Öppet spår

Öppet Spår

November 19, 2022, 20:00   406 Kommentarer

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre!

406 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vad är det absolut läskigaste du har varit med om?

      En allvarlig olycka i stallet där jag fick en rejäl smäll i ansiktet som nästan gjorde mig blind.

        Anonym 20:04
        Usch det låter inte alls bra.

        Var med om lite liknande. Hästen rehabbades och promenerades bara. Massor av överskottsenergi hade han, stackaren, och svingade till med huvudet rakt i mitt huvud. Jag flög baklänges, slog i huvudet och svimmade av. Ögat låg pyrt till men klarade mig med hjärnskakning och en fet blåtira.

      När min bebis fick en andningsstörning vid 5 timmars ålder och vi behövde då byta sjukhus. Så de kopplade upp honom med andningshjälp och infarter och packade in honom i transportkuvösen. Då var jag inte kaxig.

        Fastnade vid din kommentar då jag varit med om exakt samma. Han är idag 6 månader men det har verkligen satt djupa spår hos mig. Upplever ofta att ingen förstår eller kan relatera. Om det inte är för privat, skulle du vilja berätta hur ni mår och har det idag?

          Vad tufft att du också varit med om samma ❤️ och jag kan verkligen relatera till att ingen förstår. Ofta slätas det över med ”men allt gick ju bra” Vet att ingen menar illa med att säga så men det har ändå sårat mig många gånger.
          Han är 3 år idag och vi mår jättebra. Jag bad om psykologsamtal via BVC och det hjälpte mycket. Även vår BVC sköterska har varit underbar och lyssnat när jag behövt prata av mig och ventilera tankar och känslor. Fick barn igen tidigare i år och då gick allt toppen och jag fick ha honom på BB och vara tillsammans hela tiden. Det blev som en revansch och fin sluttning på cirkeln.
          Hur mår ni idag? Ta hjälp om du behöver skulle jag tipsa om. Att få prata och bli bekräftad i sina känslor hjälpte mig mycket. Kram! ❤️

            Vad fint att höra att ni mår bra idag. Jag tror mycket på att låta tiden gå, tänker att det inte alls var länge sedan det hände. Jag har tagit hjälp av psykolog via BVC och det har hjälpt mycket. Då det var mitt andra barn och allt gick så bra med första kom detta lite som en chock för mig. Känner igen kommentaren ”men det gick ju bra” eller ofta ”och allt är okej nu va?”. Det känns som att alla har gått vidare och själv står man kvar här och undrar vad som hände. Vad skönt att höra att det ändå finns andra som varit med om samma där det gått bra. Kram

          Jag har inte varit med om exakt samma händelse men en annan händelse med litet barn involverat där det var stopp i luftvägarna har satt enorma spår hos mig. Kan relatera till att det känns som att ingen förstår eftersom ”men det gick ju bra”.

          Det har gått tre år nu och jag är fortfarande ärrad av händelsen. Har stort kontrollbehov som förmodligen kommer från vetskapen om att allt kan vända från en sekund till en annan, borde gå till psykolog om det men har helt enkelt inte blivit så.

        Anonym 20:05
        Jag kan förstå din panik, är det bättre nu?

        Fy fan vilken mardröm!!! Jag blir helt kallsvettig när jag läser!

        När jag låg på BB fick min 20 timmars bäbis slem i näsan och kunde inte andas. (Var pandemi så var helt ensam) Hon skrek först och blev sen helt röd i ansiktet. Panikteyckte på larmet flera gånger och springer sedan med henne i famnen till personalrummet… de tar henne och drar ut slemmet så allt gick bra men jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
        Den paniken jag kände var oerhörd, fick gå å prata med min barnmorska om det flera gånger för att bearbeta.

        Mitt barn slutade också andas som bebis så vet exakt vad ni alla menar här. Det är så fruktansvärt traumatiskt, och många tror nog att allt går över bara för att det gick bra sen. Men minnet av mitt blåa barn kommer liksom aldrig försvinna, även om hon mår toppen i dag… och det är också självklart det läskigaste jag varit med om också.

      Konfronterat en stalker som helt plötsligt drog kniv.

        Ulrica
        Åhh fyy!!

      När min mamma upptäckte min pappa död i sovrummet (han dog i sömnen men det kom väldigt plötsligt och oväntat). Minnet av det skriket hon utbrast i ger mig kalla kårar än idag fast det gått 15 år. Det är nog det läskigaste jag varit med om.

        Anonym 20:10
        Kram

        Så fruktansvärt, och så hjärtskärande ?

      När min man fick en psykos och försökte ta sitt liv. Och nästan lyckades. Fyfan.

        A
        Får man fråga hur han och hur du mår nu?

          Det har satt sina spår absolut. Har hänt två gånger även om andra gången inte var lika ”allvarlig”/nära döden. Jag får panik om jag inte får tag på honom om jag vet att han har en dålig dag t ex. Han kämpar på, mycket upp och ner och har ett gäng andra diagnoser också. Men allt som allt går det bättre och bättre. Han har fått bra hjälp och är inte alls så långt ut i sin sjukdom nu utan hjälps av antipsykosiskt läkemedel.

            A
            Vad skönt att läsa.
            Glöm inte att skämma bort dig då och då.❤

            Älskar alla anhöriga som stannar och kämpar tillsammans med ngn som lider av psykisk ohälsa!
            Så vanligt att partnern lämnar medan man inte alls gör samma om någon får tex cancer…

      när jag förstod att min typ 2 tinnitus aldrig skulle gå över

        Åh finns det olika typer av tinnitus? Hur fick du svar att det inte kommer gå över?

          Nu har den varat konstant 3 år så tvekar att den går över, kanske det finns behandlingar i framtiden. Det positiva är att jag inte hör den i mina drömmar eller väcks av den.

          Grad I: Intermittent – stör endast i tyst miljö.
          Grad II: Ständigt närvarande tinnitus, men kan förträngas då patienten är sysselsatt eller om maskerande omgivande ljud finns.
          Grad III: Ständigt närvarande tinnitus, plågsam, kan inte undertryckas, väcker patienten nattetid.

        Anonym 20:25
        Stackare, jag lider verkligen med dig. ❤

      När en kompis fick epileptiskt anfall – har aldrig sett ett tidigare och visste inte att hon hade epilepsi. Allt gick bra men trodde hon skulle dö.

        Har varit med om en del andra allvarliga grejer (var med när min mamma dog i cancer tex) men det här var så plötsligt och oväntat.

      Fick en kraftig allergisk reaktion utomlands där ingen förstod engelska eller hur allvarlig situationen var. Det sista jag minns är att jag ser min syster innan det svartar för ögonen.

      Eller när jag vid 18 års ålder hade två män (35-40år) som väntade utanför mitt arbete varje gång jag arbetade natt..

        L
        Finns inget värre än när man får en reaktion.

