Öppet Spår

391 kommentarer

Snälla säg att det finns nån mer här som kan känna igen sig nu? Jag har bytt jobb flera gånger. Har stått i kassan, arbetat på skolor som vikarie, jobbat som säljare i butik och nu sedan 5 år tillbaka är jag på kontor med öppet landskap bland sociala, käcka kollegor fyllda med energi och power. Det är ett stort företag, massor av olika typer av människor och jag lyckas ALLTID känna mig som en utstött alien. Introvert är jag givetvis också. Inte så att jag blir mobbad eller utfryst, men jag passar liksom aldrig in. Får jag välja är jag helst inlåst på mitt kontor där jag får jobba ifred och ha en bra podd i bakgrunden tills klockan slår prick 16 så jag kan skynda mig hem. För det är som att varenda gång det är möten på avdelningen eller lunch så känner jag mig helt malplacerad. När andra öppnar munnen och säger nåt roligt eller ’udda’ om sig själva så skrattar alla och vill höra mer, när JAG öppnar munnen och säger nåt liknande blir det tyst och folk tittar oroat på mig som om jag borde söka hjälp istället. Samtidigt hatar jag när det är helt tyst så jag får för mig att öppna munnen för att ’break the ice’ men det slutar istället med att jag efteråt känner ’vad sjutton var det där som precis kom ut ur min klantiga käft…?’ Som i måndags, vi satt i matsalen med en annan grupp från en ny avdelning och en rolig, snygg entrepenörstant delade med sig av en rolig fakta om kattungar hon lärt sig genom en dokumentär på Netflix. Så valde jag att försöka vara lite cool och bli en del av gänget så plötsligt öppnar jag käften och säger ’visste ni att maneter äter och bajsar genom samma hål? Fatta vad hemskt om man vore en manet och dessutom blir matförgiftad hahah!’
Det blev KNÄPPTYST, för att trycka sig milt. Varför sa jag så? När alla sitter och äter dessutom? Jag får för mig att berätta hur maneter bajsar innan jag ens berättat vad jag heter.
Jag borde kanske säga upp mig och börja om på nytt jobb för en nystart men jag har gjort det där redan och jag lyckas alltid landa i rollen som udda kollega. Varför kan jag aldrig vara som normala människor? Eller blivit född i en rik familj så jag slapp sitta på hemska kontorslandskap och förpesta alla med min närvaro?

Haha. Jag hade harvat högt? svårt med humor och timing.
Är också totalintrovert men lyckas varje gång bli ”klassens clown” sen måste jag sova i två dygn?

*garvat

Exakt hur det blir för mig.
Flesta brukar gilla mig i 10min sen..

Vet du, om det är så dina kollegor reagerar på en sån kommentar så their loss! De verkar supertråkiga och du tvärtom.

Haha ja jag håller med mvh extro som älskar mina introverta kollegor. Låter som att det är ett trist gäng på din arbetsplats, som inte generellt anstränger sig för att ge alla sin trygga plats och få dem att känna sig som en i gänget.

Hahahah men det var ju jättekul! Vad är det för kollegor?! Med det sagt så känner jag starkt igen mig. Vill bara vara ifred med lurar tills klockan slår 17.00 och jag får gå hem..

Säkert många som känner igen sig i detta 🙂 Det följer en genom livet också. Min dotter är nu tonåring, extrovert och ”rätt”..och så kommer jag, hennes mamma, udda och introvert. Jag ser blickarna från andra vid skolmöten och matcher. Det liksom tystnar när jag talar.

Jag har väldigt liknande problem, dock har jag asperger. Jag har nu löst det med vikariejobb i skolor. Jag gör mitt jobb och förväntas aldrig socialisera mig med kollegor på det sättet eftersom de ändå inte vet om de någonsin kommer se mig igen. Och om jag klantar mig kan jag bara låta bli att tack aja på den skolan igen. Har tidigare jobbat fasta jobb men klarade inte av ångesten kring kollegorna. Jag har nu dessutom satt upp regler för mig själv vad jag får och inte får prata om för att kunna hålla denna väldigt ytliga gräns med kollegor och inte sabba det socialt.

Nu har du ju redan testat vikarie osv, men har du reflekterat i hur du kände då vs nu?

Anonym, hur fixar du elevkontakterna, ljudvolymen och täta byten mellan olika arbetsplatser?

Åh du är inte ensam! Det här kunde vara jag som skrivit. Känner såå igen mig och känns fint att veta att vi är några fler 🙂

Tror det bara är du som tänker på det, det förankrar sig kanske i dålig självkänsla.
Tänkt också på att alla andra är i samma ”jobbiga” tystnad och det är upp till alla att föra konversationen framåt, så det är inte bara din uppgift att slänga ur dig något ogenomtänkt. Om du väntar lite kanske någon som behöver reflektera innan den pratar kommer med något.

Känner igen mig till hundra och väger ofta mellan hur jag ska ändra på mig själv eller bara försöka acceptera att jag är sån…

Vet ni, jag tror detta mest är i era huvuden. Jag är mega extrovert men tänker flera gånger i veckan VARFÖR sa jag så?!?!? Ingen annan reflekterar över det för att alla är upptagna med sig själva och sina egna problem

Ooooja, alltså andelen gånger om dagen som cringevågen sköljer över mig ang saker jag sagt, hua ?

Jag har likande problem, jag orkar inte med det sociala. Brukar ibland säga att jag ska möta upp en kompis för lunch på stan sen går jag och sätter min ensam någonstans.

Jag är lika. Introvert men får emellanåt feeling och säger nåt forcerat och osmidigt. Dessutom blir jag så lätt illröd i ansiktet. Visst om det är megapinsamt det jag sagt, men även när det inte är så farligt men ändå blir jag illröd. Och då blir det ju genast värre… Så tröttsamt.

Jag känner igen mig i allt du skriver och har känt så sen jag började skolan. Har aldrig trivts på en arbetsplats pga det du beskriver så bra. Nu jobbar jag på ett litet företag ute hos olika kunder varje dag och får jobba ostört med mina poddar i öronen. Behöver bara köra de vanliga artighetsfraserna och jag slipper den där jäkla ångesten ?

Förlåt men jag skrattade högt åt ditt skämt. Det är nog snarare dina kollegor som inte fattar din humor och är tråkiga.

Var jobbar du och får jag jobba med dig? Jag hade följt upp med att ”fåglar kissar och bajsar från samma hål samtidigt, det är därför bajset är svartvitt. Och hålet heter kloak”. Sen hade vi kunnat vara konstiga tillsammans.

Haha det var ju helt underbar fakta! Dina kollegor verkar lite stela ?
Men om det är så att du faktiskt mår dåligt av situationen skulle jag prata med chefen eller HR. Om du däremot kan sitta på ditt kontor med en podd till kl 16.00 så gör det! Du är inte skyldig dem att vara social.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Var med om en händelse idag som jag inte riktigt kan släppa.

Åker på vägen och ser en max 8 årig pojke gå på trottoaren och kör sin lillasyster (3år) i vagnen.
Hamnade vid ett rödlyse några meter ifrån så hann observera barnen ett tag, men inga föräldrar syntes till så jag vände bilen.
Pratade lite med barnen och frågade vart föräldrarna var, ”mamma jobbar och pappa sover” svarade pojken.
Bad pojken ringa sin pappa men han svarade inte.
De bodde över den stora vägen så var inte långt.
Visste inte vad jag skulle göra. Min man sa att polisen inte skulle komma och blev så ångestfylld i situationen så visste inte heller om jag skulle följas med barnen upp eller hur har skulle agera. Slutade med att vi parkerade så vi kunde se dom komma in i porten. Men vet fortfarande inte om jag tog rätt beslut i situationen.

Hur hade ni agerat?

Om dom var nära hemmet och gick på trottoaren verkar det ju inte ha varit någon fara.
Många åttaåringar går hem från skolan själva och liknande.

Ja absolut, men inte med sin lillasyster på tre år i vagn. Vet dock inte vart förskolan/skolan ligger.

Men det kan ju ha handlat om 200 meter? Ta det lugnt, herregud.

Kan det absolut ha gjort, säger inte emot. Tycker dock inte att en åttaåring bör vara ensam med en treåring, än mindre hämta från förskola eller ens vistas bland bilar utan vuxet sällskap. Men det är bara min personliga åsikt.

Får åttaåring hämta från förskola? På mina barns förskola fick inte syskon under 16 år hämta. Inte ens familjen som bodde längs cykelbanan 500m bort

Verkade som det då de kom från förskolan, enligt pojken.

Jag upplever att skola och förskola böjer på regler för vissa familjer.

Jo åttaåringar får hämta yngre syskon på förskola- det beror på förskola och kommun vilken åldersgräns som gäller men ska finnas skriftligt medgivande från föräldrarna hos förskolan om syskonet som hämtar är 7-8. 16 låter extremt/onödigt strängt & många anser att 7-8 är för ungt men det förekommer och beror nog också på var familjen bor i förhållande till förskolan.

Det finns inga lagar som säger att det finns en åldersgräns på att få hämta syskon. Det är något som vissa kommuner har hittat på men rent krasst så kan man skita i det då förskolan inte kan hindra, det är föräldrarnas ansvar. Samma sak gäller att skolan inte kan hindra barn att cykla till skolan som många har som regel.

Vad bra. För barn ska inte hämta sina syskon. Det är klart att undantag kan få göras. Om en 14 åring hämtar sitt syskon vid nåt tillfälle är ju en sak. Men inte 8-åringar.

Vill minnas att min typ 9-åriga dotter hämtade yngre syskon (typ 5) på förskola ett par gånger när jag var hemma med yngsta pga sjukdom. Förskolan var ok med det då vi bodde nära och de kände storasyster.
Men kanske olämpligt? Minns det dock inte som kontroversiellt och hände max vid en handfull gånger.

nej brukar va, 10-12 års gärna på hämtningen

Hmm. Generationsfråga kanske men tycker faktiskt inte det där låter så farligt. Beror ju på hur ni bor och hur trafikerad ”stora vägen” är men vi får ju anta det inte är en motorväg. Du uppskattar dessutom hans ålder till 8 men han skulle ju kunna vara 10-11. Så nja, tycker nog ändå du över -curlar lite.

En 50-väg mitt i Farsta. Väldigt vältrafikerad väg och ingen håller hastigheten.
Ja, kanske gör det! Tack för input

Känner som dig. Ngt är fel. Skulle ALDRIG låta mina barn göra ngt dylikt.

Nej, tycker inte du övercurlade alls. Du agerade helt rätt, hade förmodligen tänkt samma som dig. En åttaåring kan omöjligen ta hand om en treåring om ngt skulle inträffa.

Hmm jag tänker att det är stor skillnad på 8 och 11. Det händer mycket där. Om barnet var 8 så är det en jäkla risk att ta som förälder att låta åttaåringen vara ute i trafiken med treåringen. Det handlar kanske inte så mycket om huruvida en 8-åring och en 3-åring kan ta sig från punkt A till punkt B, utan mer om riskavvägningen som föräldern gör. Jag hade nog inte gjort så. Och jag hade inte utsatt en åttaåring för känslan att behöva ta det enorma ansvar som det innebär att se till att en treåring kommer hem tryggt i trafiken.

Håller helt med dig där.

Jag hade anmält till soc. En åttaåring ska inte vara ensam med en treåring. Och speciellt inte i trafiken.

Att socanmäla pga en situation du sett några minuter av och inte vet något mer om känns extremt överdrivet. Låter som du bara är en besserwisser som vill mästra andra. Var du genuint orolig för barnen skulle det finnas massor av andra sätt att ”lägga sig i” på.

Kan du ge exempel på hur du hade agerat? Är genuint nyfiken för vet verkligen inte om jag har gjort rätt eller fel. Eller fel för att ens stannat.

Jag hade personligen gjort som din man och hållt avstånd men kollat att barnen kom hem och sedan släppt det. Hade jag känt genuin oro som du verkar göra hade jag hållit utkik efter barnen och approachat föräldrarna när jag sett dem tillsammans ”du, jag såg dina barn häromdagen och blev så orolig, det är så mycket trafik på den här vägen och pojken ser så ung ut”. Beroende på reaktion och svar hade jag tänkt därefter, pojken kan ju vara 12, barnen är vana vid den vägen som kanske är jättegkort etc etc. Men hade jag känt mig orolig hade jag börjat med att ta ett snack med mamma eller pappa.

Tack snälla för din kommentar!
Vi bor inte i området utan körde en omväg då det var trafikolycka på motorvägen, så ingen väg vi vanligtvis åker.
Han var 8, fick det bekräftat men skrev ”max 8 år” för det var mina tankar när jag såg dom.

Återigen, stor tack!

Besserwisser för att man föreslår en anmälan till socialen? Man anmäler till socialen för att man är orolig. TS försökte få tag på pappan men det gick inte. Tycker att det är väldigt befogat med en orosanmälan och så får socialen utreda efter det. Det är det socialen är till för.

Tycker också orosanmälan är det rätta.

