt illa.
Samma som dom som tror att det går att tänka bort sin cancer genom att vara positiv…..världen är full av korkade människor.
Har länge levt enligt det där, eller inte terapeuten, men jag har köttat på. Ryckt på axlarna ”äsch är bara lite trött”, ”jag är stressad nu men jag får vila i helgen”.
I fredags hittade jag väggen, kanske inte så hårt, jag vet inte, men bara kraschade. Så lärde mig att det går inte att bara sluta må dåligt.
❤️❤️❤️ – till alla oss som behöver?
Ja, alltså den som skriver/säger så har antingen aldrig varit sjuk öht el är helt tappad bakom en hiss (hen kanske tror man kan ”tänka bort” både hjärtinfarkt, Corona el hjärntumör oxå? )Hur svårt kan det vara att fatta att psykisk sjukdom är precis just en sjukdom såsom andra sjukdomar och inte beror på ”ältande” eller ”hemma sittande” Eg borde nog epitetet ”psykisk sjukdom” skrotas och istället tituleras sjukdom i hjärnan, för att avstigmatisera och få vissa att fatta.. Just sådana nonchalanta kommentarer gör det förmodligen så otroligt mkt värre för en individ som mår dåligt, ökar på stigmat och får personen att klandra sig själv ännu mer. Tänk om tex.en cancersjuk skulle få samma ”råd”, fy fan.
Fast det får de ju. Finns många med allvarliga fysiska sjukdomar som får höra att de kan bli friska bara de följer någon obskyr diet, tränar mer och tänker positivt! Man har bara sig själv att tacka för att man ligger på sjukhus och får cellgifter och inte klarar av äta något öht eller ta sig ur sängen för att träna, ens eget fel att man har en stor jskla tumör pga att man inte tänkte tillräckligt positivt. Folk är för fan idioter!
❤️❤️ ❤️ Till alla som är sjuka, båda människor och djur ❤️❤️❤️
Jobbar som boendestöd och träffar många människor som mår dåligt psykiskt, vilka fighters dom/alla som har psykisk ohälsa är <3. Ta en stund i taget och ta den hjälp man kan <3. Så viktigt att man pratar om detta då så många upplever en skam/misslyckande. Det är det inte! Många <3 till alla som behöver lite extra omtanke <3
Och SÅ fantastiska NI är! Ni uppmärksammas märkligt nog nästan aldrig, trots att ni gör ett så otroligt fint och viktigt arbete, och som säkert också är tufft ibland kan jag tänka mig. Jag har haft flera boendestöd genom åren och de har allihopa varit fantastiska. Varma, närvarande, hjälpsamma, tålmodiga, empatiska, omtänksamma, personliga, de bjuder alltid väldigt mycket på sig själva och på sina egna liv, vilket uppskattas otroligt mycket. TACK till er ♥️♥️♥️
”Lika så en diabetiker behöver sitt insulin, behöver min hjärna antideppen”. Precis! Många tror att det bara är att ”rycka upp sig” från psykisk ohälsa, depressioner osv. Det är en sjukdom! Man kan göra saker för att må bättre, MEN det hjälper bara kort stund, precis som det bara hjälper en kort stund att vila sitt brutna ben, men sen när man reser sig upp på sitt brutna ben igen så gör benet fruktansvärt ont igen. På samma sätt fungerar psykisk ohälsa.
Ibland så önskar jag att psykiska problem hade synts utanpå så som fysiska problem syns, för så många människor förstår verkligen inte. Det är absolut inget misslyckande, det är ju för guds skull sjukdom. Tänker på både henne och hästen ♥️♥️
Håller med, men tänk på att de allra flesta fysiska sjukdomar inte alls syns utanpå. Det är ju i princip bara en gipsad fraktur som syns. Du kan inte se på någon att deras kropp är helt trasig på insidan, full med cancer, organer som inte fungerar osv. Lever man med en allvarlig sjukdom försöker man i regel att göra allt man kan för att dölja det för omvärlden, man försöker klistra på ett leende och lite smink så inte alla ska se hur sjuk man är och hur ont man har.
