Anna Toledano Book skriver ett inlägg om att ”duga” som jag tycker är riktigt bra.
För er som är blockade av henne och inte kan se inlägget, så består det av flera olika bilder av henne, tagna vid olika tidpunkter i livet.
Texten är följande:
När duger jag?
Jag har många gånger, för många tyvärr, tryckt bort mitt egna välmående i jakten på att duga för andra.
Jag är idag 52 år, och det är jag glad för snälla tro inget annat.
En person skrev nyligen till mig att jag var patetisk som lekte att jag var 25.
25? Skulle JAG vilja vara 25 år igen?
Låt mig då meddela sanningen…nej det vill jag inte.
Varför vill jag då inte vara 25 igen? Jo, för det var en mycket mörk och destruktiv tidsperiod i mitt liv av anledningar jag inte kommer gå in på. Men jag älskar mitt liv, och då pratar jag om mitt privata liv i all dess enkelhet, jag är glad för mina 52 år på jorden. Är allt i mitt liv perfekt, är jag perfekt? DET VET jag redan allt för väl, att jag INTE är. Men vad är perfekt? Mitt liv är det då inte, ärligt så är jag faktiskt bara glad att jag ens fortfarande andas. För mörkret har knackat hårt och mycket på min dörr framför allt andras bankande åsikter och påhittade egensanningar om MIG som varit och fortsatt är väldigt elaka. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, men helt ärligt så undrar jag när det räcker? Dagens samhälle är för hårt, socialamediesamhället är olidligt hårt och något är allvarligt fel. Ingen människa förtjänar hat eller att bli baktalad. Alla FÅR tycka som dom vill, men man får faktiskt inte skriva vad som helst eller är jag fel ute då? Mobbingen av min person är ett faktum å har så varit i iaf. hela mitt 38åriga offentliga liv. 38 år…smaka på det en stund. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är glad, tacksam, stolt och väldigt nöjd med livet vad än någon annan tror, bara det i sig retar vissa. För allt ÄR JU INTE PERFEKT! Jag är ju INTE RIK!Jag bor ju inte i en LYXKÅK! Jag kör INTE en Ferrari, jag är INTE en vacker, smal fotomodell! Ändå ÄR JAG LYCKLIG☺️Man kan inte bli älskad av alla, det är inte mitt mål eller syftet med livet. Men jag vill slippa bli misshandlad av främlingar, deras lögner, förvridna sanningar om min person.Jag har min lilla familjs ovillkorliga stöd å kärlek, tack vare dom lever jag och är tacksam för det lilla vad du än tror. Så VET JAG sanningen❤️
Alla förtjänar faktiskt mänsklig respekt, även jag och jag kommer alltid vara Anna på gott & ont. Kärlek❤️ // Anna Toledano Book
Skulle jag vilja vara 25 år igen? Skulle du?
Jag kan med bestämdhet säga att jag inte skulle vilja vara tidig tonåring igen. 13 år igen? Jag kan knappt tänka mig något mer fruktansvärt. ? Men 25 år? Hellre 25 än 13, men annars är jag nöjd med att snart fylla 42 år.
Jag har NOLL problem med det, utan är generellt på en fantastisk plats i livet med allt vad det innebär.
Den känslan får jag även från Annas inlägg.
Hade du velat vara 25 igen?
Om du inte är fyllda 25 så får du välja en annan ålder – alla kan vara med och leka. ?
Jag önskar er alla harmoni, var ni än är i livet ?
(Nej, det kommer inte komma någon rabattkod på kristaller eller rökelse här inne. ?)
Föregående inlägg 
Jag är närmare 40 nu och hade gladeligen varit 25 igen. Pluggade på universitet, levde för dagen, tackade ja till allt, hade ingen aning om var jag skulle hamna i livet och kunde inte bry mig mindre heller. Jag trivs nu också, men hade gärna åkt tillbaka en stund.