Nej Malin, nu ska du inte skamma folk från att använda anmälningssystemet vi har. Bryr man sig så anmäler man. I vissa lägen kan det vara väldigt svårt för en person att själv göra något.

När man läser så här tramsiga kommentarer så fattar jag varför kändisar åker på socanmälningar från folk som inte känner dem.

Tänk om pappan låg däckad av alkohol? Droger? Annat?

Man kan inte anmäla i onödan om man är orolig. Håller absolut med ovan, anmälan vore på sin plats.

Kändisar anmäls för att den som anmäler ogillar kändisen och vill trycka till. Läser inte in att ts skulle ogilla dessa barns föräldrar.

Vill säga att ja, i många fall. Vill också säga att det är en farlig ”sanning” där kändisar som soc-anmäls ofta får stöd i just det att det bara är folk som vill dem illa, vill förstöra osv. Även offentliga personer kan göra skadliga saker gentemot sina barn.

Märklig kommentar. Att ett så litet barn tar hand om sig själv på det sättet och sitt väldigt lilla lillasyskon är någontign soc hade anmärkt på från alla LVU-domar jag läst. Detta kanske endast var ett fall av att pappan somnat och pojken smitit ut, eller så kan det vara ett fall av seriös försummelse.

Eller ett fullkomligt rimligt agerande i samråd med förskola och näraliggande bostad…

Ja men då har man iaf försäkrat sig om att så är fallet, genom att undersöka saken.

Fast då är man väll anträffbar på telefon?

”besserwisser” för att man reagerar och visar att man bryr sig om andra människor? Nu får du nog googla besserwisser.

bättre o prata med föräldra först följa med barnen upp
är det två dekis däckade alkisar så, ka, ringt soc men verkar d ba engångs att dom är på promenaden el så o föräldrar ger ett gott o mogen intryckt så ge dom en chans att det är för små barn o va ute i trafik

Som du, sen följt hem och om pappan öppnat dörren till synes påverkad hade jag gjort en orosanmälan.

Att pappan sover på dagen kan lika gärna vara för att han jobbar natt. Behöver inte automatiskt bero på missbruk eller liknande.

Men då är det väl rimligt att man går och lägger sig efter att man hämtat sin 3-åring från förskolan? Istället för att skicka sin 8-åring och däcka?

Ingen vet i detta läge om pojken är 8…skribenten tror det.

Han var 8, frågade. Skrev ”Max 8” för det var så jag tänkte när jag såg dom första gången.

Tänker också att pappan kan ha sovit och åttaåringen fått för sig att ta med treåringen på en liten tur ut på gården. Inte så ansvarigt av pappan, men kanske tvn var på och de brukar göra så. Är ju så himla svårt att säga. Tycker inte heller att en åttaåring ska ha hand om en treåring, men att de kan klara det tror jag. Jag hade nyckel själv och gick hem från skolan och var själv tre timmar när jag var åtta.

Klockan var runt 17, så känns som en nattarbetare BÖR ha vaknat då, tänker jag utan att veta ett dyft om pappans schema.

Jag arbetar natt och sover till 18:00.
Ibland t.om kl19 men jag har iofs inga barn att hålla koll på.. ?‍♀️

Haha ja du ser, det var ett dumt antagande av mig! Sorry 🙂

Han kan ju jobba tre skift? Varför bör han ha vaknat kl 17?

Sorry, det var ett helt fel antagande av mig. Ber om ursäkt!

Så om en nattarbetare börjar kl 21 bör de vara vakna 17? Så om du börjar 7 på morgonen så bör du vara vaken 3?

Jag får intrycket efter att ha läst tråden att du vill orosanmäla men vill få medhåll här först. Är du orolig så ska du anmäla. Man kan också ringa och rådfråga innan man gör en anmälan. Detta Sagt helt odrygt?

Håller med. Är ju jättesvårt att säga här utifrån att det är omöjligt att förstå situationen med hur stora barnen verkligen var, hur mycket trafik, om de bara var ute och lekte eller att en åttaåring hade som uppgift att hämta sitt syskon från förskolan(vilket också verkar märkligt att en förskola skulle tillåta). Men är det det minsta som inte känns rätt när du var där och såg allt själv och inte verkade stå rätt till så ska man givetvis orosanmäla.

Även om jag skulle vilja anmäla så vet jag inte mer än vilken port de bor i. Är dock inte det jag är ute efter, utan dagens händelse har jag gjort mig väldigt dividerad kring vida hur jag borde ha agerat annorlunda, eller om jag inte borde ha agerat eller ens reagerat alls. Har själv barn och tänker att jag kanske var obehaglig som ens stannad och pratade med barnen. Är som sagt kluven.

Socialtjänst här.
Nu säger jag inte nödvändigtvis att du ska anmäla.
Men information om adress och ungefärlig ålder och eventuellt kön på barnen räcker förmodligen för att Socialtjänsten ska kunna lista ut vilken familj det rör sig om. Om det mot förmodan skulle bo flera familjer i porten som det skulle kunna vara så gör man inget med anmälan, då får det registreras på okänt barn helt enkelt.

Jag tycker det är helt okej att du stannade och pratade med barnen. Men tycket också det är rätt att du inte följde med dem hem och viktigast av allt- att ni inte skjutsade dem! Men hålla avstånd och ändå se till att de kom hem är helt okej.

Förstår din oro. Får lite ångest bara av att läsa detta. Det behöver ju inte vara något oroväckande som ligger till grund för att han är ute och spatserar med en 3-åring ensam, men spontant känns det så. Känns inte rätt. Om du har kontaktuppgifter hade jag ringt och kollat läget, alternativt plingat på (om du vet vad de heter/vilken lgh) och kollat. Hade något verkat off hade jag anmält.

Gör en orosanmälan direkt.
Det är inte din uppgift att avgöra om det finns grund för oro, det är det som är socialsekreterarens jobb.
Du låter orolig, du agerade efter oro och därmed bör du göra en orosanmälan.
Tänk om det var någon dum jävel som stannade bilen, såg att barnen gick där utan vuxen tillsyn och agerade? Fyfan.

Jag tycker du har handlat rätt. Om jag var i dina kläder skulle jag ringa och rådfråga socialtjänsten. Det kan hända att det redan inkommit anmälningar om denna familj och att soc redan inlett ett tillsynsärende. Agera på den känsla du fick när du pratade med 8-åringen. Hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Otroligt uppmärksamt och fint av dig att agera i den mån du gjorde TS! Önskar fler agerade när de såg liknande saker.

Det jag berättar nu är inte för att ge dig dålig samvete utan är i syfte att bemöta de som bedömt ditt agerande som curlande?

Jag var som barn en sådan åttaåring som hämtade mina syskon från förskolan, min pappa arbetade mkt på annan ort och min mamma var ”hemmafru”. Orsaken till att jag hämtade mina syskon var att min mamma inte tog hand om oss på rätt sätt. Jag fick kompensera för hennes brister från mycket, mycket ung ålder. Inget missbruk inblandat men däremot obehandlad, psykisk ohälsa. Med tre yngre syskon innebar detta att min fritid handlade om att ta hand om dem. Jag ÖNSKAR att någon hade sett mig och stoppat mig när jag gick själv med mina syskon, att någon hade ställt frågan hur det var med oss. Första gången hade jag nog inte tordats säga sanningen, skrämd och itutad att vi syskon inte skulle få vara tillsammans om SOC tog oss(ja, min mamma sa så till oss). Men kanske andra eller tredje gången? Utåt sett var vi en vanlig familj, till och med välordnad i mångas ögon. Högpresterande och väluppfostrade. Allt var en fasad och jag har spenderat många år i terapi för att förstå att det vi var med om inte var vårt fel. Många gånger är de som skadar barn de som står dem närmast, de som ska vara den trygghet barn behöver mer än något annat. SOC finns till för att hjälpa, är du genuint orolig och tror att ett/flera barn far illa, orosanmäl hellre en gång för mkt en för lite, det är min starka övertygelse.

Känner inte för att utveckla exakt vad vi utsattes för men att en otrygg barndom sätter spår för livet, det kan jag intyga. Med facit i hand hade vi blivit omhändertagna omgående om vår situation uppdagats. Att kalla genuin oro avseende barn för curling tror jag är en del av en mentalitet som vissa besitter och som kanske också är en anledning till att så många barn fortsatt lever i skadliga miljöer.

Tack snälla för att du delar med dig ❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Hoppas du mår bra idag ♥️♥️

Tack ska du ha❤️❤️❤️

Starkt att dela med dig, blev väldigt berörd av det du skriver och det är ju precis så, tyvärr ”så många barn som fortsatt lever i skadliga miljöer” och det gör mig gråtfärdig. Att visa civilkurage som ts gjorde betyder massor, det minsta vi alla kan göra är att vända blicken utåt och inte skygga för det ev obekväma i att lägga sig i OM man tror det finns barn som ev. far illa.❤️

Exakt så!??❤️

Från en ”soc-tant”, tack för att du delar med dig. Det är just av den anledningen en orosanmälan hade varit jättebra (vill också tillägga att jag tycker att ts gjorde det bra med att hålla koll också och jag förstår att man inte alltid vet exakt i stunden hur man bäst gör rätt). Många kommenterar här att det kan finnas massor av rimliga förklaringar, och ja det kan det ju såklart göra! Men det kan också finnas massor av dåliga anledningar till det här och det är socialtjänstens jobb att kolla upp i så fall. Tror många svarar ur känslan hur kränkt man skulle känna sig som förälder om det nu var så att det fanns en bra anledning, dock är motsatsen, där barn far illa, värre än kränkta vuxna.

Hoppas du mår bättre idag och vad fint att höra att du går och pratar med någon!

Huvudet på spiken Jenny! Har man inget att dölja behöver man heller inte bli kränkt, än mindre sekundärkränkt? Ja, terapi är verkligen guld värt! Jag hade nog inte funnits kvar idag utan det. Tack för att du pallar med det arbete du har, så otroligt viktigt❤️

Åh vill bara skicka en kram. <3

❤️❤️❤️

Fy! Jag har en 3 åring och they cannot be trusted. Oansvariga föräldrar att lämna över ett föräldraansvar på en 8åring! Hämtar då storebrosan på förskolan också och tar dialogen med pedagogerna? Nej tack. Tycker att det är helt rimligt att du reagera.

Är det någon som vet om man kan bli betygsatt som kund på Bolt (taxi) på samma sätt som på Uber?

Vet inte. Taxikurir är så svåra att ordna fram en taxi.Taxi stockholm fungerar bättre. Undrar varför?

?

Har hittat min kompis pojkvän på TikTok. Han är medelålders och lägger ut riktiga cringe videos. So far so good, ingen skada skedd.
Men kommentarerna är i stil med ”behöver dina barn en styvmamma?” vilket han svarar typ ”kom då”.

Hade ni sagt till eller låtit det vara? Min vän har inte TikTok själv så är tveksam till om hon vet eller ej.

Skulle låta det vara.

Jag hade berättat!
Håller vänners rygg först

Hade nämnt det först lite sådär i förbifarten först, ”du, jag såg X på tiktok igår!” och kollat av reaktionen. Då kan hon själv vid ett lämpligt tillfälle själv gå in och kolla och avgöra om hon vill agera på något sätt.

Han kanske skämtar? Du vet väl inte om det är någon bekant till honom? Hade dock berättat för kompisen och visat hans tiktok får hon upptäcka själv och hantera som hon vill. ?‍♀️

Usch han låter äcklig. Även om han förmodligen skämtar så är det respektlöst. Jag hade absolut sagt om jag var du.
Jag hade inte accepterat att min sambo höll på sådär.

Berätta.

Jag har en stor blomkruka med en palm i. Den senaste tiden har det börja lukta jord ur den. Alltså typ jordkällare och skog, på ett inte helt angenämt sätt. Varför gör den det och vad kan jag göra åt det?

Vattna mindre och torka ut jorden. Det låter som att det är för blött. Eller plantera om med ny jord.

Tack. Jag hoppades slippa plantera om den, för krukan är så jäkla stor och det är så mycket jord, haha. Känns jobbigt. Men kan ju samtidigt inte ha en lägenhet som stinker jordkällare och fuktigt växthus.

Gör ren den och plantera om

Många palmsorter gillar väldränerad jord. Är det lite för kompakt och blött så kan det börja ruttna och få svamp.

Någon som jobbar på Thelins konditori? Hur är det?

Vad är det för en specifik fråga? ?

Men låt hen fråga vad hen vill. Ok.

?

Det är en kedja så inte alls så specifikt som det kanske låter för någon som inte vet om det ?

Vad är det konstigaste/dummaste ni fått höra när ni varit gravida? Jag fick höra mycket av de klassiska kommentarerna om storleken på min kropp men en kollega dök på mig en dag i lunchrummet på jobbet, klämde på min mage och utbrast: men alltså jag tycker du blir större för varje dag!

Ehh ja, det är liksom meningen, svarade jag.
Vad är det med graviditeter som gör att folk tappar sina normala sociala spärrar?