        Åhh fyy!
        Hade du någon som kunde möta dig?

          Flundra
          Nej den paniken är obeskrivlig.

          Min chef eskorterade mig till bilen ibland och mina föräldrar ställde klockan och hämtade mig. Till slut blev det ohållbart och jag sa upp mig men tacksam över alla som ställde upp för mig ❤️

            L
            Fick en reaktion av något jag käkade en kväll. Ansiktet svullnade upp och jag kunde knappt prata. Efter det så reagerar jag på olika saker i mat. Jag får kliande läppar och händer, sist domnade en del av överläppen!

            Jag förstår att du slutade och är glad att din chef tog dig på allvar.

      När min 3-åring var med om en allvarlig olycka och jag trodde hen inte skulle klara sig

      Det var när jag blev akut sjuk med sepsis när min son var en månad. Jag vinkade hejdå till honom och min man när jag skjutsades ner till operation och visste inte om jag skulle se dem igen.

        Åh.. ?❤️

      1. Min första förlossning där min son bara överlevde tack vare helt fantastisk vård

      2. När jag räddade en pojke som höll på att drunkna i en pool

      Bodde utomlands själv, vaknade mitt i natten av en man som öppnat ytterdörren som stod och stirrade på mig där jag låg i min säng i mörkret.

        Fyfan!! Vad ville han? Gjorde han något?

          Han gick ut när han såg att jag hade vaknat, vet inte vad han ville men man anar ju. Jag flyttade ut samma dag, ville inte stanna kvar där.

            Herregud vad obehagligt. Hade du glömt låsa dörren?

              Nej, han hade en nyckel! Vi vet inte vem han var eller hur han hade den, det var inte ägaren av lägenheten.

                Hjälp! Hur vågar man sova efter nåt sånt??

      Stor brand som sedan visade sig vara anlagd.
      Vetskapen att hen smugit runt i natten och valt utrymme. Hua.
      Många år sedan nu men jag kollar alltid nödutgångarna vart jag än är.

      Jag var hemma hos en man jag träffat några gånger och trodde vi var vänner. Från ingenstans när jag ska hem så vände han helt och lät mig inte gå hem. Han blockerade mig för dörren och tryckte mig in mot sovrummet sakta som jag kämpade emot.

      När jag gav upp och han sedan la sig på mig i sängen insåg jag att det inte är någon idé att kämpa emot då alla fönster samt dörrar var låsta. När jag låg där i sängen och frågade vad han skulle göra med mig och han sa att jag aldrig kommer hem igen trodde jag att jag skulle dö. Jag kan än idag inte beskriva den dödsångesten som sköljde över mig. Jag ville bara ringa mamma, säga förlåt till gamla vänner och framförallt bara att vad han än skulle göra mot mig så skulle det gå snabbt.

        Åh fy! Låter som något ur en mardröm. Hur kom du därifrån?

          Han ställde sig upp vid ett tillfälle för att göra något (skriver inte detaljer för känsliga) och jag tog min chans då. Sprang allt jag kunde och låste upp dörren, sen ned för trappen. Efter jag kom ut sprang jag bara allt jag kunde därifrån tills jag kände mig säker på att han inte var där. Efter det blev det svart ett tag tills jag kunde ringa en vän.

        Fruktansvärt! ? Hur gick det för dig? Kunde du anmäla honom efteråt?

          Det gick bra när jag väl kom ut men mår fortfarande dåligt idag samt har ptsd symptom.

          Händelsen skedde på natten och jag anmälde senare samma dag men på em då min vän övertalade mig. Jag var så rädd att han skulle bli arg av anmälan och vilja avsluta något han påbörjat. Jag flyttade tillslut ifrån den staden och det hjälpte en del.

          Anmälan las ned pga ord mot ord. Trots det hade jag bevis på blåmärken, andra fysiska bevis (lämnar detaljer här pga känsligt), en granne som sätt mig komma in i porten en viss tid, vittne på någon som sätt mig springa därifrån och svimmat efter.

        Vilken mardröm. Så ledsen att du behövt bli utsatt för det där, fy ❤❤

      En tur med färja där jag vaknade av att det lät som att det forsade in vatten och jag hörde hur besättningsmän sprang och skrek i korridorerna utanför. Riktigt läskigt och jag låg och planerade i detalj hur jag skulle göra för att evakuera.

        Hur gick det???

      När jag var liten, kanske 4-5 år gammal, så fick jag se mitt storasyskon utsättas för ett mordförsök. Har nog aldrig varit så rädd som då, hjälplösheten av att vara så liten och inte kunna gå emellan, bara gråta och titta på. Gick dock bra i slutändan då en vuxen hann komma och hjälpa tillsist.

      Min vän sköts till döds jämte mig.

      Herregud! Vilka hemska saker folk har varit med om! Blir mörkrädd

      Antingen när jag råkade hänga mig (för förklaring så var jag typ 10 och vi var ute med båten, jag var tvungen att ha flytväst på trots båten låg förtöjd vilket jag tyckte var fånigt så jag knöt bara snöret högst upp vid halsen och skulle hoppa iland men skärpet fastnade i fenderhållarna i fören och jag blev hängande. Mamma var i båten och lagade mat och såg inte ut pga framluckan var öppen och i vägen, och pappa satt med ryggen emot och försökte få fyr på grillen. Kunde inte skrika utan sprattlade där tills det började svartna och pappa äntligen såg mig), eller när jag skulle ut på tur med en lånehäst första gången jag red henne helt ensam, och hon fick totalflipp på stallplanen och drog iväg i gången mellan stallet och utestallet i en bockserie. Det läskiga var att det var flera gäster där den dagen och de hade parkerat sina bilar i den här gången vilket gjorde det rätt trångt och hon var på väg rakt mot bilarna. Lyckades styra förbi men hon ställde sig på bakbenen och slog över, vi missade bilen närmast med 20 cm. Trodde jag skulle dö när vi föll med henne över mig, det var en 160 cm hög häst som lätt vägde 450 kg. Hade kunnat sluta så otroligt illa.

      Jag var på semester i Karibien och blev kidnappad

        Va? Var i Karibien? Var befann du dig?
        Semestrar otaliga gånger och detta var otroligt läskigt att läsa. Mår du bra? ?

          Jag befann mig på Jamaica och jag mår bra idag ? Detta är nu nästan 10 år sedan! Men det var riktigt läskigt och kom endast undan för jag fick ett ögonblicks mod och sprang för livet

            Fy fan! Var där 2013 men var tack och lov inte med om liknande, var där med min exkille och upplevde aldrig något hotfullt. Men jag var förvisso aldrig ensam i situationer, så att säga. Eller var ute ensam, det var alltid vi två i princip. Om det nu spelar roll när det kommer till sådana här otäcka saker.
            Fan vad vidrigt det måste ha känts! ?