Samma här! Hade en policy om att säga ja till allt (inom rimliga gränser). Slår mig ibland nu för tiden hur mycket folk jag träffade, vilka roliga spontana sammanhang jag trillade in i, allt jag fick uppleva och framförallt hur mycket jag hann med! Idag trivs jag jättebra med att sitta mer tillbakalutad, inte ha minst tillstymmelse till fomo och unna mig att bara träffa de jag verkligen vill. Men jag ler för mig själv när jag ser tillbaka på den gamla tiden med ett annat förhållningssätt till livet 🙂
Haha, jag var tvärt om. Så ångestfylld och deprimerad att jag tackade nej till allt. Jag var övertygad om att folk bara bjöd med mig för att vara snälla. Egentligen blev de lättade när jag tackade nej, för ingen ville hänga med en så ful, tråkig och vidrig person som mig. Jag bar hela världen på mina axlar och var aldrig bra nog.
Idag mår jag mycket bättre, tack och lov!
Jag vill inte bli äldre då jag kommer närmre att mista mina föräldrar som jag vet att jag inte kommer klara av. Nu är jag 35 och är på en bra plats i livet – hade kanske kunnat tänka mig att åka tillbaka tills jag var 30 men inte längre än så. Vidriga år dessförinnan.
Precis så sa jag förra året, det året jag fyllde 50. Jag sa till min mamma: ”jag har inga problem med att fylla 50, jag har inga bekymmer med åldern – men jag tycker inte om att ni (läs: generationen över) blir äldre i samma takt”.
Min mamma fick inte fira min 50-års dag.
❤️❤️
Jag beklagar ?❤️❤️❤️❤️❤️
Nej så sorgligt, beklagar verkligen ❤️
Anonym09.12
Vill bara säga att man klarar av att mista sina föräldrar. Hur hårt det än kan låta.
Min far dog alltför tidigt och min mor senare av ålder och sjukdom.
Man KLARAR det för att man MÅSTE.
Vi blir vuxna och ju äldre vi blir ju mer förstår vi att ingen lever för evigt.
Gör det bästa av tiden medan de lever.
Jag är själv långt inne på andra halvan av livet. Tänker aldrig på döden.
Varje år har gett mig något till skänks på gott och ont och det är bildande erfarenheter.
I mitt huvud är jag fortfarande runt 30 men ibland stöter barnasinnet till så jag leker värre än barnbarnen.
Det är bara spegeln som säger att jag blivit äldre och att många kroppsdelar pekar nedåt.
Men…det har ingen betydelse så nej,
jag vill inte vara i nån annan ålder än härliga 60 +. Vilket ger en frihet att totalt strunta i vad andra tycker och köra sitt eget race.
Dansa runt till Aviciis låtar och sjunga med i Petters trots blickar från andra.
Totalt helt härligt !
Jag tänkte samma sak när jag var 33. Minns jag grät över att mina föräldrar kanske inte lever när jag är 50. Min mamma dog plötsligt några veckor senare, endast 64 år. Och hur man klarar av det är jag fel person att uttala mig om. Jag kan inte trösta någon. För det är värre än man kan föreställa sig, iallafall om mamma var ens bästa vän och man pratade med henne flera ggr om dagen.
Sen dess försöker jag inte tänka nåt sånt överhuvudtaget. För vi vet verkligen inget om morgondagen, inte ens om vi lever en minut framåt. Saker händer hela tiden som vi inte kan påverka och styra.
Så försök styra undan er rädsla, ta inte ut sorgen i förskott, det kommer inte hjälpa ett dugg sen ändå.
Så är det för mig. Min mamma är min bästa vän och den jag gör allt tillsammans med. Hur ska jag då klara mig när hon inte längre finns här? Jag kan inte acceptera döden det går inte. Jag kommer inte överleva hennes bortgång – jag är helt ensam så vad fan är det för vits att leva vidare då för. Kan lika gärna följa med henne.
Finn tröst i att det kan finnas ett liv efter och sök efter det som kan leda dig dit.
Kanske Jesus..vem vet!?
Du har ett eget ansvar att göra något av ditt liv. Ens föräldrar finns där när man växer upp, men dom står inte i vägen, när man skaffar egna vänner arbetskamrater och egen familj.
Svårt det där. Ser jag till mitt mående och psyke så mår jag mycket bättre idag vid 35 än när jag var 25. Som 25-åring var jag ganska osäker, uppmärksamhetstörstande, förvirrad, hade enormt mycket ångest i perioder… Men samtidigt tycker jag åldern 20-25 var häftig. Det kändes som om man var odödlig, hela världen låg för ens fötter, man behövde inte alls ta mycket ansvar, studierna var roliga och enkla, hade massor av vänner, stor frihet… Allt var ganska lekfullt. Idag är livet mer inrutat och fyrkantigt, sällan spännande, och jag känner jag har härdats på ett ganska tungt sätt de senaste åren eftersom mycket jobbigt har hänt… Antar varje tid i livet har sina för- och nackdelar helt enkelt.