De försöker väl bara var trevliga och uppmärksamma att du väntar barn. Tycker inte det är otrevligt alls?

Vill man vara trevlig och är normalt socialt kompetent går det alldeles utmärkt att säga tex ”grattis” ”hur mår du” ”när är det beräknat?” ”Hur känns det?” Etc etc. Att kommentera någons kropp och till och med ta på en är inget annat än oförskämt. Man är gravid, inte allmänt gods.

Håller med om att man inte bör ta på någon oombett. Men jag fattar inte varför folk verkar tycka det är kränkande att kommentera en växande mage? Alla gravida får ju större mage. Det är ju en positiv och härlig grej! Kan garantera att alla menar väl och försöker vara trevliga.

Ja det är väl samma som att säga ”har du klippt dig/ny tröja/färgat håret?” Någon har fått gravidmage och en annan nämner det. Kallprat. Vet inte varför det skulle vara så problematiskt.

Det är INTE samma grej.
Som gravid så tänker man väldigt mycket kring storleken på magen själv. Man är rädd för att vara för stor, man är rädd för att vara för liten. Allt kring en graviditet är läskigt.
Man behöver inte att folk spär på ens rädslor.
Man kommenterar inte andra människors kroppar!

Jo det är exakt samma sak. Ingen har någon elak agenda med att kommentera eller säga något om din graviditet. Antagligen vill de bara säga något för att inte verka totalt ointresserad av graviditeten (vilket de nog ändå är). De vill inte fråga hur du mår för de vill inte ha en utläggning om foglossning osv. Det är precis som att prata om vädret även om alla ser att solen lyser. Man måste inte ta allt som ett personligt påhopp.

Och ja, jag har varit gravid själv.

Men sen när är det ok att kommentera någons kropp?
Aldrig. Inte ens en gravid kropp är ok att kommentera.

Säger inte att någon vill en illa, men man kommenterar inte kroppar.

Folk kommenterar andra människors kroppar. Och kommer alltid att göra. Att vara elak är en annan sak.

Släpp det där. Folk blir glada när dom hör att du är gravid. Dom uppmärksammar. Ingen vill dig och din gravidmage illa.

Alla åldras också, det gör det inte positivt och trevligt att brista ut ”men alltså jag tycker du ser äldre ut för varje dag!”.

Skillnaden är att åldrande leder till döden (negativt) o graviditet skapar en ny person (positivt). Fattar ej varför folk är så otroligt känsliga mot kommentarer som är uppenbart välmenande. Har 3 barn o har fått massor av kommentarer, både om att magen är stor o att den är liten. Tycker bara det är trevligt när man märker att personen menar gott.

Har aldrig fått några kommentarer son jag reagerat negativt på. Men det kan nog bero på det som du skriver, att jag inte tagit illa upp om någon menat gott.

Men social kompetens är ju att kunna skilja på ”jag har inga problem med detta” och ”andra kan nog ha problem med detta”.

Det är ju inte precis okänt att en hel del är känsliga kring kropp (i allmänhet), att graviditet kan innebära extra känslighet kring kropp, att det finns känslighet kring magstorlek (vare sig folk kommenterar på hur stor eller liten man är). Inte för alla, men för tillräckligt många för att det inte kan komma som en överraskning att många känner så. Man behöver inte alltid fatta _varför_ en del känner som de gör. Det räcker med att veta att det är så.

Och känner du inte personen tillräckligt bra för att veta hur just den skulle ta emot en kommentar om sin kropp/mage som gravid, så är det bara god social kompetens att avstå från att kommentera. Oavsett om din avsikt är att vara trevlig/snäll/positiv. Det handlar ju inte om dig, såvida du inte lägger kommenteran för att du ska känna dig bra. Du vill ju förhoppningsvis att den du säger det till ska känna trevlighet/snällhet/positivtet. Så då spelar de roll hur den personen kommer känna kring en sådan kommentar.

Generation snöflinga

Så kul och edgy kommentar, verkligen originell!

Det var inte syftet med kommentaren heller

Ja verkligen en generation som man ska tassa på tå för.

Jag säger aldrig såna kommentarer själv pga att jag vet att folk är så otroligt töntiga. Kanske borde börja dock?! Tycker alla som tar illa upp bör se såna kommentarer som kbt o en chans till personlig utveckling. Livet blir lättare o roligare om man slutar ta illa upp av allt nämligen.

Det kan du ju göra om du vill, du får bara räkna med att behöva ta konsekvenserna av det om det blir några. Kollegor som uppvisar dålig social kompetens kan ju få lite dåligt rykte på arbetsplatser exempelvis.

Det är inte direkt social kompetens att snäsa ifrån så fort en kollega nämner din graviditet heller.

Jag tycker verkligen att det är mer dålig social kompetens att bli kränkt av att någon säger något om en gravidmage.
Tror dom flesta på en arbetsplats kommenterar. Det är nämligen inte konstigt. Det konstiga är att bli kränkt av det.

Om du ska börja kommentera folks kroppar och storlek trots att du inte har en aning om hur det tas emot, bara för att så är det du som är extremt töntig. Om personen var kropp kommenteras inte uppskattar det så är det ju bara vanlig hyfs och fason att låta bli. Om jag börjar ge någon ett smeknamn för att jag tycker det är fint och personen inte uppskattar det så skulle jag ju aldrig försätta med motiveringen att JAG tycker ju det är fint och jag är bara snäll.

Då får du ju berätta att du inte vill att andra lägger sådana kommentarer, för annars kommer folk att fortsätta med det.

Precis, för man gör det för man tycker det är trevligt att någon ska ha barn. Tycker verkligen synd om dig som mår dåligt av att någon kommenterar din mage där din bebis växer.

Men gravidmagen är ju tillfällig. Och det är inte negativt laddat att ha en stor gravidmage. Tycker verkligen inte det är samma sak!

Det är ju ändå inte sett som positivt att bli tjock, inte ens som gravid är det sett som positivt att bli väldigt stor.

Det håller jag inte med om. Att ha en gravidmage tycker ju de flesta är vackert. Handlar inte om någon ”tjockhet”.

I, du har en väldigt konstig inställning.

Det är en väldigt skillnad på att kommentera att man är fin eller liknande mot att kommentera att man är SÅ stor, fråga hur många kilo man gått upp och vad man väger nu. Av vilken anledning ska folk veta vad jag väger?
Precis som när min bebis var född och många ville fråga detaljer om förlossningen, hur mycket jag sprack och om jag blev sydd. Jag svarade då att jag pratar gärna om bebisen men inte om mitt underliv.

Vad har ni för folk i er omgivning egentligen ? glad att jag slipper sådana frågor som gravid i alla fall

Så meningslöst sagt bara? ”Du blir större och större för varje dag?”. Alltså kom igen? Som TS säger så är det ju precis det som händer ja. Vad ska man ens svara på det? Folk säger bara så otroligt korkade grejer till andra så fort det handlar om graviditet eller barn.. Jag blir irriterad bara av det.. dumheten.

Fast vadå, det är väl kallprat. Allt kallprat är rätt så dumt. ”Fint väder idag..”
”Gott kaffe.”
”Korvsoppa i matlådan?! Det såg gott ut”

Ingen menar något illa med att kommentera magen. Slappna av så ska ni se att ni har mindre saker att oja er över.

Många är verkligen superkänsliga.

Gillar inte vanligt kallprat heller. Så totalt meningslöst. ?

Men gud. Måste allt man säger ha en djup nytänkande mening? Bara prata om sådant som ingen redan vet? Ibland vill man bara kallprata lite och visa att man ser den man pratar med.

Tänker också att de flesta rent av struntar i sin kollegas graviditet och bara försöker säga något för att inte uppfattas som otrevlig och ointresserad. Vad ska man säga liksom? Inte som att man bryr sig om vilken frukt fostret är den här veckan.

Haha exakt. Lite så: jag ser att du är gravid, kul, kan vi prata väder och vind nu i stället?!

Låter lika dumt som typ

”Vad soligt det är idag.”
”Ja, solen brukar gå upp varje dag!!??”

Men det är inte så trevligt att säga till någon du blir större för varje dag. Varför inte istället fråga hur hon mår.

Det är märkligt att så många tycker det är ”bara att sluta vara så känsliga” trots att det är en extremt subjektiv upplevelse. Men samtidigt har så svårt att förstå det enkla: ge fan i att kommentera andras kroppar!

När du är gravid, ska din mage växa. Det är normalt. Att kommentera det är för att visa att man är glad för din skull. Din mage blir större, snart är det dags. Välmening.
Vad är ni för konstiga människor? Varför tror ni folk vill er illa?
Säg bara då, ”prata aldrig mer om min mage och min kropp”
Lovar att problemet är löst.

Men guuud vad stor du är! Är du säker på att det inte är tvillingar? (chefen)
Om man äter röda saker till exempel rödlök eller tomater så kan man få missfall (sambons kollega)

Ja alla dessa ”är du säker på att det inte är två?” Som om det skulle gå att missa med dagens teknik….
Fick också massa kommentarer om vad jag åt. Till slut började jag svara att det är min kropp och ni måste lita på att jag har koll, är jag osäker så frågar jag min barnmorska.

Den fick jag också höra när jag var gravid med mitt tredje barn. Förstörde hela min dag eftersom jag just den dagen kände mig riktigt snygg.

Jag vet inte heller vad det är som gör att folk, kollegor & främlingar tror att det är okej att säga eller göra precis vad som helst när man är gravid.

Jag fick också höra många klassiska kommentarer, mest om att jag inte fick gå i trappor eller lyfta/bära/böja mig hur som helst, samtliga från män.
Och det konstigaste jag har upplevt var en kommentar från en manlig kollega som sa ”det vore bra för dig om du fick en kille” och så knackade han liksom med pekfingret på tinningen.

Haha den sista kommentaren var väldigt märklig!

Ett glas vin kan du dricka, det finns ingen risk med det.

?

Sagt av en 50-talist på min mans sida av släkten.

Så klantigt att säga så.

Bara trevligt tyckte jag när jobbarkompisarna följde utvecklingen i min växande mage. Arbetade med dementa äldre och fick ”roliga” kommentarer varje dag när jag var gravid. 🙂

Fick gång på gång höra hur ”liten” jag var under hela graviditeten, vilket kändes stressande. Jag visste ju att min bebis växte som den skulle men ändå. Tycker att man ska tänka två gånger innan man kommenterar storleken på folks magar, gravid eller ej. Skillnad då om någon säger ”Vilken fin mage!” eller liknande. Det är enligt mig en helt annan sak.

Det fick jag höra med alla mina barn men det var verkligen inget som berörde mig alls.

Hur kan du bli stressad av det när du visste att allt var bra?
Och hur kan du begära att hela befolkningen ska tänka en extra gång, innan man pratar med dig?
Sluta bli kränkt för allt.

Jag fick kommentaren ”men gud va liten du är, är du säker på att något kan leva i den lilla magen” sen i v25 sa min mage kaaaaboom och då fick jag höra att jag var väldigt stor istöllet

Men är ju samma med kvinnors vikt i allmänhet. ”Du försöker väl motionerna regelbundet?” till de som är överviktiga och om någon går ner i vikt är det plötsligt ”Men NU får du sluta gå ner, det räcker, nu är du fin!”.. Helt sjukt att kvinnor aldrig får vara fredade från andras kommentarer.

Har du dessa människor omkring dig? Ingen jag känner har sagt så till mig.

Alla ”vänta du bara”. NEJ LÅT MIG KLAGA PÅ ATT JAG ÄR TRÖTT. KÄNNER MIG OTYMPLIG eller vad det nu än kan vara. Man fattar ju att det kanske blir värre, men lååååt mig gnälla på kissiga nätter även i vecka 22.

Eller allt oombett. Amning, förlossning osv. Vad som är ”bäst”. Eller ”Va, är du i sjätte månaden? Du har ju SÅ liten mage!” Eller tvärtom.

Eller alla bittra kommentarer för att man mår bra. ”Vänta du bara, du kommer gå upp 45kg”. Hört så mkt märkligt under min graviditet ? Och då pratar jag inte ens om den nästan.

Har du verkligen såna bekanta runt dig, så håll dig bara borta från dom. Och kanske inte klaga hela tiden. Ingen orkar väl med det.

Jag klagar inte hela tiden, långt ifrån. Men ibland kommer det ”går inte hålla in magen mer” och då kommer såna kommentarer. Förövrigt är det folk runtom som kollegor, chefer osv som säger sånt, mina vånner är klokare än så ?

Min mamma hade oändligt med faktaresistenta idéer om vad man inte fick göra som gravid som hon delade med dig av. Inte putsa fönster (men städa i övrigt fick tydligen bra), inte åka båt (eventuella vågor skulle tydligen sätta igång förlossningen i förtid), inte se skräckfilm för om jag blev rädd kunde det också starta förlossningen. Sen när bebisen kom var hon besatt av att hen inte fick titta uppåt ? orkade aldrig fråga varför.