Jag var extremt sjuk i nästan ett år nyligen, en sjukdom jag haft länge men som blev extremt mycket värre och sen inte gav med sig. Det var inget som syntes! Jag låg hemma och tog mig knappt ur sängen, var så fruktansvärt trött om jag tagit mig ut ur huset. Kände mig som världens sämsta människa gentemot min sambo och mina vänner som inte förstod! En vän sa till mig att jag var så trött för att jag inte ”var van vid att göra saker”. Såna kommentarer kan bara en människa som aldrig varit sjuk förstå. Jag kände mig dum när jag vände mig till vården och bad om att bli sjukskriven, fast de inte tyckte de var något konstigt och sjukskrev mig direkt. Kändes som att jag ändå skulle kunna jobba… men ibland går det inte.
Det har du helt rätt i såklart, tog brutet ben bara för att jämföra med något fysiskt, men det blir dumt, det blir dumt att jämföra överhuvudtaget. Fysiska sjukdomar syns ju inte heller såklart. Cancer är det värsta som finns.
Kämpa! Det är så himla tufft och det är så lätt att hamna i tänket att ”alla andra kan”.
Förra veckan hade jag en diskussion med min läkare och hon sa i princip att jag behöver fundera kring att min depression kanske är kronisk och att jag nog aldrig kommer kunna jobba heltid. Och det är något jag behöver jobba med hela livet.
Livet är tufft när man har en hjärna som motarbetar en. Heja Lisa, heja mig och heja oss allihop. Vi kan, vi vågar, vi orkar.
Ingen är skapt för att jobba heltid som vi gör idag! Sen klarar vissa av det ändå, men det är absurt att vi blir intvingade i detta kapitalistiska systemet.
Håller helt med dig. Det är inte rimligt.
Undrar lite vad ni syftar på är 40 h arbete k veckan för mycket? Alltså fine att alla inte är skapta för det men att säga att ingen är det känns lite väl hårt
Vad tänker du är att sträva efter då? 🙂 Början på 1900-talet? 1800? 1700? Stenåldern?
Och ja, det är en seriös fråga som jag gärna läser argument för och emot 🙂
Början på 1900 jobbade väl de flesta mycket längre än 8 timmar, med ingen rätt till ledighet alls? osv.
Med tanke på hur många som är sjukskrivna och mår piss idag tror jag absolut att det krävs en förändring, kanske 6 timmars arbetsdag.
Någon förändring verkar ju definitivt behövas iaf.
Vad tänker du är att sträva efter ”greven”? Varför viktigt att välja något från historien? Man kan också försöka hitta nya lösningar, liksom prova nya sätt vilket man ju gör nu med 6 timmars arbetsdag inom vissa områden.
Det blir tokigt att jämföra arbetsvillkoren idag med början av 1900 talet. Samhället såg ut på ett annat sätt, människor levde under rätt dåliga förhållanden och det fanns enorma klasskillnader.
Många arbetsplatser har idag en rätt dålig psykosocial arbetsmiljö. Många företag gör stor skillnad på folk. man pratar om att man måste locka till sig talanger. Det underförstådda blir då att de som redan jobbar där är inte tillräckligt bra. Ledarskapet i många företag är dåligt eller obefintligt. Vuxenmobbing på arbetsplatser är vanligare än många tror. Företag är ofta organiserade enligt principer som uppstod under 1920-talet trots att vi för länge sen lämnat löpande bandet. Att minska arbetstiden tror jag leder till mer negativa än positiva effekter. Minskas arbetstiden med bibehållen lön kommer det bara leda till att färre personer ska göra fler uppgifter.
Alltså jag förstår inte varför folk strävar efter mindre sysselsättning, älskar att jobba och känna mig till nytta och ha en slags mening, skulle inte vilja spendera dagarna på en schäslong med vindruvor direkt
Klart företag vill ha talanger och folk som är duktiga? Alla kanske inte nej, det måste va ok att säga. Eller helt ok kanske de är, men det ska märkas i lönekuvertet och förmåner vem som presterar.
Vad är egentligen en talang? Företag vill ha folk som levererar. Att prata om talang är bara tramsigt.
Precis, det var lite därför jag ställde frågan så som jag gjorde då jag tolkade det som att det fanns en tid, då allt var bättre. Men förmodligen tolkade jag det felaktigt 🙂 Jag är dock ändå intresserad av vad alternativ skulle kunna vara. Och nya idéer är ju självklart ett alternativ också.