Jag är 57 och trivs med det, framförallt att jag känner mig trygg i mig själv. Jag hade väl inte klagat om jag haft en 25-årings fysik, dock. Ibland kan man tyngas lite av allt ansvar och tänka tillbaka på när man hade föräldrar som skötte allt åt en, men å andra sidan bestämde man inte över sitt liv då. Så ja, 57 är helt ok.
Fast som 25åring sköter väl sällan föräldrarna allt åt en?!
Du anar inte hur vanligt det är…?
Nej, det är faktiskt inte speciellt vanligt. Snarare väldigt vanligt att man flyttat hemifrån samt har jobb/studier i den åldern ?
Så kan du ju inte säga dock. Ingen av er sitter väl på en generell sanning, dessutom tillhör ni kanske olika generationer och var 25 under helt olika tidsperioder. Det är säkerligen vanligt båda delarna tex i olika socioekonomiska grupper eller om man tex bor i en storstad (svårt att då eget boende tex) eller i mindre orter. Allt är relativt.
Men även om man bor hemma så sköter väl inte föräldrarna allt åt en, typ betalar ens räkningar eller söker jobb åt en.
Du skulle förvånas över hur ofta mammor kontaktar kundtjänsten på mitt jobb åt sina vuxna barn. Speciellt åt sina söner! Jobbar på ett bostadsbolag och de är väldigt ofta mammorna sköter allt allt allt åt sina barn. Skrämmer mig alltid att det finns vuxna som klarar av att jobba och verkar fungera normalt men så sitter mamma och ringer runt och ordnar me allt.
Jag har jobbat pa ett stort foretag, bade som chef och inom rekryteringsprocessen. Det var skrammande ofta mammor som ringde och sjukanmalde sina barn (alltid soner) och blev helt rabiata nar jag sa att det ar den som arbetar hos oss som maste sjukanmala sig inte en tredje part, sen var det valdigt ofta mammor som var med pa (aterigen) sonernas intervjuer och blev sjukt irriterade nar man bad dem vanta utanfor ”Jag maste ju se till att ni inte lurar honom!” Brukar paminna sambon om att han faktiskt hade ett barn pa 3 bast nar han var i sin sons alder (27) och att det absolut inte ar nodvandigt att lagga sig i sonens liv i den utstrackning han gor (typ kopa ny lur nar han supit bort den gamla, ringa samtal som ar ”jobbiga” som sonen maste gora, boka moten osv) utan att det ar mycket battre om sonen far fixa allt sjalv istallet for att vara beroende av sin pappa.
?
Nu generaliserar du. Alla är olika.
25 är inte jättevanligt men enligt SCB så bodde 52% män och 39% kvinnor fortfarande hemma vid 22 år ålder.
Tänker att det inte alls är konstigt. Jag planerar flytt till
en annan stad och har hittills stått i bostadskön i 8 år och börjar precis bli erbjuden till visningar… Man får ställa sig i kön när man fyller 18, då är man ju 26+ när man kan få sin första lägenhet. Detta är inte heller en jättestor stad. Klart man kan göra annat än att hyra men hur lätt är det att få fast anställning och kunna köpa nåt som ung heller.
Så synd om dom barnen som har föräldrar som inte förstår att deras skyldighet som föräldrar är att hjälpa barnen/ungdomarna att bli självständiga.
Nu menade jag när jag var barn, såklart. Anade att jag var otydlig där. 🙂
Jag är 31 och känner nog för första gången någonsin att jag är på en bra plats i livet, har två barn, är precis färdigutbildad och har börjat planera inför husköp. Har tidigare gått igenom så många år av ätstörningar, psykisk ohälsa osv. Däremot måste jag så här i efterhand säga att jag är stolt över mitt 25-åriga jag som började kämpa.
Nä men vill bara ha de gamla livet tillbaka till 1990-2000 talet , de va bättre förr
Även modet? 😉
Det modet ÄR väl tillbaka däremot?!