Haha men det där med att putsa fönster är ett råd man fick förr för att starta en övergången graviditet. Något med tunga rörelser med armarna över huvudet gör att livmodern drar ihop sig.

Varning för anekdotisk bevisföring, men: tröttnade på att vänta på bebisen, putsade alla fönster på dagen. Vattnet gick sen på natten.

”Du ska se att förlossningen går bra. Kvinnor i all tider har ju fött utan problem!” Manlig kollega
”Är du säker att det bara är en bebis där inne hö hö hö?!” Olika personer
”Oj vad tjock du blivit!” -Svägerska
”Älskar hur dina bröst vuxit!” -Manlig kollega…
”När är det dags?” -En granne när bebis var två veckor gammal.

+en

Tycker du verkligen att det är något att irritera sig över?

Du tycker det är helt onormalt att säga till säga till en kollega ”älskar hur dina bröst växt”?
.

Nej, så just därför är det väl ingenting att bli irriterad över. Det är en idiot ju.

En manlig kollega tittade på mina bröst och sa att det var sexigt med gravida kvinnor. Tanterna i lunchrummet rullade med ögonen så de nästan for av stolarna. ?

Jag jobbade i en butik och en manlig kund (tjock lastbilschaffis i 50-årsåldern) kom in och sa ”men gud, vad du har gått upp i vikt?! Är du säker på att det inte är två?! Har du ätit för mycket vit sås eller, höhöhö?” (Han menade alltså sperma). Jag har fått ta mycket klumpiga kommentarer i mitt jobb, men denna tog fan priset. Blev jätteledsen. Några dagar senare berättade jag för honom att jag blev ledsen när han sade så, men då blev han kränkt och gick till mina andra kollegor och sa att jag ”minsann inte har någon humor”…

Du blev verkligen ledsen? Ditt liv kommer inte vara lätt.

Är väl inte ett dugg konstigt att bli det av en sån kommentar?

Vit sås. Euw. Tänkte att han menade feta gräddsåser typ haha. Det var faktiskt gränslöst på riktigt.

Var på sambons släktings 50-årsfest några dagar innan dottern föddes. Födelsedagsbarnet bästa vänner, två äldre män, började ge komplimanger om att det är så fantastiskt med kvinnokroppen och graviditeter osv (helt ok) men sen gick det över till att det var ”SEXIGT”.

Vid det laget hade graviditetsillamåendet gått över men jag ville kräkas ändå kan jag säga. Jag var 24 och stod ensam utanför med de här två männen i 50-årsåldern.

Huvva. Så obehagligt. Där drar jag gränsen för vad som är ok.

Jag spyr 10-15 gånger om dygnet och gått ner i vikt, men kollega frågade om jag var säkert på att det verkligen fanns nögot där eftersom inget syntes. Var i vecka 20

Jag var i en butik och handlade, där en man utbrast ”J*vlar va mööe potatis du har ätit då”, stirrade på honom och sa: Detsamma! ?

Vad tycker vi om årets bonde söker fru?

Bort med australienaren!

Varför? Kollar på dagens avsnitt i detta nu så har eventuellt missat om han betett sig grisigt eller så

Varför ska en 20-åring med fördelaktigt utseende få hjälp med att hitta en tjej i Sverige? Är väl bättre nån som faktiskt behöver hjälp på traven får det

Heter det inte australiensare?
Och varför ska han bort?

Haha jag håller med! Inget fel på honom så men det känns inte som hans medverkan är helt genuin och att han är där för att han vill träffa en ”fru”. Han är liksom 20 år och bor bara tillfälligt i Sverige och planerar att flytta tillbaka till Australien.
Annars tycker jag BSF brukar ha med människor som känns ”på riktigt” och verkligen är nyfikna på bondelivet och ute efter kärlek men detta med australiensaren känns mer som man har tagit med för att ha med något annorlunda i årets säsong.
Kan ju ha fel dock! Blir spännande att följa

Kan inte se någon av hans tjejer ute på den australienska landsbygden…..herregud

Vet vem en av deltagarna är. Cringe.

Hon som bor i London.

Tjejen Frida han dejtar – mycket bitchig tjej tyvärr som satt på sig en otrolig fasad i detta program

Någon förskollärare här? (Gärna handledare eller nån som haft student)

Jag har några veckor kvar på min sista vfu och jag känner att jag tappat det helt. Har depression och social fobi som jag jobbar mycket med och som är mycket bättre, men i perioder mår jag skit och självklart är jag i en sådan period just nu.

Har fått feedback om att jag måste jobba med mitt ledarskap, och jag känner själv att jag låser mig och inte vågar ”ta för mig”. Känner mig inte bekväm med personalen och allt är jättejobbigt. Vet att jag kommer göra ett bra jobb som förskollärare, men just positionen som student och att bli bedömd är jättejobbig. Ensam med barnen funkar det hur bra som helst, men blir stel och tråkig tillsammans med andra vuxna.

Så, konkreta tips på hur man kan visa ett bra ledarskap? Vad ska jag göra för att visa mig mer självsäker?

Det viktigaste tycker jag är när studenter visar sig nyfikna och intresserade, och liksom är med i det som händer, pratar och frågar saker. Det ”värsta” intrycket som någon kan ge är nog tyvärr när någon drar sig undan. Det visar inte mig att man är intresserad av att vara där (även om det såklart kan bero på andra saker, men då är det viktigt att vara ärlig om det). Försök vara så social du bara kan, kom någon idé ibland som du säger att du vill testa kanske, och försök ta lite mer initiativ.

Tack för svaret!

Initiativ till vad tänkte du, aktiviteter eller mer typ vara lite förutseende i rutinerna tex kom nu är det dags att klä på oss och gå ut? För jag har redan haft två planerade aktiviteter med en grupp, samt ett gäng samlingar och planerar ju att göra mer. Är med och diskuterar planering och utvärdering och tycker att jag gör rutingrejer tex hämtar maten och så. Grejen är att vi är väldigt många pedagoger och det är väldigt fasta rutiner för vem som gör vad, så jag har ingen naturlig plats där liksom.

Ja men precis så. Du ska ju inte ta för mycket initiativ till sådant som inte är ditt ansvar, men att vara lite ”på” och visa att du vet vad som händer och vara beredd att rycka in om du ser att det behövs (samarbeta, helt enkelt) tänker jag att du kommer långt med.

Ja precis, så har jag också tänkt. Men nu är det ju ändå sista vfun och jag känner själv att jag inte riktigt når upp till kraven, eller så är det min självkänsla som spökar bara.

Är själv ute på min sista Vfu dock i en åk 2. Har fått ta över undervisningen helt och hållet och dessutom håller jag lektioner jag själv planerat 3 ggr i veckan. Vet inte hur det är som förskollärare men kan du inte be om o få vara själv med eleverna för o skapa relationer, för att på så vis arbeta med ledarskapet?

Det ska jag absolut fråga om jag får, tack! 🙂

Jag tyckte vfu-perioderna var jättejobbiga. Jobbar som lärare nu och det är helt annorlunda mot att vara student. Jag kände mig nästan utnyttjad under min vfu och fick verkligen kämpa. Eftersom handledaren bedömer en vill man ju visa att man kan liksom så lätt att köra slut på sig själv. På jobb kan jag säga ”Nej, jag har inte arbetstid till detta. Vad ska jag prioritera?” Till chefen. Blev bedömd ständigt, samtidigt som vi hade uppgifter från universitetet att göra. Tror det spelar stor roll var man är och hur man klickar med sin handledare. Kämpa på ts! ?

Ja exakt så känns det! Är lite rädd för bedömningsmatrisen också, känns som att jag inte uppfyller alla målen där. Får magsår av den här ständiga prestationsångesten.

Din handledare har ju ett stort ansvar för att din vfu blir bra och att du utvecklas. Allt ligger inte på dig. ?
Tyvärr finns det mycket skit vid vfu upplevde jag. När jag pluggade fick man inte jobba/vikariera på sin vfu-plats samtidigt som vfun men det ska ha hänt ändå på en del ställen. Handledare med planerad frånvaro och då förväntades deras student täcka upp. ? Vet inte vad som gäller nu men det jag vill komma till är att din vfu inte behöver spegla ditt arbetsliv.

Känner så mycket igen mig! Blev färdig fsklärare för snart sex år sedan och jag hatade vfu. Var på tre olika pga mina handledare slutade så de flyttade runt mig och jag trivdes inte direkt på någon av förskolorna. Fortsatte ändå plugga då jag också innerst inne visste att jag passade till yrket.

På mina sista vfuer (på min tid hade man typ 4 veckor/termin) var jag på en förskola där jag kände mig så malplacerad och aldrig kom in i arbetsgänget. Alla som arbetade där var lite äldre, hade arbetat tillsammans jättelänge och dessutom var det en ensam avdelning i egen byggnad så jag kände mig väldigt låst. Jag är introvert och hatar nya sammanhang och eftersom jag inte direkt kom in i gänget så blev allt fel från början. Fick dåligt omdöme första gången och då minns jag att jag samlade mod till mig och skrev till min handledare att jag kände mig orättvist behandlad och att jag inför nästa vfu ville ha mer av en ”plan” för hur jag skulle klara av mina mål. Därefter ringde hon upp mig och vi hade en dialog om hur det kunde bli bättre för alla.

Det är DIN utbildning och du ska ges förutsättningar för att lyckas! Din handledare borde ge dig möjligheter och finnas där och hjälpa dig, det är ju det dom är till för! Inte enbart för att bedöma en. Men gör dem inte det så ta initiativ, fråga, var nyfiken och lyhörd. Be om ett samtal där du berättar att du vill göra mer och att få lov ta ett större ansvar! Fundera ut lite idéer och lägg fram det, behöver absolut inte vara något stort eller avancerat och gärna något som barnen kanske redan är lite bekanta med. Min handledare blev lite stött av mitt mothugg men nästkommande vfuer var hon mer öppen med att låta mig vara ”ensam” med barnen inför typ samling, sagostund osv tills jag blivit bekväm med att hålla i det själv med alla närvarande.

Allt blev mycket bättre och jag fick godkänt på samtliga vfuer, men min sista dag på min sista vfu kände jag ändå lite kyla från handledaren som tipsade mig jobba som vikarie innan jag tackade ja till fast tjänst för att jag verkade så vilsen och för att se om jag verkligen passade till detta yrket. Direkt efter åkte jag på min första arbetsintervju och fick jobbet direkt! Sedan dess har jag bytt jobb två gånger för att jag flyttat och jag har älskat alla mina arbetsplatser. Jag är idag en uppskattad förskollärare av både barn, föräldrar och kollegor och jag känner en sån revansch från mina ”misslyckade” vfuer. Jag är fortfarande introvert och tycker det är jättejobbigt med vissa sociala delar av yrket men ju mer åren går desto bekvämare blir jag. Har också insett att jag inte är ensam om det och att jag har flera kollegor som arbetat länge som har samma känslor.

Det är sån himla skillnad att jobba som förskollärare och att vara på vfu. Jag sa alltid under mina vfuer att när jag är färdig förskollärare ska jag minsann bli handledare för att jag stött på så få bra sådana. Har fortfarande inte blivit det men ser fram emot att en dag få ta emot studenter, jag vill hjälpa och stötta och vara med att utbilda bra framtida förskollärare!

Förlåt för långt svammel, är så trött. Men lycka till ❤️ Glöm inte ditt värde och att du är guldvärd i denna bransch. Så länge man är bra med barnen så kommer det andra av sig själv sen, tvivla inte på det även om det känns hopplöst på vfun.

Men alltså tack ❤️ hade verkligen velat ha dig som handledare, hoppas du blir det nån gång i framtiden!

Har du kommunicerat det här med din handledare? Tror att det kan vara bra. Det kanske kan hjälpa att minska ångesten över din prestation och handledaren får en bättre förståelse kring din situation.

Som förälder till två små förskolebarn kommer här några tips på hur jag vill att mina barns förskollärare ska vara:
Leka med dem
Fråga dem om vad de gör/leker med
Engagera dem i nån aktivitet
Engagera dig i lekar/sånger så barnen tycker det är roligt
Finnas där om barnen behöver en kram eller vill berätta nåt

Bästa svaret någonsin! ???

Kan du ha vattnat för mycket? Om det inte är hål i krukan är det extra lätt att det blir svamp eller annat som luktar.

Av artighet uteslöt jag nu möjligen att du använt jord som du grävt upp ur ett kärr ?

????

Jag skulle inte använt gammal kärrjord alltså?
Kan ha vattnat lite för mycket kanske, men tror inte det. Det är hål i botten och fat. Den har inte stått i vatten.

Hälsofråga.

Jag har känt mig yr hela dagen idag. Inte så att jag ramlar eller svimmar, men liksom lite…ja yr. Väldigt trött och galet hungrig. Jag känner mig också lite andfådd. Eller inte riktigt andfådd, men nästan. Jag har inte ändrat något i mitt liv, jag bantar inte, har inte mens och har inte covid. Kan det vara blodbrist? Lågt blodtryck? Något helt annat?