      Blev utsatt för ett kidnappningsförsök när jag bodde i Kenya. Jag var på hotellrummet och dumt nog hade jag försatt mig i en situation där jag valt att stanna kvar lite längre och sova ut medan mina vänner åkte vidare. Det gick bra tills det knackade på dörren till rummet och en ur personalen kom in och satte sig bredvid mig på sängkanten och förklarade lugnt att ’jag ska packa och följa med honom hem’. Lyckades på ett sjukt sätt lura honom och ’spela med’, och sedan fly därifrån. Det var galler för fönsterna så jag fick ta mig ut på annat sätt. men pulsen var på en ny nivå kan jag säga. Jag var 17 år med, berättade inte för mina föräldrar förens jag var 26 år.

      När jag jobbade i butik och vi i personalen blev jagade av en rånare med en köttyxa genom butiken.

      Bröstcancer

      Diskoteksbranden i Göteborg 1998. Jag var där och överlevde och har idag brännskador på armar, ben och rygg.

      Två av mina vänner dog.

        Fy fan. Totalt fruktansvärt.

        ❤️?

        ❤️❤️❤️❤️

    Hej! En livskrisande kvinna behöver hjälp här. Har fyllt 30 för några månader sen utan att känna av någon form av kris. Men nu, nu har jag en riktig kris. Skulle förnya körkortet och bara kände att jag såg så gammal ut på varje bild. Jag såg ut som en 40+ snarare än en nybliven 30-åring. Det känns främst som det är mina kläder som får mig att se gammal ut. Känner mig som en tant. Så nu vill jag ha inspiration och förslag på hur en 20-åring klär sig år 2022. (Tänker att jag kanske ser ut som 30 om jag klär mig modernt). Vet att stuprörsjeans är ute och att sånna där juicy couture-sammetskläder är inne igen. Men känns som jag blir ännu mer tantig om jag bär ett mjukisset i sammet. Vad bär man idag när man är 20+ som jag kan bära utan att bli mer tantig?

      Klä dig och styla dig exakt som Matilda djerf så är du en stilgud för gen z

        Neejjjj men ge mig bara hunden!??

      Håll koll på exempelvis Elsa Billgren, Sofia Wood, Sandra Beijer osv. De lägger ofta upp modeinspiration, och även om man inte älskar allt så får man ny inspiration. Nu på vintern tycker jag det är fint och tidlöst med en polotröja, kort a-linjeformad kjol (kolla på Arkets hemsida), och tjocka strumpbyxor. Till det kanske Chelsea boots. En längre kappa till mitten av vaden och med skärp i midjan. Fokusera på tidlösa färger som marinblått, grått, kamel, svart, off white, burgundy. Dessa matchar alla varandra dessutom. Ett tips är att ta reda på vilken ”säsong” du tillhör vad gäller färger. Googla ”what color season am I” och så kan du lägga upp en bild som analyserar dina färger. När man klär sig i färger som förstärker ens skönhet istället för dränerar ens Justin gör det mycket tycker jag. Kom ihåg att det här ska vara kul! Använd det inte som straff för att du tycker att du ser gammal ut. Kram!

        Wow, man vill verkligen inte dränera sin Justin. Menade hudton! ?

        Det lät ju snyggt men kanske inte som att man kläder sig som en 20 åring.

        (Skulle dock inte rekommendera någon att klä sig som en 20-åring för att se ut som 30 år isf 40 år,)

          Kom med nåt bättre själv då

            Haha jag tycker det är ett bra förslag om man vill klä sig snyggt. Vill man klä sig som en 20 åring är mitt väldigt kloka förslag att inspireras av någon som är 20, inte några år från 40? Så valfri person född 2002….

          Det beror nog på vilka referensramar man har. TikTok-”estetik”? Nej, då har du rätt såklart. Men det finns många unga tjejer som klär sig klassiskt 🙂

      Som en tant, 40+… my god.. ??‍♀️

        Hoppas du fattar att jag skriver skämtsamt. Är ett litet I-landsproblem jag har där jag känner att jag vill förnya min garderob

          Åh önskar vi kunde se dig så det var lättare att ge tips! Det är så otroligt individuellt vad olika typer av kläder gör med olika personers utseenden. ?

          Typ två jämnåriga som i ett vakuum (ok, nakna haha) också ser jämngamla ut kan upplevas så olika om de byter kläder. En ser chic ut i en ungdomlig stil medan den andra bara ser tragisk ut i samma kläder. Och åt andra hållet kanske den som har en klassisk stil ser fräsch ut i det medan kompisen åldras 15 år i samma kläder.

          Tänk så här, du blir aldrig någonsin yngre än du är idag….

          Det där framgick inte som skämtsamt alls tyvärr, att tycka att man liknar en tant som är 40+ låtet mest tragiskt. Tant har absolut inget med åldern att göra, utan mer hur du är som person. Du kan va 20 år och tantig. Jag som är 40 om några år känner mig kvinnlig, inte som en liten flicka i 30 årsåldern… skulle säga att ”den bästa” åldern inte ens börjar för dig ännu..

      Känner starkt igen mig i detta. Fyllde 30 och allt var frid och fröjd.. i ca två år.. Sen kollade jag mig i spegeln en dag och såg en ”tant” stirra tillbaka på mig. En kombination av att klä mig bekvämt + klä mig i färger som gjorde mitt intryck rätt grått.

      Vill tipsa om Tsutsumi Hoangs insta @xoxotsumi hon är från Norge och har en klädstil som är modern, stilren, ung och passar en som nyss fyllt 30.
      Jag är 31 (och har jobbat med mode hela mitt vuxna liv), tänker att det absolut bästa och enklaste är ju att hitta en grundstil eller vibe som du älskar istället för att följa TikTok-trender om du inte är så modeintresserad. Gillar du lite mer preppy, feminint, minimalistiskt etc.? Kläder som du blir glad av och känner dig fin i.

    Hur mycket minns ni från tidigare relationer?

    Jag minns knappt något. Hade en relation i 5 år minns knappt inte hur de var att leva med honom vad vi pratade/skrattade åt hur de kändes att ha sex med honom tex. Minns vissa händelser tex när jag blivit sårad eller extra glad av honom eller när vi skaffade våran lägenhet ihop såna lite större saker. Skulle kännas som att prata med en främling nästan?

    Lika från tidigare killar jag dejtat även ett längre tag minns ej vad vi skrattat/pratat om eller hur de var att tex kyssa/ha sex med någon av dom. Samma där kan minnas specifika saker om någon gjorde något konstigt eller var extremt dålig på att kyssas tex.

    Är detta normalt eller har jag sjukt dåligt minne? Blev att prata med en kompis om detta med ex osv, och då slog de mig vad sjukt lite man minns av så ”stora” delar av ens liv iallafall jag.

      Är likadan!

        Tack???