Tänkte att vi kunde göra gemensam sak och försöka mota Olle i grind?
Helt ärligt ja, normala människor såg väl inte ut som de grövsta exemplen från catwalks. När jag ser på bilder på mina föräldrar (från 1980-90-talet då snarare) och deras vänner i 20-årsåldern tycker jag de var väldigt sofistikerat klädda, de höll en viss standard även i vardagen som alltmer gått förlorad idag. Volymrikt, vågigt hår (inga popcornbomber direkt). Mamma hade tröjor med lite accentuerade axlar men inte på ett överdrivet sätt. Pappa hade alltid skjorta och pullover/slipover. Båda hade rakt skurna levisjeans eller typ tygbyxor. Allt gick i lugna färgskalor som var typiska för nämnda decennier, och som till viss del försökt återskapas idag men som mest bara känns ”efterapande”. Snygg i skidbacken var man också! Nu har funktion fått ta över lite för mycket, vilket är ett tecken i tiden men någonstans även lite ledsamt ur modesynvinkel.
Kan inte hitta henne på instagram när jag letar. Är antagligen blockad då? Har ingen aning om varför då jag aldrig följt henne eller kommenterat något där. Märkligt..
Ett tag blockade hon folk som följde/gillade/kommenterade på konton som på något sätt hånat eller varit taskig mot henne.
Hon satt på riktigt och kollade in sådana detaljer.
Hon sa det i nån lajv för väldigt länge sen men efter det har hon förnekat det.
Sjukt.. då kanske man har lite för lite att göra i sitt liv
Samma här är oxå blockad ! Har aldrig skrivit ngt negativt om book
Utseendemässigt skulle jag gladeligen vara 25 år igen. Privatlivet var också bra då, två små barn och nygift. Men jag vill inte tillbaka till det då äktenskapet var dåligt och vi idag är skilda. Idag är jag lycklig och harmonisk på ett sätt jag inte varit innan, med ett bra jobb och underbar man. Men jag ser tröttare ut, mer rynkor, mer förfallen. Sammanfattningsvis livet jag lever idag med det utseendet jag hade som tjugofemåring, om man får vara ytlig.
Åh, jag tycker alla 40+ ser bättre ut än 25-åringarna. Alltså, inget fel på ungdommen, de är gulliga på sitt sätt, men jag älskar karaktären och spåren av liv som kommer med åren. Ängsligheten som bleknar och äktheten som framträder.
Mina vänner och bekantskapskrets är verkligen SÅ SNYGGA nu. Vi är runt 35 och majoriteten barnfria, om det nu spelar roll. Vet inte. Men folk har verkligen en annan utstrålning och trygghet. Vädlgit fint att se.
Fint skrivet! ?❤️
Jag är 68 år och stortrivs med min ålder. Känner mig trygg i mig själv och har ett lugn och är inte lika vilsen, som när man var ung. Barnen är stora och klarar sig själva och barnbarnen kan man bara njuta av. Dessutom är jag lyckligt gift med min kärlek, som jag hängt ihop med i 45 år. Man tjafsar inte lika mycket om småsaker längre, som man gjorde under småbarnslivet. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Känner mig fri. Sorgligt bara att åren går så vansinnigt fort och att man har de flesta åren bakom sig. Njuter av livet. Så tacksam?
Låter fantastiskt ?
Åh herregud.
Lyssnande precis på Tully och Nicoles extra-avsnitt från igår, där pratar de om Filippa T och skäller ut henne för att hon inte upptäckt sin graviditet?!
Brinner av ilska, Nicole skrattar genom samtalet, Tully har inte ens sett Filippas video, ändå nedvärderar de henne på ett helt fruktansvärt sätt utan att ha hört henne berätta..
Fy, så dåligt och vidrigt gjort mot någon som redan mår dåligt av sin situation.
Hoppas inte Filippa hör deras samtal!
Dessutom avslutar Tully med att säga ”om man inte fattar att man är gravid förens vecka 24 då borde man inte få rösta”, typ att Filippa borde omyndigförklaras för att hon missat att hon är gravid. Så otroligt elakt!
Varken T eller N verkar ens ha koll på att alla gravida inte får symtom, att läkare missar graviditeter, att det finns folk som åker in akut och det visar sig de ska föda barn, det är ett kroppsligt fenomen som händer vissa kvinnor världen över. Har man inte hört talas om det, DÅ borde man inte få ha rösträtt snarare.