Obs. Om jag hade varit orolig på riktigt hade jag givetvis kontaktat vården. Är mer nyfiken på vad andra tänker. Om det fortsätter ringer jag så klart 1177.

Om vi nu skall slänga ur oss lite diagnoser på må få.
Så börjar väl jag…
Stress

Typ så kände jag en gång för några år sen, var rätt obehagligt faktiskt. Jag minns att jag satt still i en parkerad bil och kände hur allting bara flöt runt omkring mig. Gjorde ett försök att gå ut för mina ärenden, men fick snabbt vända. Dels för att jag var så yr, men också för att jag kändes som att jag när som helst skulle spy. Var svinhungrig men hur mycket jag än åt så blev jag inte mätt.
Åkte hem, tog febern och det hade jag men inte så hög. Sov i typ två dagar och sen var det bra igen?

Ät, sov och förmodligen mår du bättre imorgon.

Kristallsjukan eller inflammation på balansnerven

D-vitamin brist eller lågt? Då får man yrsel, andfåddhet och trötthet.

Om du är hungrig och yr och trött kanske du har ätit för lite.

Tänker järnbrist/anemi. Precis så kände jag mig när jag led av det. Hoppas det bara var något tillfälligt.

Någon möjlighet att du är gravid?

Nej, det är det inte. Jag är inte särskilt orolig egentligen, det är mest irriterande. Fyller på med bra mat, salt, vila och vatten, så hoppas jag att jag mår bättre imorgon 🙂

Men ärligt, hur kan du vilja veta vad människor här ev får för sig vad du har för fel?
Min arbetskompis hade typ så här när hon hade lågt blodtryck. Även min mamma mådde så här innan hon fick en diagnos som hon sen avled av. Så någonstans där emellan. Det kan löna sig att gå till VC. Eller låt bli.

Tack för alla svar! 🙂

Har känt så när jag haft utmattningssyndrom. Den där nästan andfåddheten beror för min del på att blodtrycket inte reglerar sig normalt vid användning av kroppen och hjärtat får slå hårdare. Gick i flera år och hade ansträngd puls utan att uppfatta det för jag kände mig bara ”andfådd”.

Vet också många som fått yrsel efter covid. Ganska våldsam yrsel.

Du kan inte vara gravid?

Ät, drick och sov så mår du troligen bättre sen

Så känner jag alltid dagen innan jag får migrän. Yr och precis som du skriver, andfådd utan att direkt göra något ansträngande. Sugande känsla i magen osv… sen kommer huvudvärken dagen därpå☹️
Hur mår du idag?

Blir 31 nästa år och går i tankarna på att söka till juristprogrammet. När jag i så fall är klar är jag ca 35-36(?), det känns för sent för att vara färdig jurist, känns som alla som pluggar det börjar så himla tidigt…kommer jag vara för gammal och oattraktiv på arbetsmarknaden..???

Neej det är klart att du ska köra! 35 kommer du ju att bli oavsett, med eller utan juristexamen 😉 Du kan säkert dra stor nytta av din tidigare arbetslivserfarenhet när du börjar arbeta efter studierna. Heja!

Neej för bövelen, det är ju ingen ålder!! Du kommer ju ha hela 30 år kvar i arbetslivet!! Kör bara kööööör!! 🙂

Nej absolut inte för sent! När jag pluggade på uni för massa år sedan hade jag massa i klassen som var runt 40.
Min man började en femårig utbildning när han var 32. Han pluggade även som yngre och upplevde att det var mycket lättare som vuxen.

Jag är 33 och funderar på att påbörja en utbildning inom IT om något år. Bara fördelar med att inte vara 19, tycker jag. Man har ett annat driv och andra prioriteringar.

Kööör! Klart du ska bli jurist!

Min sambo hoppade på juristutbildningen när han var 31. Kööööör på bara. Så värt ??

Du kommer ha MINST 30 år kvar att jobba när du är 36. Det är mer än halva arbetslivet!
Jag kommer vara 43 när jag är klar och räknar med att jobba ca 30 år till då jag omöjligt kommer kunna gå i pension vid 67.

Jag är 32 snart och läser första året på sjuksköterskeprogrammet, ska läsa en master efter jag har tagit en bachelor så är närmare 40 när jag är färdigutbildad! Kör på!

Men!!! Tack för era svar, shit vad glad jag blev!? det är alltså bara jag som måste bli av med mina hjärnspöken?? tror mycket även handlar om att jag är så jäkla sen med allting. När folk har pluggat har jag dragits mellan att göra det jag velat och att lyssna på mamma och pappa vilket resulterade i att jag lyssnade på dem. De uppmuntrade aldrig till eftergymnasiala studier efter gymnasiet nämligen, utan det var viktigast att jobba och komma in på arbetsmarknaden enligt dem (mamma har pluggat så det känns ändå som att hon borde förstått att jag ville det). Så jag fick mitt första heltidsjobb när jag var 24, innan dess lite timmar här och där, något vikariat, säsongsanställning samt försök till plugg vid 20 år men hemmaomständligheterna gjorde att jag inte pallade fortsätta utan hoppade av. Men nu är första gången även mina föräldrar peppar mig till att plugga, och mamma som är lite insatt i lagen och lagtexter osv ville mer än gärna hjälpa mig?

Så det känns ju bra att höra från andra också att det inte är för sent! Hoppas att jag kommer in bara, nästa höst i så fall??

Hur gör man för att få sina palettblad sådär stora och burriga med massa blad? Att det blir tätt med bladen liksom? Jag har några nu som har växt upp typ 2 dm men de känns så ”veka” och det är inte så mycket blad. Klassiskt case av att ha varit inne på insta för mkt där alla lyckas med så fina växter!

Tjuva dom, eller vad det heter. Nyp av de översta bladen. Funkar jättebra, mina är väldigt buskiga och fina.

Tack! Testade igår så får se hur det går. Det är bara det att de nedersta bladen är så tunna, knappt blad alls så undrar om det verkligen blir något av det här..

Beskär de hela hela tiden.

Jamen vem postar bilder på sina ”misslyckade” växter?

Haha nej det är iofs sant!

Jag har en hel fönsterbräda med ”misslyckade” paletter. jag har inte hjärta att slänga ut dom heller. Däremot de som jag har i köksfönstret är alltid med på bild. Klippte av toppskotten på de ”misslyckade” och rotade dom ordentligt och det är dom som nu står i köksfönstret och är så fina.

Ser ni ljust på framtiden?

Vad har ni för drömmar och förhoppningar (privat)?

Tror ni världen går mot ljusare tider? // en som uppenbarligen oroar sig över tuffare tider och vill ha lite glädje. Bittra eller dystra svar undanbedes helt ❤️❤️❤️

Nä alltså, jag har jättesvårt att se framåt. Jag längtar till nästa helg, det är typ dit jag kan sträcka mig. Just nu har jag liksom inget annat att ”leva för” än att hamsterhjulet ska snurra och att jag ska hitta något att vilja leva för. Det låter mer tragiskt än vad det är, men det är riktigt svårt att se framåt.

Drömmen är ju att plugga, få ett bra jobb och flytta till Stockholm. Får se hur mycket som förblir drömmar.

Ja men jag ser positivt på framtiden privat. Mina drömmar är att gifta mig nästa år, eventuellt ett till barn (om det går och vi känner att det är rätt). Just nu är mitt jobb på en plats där det bara är och jag är rätt nöjd med det, känner ingen karriärhets just nu utan vill just nu fokusera på min familj och mig själv. Mål är att jag vill bli mer hälsosam och hålla igång med min träning, att vi ska komma igång med att spara ordentligt igen (köpte hus tidigare i år och med ökade kostnader på precis allt nu så går sparandet till bröllop men vill bygga upp en bra buffert igen).

Mycket långsiktigt och om man får drömma så skulle jag gärna bo utomlands typ när jag är runt 50, ta ett år och åka iväg och jobba i ett varmt land. Annars ser jag mest fram emot att få spendera tiden med mina barn, se de växa och utvecklas, och att få bli gammal med min blivande man.

Så kanske inte de mest inspirerande målen eller drömmarna, men jag känner mig nöjd med dem.

Jag har alltid tyckt om att vara insatt i vad som pågår i världen, men just nu kan jag inte läsa allt. Jag går fortfarande in på nyhetssidorna varje dag men ibland läser jag bara rubrikerna. Det är definitivt att stoppa huvudet i sanden, men jag gör det för att kunna vara både i nuet och drömma om framtiden.

Nej tyvärr. Tror det blir tuffare. Och det är hemskt. Dyrare mat etc. Mer stress. Dåligare sjukvård. Fast höga skatter ska vi betala. Jag oroas och tror många barn och äldre kommer Fara illa. Jag var mer positiv när corona ebbade ut. Men nu med jäveln Putin. Han kan hitta på vad som helst. Hoppas jag har fel. ?

Nej. Inte så länge Putin härjar runt.

Jag är en livs-optimist och älskar livet! Jag har nog haft mkt tur men också skapat mina egna förutsättningar ❤️?? Jag tror definitivt att livet alltid blir bättre, vi människor lär oss mer och kan lära andra och på så sätt kan förhoppningsvis nästa generationer hantera kriser bättre än att starta krig om makt och skit. Heja heja!!

Min familj funderar på vart vi ska bo, ett land i Sydamerika (där vi är nu ett år) eller Spanien (som känns som ett mellanting då jag är svensk och min man sydamerikan). Kommer ofta på mig själv när jag grubblar om vilket lyxproblem det är att vi har möjligheten att välja vilket land vi vill bo och leva i ? (och att vi aktivt väljer bort Sverige som inte passar vår familj).

Tycker man som svensk blir instängd i Sydamerika? Eftersom brott är ganska vanligt I de flesta länder där så hamnar man i gated communities där alla har höga staket och taggtråd eller vakter. Efter ett tag så vill man inte som svensk bo så längre. Spanien är fortfarande mer öppet på det viset och man får värmen och kulturen mam kanske söker?

Yes jag tror som du. Min kompis pappa blev kidnappad igår (!) under ett par timmar innan polisen hittade honom, sjukt läskigt. Han är pensionär men folk vet att han har pengar… Vi bor inte i gated community men i en liten by och med hög mur med elstängsel. I större stad skulle vi absolut bo i gated community med 24h vakt. Min mans kusin blev rånad at gunpoint som KimK, bunden och tvingad att öppna kassaskåp osv ?

Men fy vad olustigt! Nä..kanske ni ska välja Spanien ändå?!

Ja det är planen… ? känns sjukt att det här är mitt ’normala’ liv nu…

Imorgon ska jag på en kompetensbaserad arbetsintervju hos en myndighet där jag sökt en tjänst som handläggare. Så rädd för att det ska stå still i huvudet och att jag inte ska kunna få fram en berättelse om något jag varit med om tidigare osv.. snälla berätta om era erfarenheter gällande denna typ av intervju eller andra tips..

Jag va på en sån för ett halvår sedan. De ställde frågor liknande ”hur skulle du hantera en konflikt mellan anställda” och ”berätta om en sådan händelse”. Eller ”hur agerar man professionellt mot kollegor enligt dig” och massa såna frågor. Önskar jag hade fler exempel 🙂 men annars öva på klassiska intervjufrågor! Massor om det behövs ? lycka till!

Jag har ofta svårt i intervjusammanhang att komma på bra exempel på olika kompetensbaserade frågor, inte för att jag inte har dem, men jag liksom blir tom i huvudet just då. Så det jag gör att förbereda mig med att skriva ner lite olika situationer och exempel. Skriver inget långt, bara några korta meningar enligt STAR. Du kan googla ”kompetensbaread inervju frågor” och skriva ner ett exempel enligt STAR till några frågor. Det brukar hjälpa mig för då har jag liksom lite mer färskt i huvudet olika exempel som ligger närme till hands under intervjun.

Någon som lyssnar på Olsson Sisters och kan berätta för mig var de bor? Jag följer båda på instagram och lyssnar på podden men förstår inte var Johanna bor? Mathilda verkar ha flyttat till Dubai och in till sin nya pojkvän, men Johanna? Bor hon bara hemma hos hon Hannah och sina föräldrar? Hon verkar inte ha en lägenhet tillgänglig i London i alla fall?

Ja hon bor hos Hannah

Har ni en person som är den som ”got away”? Ki vet, en sån person som det alltid funnits ett önsesidit intresse med men där det aldrig blev något?

Om ja, varför blev det aldrig något? Finns intresse fortfarande där trots att det gått tid?

Jag träffade en engelsk kille på en flygplats för kanske tio år sedan. Vi samtalade i ganska många timmar där och senare på planet. Inget mer hände. Har sedan dess utan framgång sökt en man som tittar på mig på samma sätt han tittade på mig. Ibland tänker jag på honom en liten stund och ler.

Typ som i att man blev tillsammans?
Två stycken i så fall men framförallt den ena. Det blev något under en kort tid men pga att han bara var i Sverige för att jobba blev vi tvungna att avsluta för att han skulle åka hem.
Vi har idag en riktigt fin vänskap och när han varit tillbaka i Sverige på besök har det känts som förut.