      Samma här!! Trodde jag var knäpp men skönt att man inte är ensam. Det var inte en traumatisk relation eller något sånt, jag bara minns inte. Vi var ihop i 6 år, sambos.

        Samma här! Sambos i typ 3 år ihop i ca 5. Så konstigt. Man glömmer verkligen fort! Så citatet ”tiden läker alla sår” de ligger nog något i det.

      Men gud vad sjukt ändå.
      Har aldrig refelekterat över det men nu när jag tänker efter så minnas jag knappt heller någonting från tidigare relationer
      Då har man ju ändå levt intimt/bott i hop i flera år.. märkligt

        Visst är de en sjuk grej att börja tänka på
        , man blir typ mörkrädd att minns så lite!?

      Tror det är väldigt normalt. Har själv reflekterat över detta fenomen.

        Vad skönt att höra! Trodde jag hade onormalt dåligt minne! Är ju inte heller många år år sen eller så?

      Kan relatera. Hade bara känt igen ett av mina 3 ex om vi möttes på gatan. Kan inte framkalla en bild i huvudet hur de ser ut.

        Jag minns utseenden och hade nog känt igen kroppsspråk/gångstil på vissa jag varit med en längre tid. Men absolut inte vad vi gjort eller hur dom är som personer

      Vad intressant. Jag kan nog minnas mycket från mina tidigare relationer. Fast mer speciella tillfällen, inte vardagen ihop. Har ett minne av en gång när jag och mitt ex hade sex, ett riktigt bra minne, men sedan vet jag att jag överlag tycker vi hade ett ganska dåligt sexliv och att jag ofta ställde upp för husfridens skull. Har jättesvårt att minnas de där dåliga liggen faktiskt…

        Jag har oxå något enstaka sexminne, som du påtalar när de var extra bra. Som exet jag var med i 5 år minns kanske 2-3 intima tillfällen max. Man minns ovanligt lite av sina ex/gamla dejter, så ens nuvarande partner behöver ju inte vara svartsjuk över den andres förflutna direkt, eftersom detta verkar vara ett vanligt fenomen. ?

      Var tillsammans med mitt ex i 5 år. Enda jag minns nu är allt taskigt han gjorde och sa.

      Har exakt samma! Hade en relation innan min nuvarande och känns som ett annat liv? Ibland när jag tänker på den känns det bara helt overkligt. Kan inte komma ihåg vad vi pratade om eller gjorde tillsammans. Då var vi ändå tillsammans några år.

    Veckans låt? ?

      Girls wanna have fun med Cindy

        Lyssnade mycket, för många år sedan, på Chase Holfelders version. Han gjorde om den från dur till moll. Blev en helt annan känsla och mening.

          Ekorren
          Hade 70 och 80 tals kväll på Youtube häromkvällen.?
          Ohh ska kolla upp den versionen.

      Hej mitt vinterland

      TwoSet Violin på YouTube. Hade utlovat Mendelssohn violin konsert, vid 4 miljoner följare. De är inte riktigt där men konsertern hölls för några dagar sedan.
      Om det nu kan vara veckans låt?

      Louis Tomlinson – Silver Tongues!

      Isham Jones ”I hate myself”.

      Grapefruit – Tove Lo

    När tycker ni det är rimligt att fråga om att vara exklusiva med någon man träffar?

      När du känner att det är något du vill att ni ska vara

      När en själv känner att en skulle vilja att det var exklusivt 🙂 Man kan ju säga redan på första dejten att man bara vill dejta en i taget tkr jag utan att jag skulle tycka det är något konstigt alls.

      Aldrig eftersom det är ett löjligt amerikaniserat uttryck.

    Är jag dömd till evig ensamhet?

    Jag har träffat någon som jag gillar, och han gillar mig. Men pga missnöje med mig själv och mitt liv så vet jag inte om vi borde fortsätta. Ens brister exponeras så tydligt när man kommer nära någon. Jag vill inte vara ensam, jag vill ha ett normalt förhållande men jag vill inte tynga ner någon annan. Går dock i terapi nu och jag försöker verkligen bli bättre.

    Mina problem:
    – panikångest
    – (mild) social ångest
    – svagt socialt nätverk
    – låg självkänsla
    – depressiva perioder
    – stress och oro inför framtiden
    – känsla av ensamhet

    I början var allt lätt och kul men nu när det börjar kännas seriöst så har dessa känslor och tankar återkommit:
    – obehag vid känslomässig intimitet
    – vill dra mig undan
    – jag är för dålig för honom
    – viss svartsjuka
    – rädsla att bli lämnad

    Detta är otroligt skamfyllt och således inget jag tagit upp med honom. Utåt sätt uppfattas jag som väldigt ”chill”. Då jag själv varit ihop med en kille med psykiska besvär och låg självkänsla är det inte något jag vill utsätta någon annan för. Vill därför inte ta upp detta utan hoppas kunna bli bättre på egen hand. Jag vill ha ett bättre och stabilare liv med glädje och vänskaper där jag kan släppa in någon utan att skämmas.

    Sammanfatttning: ond spiral – mår dåligt av ensamhet men drar mig undan när jag kommer nära någon! Råd i vänlig ton mottages tacksamt.

      Om du vill fortsätta relationen så tycker jag att du ska vara ärlig och berätta för honom hur du känner.
      Om inte så avsluta relationen och jobba på dig själv så att du är redo när nästa tillfälle dyker upp.

        Vill inte skrämma iväg honom eller tynga ner honom i onödan! Har en tendens till att förstora upp grejer i mitt huvud, därför finns det risk att det snarare realiseras om jag gör en grej av det. Som KBT, om jag bara utsätter mig så kan rädslan för problemet mildras av sig själv.

          Jag var ihop med en kille som var lite som du och han trodde att genom att inte berätta något så kunde han hålla uppe en mask av att allt var fine, men jag kände ju honom bra och märkte en massa saker som han aldrig berättade utan det låg mellan raderna. Sen blev han obekväm och defensiv när jag (försiktigt) försökte hjälpa honom att öppna upp. Sa rätt ut att han inte ville avslöja sina triggers för att han inte ville att jag skulle märka när nåt var fel (jag märkte ju ATT nåt var fel, men inte alltid exakt vad). Det här upprätthöll en distans mellan oss och till slut nådde vi en gräns där vi inte kunde komma varandra närmare känslomässigt. Relationen var så fin på så många sätt så känns väldigt sorgligt att hans rädsla för att öppna upp sig (han var van vid att få sina känslor avfärdade) var det som gjorde att vi aldrig kom så nära att han kände sig bekväm att öppna upp sig, om du förstår. Moment 22 alltså.

          Summa: om du inte vågar prata med din kille om det så är det nog tyvärr stor risk att det inte håller ändå. Testa ge honom lite av ditt förtroende och se vad som händer? Kan han inte ta det är han ju inte rätt ändå, så du har inget att förlora egentligen.