Men gud va vidrigt! Tycker N ofta har lite mobbarfasoner. Och vem är Tully?
Usch så fruktansvärt elakt.
Oj vad elakt av dem… Grejen är ju att det rätt ofta kan röra sig om att kvinnan bär på en stark psykologisk förnekelse – men varför är det något att håna?! Känns som om många klankar ner på psykologiska faktorer fastän de kan vara helt otroligt starka och betydande, typ placebo och nocebo är bra exempel. Är det inte Nicole som pratat mycket om ångest och psykisk ohälsa? Konstigt hon skulle hoppa på detta då… 🙁
De börjar samtalet om henne genom att hånskratta. Riktiga nollor. Mean girls-vibe genom hela segmentet om Filippa. Ja, hela avsnittet egentligen. Usch och tvi.
Men usch så vidrigt beteende. Vilken Nicole är det som menas? Nicole F som själv är gravid eller någon annan?
Kan inte ens föreställa mig ångesten hos Filippa. Hon har väl inte berättat vem pappan är så kan ju ligga något riktigt vidrigt bakom som gör att hon har förnekat det, vilket händer. Hoppas Filippa har vettiga personer i sin omgivning som stöttar.
Anna Book är så nöjd o lycklig säger hon…varför detta överanvändande av filter och utsmetande till oigenkännlighet, det talar ju emot sig själv…
Ditt utsmetande av hennes fina förklaring talar inte för att du själv är särskilt lycklig – hur går det?
Är det bara jag som är nyfiken på vad som egentligen hände mellan My och henne? Är Anna bjuden på bröllopet? Troligen inte? När skar det sig och varför? Inget ovanligt när det kommer till dessa båda dramaqueens, men ändå. Visst undrar man?!
Vill också veta!!
Vill oxå veta
Fyller snart 23 och känner åldersnojan!!! Förlåt ?
Haha, jag hade också åldersnoja vid den åldern, vilket i efterhand känns jättekonstigt men fullt rimligt då. Blev bättre efter 30. Tror det berodde på dels att man kände sig så odödlig då, nu är jag mer tacksam att jag fortfarande lever och är frisk. Dessutom så vid den åldern så har man ju passerat de där milstolparna, t.ex. bli myndig, flytta hemifrån osv och det finns inga lika spännande saker att vänta på. Alltså klart man kan göra spännande saker men man har ju redan tagit klivet ut i vuxenvärlden. Man lägger ju också grunden för sitt vuxna liv vilket gav en del ångest, om man väljer rätt osv. Så inte konstigt att känna av 23!
Tror ärligt talat att det är vanligare med åldersnoja i den åldern än vid 50.
Jag hade åldersnoja varje födelsedag mellan typ 18 och 29. Inga konstigheter! 23 är en ålder där det händer mycket. Man har en fot i det kravlösa ungdomslivet och en fot i vuxenvärlden. Många känner press och stress över framtiden. Vem är jag? Vad vill jag göra? Jobb, plugg, partner, bostad allt svävar liksom i luften.
Jag förstår att du har noja och du behöver inte be om ursäkt. Det kommer blir bra, alltihop!
Grattis i förskott!
Anna Book är en stor hycklare, hon vill förmedla lycka, rikedom och ungdom genom att lägga ut en falsk glättig och lycklig vardag genom retuscherade bilder. Sedan är hon med på TV och vips kommer sanningen fram. Hon är inte så lätt att tycka om, snarare tycka synd om. Hennes elaka och skrytiga sätt fördärvar för henne, hon vill gärna sätta folk på plats även om många vill vara snälla mot henne.
Hon borde sticka sig en ny offeral igen?
Hon är uppenbart missnöjd och olycklig, det skiner igenom varje ord av den där smöriga texten.
Verkligen, hon tror någon bryr sig och fortsätter lägga ut en massa dravel. Hon borde bara lägga ner sin skrytiga Instagram så får hon vara ifred, men nej…hon ska vara kändis bara!