Varför det inte blev något? Han hade fru.

Japp, det blev nästan något flera gånger, men flera år senare kom han ut som homosexuell.

Ja. Tror aldrig jag älskat någon som jag älskade honom. Men vi hade inget förhållande vilket ju också gör att vår vardag var utan problem, bajsblöjor och konflikter. Så han är extremt lätt att romantisera. Jag tror att det är samma för honom. Bästa sexet jag någonsin haft var han dock.

Fråga om gap i CV. Jag ska börja söka nytt jobb snart och kommer då ha gått 8-9 månader sedan jag slutade på mitt förra jobb. Jag sa upp mig och har inte sökt nytt för att jag under dessa månader flyttat tillbaka till Sverige efter 10+ år utomlands, rest, gift mig och åkt på smekmånad och slutligen inflyttning i permanent boende i Sverige. Den mesta av tiden har bestått av resande.

Men nu när jag börjar kika på att uppdatera mitt CV och börja söka jobb så är jag lite osäker på om/hur jag ska ta upp gapet jag har. Om jag inte gör det alls, tänker jag att det kan göra det svårare att komma till intervju/vidare tester och risker bli utsållad. Men vet inte riktigt var det platsar att skriva i CV:et (eller hur på ett vettigt sätt) och vill inte lägga någon större vikt vid det i personligt brev då det inte är särskilt relevant för jobb. Vet också att vissa inte läser personligt brev överhuvudtaget i första sållningen.

Jag har aldrig fått frågor angående glapp i cvt.

Nej, alltså jag är inte orolig för att få frågor om gapet. Skulle det komma upp under en intervju har jag inga problem att prata om det och kommer det inte upp är det ingen fara heller. Min oro är väl mer att riskera bli utsållad pga ett oförklarat gap och inte gå vidare till tester/intervju. Men det kanske inte händer så mycket? Vet att jag tidigare sett folk prata om längre gap i CV och hur man ska förklara det, men de kanske syftade mer på under en intervju än på själva jobbansökan?

Nej, alltså jag är inte orolig för att få frågor om det. Skulle det komma upp under en intervju har jag inga problem att prata om det och kommer det inte upp är det ingen fara heller. Min oro är väl mer att riskera att inte komma vidare i processen till test/intervju för att jag har ett längre uppehåll utan någon uppenbar förklaring. Men det kanske inte händer så mycket? Vet att jag tidigare sett folk prata om längre glapp och hur man ska förklara det, men de kanske syftade mer på under en intervju än på själva jobbansökan?

Nämn glappet kort i cv eller personligt brev. Är det många sökanden sorterar man enkelt bort de som har ett omotiverat glapp.

Tack! Ska göra det då, rätt lätt att få in i personligt brev ändå när man introducerar sig/varför man söker jobbet. Borde jag nämna det i CV också, eller blir det tjatigt tror du? Tänker ifall de kanske sorterar ut baserat på CV i första hand.

Har någon här lyckats få en behandling/operation av åderbråck från landstinget eller försäkringsbolag?

Jag är så rädd att boka en tid på HC och behöva argumentera för att få en op (har verkligen inte råd privat) men vet att jag bara kommer sitta och tjuta så fort jag blir ifrågasatt. Känns som att man behöver vara amputeringsredo för att få hjälp av vad jag hört.

Givetvis är de fula och stora men det är faktiskt sekundärt. Har också problem med klåda, att de blir varma, svullet ben och fot. Ibland får jag ordentligt med värk, jag använder stödstrumpor.

Har opererat mig 3 ggr för åderbråck via landstinget! Västerås ?? Inte direkt blivit ifrågasatt men de klart de undrar om du vill göra det för kosmetiska skäl eller medicinska. Fick det i tidig ålder och utan som helst ”anledning”. Blev inte bra efter första 2 operationerna så gjorde nyss min tredje! Testa och sök ?

Nämn inte att de är fula. Dvs lämna det helt utanför diskussionen. Utan fokusera enbart på det medicinska och besvären du har och hur det påverkar dig. Tex säg inte bara klåda utan att det kliar så du behöver gå ifrån på jobbet en stund eller att du behöver behandla med kylkräm osv.

Hej!
Är det ngn som läser Dör för dig?
Såååå i kul att försöka lista ut vem som är vem och minnas gamla fadäser ??

Nån mer än jag som kollar på Robinson och har lagt märke till att Greta Pierre är otroligt lik My Martens?

Någon som har erfarenhet av sömnproblem? Jag har för det mesta ganska lätt att somna. Men jag vaknar ofta upp efter 2-5 timmar sömn och har väldigt svårt att somna om. Känner ofta av en känsla av oro när jag vaknar upp. Kan tilläggas att jag har kärlekhetssorg nu. Men jag vet inte om det har något med saken då jag har haft sömnproblem till och från länge.

Någon som har något tips?

Har haft sömnproblem i hela mitt liv och det blir alltid värre i perioder av olika typer av stress. Mitt bästa tips är att försöka att inte bli uppstressad av att du är vaken och inte kan somna om. Det kommer möjligen resultera i att du inte är riktigt på topp dagen efter, men värre än så är det oftast inte (om man inte sovit flera nätter i rad kan det såklart bli extra påfrestande och håller det på länge är mitt tips att försöka få hjälp). För egen del brukar jag starta en pod när jag vaknar sådär runt vargtimmen och sedan låta den gå i bakgrunden, då kan jag fokusera på vad som sägs och brukar allt som oftast dåsa till och somna om. Fick tipset av en psykolog för flera år sedan att hellre gå upp ur sängen än att ligga kvar och vrida sig så det kan du också testa. Tänd i så fall ingen skarp belysning utan hellre ett stearinljus eller liknande.
Andra tips är det vanliga: kallt och mörkt i sovrummet, gärna läsa en bok innan sängdags istället för skärmtid osv.
Ber om ursäkt för rörigt svar, men jag hoppas att du kan testa något och att du snart får sova gott igen!

Japp. Framförallt varannan vecka då jag går tidigt skift, är så orolig för att försova mig och därför sover jag väldigt lätt och kan vakna varannan timme i värsta fall.
Kärlekssorg kan väl absolut spela in, det har jag med och tror att det är en anledning också.

Ibland har jag provat sömnhypnos, det funkar faktiskt förvånansvärt bra. På mig iaf. Finns på Youtube. Kanske kan vara värt att prova iaf

Nedstämdhet kan definitivt bidra till sömnrubbningar. Ha mörkt och svalt i sovrummet, varva ner några timmar innan läggdags och om du vaknar på natten så tänd inte lampor eftersom ljus kan rubba melatoninnivåerna. Du kan även testa receptfritt Melatan eller Valeriana från apoteket, men personligen tycker jag inte dom har någon egentlig effekt (för vissa hjälper dom dock bra!). Blir det inte bättre tycker jag du ska kontakta vården.

Har haft sömnproblem sedan jag var liten och sover i princip bara varannan natt. Har desperat sökt hjälp för det hos läkare ett flertal gånger men aldrig fått någon hjälp, så har tyvärr inga tips. Men vill följa tråden ifall någon annan har!
Lycka till ❤️

Hade en väldigt obehaglig sömnparalys igår, tyvärr jobbar min pojkvän i natt så kommer sova ensam… Någon som har tips på hur jag ska kunna somna och om man kan göra något för att det inte ska komma tillbaka i natt igen.

Jag brukar läsa bok tills jag blir så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Gärna något som är så långt ifrån det obehagliga, typ en feel good bok.

Tror det är svårt att förhindra att det kommer tillbaka, men gör avslappningsövningar när du lägger dig 🙂 Eller somna med tvn på i bakgrunden.

Jag har också det ibland, men bara om jag tar en tupplur på dagen. Större risk om jag sover på ryggen. Jag ser aldrig något läskigt men hör istället steg, som att någon är i rummet och jag kan inte röra mig. Har vant mig nu och blundar och försöker bara vänta ut det. Har läst att paralysen släpper om man trycker tungan upp mot gommen men har inte prövat själv.

Jag ser stora(!) spindlar klättra i tak och på väggarna. De är på väg mot mig och så sjukt läskiga. Som robotspindlar typ.

Fy vilken mardröm ?

Jag har hört att man ska röra på tårna. Min kollega testade när han fick sömnparalys förra veckan och för honom funkade det.

Det är många år sen jag hade sömnparalys, hade det under ett stressigt halvår minst en gång i veckan. Minns det verkligen med fasa, så sjukt obehagligt.

Mitt bästa tips är att under paralysen verkligen försöka fokusera på en enda kroppsdel. T ex ett finger. När du kan röra fingret så fortsätter du. Nästa finger. Hela handen osv. Armen. Tillslut har du ”väckt” kroppen ur skiten. Lättare sagt än gjort när kan tror att någon med gula ögon ligger bredvid i sängen t ex, men det går.

Åh! Känner med dig, har också råkat ut för det några gånger och lösningen brukar vara att bli omhållen av pojkvännen under nästa försök att somna. I din sits nu så hade jag 100% bingekollat nåt kul/mysigt på TV tills jag inte kan hålla ögonen öppna och tvärdäckar

Att läsa ofarliga saker. Kolla på nån komedi. Sova på sidan. Om du hamnar i det så kliv upp och gå på toa direkt du vaknar, eller gå och drick vatten. Annars brukar iallafall jag hamna i det igen med en gång.

Tack så jättemycket för alla svar!! Kommer nog försöka att testa allas tror jag. Det är så sjukt när det händer! Igår var min sömnparalys att jag såg en ung kvinna i vitt nattlinne och med långt grått hår som stod vid sängkanten och sträckte sig efter mig med klo-händer. Efter det började hon långsamt klättra upp i sängen ovanpå mig och skrek mitt namn i mitt öra, jag kunde inte skrika eller röra mig – sen släppte paralysen. Fy fan. Kommer absolut att somna till typ en Disneyfilm ikväll.

Oj vad hemskt! Men varför är det så ofta scenariot att en skräckinjagande person står eller sitter bredvid en i sängen och sträcker sig efter en? ?

Jag ångrar att jag läste det du skrev ? Nu kommer jag ha svårt att sova lugnt jag med. Sambon jobbar så jag sover också ensam.
Usch det är så vidrigt med det. Och känslan att det kommer vara för alltid. Min hjärna säger att jag är fast för alltid och att jag inte kommer vakna på riktigt.

Förlåt!! <3

Hoppas det gick bra att sova igår! Det här är ju en lite långsiktig lösning, men om det är ett återkommande problem med paralyser så kan jag rekommendera att läsa på lite om lucida drömmar och hur man kan framkalla dem genom sömnparalys. Försök ignorera hur flummigt det låter haha, när man får koll på det längtar man efter sömnparalyser. Jag har haft paralyser sedan tonården (i 15+ år nu), och får fortfarande regelbundet – men har inte haft läskiga hallucinationer på väldigt länge. När jag slutade vara rädd för paralyserna slutade demonerna komma, nu hänger jag med gamla släktingar som gott bort eller flyger på nätterna istället!

*tonåren *gått bort ska det förstås vara – önskar att man kunde redigera sina kommentarer här!

En till hälsofråga.
Haft förkylningen från helvetet som sedan resulterat i öroninflammation.
Har de senaste 10 dagarna haft noll smaksinne och luktsinne. Har inte covid, testat flera ggr.
Efter en del googlande framkommer att det finns en smaknerv i mellanörat, därav smak och luktbortfallet.
Har tidigare bara varit med om att smak och lukt varit verkligen noll i samband med covid. Vid kraftiga förkylningar har det ju hänt att man haft väldigt lite smaksinne ett psr dagar. Men inte helt noll i så många dagar.
Ngn som varit med om detta vid öroninflammation och kan dela sina erfarenheter? Detta gör mig rätt orolig.

Du har inte helt enkelt bihåleinflammation? Att det onda kommer från käkarna?

Nä alltså jag har öroninflammation. Varit hos läkaren och fått antibiotika.
Och bihåleinflammation gör inte såhär ont i öronen.

Smakförändringar och störningar i luktnerven kan vara biverkningar av vissa antibiotika. Lukt står ju i sin tur för 90% av vårt smaksinne. Den sistnämnda biverkningen är sällsynt, men förekommer.

Smak och luktbortfallet började 9 dagar innan antibiotikakuren.
Jag frågar alltså inte hur det kommer sig att jag inte känner lukt och smak. Som jag skriver kan det hända vid öroninflammation, även om det inte är det vanligaste.
Ville mest höra om ngn varit med om liknande och hur länge det var så.
Men utifrån svaren jag fått kanske ingen kände igen sig i det.

Vad skulle ni ta för pris för begagnat Lego? Minns att nån skrivit här förut om kilopris på begagnat blandat Lego?

Jag sålde 10 kilo för 800:-. Tror man kan ta 100:- kilo utan problem.

Beror också på om det finns några byggsatser i legot. Vissa byggsatser är mer speciella och då kan man ha mer för det.