            Intressant med perspektiv från andra sidan, tar till mig av råden så tack!

            Att inte vilja berätta sina triggers kan jag förstå, då de kan förstärkas av att känna sig iakttagen och analyserad. Jag hoppas ju kunna jobba bort en del, då skulle det kännas jobbigt att någon annan är medveten om ”processen”. Men väldigt tråkigt såklart att det blev ett sådant hinder för er, för jag förstår att det är tärande att vara på andra sidan också.

              Jag förstår, intressant! Jag hade verkligen uppskattat om han sagt nåt i stil med ”det här är jobbigt/svårt för mig av xyz anledning” utan att vara rädd för att jag skulle döma honom (det skulle jag aldrig göra). Sen kan man antingen prata om det eller lämna det där och gå vidare. Istället blev det mkt tassande och undrande och många saker osagda mellan oss. Tror uppbrottet grundade sig mycket i att han var rädd för att upptäcka vem han ”egentligen” var och att jag inte skulle gilla det och lämna. Dock visste jag som sagt mycket mer om honom än han trodde och hade jag velat lämna hade jag gjort det vid det laget redan.

                Rädd för att jag skulle upptäcka det alltså.

                Kan relatera till den rädslan. Majoriteten av mina problem sitter i huvudet och upprätthålls av vissa tankemönster. Att berätta om det skulle kännas som att bekräfta mina ”svagheter” och göra det verkligt.

                Så länge de stannar i mitt huvud (och hos min psykolog) så kan jag tänka att det bara är negativa tankemönster som går att förändra, men jag vill liksom inte för alltid implementera en negativ bild av mig själv. Vill jobba bort mina issues och lägga dem bakom mig, det kommer inte gå om jag vet att någon annan har vetskap. Detta kan eventuellt vara ologiskt svammel men det är så jag känner just nu.

                Sorgligt med erat uppbrott, när det verkar som du försökt hjälpa honom. Jag hade nog kunnat berätta till viss del om ämnet kom på tal från hans sida (vilket det inte gjort än, eftersom jag dolt dessa sidor), men att öppna upp på eget initiativ känns avlägset. I allafall just nu.

                  Jo men det är ju just det som är grejen, du ser det som att du skulle avslöja något som får honom att ändra hela sin bild av dig. Medan, om det är ungefär så som det var för mig, har han säkert redan den bilden men vissa pusselbitar skulle falla på plats och få en förklaring. De gånger min kille faktiskt öppnade upp lite blev jag stolt och rörd, verkligen inget han sa eller skulle säga kunde ge mig en negativ bild av honom som person. Sen var jag iaf väldigt noga med att inte agera psykolog, ville han prata fick han göra det men jag pushade aldrig om jag märkte att han inte kände för det. Vet inte om det var rätt taktik eftersom det tog slut, men jag kunde ju inte få honom redo.

      Halloj. Jag förstår dina känsla. Jag lider också väldigt liknande grejer som du. När jag träffade min man ville jag inte släppa in honom för nära inpå, av rädsla för att han skulle upptäcka hur knäpp och dålig jag var.
      Men när jag gav honom en chans visade det sig att han också var en människa med fel och brister.

      Till sommaren har vi varit tillsammans i tio år och gått igenom mycket tillsammans. Alla har dåliga perioder och hjärnspöken. Ge honom en chans att själv avgöra om han vill vara med dig eller inte.

        Tack <3 Så skönt att höra att det gick bra för dig. Känns dock läskigt att låta honom avgöra om han vill vara med mig haha? Min självkänsla skulle skadas. Förstår att det är orimligt men jag vill vara den med kontroll, den som avgör.

      Du behöver tala med någon och få stöd. Kanske under en längre tid. Så du mår bättre och kan förstå att du är bra och någon kommer tycka mycket om dej.

        Personen skriver ju att hen går i terapi redan.

      Jag har lidit av diagnosticerad psykisk ohälsa halva mitt liv och mått dåligt längre än så. På det har jag dessutom högfungerande autism. Har varit tillsammans med min pojkvän i ungefär 3.5 år och han har gjort så otroligt mycket för mitt mående bara genom att finnas där. Jag mår aldrig så bra som i hans närhet. Har bland annat lyckats bli självskadefri i styrkan av att faktiskt känna mig värdefull i hans ögon. Var ärlig med ditt mående, men också tydlig i att ditt mående inte är hans ansvar.Det viktiga är att din pojkvän förblir just din pojkvän och inte agerar psykolog på något sätt. Att känna viss skuld över att man mår dåligt tror jag är oundvikligt, men kom ihåg att du inte kan göra mer än ditt bästa. Försök lägga ditt dåliga psykiska mående åt sidan (så gott det går) när du är med honom och bara sug åt dig av att vara sådär otroligt viktig för någon som är detsamma för dig. Älskar man någon så gör man det med brister och allt, genom både bättre och sämre perioder.

        Tack för ditt svar <3 Underbart att du numera är självskadefri, det ska du vara stolt över! Precis, det jag är mest rädd för är att han ska känna ansvar över mitt mående och tro att han behöver agera psykolog….Så skönt att det funkar för er, tar verkligen till mig av dina råd.

      Jag har haft det riktigt struligt med mycket psykisk ohälsa ända sedan tonåren (29 år idag). Jag var ärlig med dom jag träffade seriöst när jag dejtade om att jag haft det riktigt jobbigt, har bipolär sjukdom osv osv. Det kändes skönt att lägga korten på borden och typ ”varna” för att jag inte vet hur jag kommer må i framtiden och att det förmodligen kommer jobbiga perioder.

      Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 och ett halvt år och mycket riktigt har vi gått igenom tuffa perioder i mitt mående. Jag gick in i väggen och var sjukskriven i 3 år med såna smärtor att jag varje dag ville dö och även bad om hjälp för att få dö. Jag har mått skit i över halva vår relation men han har stått kvar och det är något så fint och starkt i det, att han orkat och velat stanna kvar. Det har stärkt våran relation i slutändan ❤

        Hur reagerade de när du berättade, någon som blev avskräckt? Kanske dumt, men jag är rädd att det ska uppfattas som ”offermentalitet” och att det typ är synd om mig?

        Pga terapin + att han får mig glad så känns det onödigt att lägga fram alla mina problem och dåliga sidor om det skulle vara något som ändå är på bättringsvägen. Då implementerar jag en onödigt negativ bild av mig själv, när man egentligen vill visa sina bästa sidor i dejtingstadiet? Hmm..

        Kul att höra hur din sambo har stöttat dig och att er relation hållt <3 Tack för ditt svar.

          Det är faktiskt ingen som har blivit avskräckt. Jag har dessutom riktigt dålig självkänsla så jag pratar gärna ner mig själv. Dom flesta har varit nyfikna och frågat hur jag vill att dom ska bemöta mig om jag t.ex. går in i en depression eller liknande.