Jag tror hon sitter fast i den här ”artist sen 35 år blablabla”-spiralen. Hon har väl indoktrinerats till det livet sen hon var barn och kan/ser inget annat. Lite likheter med PW t.ex, förutom att hon lyckats förvalta sin karriär på ett mycket bättre sätt. PW har väl heller inte fastnat i oförrätter genom årens gång utan borstat av sig och kört på, medan Anna skapat spektakel efter spektakel på olika sätt vilket enbart slagit tillbaka på henne själv. Det ger inte ett professionellt intryck direkt. PW är väl rörig på sitt sätt men hon har ändå lyckats bibehålla seriositeten i sitt arbete och blivit likeable/folklig med tanke på hur mycket jobb hon har och får.
Anna Book kommer aldrig sluta att skapa drama omkring sig. Det är så hon fortfarande existerar i offentligheten. Alla andra (riktiga) artister lever på det de presterar professionellt och behöver inte hålla liv i sig själva på samma sätt som Anna gör. Anna däremot hänger på en skör tråd och får numera endast vara med i lekprogram på de kommersiella kanalerna där B- C- och D-kändisar deltar. Bottenskrap de la bottenskrap liksom. Så när ”någon” skriver till henne att hon är patetisk går hon igång på alla cylindrar. PW eller vilken annan artist eller offentlig person värd namnet hade inte ens lagt märke till den kommentaren, än mindre lagt energi på den. Säger dock en del om Annas liv. Hon sitter där i sitt hus på landet och städsysslorna har tagit slut. Vad ska hon göra liksom? Det är ett extremt känsligt ämne för henne att fråga vad hon jobbar med. Vi är ju rätt många som liksom inte ser deltagande i lekprogram i tv som ett direkt jobb, men jisses om det berörs under hennes live/frågestund. Då går topplocket. Att hon ser sig själv som ”artist som jobbat 35 år i branschen” är patetiskt och inget annat. Hon har inte jobbat som artist större delen av de 35 åren. Att påstå det är ett hån mot alla andra hårt arbetande artister.
Kan komma på rätt många svenska artister vars artisteri är medelmåttigt till uselt som både framhäver sig själva och andra. Tycker Anna är blek i behovet av att ständigt synas jämfört med vissa.
Du däremot verkar vara jättehärlig!
Väldigt trist att det alltid ska finnas någon tondöv i kommentarsfältet som bara måste bitcha.
Du menar som Anonym / 09:54?
Nej!
Man ”ska” inte vilja vara ung igen verkar det ofta som. Man ”ska” tycka att livet vid 50 är så mycket bättre än det vid 25. Jag tycker att livet var så mycket roligare när jag var 25. Finns givetvis fördelar med livet nu också men hade jag fått välja hade jag varit 25 och levt det liv jag levt då för evigt. Jag var helt obrydd och odödligt och tog verkligen dagen som den kom. Underbart och det ledde till såå mycket äventyr.
Nej, tror man ”ska” vara lycklig i sitt 30/40/50/osv jag, men ta det sådär lättsamt, vara ”naturligt” yngre till sitt utseende men prata om att man ju accepterar att åldras med värdighet trots diverse mindre ingrepp och filter. Leva härligt och spontant men med en tjockare plånbok. Vara trygg i sig själv och med sina relationer.
Varför ens tänka på sin ålder så mycket?
Jag är 43 och mår bättre än nånsin, min ålder känns helt oviktig. Har de senaste åren glömt ibland hur gammal jag är. Inte för att jag är dement utan för att det känns så oviktigt. När man var 25 hade man tusen åldernojor.
Jag hade inga åldersnojor när jag var 25. Inte nu heller även om jag absolut kan se att jag levde helt olika liv då och nu. Fanns mycket charm med mitt liv som 25åring och även om det inte är just åldern jag vill tillbaka till så kan jag till viss del sakna det bekymmerslösa sättet jag levde på då.
Att vara 25 var härligt och spännande, absolut. Livet var roligt. Att var 33 är härligt på ett helt annat sätt, och på ett sätt som för mig väger tyngre. Det handlar om trygghet och fysiskt och psykiskt välmående. För mig är det värt mer än äventyret, jag älskar att känna mig lugn och harmonisk och hittar spänning i andra saker (som mitt 25åriga jag hade tappat hakan över att jag intresserar mig av).
Tror nog att det är på riktigt att många av oss inte avundas våra yngre jag.