Uppenbarligen är det ju något som är fel i någon ände med tanke på antalet sjukskrivna, och sådana som mår dåligt. Och givetvis är det ju inte bara en sak man kan peka på för att lösa allt. Det kan ju vara allt från antalet timmar, dåliga chefer, dåliga medarbetare, dålig arbetsmiljö, i vissa fall arbetaren själv etc.
Strävan bör ju vara att alla ska trivas och må bra, men sannolikheten för att det ska lyckas är ju obefintlig.
Personligen så älskar jag att arbeta. Jag har haft flertalet tjänster och uppdrag och vissa har definitivt vart sämre. Vissa dagar har det vart tungt att ta sig till arbetet, men värre än så har det nog aldrig vart 🙂
Intressant fråga tycker jag. Vi har det ju klart bättre idag än för100 år sedan. Det är bara att titta på befolkningsstatistiken. Vi lever mycket längre, barndödligheten är den lägsta i världen, ingen svälter. För hundra år sedan var det väldigt få förunnat att tänka på självförverkligande. Att prata om hur man känner var liksom inget samtalsämne för de flesta då fokus låg på att slippa gå och lägga sig hungrig.
Sedan finns ju en mindre trevlig förklaring som är att de som inte kunde slita hårt helt enkelt inte överlevde.
Javi har det bättre och behöver inte tänka på om vi klarar våra basala behov längre… alltså het folk tid att fundera på över hur de mår egentligen.
Känns ju som att det är övergripande stor andel av just influencers som mår dåligt… kanske de skall testa ett jobb med rutiner där man är ledig när man går hem. De jobbar ju typ jämt och är ju aldrig 100%lediga
Försök välja ett jobb där du kan jobba hemifrån ibland. Det har seriöst hållit mig över ytan. Menar inte att jag skolkar, men ja, ibland har jag gått och lagt mig i soffan eller satt mig på balkongen under arbetstid för att jag behöver en paus. Jag vet vad jag behöver för att orka prestera och vissa dagar pallar jag inte. Sedan kan jag vissa dagar jobba extra så det jämnar ut sig någorlunda tror jag.. tänker inte skämmas för att jag tar ansvar för mitt mående! Så det är mitt tips, välj ett flexibelt jobb där dom inte kontrollerar dig hela tiden, frihet under ansvar!
Tyvärr har jag utbildning och jobb där jag arbetar med människor. Väldigt utmanande och utmattande.
Jag vill gärna starta eget och råda över min egen tid, men det är så himla läskigt, haha.
(Forts; Det är väldigt svårt att få med allt i text, då jag jobbat här ett tag och det finns 100 till anledningar till att jag vill dra härifrån.
Detta är bara vad som pågår exakt just nu)
Hur lång uppsägningstid har du?
När jag har varit frustrerad på jobbet har jag tyckt att det har känts bättre bara genom att titta och söka annat. Känna att man har en väg ut, liksom.
Skickar massor av kärlek till Misslisibell och Memphiz. Hon uttrycker sig så bra och jag hoppas att andra kan få tröst och inte känna sig så ensamma i sin sjukdom. Just liknelsen med diabetes är så bra för det är en sjukdom som inte heller syns utanpå utsida
Hoppas Lisa får må bättre snart men till alla som äter/tror på antidepressiva, läs det här av Dr Jessica Taylor: https://nitter.net/i/status/1484092281430974467
Funkar det så är det väl bra, placebo eller ej? Utan antidepp finns det många som nog inte hade levt idag.
Jag hade legat på kyrkogården för länge sen utan min medicin.
Även om det inte skulle handla om en ”kemisk obalans i hjärnan”, så gör medicinen uppenbarligen någonting. Bla. är det vetenskapligt bevisat att den kan förändra tarmfloran, vilken i allt större utsträckning i vetenskapliga skifter påvisas påverka vår psykiska hälsa. Därav den antidepressiva och lugnande effekten som folk upplever. Antidepp ska även vara anti-inflammatoriskt till viss del, och folk med depression har högre inflammationsmarkörer. Och det förklarar inte heller varför folk reagerar så olika på de olika preparaten. Psykisk ohälsa är KOMPLEXT och förmodligen orsakad av flertalet olika faktorer, så att avskriva antidepp för att ”kemisk obalans” (dvs EN av FLERTALET eventuella faktorer) inte existerar är så himla trångsynt. Så nä, alla som äter antidepp för att hålla er flytande; funkar det för dig så funkar det för dig!! Medicinsk gaslighting, vik hädan!!