          Jag förstår vad du menar med offermentalitet men jag har själv aldrig tänkt så. Jag har mer känt att jag skulle få dåligt samvete om jag inte berättade, typ som att jag då skulle ha lurat in någon i en relation (knäppt hur olika man kan tänka ?).

          Jag vet inte hur långt ni har kommit i dejtingstadiet? Jag brukade inte ta upp det det första jag gjorde men när jag började känna att det började gå över till att bli mer seriöst har jag berättat.

          Hoppas du kommer fram till vad som känns bäst för dig! ?

            Skönt att ingen blivit avskräckt! Exakt det där med att ”luras” är något min hjärna snöat in sig på haha. Därav känslan av att vilja dra sig undan för att han förtjänar någon bättre.

            Några månader så det börjar bli seriöst och man förväntas (tror jag?) att öppna upp sig mer och träffa varandras familj och vänner osv vilket känns väldigt skrämmande för mig. Tack <3

              Jag tänker att han förmodligen får reda på det förr eller senare eller vad tror du? Bättre att chansa och berätta än att du drar dig undan och kanske går miste om något riktigt bra! Oavsett så vill du ju ha en person som tycker om dig trots dina ”fel och brister” (vilket det inte är men du förstår nog vad jag menar) ?

    Om jag har lagt 57 kr för frakt på tradera och köparen har betalat, och sen väger jag paketet med emballage och ser att jag kommer undan med 49 kr, borde jag swisha tillbaka mellanskillnaden? (Min sambo säger ”nej, ni har ju en överenskommelse om fraktkostnad så den gäller” men jag är samvetsgrann och vill veta hur andra gör ?)

      Nej, ni var överens om frakten vid köpet.

      Det är ju inte en miljon kronor, så skit i det bara.

      Jag brukar swisha mellanskillnaden.

        Jag med och köparna har varit glada över min ärlighet.

      Hur hade du velat att någon skulle ha gjort om det var omvänt? Gå på den känsla sen. ?

        Jag (TS) hade inte brytt mig, men det är ju uppenbart här att andra tänker annorlunda ?

      Jag swishar tillbaka mellanskillnaden.

      Har fått tillbaka en mellanskillnad och tyckte det var så fint ?.

      Jag tycker det är mest ärligt att swisha tillbaka. Inte tjäna pengar på att man missbedömt frakten. Sen får man vara noggrannare nästa gång så man får tillgodogöra sig större del av vinsten 🙂

        Äsch, extremt liten summa ju, vem bryr sig liksom.

          Ställer man frågan så bryr man sig ju tillräckligt för att det inte ska vara något extrajobb at bara swisha.

          Men sen tycker jag inte man ska anta att allt som är en extremt liten summa för en själv är en extremt liten summa för en främmande människa.

            Är några kronor en stor summa ska man kanske inte shoppa grejer…

      Brukar räkna in traderaavgiften i frakten.. står ju tydligt vad frakten är, så personen i fråga har ju räknat med att betala en viss summa.

      Jag brukar inte kolla upp exakt vad det blir, tar en ungefärlig summa.

    Jag har varit så galet trött och uttråkad idag. Sov till typ 12 och har bara legat i soffan sedan dess. Käkat kebab, druckit julmust, spelat tv-spel och somnat framför tvn. Som en himla tonåring!

      Jag med och jag tänker göra likadant i morgon. Sova länge äta gott och bara mysa. Så bra. ?

        Fasen vad gött!! ?

      Vilken dröm att kunna checka ut och göra så ibland ?

        Verklighet för många ?❤️

      Som vuxen behöver man ibland sådana slödagar.
      Får man fråga vad du spelade?

        Jag har spelat Stardew Valley och Stray 🙂

          Anonym 20:33
          Stardew is life!!
          Ska testa en utmaning som går ut på att man fyller upp hela kommunhuset och samtidigt inte använder yxan, hackan eller vattenkannan. ?
          Har att göra ett tag.?

            Kommer gå åt många bomber, haha!

              Anonym
              YES!!!
              Och en massa fiskande, kommer inte att finnas en enda fisk kvar.??

          Stray är fantastiskt!

            Ja, SÅ mysigt! Min man köpte det till mig ganska nyligen när jag hade en dålig dag. Toppenspel!

      Mina goals inför morgondagen! Tror de flesta behöver dagar som dessa.

      Skönt!

      Skryt lagom!

    Nej men spekulera inte i det där. Man har ju ingen aning om vad som egentligen hänt bortsett från vinkeln någon kvällstidning använt sig av och det är trots allt ett litet barn det handlar om.

      Tänker snarare på fenomenet att omhänderta barn på grund av övervikt. Antar att ingen här sitter inne på privat info om just den familjen. Känns ointressant med. Men man undrar ju om detta kommer ske mer eller inte i framtiden.

        Men det är ju exakt DET som är problemet. Att barnet blivit LVUad pga övervikt är en kvällstidningsrubrik och inget ”fenomen”, vad som egentligen ligger bakom vet vi inte så lägg bara ner, det är ett barn oavsett.

          Tänker samma sak… Det finns knappast en grund för omhändertagande enligt LVU som är ”övervikt” utan det måste ju vara en helhetsbedömning man gjort där man bedömt barnets bästa?

    Mitt barn fyller snart 4 år och tanken är att då ha kompiskalas för första gången. Vi har inte utrymme och möjlighet att bjuda alla på förskolan utan tänkte bjuda barnen i samma ålder, det blir totalt 5 stycken (med mitt barn) Ett av barnen har ett ovanligt syndrom som medför svåra funktionsnedsättningar. Jag vill sjävklart inte utesluta barnet men känner att jag gärna vill att någon av föräldrarna är med, annars är tanken att de andra lämnar barnen. Kan man be om det? Känns lite som att ställa dem inför ett ultimatum vilket jag verkligen inte vill. Men jag känner att jag kan för lite för att kunna bemöta barnet på rätt sätt och känna att hen mår bra (barnet kan inte uttrycka sig i tal).

      Lägg fram det snyggt, så tror jag verkligen att föräldrarna blir glada och gärna är med. Det är ju för barnets bästa.

      Kan du prata med föräldrarna innan? Säga något i stil med det sista du skrev att du har för lite kunskap och vill att det ska bli så bra som möjligt för alla.

      Jag skulle förklara hur jag kände och låta föräldrarna avgöra.

      Berätta för föräldrarna att du tänkt bjuda barnet och fråga hur de brukar göra. Om de brukar ha någon med så har problemet löst sig. Annars berätta att du skulle känna dig mest trygg vid om någon var med.

      Det är ju inte säkert att föräldrarna heller vill lämna sitt barn utan att någon av dem är med. Så prata med dem som så många andra säger. Det kanske löser sig av sig själv.