Köper inte ett ord vad hon skriver. Tydligt att hon inte trivs med sin kropp och liv.
Hon håller sig aktuell genom att sätta på sig offerkoftan och skapa drama så på ett sätt är hon nog otroligt nöjd över att hennes ”ärkefiende” Camilla uppmärksammar hennes inlägg här.
Jag tycker synd om Anna. Hon har alltid blivit trackad. Men hon föder det genom att reagera galet, offerkoftan, bryta upp med alla så fort det inte blir som hon vill.
Hon känns fast i ett stadie av dramatisk 15 åring. Hon skulle börja bete sig som din ålder och det hon önskar av andra får hon börja ge själv. Jag önskar jag kunde säga det här till henne. Gå i terapi och bearbeta det som hänt. Börja om. Hon ses av många som en jättebebis. Även av mig. När hon gör något för någon så ska det förstoras upp så in i helvete. Vem håller på så? Sluta sök bekräftelse. Den kommer om den vill. Sluta vara så besviken på alla. Sluta kriga! Då, först då, kommer du nli hel, accepterad och omtyckt.
Nej Anna, väx upp! Du är inte 15 längre. Du är 52.
Vet inte hur gammal du är. Jag minns när Anna debuterade. Hon kom samtidigt med en rad andra artister. En av dem som hade samma stil på låtar och som faktiskt hade sämre röst etablerade sig raskt tack vare en grymt nätverkad mamma som med hårda nypor sopade bort konkurrenter och tryckte fram sin dotter. Helt ärligt Anna hade aldrig en chans och hon fick ta en massa oförtjänt skit som inte ens var sant. Vem blir inte bitter av ett sånt mottagande?
Det var Annas mamma som var känd för att försöka ta för stor plats bakom kulisserna.
Carola fick också några barnsliga låtar under sin tid hos SkaraBert,men det tröttnade hon snart på,hon hade/har en sångröst som Anna inte kom i närheten av.
Vem är den andra tjejen, undrar jag då?
Å Gud, mamman… Henne hade jag glömt. Förklarar en hel del.
Skulle gärna vara 25 igen av den sorgliga anledningen att jag hade gjort saker annorlunda med facit i hand… ? MVH bitter 33 åring.
Jag med!
Kan förstå känslan, men då hade jag nog velat börja om ännu tidigare, på mellanstadiet typ…
Jag med. Är inte bitter men det är definitivt några saker som jag skulle ha gjort annorlunda, vilket skulle ha lett i ett annat liv just nu. Det är inget jag ångrar så jättemycket men om jag skulle få chansen att göra ett annat val så skulle jag ha gjort det.
Jag fyller snart 35 och tycker livet är toppen. Livet har fallit på plats. Utbildning är klart, jag har en trygg och kärleksfull relation som klarat sig genom kriser men växt sig starkare. Vår familj är komplett sen barn 2 kom för fyra månader sedan. Jag är lugn, grundad och trygg i mig själv. Skulle aldrig vilja bli 25 igen, roliga år i ett avseende men otroligt jobbiga i mognads, hitta mig själv och min plats.
Samma här! Är 36, längtar efter att snart bilda familj, gifta mig (sambo sedan 4 år), ”bli vuxen” efter alla år på resande och festande fot 🙂
Mådde skitdåligt psykiskt innan 25. Mår dåligt fysiskt efter 25, min reumatism debuterade bokstavligt talat samma månad jag fyllde 25. Är mycket mycket tryggare och lugnare nu, men det smärtar (fysiskt och psykiskt) att inte få må bra i kroppen. Är 31 nu och har nog inte accepterat min sjukdom än. Hoppas jag gör det någon gång.
När jag var 25 hade jag precis fått veta att jag hade cancer. Jag var övertygad om att jag inte skulle få fylla 30. Såatte…nej tack till att uppleva det igen.
Idag är jag 34 och friskförklarad sedan länge 🙂
Som det värmde att läsa att du är frisk nu ❤️
Tack ? jag grät när jag fyllde 30, haha. Grät för att jag finns kvar. Grät för att min man och mina föräldrar slipper planera min begravning.
Jag hade egentligen goda prognoser hela tiden, men det bryr ju inte hjärnan sig om.
Ta hand om er 🙂
Är 40+ och vill inte tillbaka till något alls.