Vad hade ni gjort? En person i mitt liv har det senaste 1-2 åren blivit så oskön, i brist på bättre ord. Hen skryter om exakt allt hela tiden. Det allra mesta som sägs är antingen direkt skryt eller ”humblebrag”. Hen är så omtyckt på jobbet, barnen lyckas med exakt allt hela tiden, hen har så otroligt bra lön att hen inte vet vad hen ska göra av alla pengar, alla killar gillar hen, etc etc… ni förstår poängen. Vi har ingen genuin kontakt längre känns det som utan allt handlar om hur lyckad hen är på olika vis. Känns som jag ingår i ett skådespel där jag bara hummar med och skickar glädjerop, typ. ”Vad kul! ?”…. Känns så trist att hen ska behöva ha nån slags ”jag är så lyckad”-fasad inför mig. Känns inte innerligt.
Vill ha kvar personen i mitt liv med tanke på allt kul och fint vi ändå delat, som jag VET finns där. Men vad ska man göra? Känner att det här är en energislukare av rang.

Sådant tycker jag man kan ha ärliga samtal om med en person man faktiskt gillar egentligen, och ärligt bryr sig om. Tror du att du skulle kunna säga exakt vad du sa här, till hen?

Tänker det med. Men är så rädd att själv framstå som hemsk? ? Som att jag är missunnsam eller liknande. Är jätteglad för allt, personen förtjänar ett lyckligt liv på alla sätt. Men jag saknar den här innerliga och prestigelösa relationen vi hade förut… Blir så ledsen av tanken att hen känner att hen måste förställa sig.

Mm förstår vad du menar. Knepigt.

Jag tycker du kan säga precis det. Att du saknar den innerliga och prestigelösa relationen ni haft. Det tycker jag låter fint, och också som ett sett att berömma hur relationen varit.

Att hen skryter outhärdligt mycket måste man kanske inte säga rätt ut.

Hur säger man ifrån när ens arbetssituation är ohållbar? Jag har börjat ny tjänst, är tre månader in och även gravid i v.22.

Man ska egentligen vara tre på tjänsten men pga föräldraledigheter och sjukdomar är jag ensam kvar. Jag har bara fått höra ”säg till om det blir för mycket” från min chef. Men hur säger man till? Det är ingen annan som kan arbetsuppgifterna som jag utför och jag försöker samtidigt lära upp mig själv. Chefen vet knappt vad tjänsten består av pga ointresse från hans sida.

Jag har själv extremt hög arbetsmoral och vill verkligen känna att jag gör ett bra jobb. Jag vet att jag gör det bra utifrån förutsättningarna, jag presterar bra mer än vad man brukar göra, men det känns orättvist att det aldrig är tillräckligt eftersom jag inte kan täcka upp för de andra två tjänsterna. Men jag kan inte jobba 300%, känns orimligt.

Är det ngn här som varit i en liknande situation och som kunnat be om hjälp på ett konstruktivt sätt ? Jag vet inte hur man gör 🙁

Säg exakt det. ”Jag behöver hjälp, det är för mycket” ?

Ta ett möte med chefen. Be hen att hjälpa till med prioriteringen. Du kan bara göra en persons jobb, vad kan vänta, vad kan flyttas osv.
Varje gång du får nya uppgifter så är det samma sak. Vad skall tas bort från tidigare överenskommelse. Det är inte OK att bara lassa över och hoppas på det bästa. Chefens roll är arbetsledning, fördelning och rekrytering.

Ingen kommer tacka dig för att du sliter och försakar dig själv!

Som andra skrivit: säg till!
Sen hoppas jag att din chef har gjort en riskbedömning. Gå in och läs på Arbetsmiljöverket om gravida ifall du inte har koll. Du ska t.ex. ha möjlighet att ligga ner och vila under dagen, arbetsgivaren ska ta hänsyn till att du inte ska sitta/stå för långa stunder osv. Jag antar att du kommer gå på föräldraledighet relativt snart? Då är det ju ett utmärkt tillfälle att ta in någon redan nu som hinner jobba in sig lite? Helt orimlig arbetssituation särskilt som gravid, du kan få extrem foglossning eller vad som helst och bli sjukskriven i värsta fall. Då står chefen där utan anställda. Ta hand om dig och ha inte dåligt samvete, detta är arbetsgivarens ansvar.

Du behöver säga att det är för mycket, annars kommer det bara fortsätta på samma sätt. Jag brukar sammanställa mina arbetsuppgifter och tillsammans med min chef prioritera vad jag ska göra. Utgår oftast från Eisenhower Matrix, men finns flera andra ☺️

En dålig chef tycker det är positivt att bara betala 1 lön för 3 personers jobb, medan en bra chef förstår att det kommer leda till utbrändhet och uppsägningar = dåligt i längden. Ingen kommer tacka dig för att du bränner ut dig!

Ibland undrar jag vad som hände Egoina o hennes mamma ?

Det är ju deras ensak, så inte lönt att spekulera.

Jag undrar så mycket vad som hände Sandra B och hennes ex, han som hette Marcus. Tror inte på trekantsteorin, låter för klent med tanke på att det låter som om hon vill bränna upp honom typ.

Menar du Magnus? Och vadå tror inte på, han fortsatte ju träffa tjejen bakom Sandras rygg och även efter de gjort slut. För mig hade det känts som ett helt sjukt stort svek om min kille övertygat mig att ha trekant med en tjej och det sen visar sig att han nog egentligen bara ville hitta ett sätt att ligga med henne och mig samtidigt.

Oj just det, blandar ofta ihop de två namnen… Alltså grejen är ju att det aldrig har bekräftats av Sandra, utan allt vi ”vet” kommer från skvallerforumet fb. Det finns många andra rykten där t.ex. att han ska ha haft barn utan att ha berättat o.s.v. Därav att det blir svårt att veta vad som hände mellan dem.
Jag har alltid tänkt att han hade ihop det med någon medan hon var i Japan, att de typ sexade i hela hennes lägenhet, för vill minnas att hon skrev något om att hon ”ska ta tillbaka hemmet” efter uppbrottet. Men visst, om det är en sån affär kan det ju ha börjat med den där trekanten och sedan fortsatt bakom hennes rygg.

Han hade en affär med tjejen som de hade trekant ihop med. En gemensam kompis till dem visste allt men sa inget till Beijer som även avslutade den den vänskapen när de gjorde slut. Beijer förstod att något var fel men han nekade länge först och typ gaslightade henne.

Jag planera att ordna en lite större nyårsfest för våra bekanta med barn, typ 3-5 familjer + vår familj. MEN problemet är att många av de familjer vi tänkt bjuda lägger sina barn vid 19-19.30 och då ska ju absolut barnen hem och sova i egna sängar osv. Våra barn orkar enkelt vara vakna 23-00 ifall det är någon speciell fest, har alltså skett 2 gånger här tills att det gått så sent.. våra barn och kompisarnas barn är alla i samma ålder så tycker det är gnutta tråkigt då att planera fest, ordnaa och ställa till och så går de flesta hem redan 19.30 senast..

Umgås man med barnfamiljer får man nog räkna med lite tidigare avslutade fester. Ni kan inte bjuda in till barnfri fest i god tid och hoppas på att några av dom fixar barnvakt och tackar ja?

Vad är det för ålder på barnen?

Alltså vi har ju också barn, alla barn är 5-9 år, våra är 6 och 8! Så vi vill ju fira med barnen ?

Jo men du kan nog inte förvänta dig att alla med barn är sugna på att vara vakna på fest till efter midnatt. Inte ens jag utan barn vill det ?

(Nej, inte ens på nyår)

Nej, det skulle jag aldrig kräva att alla skulle vara med till midnatt, så tokig är inte ens jag! ? Men skulle tänka att typ 21 skulle kännas redan helg okej om folk skulle gå hemåt, och om någon orkar senare så absolut! Men just att de flesta skulle starta vid 19-20 känns lite trist!

Var glad att de kommer och är med den stund dom och barnen orkar??

Börja festen tidigt och efterfira själva?

Undrar också över det där. Nu har jag inte egna barn själv så jag trevar lite ödmjukt här men jag har också vänner som t.ex. knoppar av en annan väns 30-årsmiddag tidigt för att barnen ska hem i säng i rätt tid. Och jag förstår att det är jätteviktigt med rutiner för barn, men gör man inte undantag under enstaka, sällsynta tillfällen? Vill minnas att jag som barn då och då somnat i soffan när mamma och pappas vänner varit på besök, eller varit uppe sent, somnat i bilen och blivit buren in. Det blev folk av en annan också. Det känns en smula överdrivet idag?

Men återigen: jag har inte egna barn och förstår att olika barn sover olika bra och kanske kräver rutiner av olika slag som blir jobbiga för föräldrarna att hantera om de bryts. Men enstaka undantag måste man väl kunna göra på t.ex. nyårsafton?

Jag håller helt med! Såklart inte bra om det händer hela tiden men då och då är ju inga problem så länge barnen inte är extremt känsliga.

TS här; Så är jag också uppvuxen, ibland sov man på nåns släktings säng och mamma bar mig i bilen sen sovande osv.. Och så har vi låtit våra barn växa upp, oftast går de i säng 20-21 men vid speciella undantag (60års fest, nyår, Melodifestivalen final) så kan man vaka lite senare och det har aldrig varit några problem!
Men just alla våra kompisar är så strikta med barnens sovtider och plats att man ibland tänker ”chilla lite!”! ?

Det bästa ju!

Stackars alla rutinbarnen som aldrig får uppleva att somna till sorlet från de vuxna, helst i en hög med andra ungar, och sedan typ försiktigt inrullad i nån filt och buren till bilen och sen till sängen.

För ett ”rutinbarn” är inte det där något att gå miste om kan jag tala om.

Det är väl lite olika från barn till barn. Mitt ena barn klarar ofta att vara vaken långt efter läggdags, alternativt somna i en soffa typ. Mitt andra barn bryter ihop och typ skriker och bråkar om allt eller blir otröstlig om hen blir för trött. Hen vaknar ofta före sex på morgonen (även om hen somnar sent) så orkar helt enkelt inte vara uppe. Tycker oftast det är bättre att avvika vid 20 än att barnet ska behöva bryta ihop och förstöra kvällen för alla?

Nu är mina barn inte så gamla, tre och ett år, och vi har försökt att vara sådär softa och låta barnen däcka någonstans när vi är iväg men det blir total kaos. Ingen kommer till ro utan de blir övertrötta och spårar. Skulle någon somna vaknar den efter en kort stund och kaosar. Har inte heller fungerat att bära ut till bilen. Nu är ju den lille bara ett år så det kanske förändras i framtiden men just nu behöver de läggas i sina sängar.

Kan bara svara för mig själv men handlar absolut inte om att barnen inte skulle få göra något undantag för att det skulle vara farligt för fen på något sätt. Men som mina barn, de blir liksom inte trötta så som vi vuxna, istället kan de bli överaktiva, de blir klumpigare och slår sig, konflikter osv. Alltså kaos och inte kul för någon. Inte så att de skulle lägga sig på soffan och somna om de är på fest med andra barn. Så för att man ska slippa lämna festen med gråtande och skrikande barn så lämnar man istället i god tid, trevligare för alla. De börjar tack och lov komma ur det här nu och kan vara vakna lite längre. Men, om någon vill gå tidigare så tänk inte att föräldrarna är känsliga och överdriver, de känner sina barn bäst och vill värdens bästa!

Tänker att man som förälder även är trött. Kan ju vara mysigt att fira så länge det går, men skåla in nyåret själva isf ?

Vi planerar nyår, men jag kommer vara höggravid då. Har redan förvarnat min karl att vi kan behöva åka hem tidigare pga att jag inte orkar vara vaken längre än till typ nu (kl 22). Tänker att det är så det får vara, mysigt att fira ändå ?

Varför måste han åka hem för att du inte pallar?

Nä vill han stanna så får han. Men det vill han inte, han vill ju fira med mig. Så du kan vara lugn!! Jag tvingar ingen, precis som ingen kan tvinga mig att stanna ?

Det låter ju lite trist, men också som att ni vet hur de är med det här då det brukar göra så. Ni kan ju försöka höra med dem nu och känna in om de skulle kunna tänka sig ha barnvakt eller låta barnen somna hos er för att kunna stanna längre, men som sagt, låter som att ni vet vad svaret kommer bli.

Så om det inte går att få till det så de stannar längre och ni ändå vill ha en nyårsfest utan att det blir trist att folk måste dra tidigt kan ju ett alternativ vara att göra ett tema av det. Typ, ”Thailändskt nyår” exempelvis. Dra igång tidigare och ät thaimat och någon thailänds twist på en dessert, dekorera med ljusslingor med färgglada glödlampor eller annat som känns lite Thailändskt, nyårsgrejer och fira in nyåret kl.19 (när det är midnatt i Thailand).