Haha, varför skulle jag välja att tro på detta snarare än min läkare? SSRI räddade mitt liv.
Varför trappa ner på medecin som du verkligen behöver och mår bra av? Själv äter 2 antidepressiva (en mer för sömn) och det kommer jag nog få göra livet ut, det är inget att skrämmas över! All kärlek ♥️
Jag har Voxra och Sertralin sen många år och kommer inte att sluta med dem. Finns ingen vinst för mig att vara utan medicin.
Försökt att förklara detta.
Läs kommentar 13:32. ❤
Börja sök jobb, prata med din arbetsgivare om att du kommer vilja söka dig vidare, de kanske har en lösning om att de kan köpa ut dig. Ibland kan det vara bra att hålla ut lite för att inte hamna i en sits där man står utan inkomst/a-kassa men också så är ditt välmående det allra viktigaste!
Säg upp dig! Finns absolut noll vinster med att jobba kvar där för dig när det tär på dig så mycket. Säg upp dig så snabbt du kan. Hör av dig till ditt förra jobb och fråga om du kan va timanställd där eller om de har någon tjänst till dig. Om inte, sök andra jobb under uppsägningstiden eller passa på att vara lite ledig mellan detta jobbet och nästa. Lycka till! <3
Byt jobb el avdelning om möjligt, prata med HR ifall en sådan finns. Innan du ev. säger upp dig tycker jag du dessutom skall säga exakt vad du tycker/skriver här, direkt till killen du jobbar med. Detta är en form av passiv mobbning han sysslar med. Även om en arbetsplats först och främst inte är till för att socialisera med varandra el bli bästisar, så är det ju oerhört viktigt att man kan prata med varandra och ha en god arbetsmiljö, man tillbringar så otroligt många timmar tillsammans och det tillhör liksom ens arbetsbeskrivning, att kunna kommunicera med kollegor på ett positivt och trevligt sätt.
Tack för alla svar! Av någon anledning försvann min original kommentar (jag kan i alla fall inte se den).
Men har kopierat för er som vill läsa:
”Ot: Jag står inte ut på jobb. Vet att jag skrivit här innan, men nu har jag nått min gräns.
I somras jobbade jag på två jobb, som jag verkligen älskade (timanställd). Bra, drivna, framåt kollegor. Skön stämningen, utvecklande och man fick respons på det man gjorde. Både positiv och negativ.
Fick förfrågan om ett liknande jobb i samma bransch, då tillsvidareanställning. Pga att det var tillsvidareanställning och 100% tjänst, så kunde jag inte tacka nej.
Men helvete vilket misstag det var.
Det är en butik. Chefen har aldrig brytt sig, och jag träffar honom kanske 1-2ggr/mån. Då säger vi typ hej. Thats it.
Annars är vi totalt 3 i butiken (mig inkl)
De senaste dagarna har killen jag nu jobbar med inte sagt ett ord till mig. Alltså legit.
Vi står bredvid varandra 10 timmar per dag (väldigt mycket/långa pass alltså). Och han står bara med sin mobil.
Jag försöker starta 100 olika samtalsämnen, men han svarar knappt och återgår till sin mobil. Han säger aldrig något till mig.
När vi väl pratar (för jag vill vara artig, så frågar honom om mycket), så blir det att han bara pratar om sig själv. Sen dör konversationen ut.
Men tanke på de extremt långa passen vi har med varann, och hur ofta vi träffar varann så känns det skumt.
Det är som att jag pratat med en vägg i 5 dagar utan någon som helst respons. Är inte det väldigt konstigt??
När vi väl pratar (för jag vill vara artig, så frågar honom om mycket), så blir det att han bara pratar om sig själv. Sen dör konversationen ut.
Man får ingen feedback från chefen någonsin. Och jag bara känner hur min självkänsla, psykiska hälsa börjar dala.
Man får noll stimuli. Jag börjar få psykbryt i hjärnan pga frustration, att man konstant blir ignorerad och vetskapen att jag kn så mycket mer, men att jag ”är fast”
Från att vara helt lyckligt, till extremt olycklig. Och jag står inte ut mer.
Idag har min kollega återigen inte sagt ett enda ord.
Jag har sagt godmorgon, frågat hur läget är, om han har tips på någon serie och bara snackat på. För att få någon konsversation. Han svarar inte utan kollar i sin mobil, och ignorerar mig hela dagarna.