Lever kanske inte mitt bästa liv men är mitt i utredning för diagnos och börjar få sån bra hjälp.
Och i samband med det hoppade jag av hamsterhjulet och började plugga.
Mitt mål är att börja tjäna bättre samt ha ett jobb där jag kan byta arbetsort ofta.
Det är liksom fördelen med att leva själv utan barn, jag behöver inte oroa mig för ekonomin på samma sätt och jag kan utgå ifrån mig själv när det kommer till jobb och framtid.
När jag var yngre var jag så vilsen, dramatisk, ångestfylld, sabbade alla relationer. Livet var fan inte kul då.
Älskar att vara äldre och bara skita i andras åsikter (speciellt dom åsikterna som säger att man borde skaffa barn, man och fortsätta jobba heltid)
Förfärligt att någon skall behöva stå ut med mobbning av ofta helt okända människor. Hur kan man ta sig tid att skriva elakheter om någon man inte känner? Det är väldigt lätt att vara elak bakom en skärm. Förstår verkligen inte. Man kan ju hoppas att dessa personer INTE har egna barn för gud hjälpe vad dom lär ut till dom. Det är i alla fall inte empati och att vi alla räknas oavsett hur vi ser ut.
Man kan vara 25 år hela livet om man vill, oavsett gammal man är. Jag är 40+ men lever som en 25-åring, eller ja, ännu yngre faktiskt, som en 17-åring. Jag lever för dagen, skiter i det tråkiga, känner mig helt odödlig, osv. Jag har ingenting ”vuxet”, ingen bil, inga lån, ingen man, osv. Jag skiter ofta i att städa, orkar sällan diska och sånt tråkigt, har knappt haft ett jobb i livet (mina föräldrar betalar räkningar och sen hustlar jag män på pengar). Man kan leva som en 25-åring hela livet! Det har ingenting med siffran att göra.
?
Saknat dina sinnessjuka kommentarer Lisa!
Det finns så många vinster med att bli äldre. Erfarenheter, färdigheter, kunskap och visdom.
Nackdelarna är såklart det fysiska förfallet men jag tycker att det möts upp av en ökande likgiltighet. Så fint ordnat av naturen!
Furutom alla krämpor som kommer ju äldre man blir, resten hade jag kunnat stå ut med av åldrandet.
Är 48 år idag och skulle absolut kunna tänka mig att återuppleva 25 år. Dock bara tillfälligt, helst. Där och då levde jag ett bra liv, bra jobb, boende, fest och kompisar. Det var innan jag träffade min sambo som jag nu har levt med i 21 år och fått 3 barn tillsammans med. Vilket jag såklart aldrig skulle önska bort.
Hade gjort en ansats till att läsa om hon lärde sig skriva så att man förstår…
Anna book stickar en offerkofta som håller oss alla varma i vinter.
Sanningen är den att man får tillbaka det man själv sänder ut. Så mycket jävelskap den kvinnan gjort mot andra människor så får hon räkna med att få tillbaka ett tag till. Det är verkligen inte synd om henne för fem öre. Hon är mobbad i mediabranschen, ja det stämmer, men det beror också på att detta är en individ som inte kan bete sig. Hon ska vara glad att inte allt hon gjort mot andra kommit fram i ljuset, för då tror jag inte hon hade haft mycket till följare.
Skulle gärna göra om åldern 20-25. Pluggade, bodde ensam, var singel och festade. Men hade inte vett nog att uppskatta något av det eftersom jag konstant tänkte på att jag skulle vara ensam resten av livet.. Sen gick det fort och nu är jag aldrig ensam. Det är förstås trevligt men som jag önskar att jag hade uppskattat åren av egentid!
När jag fyllde 25 slog pandemin till, så jag känner mig lite snyltad på de åren…
Snyltad? Snuvad möjligen.
Ett sånt här inlägg skriver hon ju minst en gång om året. Hon lägger ju också upp då/nu bilder med jämna mellanrum. Samma gamla dravel.
Jag skulle mer än gärna vara 25 igen.
Är 30 så var ”nyss” 25. Men hade absolut kunnat tänka mig att bli det en gång till. Särskilt om jag hade fått veta vad som skulle ske så jag kunde spela mina kort rätt och ta rätt beslut.
Annars hade jag ännu hellre velat vara tonåring igen.