        Nej så kan det säkert vara, att de inte vill lämna barnet själv vilket jag absolut förstår. Ska prata med dem, är bara rädd att det ska låta som ”jag vill att ni är med annars kan barnet inte komma” Om du förstår hur jag menar. Men ska prata med dem. Poängtera att fokuset är att vi vill att hen ska vara med.

          Tycker du tänker bra och fint. Att du tänker på att inkludera hen ❤️

          Gud vad fin du verkar vara ❤️

      Jag har själv ett barn med en sjukdom som kräver kunskap och vi har alltid varit varit med på kalas och liknande, alltså utan att det har efterfrågats, kan tänka mig att kanske dessa föräldrar tänker liknande, speciellt eftersom barnet är så litet?

        Tror dock så det, tror inte man ska presentera det som ett krav utan mer som att ”självklart förstår vi att ni vill stanna kvar, och det är inga kosntigheter, vi bjuder på lite kaffe”

      Jag har en son som nyss fyllde 4 och ville bjuda alla han kände. Vi enades om 5st. Han har nyligen utretts och landat i svår ADHD vilket är väldigt påtagligt i hans sätt att vara och agera. Så. Jag skickade ut inbjudan och sedan ett brev till föräldrarna som lät typ: ’Hej föräldrar! Va kul att ni vill komma och fira Xs födelsedag med oss. För att dagen ska bli så bra som möjligt vill jag berätta lite om X och vad jag önskar från er.’ Sen beskrev jag upplägg då sonen behöver ha förutsägbarhet, att jag ville att alla skulle hjälpas åt att hålla någon slags lugn bland barnen så min son inte hakar på nåt speedat race för han kan inte lugna ner sig efter det, osv.

      Fick så positiva svar från alla föräldrar som tyckte det var toppen att få den förhandsinformationen och ett par sa att som också skulle skriva med ett föräldrabrev i sina kommande inbjudningar.

      Dagen blev underbar!

        Vad bra och klokt gjort av er. Och vad härligt att det blev så lyckat! ❤️

      100% att de föräldrarna inte lämnar sitt barn med någon utan erfarenhet, dvs ni. Skriv på inbjudan till alla barn att föräldrar är välkomna att stanna på kaffe så blir det inte konstigt för någon.

      Självklart så kan du prata med dom, tror bara att dom uppskattar det.
      Känner ni föräldrarna till barngruppen? Annars så kan det nog vara fler föräldrar som vill följa sitt barn på kalaset. Jag hade själv inte känt mig bekväm med att lämna min 4 åring hos människor som jag inte känner.

        Känner föräldrarna hyfsat väl i gruppen. Några lite mer. Ja det där är säkert individuellt men det hade varit noll problem för mig när det gäller förskolekompisar som barnet är så van vid och det handlar om 2 timmar och bara 4-5 barn. Mitt barn har redan varit på ett sånt kompiskalas för några veckor sen. Alla lämnade utan konstigheter. De hade sen haft jättekul. Hade jag varit med hade det garanterat varit mer klängigt eller stissigt.
        Men ska som sagt prata med dessa föräldrar då detta är en annan situation.

      Kan ni inte skriva i inbjudan typ att ”känner man att ens barn behöver det går det bra att stanna kvar”? Tänker att det skulle sköta sig själv isf. Kanske någon annan förälder som stannar typ för att deras barn är väldigt blyga, men det gör kanske inte så mycket om det bara är någon enstaka.

      En sak du kan göra är att höra om de vill komma en stund före eller efter kalaset. Om de kommer före då kan de gå om det börjar bli jobbigt för barnet. Om de kommer efter så kan ni äta något och så kan barnen leka.

      Det ger även er föräldrar ett bra tillfälle att lära känna varandra utan en massa stök som det kan bli på kalas.

      Hade uppskattat det sååå mycket om det vore mitt barn. Fint av dig! ❤️

      Åh vad fint gjort av dig! Jag har en dotter som är lika gammal som ditt barn och är funktionshindrad. Hon har aldrig blivit bjuden på något av kalasen på förskolan, det gör en lite ledsen. Men jag tror det beror lite på det du skriver här, de andra föräldrarna kanske inte vet hur de ska hantera situationen. Jag hade absolut inte tyckt att det vore något konstigt om någon frågade om jag var med på kalaset. Det kan ju också vara tryggt för barnets föräldrar att faktiskt få vara med. Säg bara ”det skulle kännas tryggt/bra om någon av er föräldrar var med” Inget konstigt alls med det, hoppas ni får ett lyckat kalas ??

        Fattar inte hur man har hjärta att som förälder anordna kalas till sitt barn, och låta bli att bjuda ett av dem, funktionsnedsättning eller inte. Fine om man bara bjuder årskullen eller typ bara alla tjejer i klassen. Men då måste man ju inkludera alla i den gruppen ??

    Jag har haft sån otur när det kommer till vänner. Folk kommer och går i mitt liv men av någon anledning vänder folk mig alltid ryggen. Jag ser mig själv som en empatisk, lojal och rolig tjej som gör mycket för andra. Men något verkar jag göra fel eftersom folk inte värdesätter mig högre än att vända mig ryggen.

    Det är minsann inte lätt att skaffa nya vänner. Jag har försökt med GoFrendly, hitta vänner-grupp på Facebook, med tjejerna på jobbet men det rinner alltid ut i sanden.

    Kan man verkligen ha sån otur när det kommer till vänskap? Hur skaffar man vänner i vuxen ålder?

      Samma här. Känner med dig!

      Jag försöker påminna mig om att alla har fullt upp med att ha fullt upp och alla tänker på sig själva och inte andra. Förutom du och jag då som gärna gör mkt för andra.

      Mina närmsta och bästa vänner har jag mött i forum som har en inbyggd gemenskap: studier, träning, ett par kollegor. Kanske nåt sånt för dig?

      Hade kunnat varit jag som skrev denna kommentar. Känner såå igen mig. Lärde mig redan i 20 års ålder man att inte får vara naiv när det gäller vänner, bara för att jag vill någon väl så betyder inte det att den vill mig väl tillbaka.
      Har också lärt mig att folk man tror ska stötta en i livet i själva verket hatar när något roligt händer i ens liv, så nu för tiden låter jag ingen komma en för nära in på livet. Toppen verkligen ?? Men men, livet är inte över än, man kanske hittar ”sina” personer nångång som man kan lita på.