Alltså han kollar inte ens på mig.
Det är helt sjukt. Aldrig varit med om liknande.
Vi är i samma ålder kan tilläggas.
Har ingen annan att prata med. Har ingen chef.
Jag börjar bli knäpp på detta.
Sååå.
Jag vill säga upp mig. Helst igår.
Men hur skulle ni göra? Säga upp er utan annat jobb, eller försöka stå ut?
Jag behöver verkligen alla tips jag kan få”.
Förstår att det känns tråkigt men alla är inte så sociala av sig eller vill ha sån kontakt med kollegor. Jobbigt när man är så få så ingen av er kan välja umgänge. Byt jobb om du inte trivs, det är inte värt att må dåligt. Han kommer nog inte ändra sig.
Tack för svar. Ne så är det. Tror han är så som person. Men jag känner ändå att alla har ett visst ansvar att försöka få så bra arbetsmiljö som möjligt. Och att han bara kollar mobilen, är negativ och helt off påverkar mig extremt, och hel känslan av jobbet extremt.
Samtidigt som chefen inte heller bryr sig alls.
Men du har rätt. Han (plus chefen) kommer inte ändras, arbetsplatsen kommer inte blir bättre, och jag orkar inte ge mer av min energi.
Jag måste bort härifrån asap
Klart du påverkas men han kanske tycker det är en trevlig arbetsmiljö, att det är tyst.
Jag vet inte. Kanske?♀️ Frågade om det idag faktiskt. Men han sa nej och att han hatar det? Så tror inte det. Men han gör ingen ansträngning för att förändra det heller.
Allt är bara sjukt konstigt
Ni kanske inte passar så bra ihop eller så har t.ex. en diagnos som gör det svårt?
Jaa jag tror det. Försöker anpassa mig ganska mycket och vara mer ”tillbakadragen” och snacka om grejer som jag vet att han är intresserad av.
Misstänker också att det kanske rör sig om en diagnos..
Men det är väldigt tufft när man tillbringar så mycket tid tsm.
Vi är nog inte bara så kompatibla. Jag är mer energisk och att han bara ogillar att prata. Fast jag vet inte, han har haft sånna drag hela tiden, men vi har ändå haft kul tidigare, så detta är ganska nytt?
Han kanske också börjat ledsna på jobbet osv?
Har legit ingen aning. Men att bli i princip ignorerad, med bara negativ energi 10h/dag är inte kul oavsett..
Funderar också på om det är någon form av mobbing?
Bilen när den andra kollegan är med, så står dem helt tysta med mobilerna. Vet att jag sneglade på denna kille, och jag såg att han och den andra hade en konversation på Snapchat, med varandra, när jag stod bredvid.
Helt sjukt. Aldrig varit med om liknande. Varken på jobb/skola eller privat.
Din kommentar blev borttagen av Camilla. Troligtvis för att det är en OT kommentar
Att kunna kommunicera om arbetet ja. Nåt annat står troligen inte i arbetsbeskrivningen.
Nje, det gör det ju inte.
Men att bara stå i 10timmar varje dag och bara kolla mobilen är inte kul för någon. Ingen av oss har såklart någon skyldighet, men det påverkar måendet rätt rejält.
Han suckar också och har även nämnt att han tycker det är understimulerade och tråkigt. Men han har bara slutat anstränga sig kanske?
Alltså bara ett leende eller ett godmorgon ska väl inte vara så svårt att få ur sig. Han tittar ju knappt på mig? Jag vet inte. Oavsett är jag less på allt atm
Behöver ni aldrig jobba?! Tala
Med chefen om kollegan nu bara kollar mobil och inte jobba
Jo när vi har kunder såklart. Men det blir väldigt mycket dötid här, kan ibland ta ett flertal timma rutan en enda kund. När vi väl har kunder dock så brukar det komma in en del.
Men majoriteten av tiden p står man och väntar.
Sen som sagt, chefen skulle inte bry sig oavsett. Så länge vi säljer så är det det som räknas
Jag har lidit av psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Hade en rätt så tråkig uppväxt med psykisk och fysisk misshandel vilket satte spår i mig. Har kämpat med ork och klandrat mig själv så många gånger. Min högsta önskan är att få må bra. Har gått i terapi i många år, äter antidepressiva.