Vi hade samma typ av upplägg hemma hos oss förra nyår. Och alla sa att de skulle gå hem tidigt men de blev kvar till 00.30 ? barnen var mellan 2-5

Någon som kan förklara hur mindre konton får samarbeten med stora företag på instagram som Soft Goat, Gina Tricot, Bubbleroom och Residus tex? Kolla adelinaadelina och merelleyakoub som har betalda samarbeten för fullt. Spec soft Goat och residus som är lite exklusivare. Det är ju stora företag och dom här tjejerna har ju under 10000 följare

Kanske att de har en väldigt nischad eller köpstark följarskara?

Ibland har mindre konton bättre content än de större så helt rätt att även mindre konton får möjlighet till betalda samarbeten!

Och framför allt så har de ofta ett annat engagemang från följarna.

Vissa mindre konton har ju ett väldigt högt engagemang. Sedan är dom säkert väldigt mycket billigare att arbeta med än influencereliten. Mycket valuta för pengarna helt enkelt.

Vad hände med Gabjossposs youtube?

Hon är sjukskriven. Kanske därför??

Okej! Visste inte att hon var sjukskriven, kollar bara insta då och då.

Väntar mitt första barn (oplanerad graviditet) och känner hur oron kring allt bara växer inombords. Har snart kommit halvvägs och tror det är den milstolpen som triggat igång mer oro för mig. Önskar jag kunde känna ett lugn istället… Någon som känt likadant? Hur mådde du efter barnet kommit?

Oja! Särskilt med första barnet. När han fötts mådde jag ganska snabbt bra igen. Allt har gått oväntat bra och med andra barnet var jag inte alls lika orolig ?. Vad känner du dig orolig över mer exakt? Vet du det?
Det är mycket som händer i din kropp just nu och både kropp och psyke förbereder sig på att ett barn ska komma. Det är helt naturligt att oroa sig, för att vara försiktig och för att avkomman ska överleva rent krasst. Dock kan det vara jobbigt. Blir det svårt att hantera vardagen och du oroar dig mycket kan du ju alltid prata med barnmorskan? Finns hjälp att få! Men skulle säga av det jag vet, att du är högst normal ❤️
Skickar massa pepp och grattis till dig, blivande mamma. Du har så mycket fint framför dig!

Ja det är absolut normalt. Alla tankar och alla känslor. Det kommer pendla i humöret. Du kommer förmodligen oroa dig för saker du aldrig funderat på innan.

Men det är helt normalt. Jag mådde bra när mitt barn hade kommit (eller bra, jag var helt knäckt efter en månads sjukdom). Och fick ligga inne på sjukhuset ett tag. Men sen mådde jag bra.

S. Lindahls gnäll över sin sambo o att han inte äter bra mat..? ? Typ om han äter en bakelse så fotar hon det o ba ”hur kan man äta det här, hur kan man äta såhär mycket?!”
Om fel person hör någon säga sådana saker om mat kan denne utveckla en osäkerhet kring mat.. Vi påverkas av varandra hela tiden och särskilt unga

Men snälla hon skämtar ju bara haha. Plus har aldrig sett henne skriva ”hur kan man äta så mycket?”..

Ser ni ner på folk som har skulder hos Kronofogden eller anmärkningar? Det känns som alla i min och sambons vänskapskrets vänt sig emot oss för att vi tyvärr under början på året hamnade efter med räkningar pga jag blev arbetslös under en period och det med en kombination av hög hyra så vi fick liksom prioritera att ha ett tak över huvudet eller betala andra räkningar tyvärr..

Nej, absolut inte. Om det inte tex rör sig om någon som lyxkonsumerar och skiter i räkningarna – Men även då är det snarare en känsla av att inte förstå hur man kan prioritera så galet, snarare än att se ner på.

Generellt finns det ju anledningar till att det blir som det blir. Sjukdom, diagnoser som innebär att man har svårt att få sin vardag att gå ihop, missbruk, trauma osv. Dumt att döma, bättre att stötta.

Känner mig så jäkla duktig. Har gått ner 17,2 kg på sex veckor. ??

HerreJÄVLAR hurdå?

Alltså, har ju en hel del att ta på till att börja med ? Men, genom träning på gym tre gånger i veckan a 45 min, minst 10 000 steg om dagen och lågkalorikost! ?

Snyggt jobbat!

Tack ❤️❤️❤️

Gud! Inspiration! Jag börjar imorgon???? så bra jobbat! Finns en del att ta av här med nämligen.
Märker du av väl i dina kläder, syns det på dig??

Heja dig! Jag tror på dig!! Första veckan var pissjobbig, helt ärlig. Var bara butter och hungrig hela tiden och sugen på, ja, ALLT. Men sen när jag pushat igenom första veckan och vant mig vid att äta mindre och tacka nej till typ bulle i fikarummet på jobbet så kände jag mig så pepp och duktig och tänkte att nä nu fan ska jag fortsätta och för en gång skull lyckas.
Jag tror man blir lite blind när man ser sig själv i spegeln varje dag, det är liksom svårt att se skillnad tycker jag. Men man känner det absolut i kläderna! Det är ju osunt egentligen att spara kläder som inte längre passar ens kropp men en dag provade jag en blus som jag sparat för jag gillar den så mycket och den har säkert hängt i garderoben i tre år och vips så satt den som ett smäck, till och med lite för stor! Nån dag skulle jag kolla mig själv i kameran på mobilen för att se om jag kletat ut mascara och då fick jag också lite av en chock, det var liksom….ett piggare, gladare ansikte. Lite mindre dubbelhaka också ??
Kämpa på!!! Du är så duktig som ska börja imorgon! ❤️

Starkt jobbat! Hur bar du dig åt?

Oj det låter inte så hälsosamt att gå ner så fort

Det beror på hur mycket övervikt man har. Har man lite mer så behöver det inte vara dåligt.

Jag har varit (och är fortfarande) väldigt överviktig och det kost och träningsschemat jag följer är 1) utformat av en dietist och PT och 2) begränsat till 12 veckor. Så det är ingen fara alls. 🙂

Om en person inte har några anhöriga, och då menar jag varken familj, släkt eller vänner, tycker ni att det då är ”okej” att avsluta sitt liv? Annars brukar ett av argumenten till att inte göra det vara: ”Tänk på de som skulle sakna dig” osv. Men om det inte finns en enda person i en människas liv så borde man väl få bestämma själv?

Enda gången man bör döda sig själv är om fienden jagar dig, det finns ingen utväg och ett stup är framför dig. Då skriker man ”till Oden!” och hoppar.

Absolut inte! Jag vet att argumentet tendrar att tas upp, och det får mig att koka. Du lever för dig, och ingen annan. Och det är för just precis en själv som man ska fortsätta leva. Hur klyschigt det än låter så kan det alltid bli bättre, hur jobbigt det än känns just nu.

Jag kommer från en jobbig uppväxt med en pappa som konstant berättat hur värdelös jag är, pushat mig till att ta mitt liv sedan nio års ålder och vid tillfällen även slagit mig. Min tonår präglades av svår psykisk ohälsa och det gick så långt att jag till sist bokstavligen stod på spåret och såg tåget komma mot mig. Men jag kastade mig av. När jag fyllde 18 år bröt man med min pappa och plötsligt hade jag ingen. Jag kunde inte längre träffa släkten eftersom jag inte kunde delta på några tillställningar, jag kunde inte åka hem trots kontakt med mamma eftersom min pappa bor där, och jag hade inga vänner. På det led jag fortfarande av svår psykisk ohälsa, hade varken skola eller jobb, inget boende eftersom min pappa kastat ut mig och ingen ekonomi.

Idag 6 år senare läser jag min drömutbildning på universitet, 2.5 år avklarade och 2.5 år kvar. Har en helt fantastisk pojkvän vars underbara familj kommit att bi mig närmre än min egen. Har ett extrajobb som jag fullkomligt älskar. Och har även hunnit skaffa några vänner på vägen, kanske inte så många men det gör mig inget. Visst mår jag fortfarande dåligt, men det är inte ens i närheten av vad det varit. Du, eller personen du pratar om, måste våga stanna kvar. Det är jobbigt, men det är inte ärt att ge upp. Du är viktig.

❤️❤️❤️ jäkla kämpe ! Och fan vilken sund och bra syn du har på dig själv. Kom ihåg allt detta när du tvivlar. Kram

Alla bestämmer själva. Att ta sitt liv är dock inget beslut utan något människor gör när de inte känner något annat val. Mår man så dåligt måste man söka hjälp. Det är ingen frisk tanke. Hur många vänner eller familj man har säger inget om hur värdefullt ens liv är.

Gjorde KUB testet idag och allt såg bra ut på ultraljudet. Men när vi gjort ultraljudet framkommer det att jag aldrig hade lämnat blodproverna. Blev jätteförvånad, för jag hade ju lämnat blodprov för 2-3 veckor sen. Visade sig att jag helt och hållet glömt bort att man skulle ha med sig en pappersremiss när mam lämnade dessa blodprov, det är ingen remiss som skickas digitalt.. Så när jag trodde att jag lämnade blodprov för det KUB-testet va det bara blodprov för en medicin jag äter och nån typ av infektionsscreening som BM tydligen beställt. Så inga blodprover togs för KUB.

Hon som gjorde ultraljudet berättade att när man bara har ultraljudet att utgå ifrån är säkerheten ca 70%, medan om man har blodprovet också är säkerheten istället 90%.

Är bara så ledsen, arg och besviken att det blev så här. Det var inte alls det jag hade förväntat mig av dagen. Och fastän allt såg bra ut på ultraljudet, så känns det som att glädjen över det försvann helt i besvikelsen att KUB-testet inte blev fullständigt. Är det någon som varit med om samma? Har så svårt att släppa besvikelsen och känner mig så nere…

Fy vad trist, finns det ingen möjlighet att göra blodprovet nu för att komplettera ultraljudet? På vissa mottagningar kan man även själv bekosta KUB så det kanske kan vara ett alternativ med?

ultraljudet. Men när vi gjort ultraljudet framkommer det att jag aldrig hade lämnat blodproverna. Blev jätteförvånad, för jag hade ju lämnat blodprov för 2-3 veckor sen. Visade sig att jag helt och hållet glömt bort att man skulle ha med sig en pappersremiss när mam lämnade dessa blodprov, det är ingen remiss som skickas digitalt.. Så när jag trodde att jag lämnade blodprov för det KUB-testet va det bara blodprov för en medicin jag äter och nån typ av infektionsscreening som BM tydligen beställt. Så inga blodprover togs för KUB.

Hon som gjorde ultraljudet berättade att när man bara har ultraljudet att utgå ifrån är säkerheten ca 70%, medan om man har blodprovet också är säkerheten istället 90%.

Är bara så ledsen, arg och besviken att det blev så här. Det var inte alls det jag hade förväntat mig av dagen. Och fastän allt såg bra ut på ultraljudet, så känns det som att glädjen över det försvann helt i besvikelsen att KUB-testet inte blev fullständigt. Är det någon som varit med om samma? Har så svårt att släppa besvikelsen och känner mig så nere…

Får sån avsmak för Dasha när hon hela tiden tigger om att få likes till höger och vänster. Ba ”jag gör ju såååå bra content, har verkligen ansträngt mig”.

Hahaha håller helt med dig. Hon behöver sina följare men beter sig som att det är de som är problemet. Smart tjej!

Luktar ni på tvål/duschkräm/deo/schampo innan ni köper det i affären? Om det är ett märke ni inte använder i vanliga fall?

Trodde alla gjorde så, men läste just en tråd på Facebook att det var dåligt gjort och att människor irriterar sig på sånt. Jag har gjort det massa gånger även om personalen står intill, men ingen har sagt till mig iallafall.

Hellre öppna lite försiktigt och lukta än behöva kasta när man kommer hem.

Jag luktar ibland och har heller inte tänkt att det är konstigt ?

Ja hur ska man annars veta? Man vill ju köpa sånt man själv gillar lukten på. Tänkte bara hur andra gör, eftersom jag inte ens reflekterat över att jag gjort något konstigt.

Exakt, om det är en ny doft så sniffar jag alltid på den.

Tack för ditt svar också. Man vill ju veta hur produkter luktar.

Det gör jag alltid!! Kan lukta mig igenom en hel tvålhylla eller schampohylla bara för att jag tycker det är trevligt också, typ under en shoppingtur på stan

Ja såklart jag gör, trodde också alla gjorde det.

Nej det känns märkligt att öppna en stängd produkt. Det står ju på vad det ska dofta. Gillar man det ändå inte är det ju bara att inte köpa igen. Är ju ingen parfym som stannar kvar på kroppen.

Du som skulle söka för din ångest som skrev här på ös förra veckan tror jag det var. Hur har det gått?

Jag skulle vilja att sådana här betalda samarbeten granskades närmare:
https://www.56kilo.se/coolsculpting-fungerar-det/
En normalviktig person som får en fettkrympande behandling som för vanliga dödliga kostar ca 5000:-/gång och rekommenderar den…vore betydligt intressantare att se hur en verkligt överviktig person reagerar. Särskilt som Åse inte följt upp behandlingen. Så tydligen behövde hon den inte och när gratisbehandlingen var över blev det inget mer.