Nu har jag accepterat att jag kanske inte kan förändra det, att jag får göra det jag kan för att underlätta. Jag har även tre kroniska sjukdomar som alla påverkar mitt liv mycket, men det psykiska är helt klart värst. De fysiska sjukdomarna får jag så himla mycket förståelse för.
Jag kommer nog aldrig kunna jobba heltid tex. Jag behöver vila väldigt mycket (både pga psykisk ohälsa men även mina andra sjukdomar). Någonstans har jag ändå landat i det. Grunden är att vara jäkligt snäll mot sig själv och förstå att samhället idag är orimligt!
Så snälla, var alltid snäll mot dig själv. Tillåt dig att ha ett liv som du klarar av, gör saker du behöver, saker som får dig att må bra.
Jag kan bara hålla med. snäll och förlåtande är bland det bästa en kan göra för sig själv och sitt mående, oavsett psykisk ohälsa eller ej <3
Helt enig dig pajkant❤️
Såg på Johanna Nordströms instagram att hon äter kortison igen. Vet någon varför??
Hennes hals var väl dålig?
Jag blir så berörd av detta. Förstår till 100% allt. Förstår därför att jag också har en sjukdom, som kräver medicin. Kan må ganska bra under en längre tid och av någon anledning så säger min hjärna att detta är jag på riktigt. Detta innebär att jag minskar doserna eller tom slutar ta vissa mediciner. Bakslaget kommer som ett brev på posten. Vän av ordning undrar nog: varför gör du då så? Jag upplever att min hjärna lurar mig och mitt sunda förnuft (var det då sitter).
Misslisibell, jag känner igen mig i allt. Men håll ut❣ Du är värdefull, älskad och behövd❣ Memphiz, samma till dig❣ Hoppas att ni båda snart mår bättre❣
Älskade människa och älskade häst…allt allt gott till er.
Uh jag känner igen mig en del i det hon beskriver. Jag tycker hon är otroligt modig som vågar dela med sig. Själv sitter jag hemma andra veckan nu efter att ha krashat hemma i köket när jag åt frukost förra måndagen. Jag skäms över att berätta. Jag hoppas och önskar att jag ska kunna komma tillbaka till jobbet efter påsklovet. (Är lärare) kommer då att ha varit hemma i 4 veckor. Jag försöker att göra saker jag bara mår bra av. Vara ute med hunden, gå promenader i skogen och använda händerna i sy och stickprojekt. Jag känner mig rädd att jag ska fortsätta må dåligt så fort jag börjar jobba igen.
Det gör så ont i hjärtat att veta hur många som lider av psykisk ohälsa. Vill bara ge alla en stor kram. ❤️
Har en kompis som inte får något samtalsstöd. Hon har som många inte råd att gå privat. Någon som inte verkar fungera är psykiatrin. Dom skiter i människor och tänker bara på att få in pengar. Detta gäller stockholm. Kanske lättare få hjälp i andra delar av landet?
Jag fick inte hjälp förrän jag tränade minst 5 dagar i veckan, annars hänvisade de bara till motion när jag sökte hjälp
Åh det är därför jag inte vågar söka hjälp..
Jag vände mig till vårdcentralen och fick hjälp direkt. Oftast är det lättast den vägen då man generellt sett blir remitterad till psykiatrin.
Bor i Södra Sverige och har kämpat för att få hjälp i snart tre år. Gick till vårdcentralen i drygt 1,5 år innan de sa att de inte kunde ge mig den hjälp jag behöver och skickade remiss till psykiatrin, som först inte ville ta emot mig eftersom jag ”inte var tillräckligt sjuk”. Två besök på akutpsyk senare tog de (högst motvilligt) emot mig. Har fått träffa min läkare två gånger nu sen i _augusti_ ? under denna tid har jag hunnit med att vara sjukskriven i fem månader utan förbättring och tyvärr förlorat mitt jobb.
Nu har det dessutom visat sig att min adhd-diagnos som jag fick som 10-åring blev satt utan någon utredning ??♀️ Har sedan tonåren ifrågasatt den och velat ha omutredning men min läkare har stått stenfast vid att den måste stämma, fram tills de började kolla i journalerna från min barndom och detta visade sig.
Har nog inget bra att säga om min upplevelse av psykiatrin faktiskt. Hade jag inte levt på existensminimum hade jag gått till privat.