      Jag känner igen mig. Jag hade en vän sen 15 år som jag vred in och ut på mig själv för att finnas där för henne. När hon sedan gjorde en taskig grej mot mig och jag blev upprörd, då vände hon ryggen direkt. Det sårar jättemycket när en själv upplever att en är empatisk och lojal. Jag har inget bra svar, mer än att jag lever hellre med att jag är en sån typ av människa än att bara vända på klacken så fort nått inte passar perfekt in i vad en själv tycker. Personer är verkligen mer inflexibla än man tror, och har lätt för att bara bry sig så när de själva behöver nått. tyvärr…

      Kan det vara din offermentalitet?
      Jag har ett gäng nära vänner som jag lärt känna i olika skeenden av livet och jag känner att vi är så nära för att vi älskar varandra men inte håller på att ställa krav, vi ställer upp för varandra men vi delar inte alla sidor av våra liv. Till Exempel någon av mina nära vänner är absolut en duktig skitsnackare och snackar säkert lite skit om mig men otrolig att prata om jobb och karriär med. Då kanske jag inte delar mina INNERSTA hemligheter till henne. En annan vän vet jag att jag kan ventilera allt till och det stannar där. En annan vän har jag kul och dricker vin med och gärna med våra män.
      Liksom vad är det du går igenom som du kräver så mycket av dina vänner att de måste fatta ett beslut att ”vända dig ryggen”? Kan det vara så att du kräver för mycket av vänskapen? En person kan inte vara ALLT, jag hade fått panik om mina vänner krävde det av mig.
      OBS, seriös med frågan.

        Måste vara otroligt kul för ventilera-vännen att du har henne som en soptunna. Får hon också vara med och dricka vin eller är hon en glorifierad terapeut? Stackars sate.
        Varit där. Aldrig mer.

          Kanske det är ömsesidigt, att de båda kan ventilera med varann? Kanske denna vän inte bjuder med TS på vin så hon gör sånt med nån annan? Sluta sprid din egen bitterhet vidare

            *Inte TS, Mona menade jag.

            ”Kanske det…men också kanske detta…eller varför inte det där.”
            Och sist men inte minst: ”BIITteRheT!11” ? förlåt men du bjöd in till det.

              Du repeterar bara vad jag skrivit, men visst, repetera det några gånger till så kanske poängen faktiskt går in till sist.

          Haha ja hon får också vara med och dricka vin, vi bor inte i samma stad så vi ses inte så ofta, därför byggs vår relation väldigt mycket på våra samtal och att vi pratar mycket med varandra. Vi har en uttalad tvåvägskommunikation att i detta rum får vi säga VAD SOM HELST utan att döma varandra. Det har också skapat en relation som gör att vi är den första vi ringer när det händer kul grejer så som förlovningar & löneförhöjningar, men också tråkiga grejer så som otroheter och att vi bråkat med våra män om disken. Det är fint att ha en sån person och jag är tacksam för det.
          När vi väl ses blir det middagar och umgås med våra barn som också har väldigt roligt. Min poäng var dock att alla vänner kanske inte är bra på allt, och det är okej. Och vänskapen måste liksom komma naturligt utifrån det som gör att man älskar varandra.
          Vissa personer älskar mig för att jag är kul på fest och vissa andra för att jag är omtänksam och snäll, men jag kanske inte är deras förstaval när det kommer till fest och jag kan inte kräva det av dem för de är bara människor.

      Vad innebär det att folk ”vänder dig ryggen”? Funderar på om det kanske är en onödigt dramatisk paktetering av det fullt naturliga i att de flesta vänskaper rinner ut i sanden pga typ tidsbrist. Eller blir du sviken/ lurad av dessa personer?.

    Nu har den kommit: snön. Det där våta kalla. ? ingenting jag gillar. Kan tycka den är fin i februari när det går mot våren. Så jag är vvv våga vägra vinter. Sen blir det regn och halka. Nordens klimat är tufft om man gillar vår och sommar. ?

      Ingen snö hos mig 🙁

        Inte här heller. Ganska skönt ändå.

      VV är det sen gammalt. Varför ”våga”? Skulle det vara farligt på något vis att vägra vinter?

        VVV tror jag från början är ”våga vägra varg”. Många jägare som använder det uttrycket iallafall. Jag gör också om det till nåt eget ibland ?

        Man kan ju inte ens vägra, den kommer ändå.

    Jag skulle vilja bli sminkad av ett proffs till en fest. Vill inte ha en sån lektion på tex Make up store. Har väldigt sällan smink så behöver kanske inte va en festsminkning, blir kanske för mycket då men det antar jag man kan diskutera med make up artisten. Har ni några bra tips på personer/ställen? Vill gärna veta pris också. Bor i Stockholm, vill helst gå nånstans söderut på röda linjen, på söder eller inne i stan.
    Tack!

      Dashl erbjuder det och finns på ett antal ställen. Värt att testa!

      Varför Googlar du inte helt enkelt?

        Men nu ber ju personen om nån som har erfarenhet? Jesus..

          Jesus?

        Jag har googlat men fick upp Make up store, NK och Kicks. Finns säkert hundratals, frågar ju om rekommendationer så jag slipper söka igenom hela internet..

      Makeupbylina

    Intressant det Mona nu skriver i sitt universum. Att hon ”inte delade Vid din sidas värderingar”. Som någon skriver så gjorde hon ju det i 4 år, så vad har hänt? Har det något med Tunnelbanenettans relation till Louie att göra? Man undrar.

      Louie?

      Har inte hat ngn koll på denna Nettan, men sett henne överallt i det senaste hon kritiserade Diets. Men sen såg jag henne hos Myggan o kände att hon inte känns så trovärdig vad gäller bra värderingar. My bär ju äkta mårdhund pälskrage och glorifierar sexbarnhandel i Thailand.

        Utveckla om Thailand och barn tack!

          Det var ett tag sedan. My var i Thailand och lade upp turistbilder där en av bilderna föreställde omyndiga flickor på ett podie. Redo att väljas ut till sezförsälning. Inga blurrade ansikten. Hon vägrade ta bort bilden. Cam cam skrev om det då.

      Så bubblar det upp frågor om insamlingar och pengabidragen. Tror inte det är bara hållningarna som är boven i dramat. Vi får väl se vilka undanflykter som kommer och från vilker håll.

      Utveckla gärna nattens relation till loui, jag vet inget om den!!

    Planerar en möhippa och vill så klart göra den oförglömlig och fantastisk… Bruden älskar träning, mode och inredning, vegetarisk mat och är mer en storstadstjej. Skulle beskriva henne som classy och cool, så inte en person som skulle uppskatta att pussa främlingar på stan etc. Någon här som har roliga tips utöver det vanliga som spa, vinprovning, karaoke?

      Jag piercade mig i örat för typ 5 veckor sedan. Tre hål i snibben. Ett av hålen är snett, så att plattorna på baksidan av stavarna nuddar varandra.

      Svårt att förklara. Jag har alltså läkestavar med labret-baksida och två av dem överlappar. Det verkar läka som det ska, men nu blir jag ändå osäker på om jag borde typ ta ut den sneda.

      Ja, jag kan fråga en piercare, men nu frågar jag här. Och kanske en piercare på måndag eller nåt.

        Men va tusan, det skulle ju absolut inte vara ett svar. Sorry

          Tyckte det var en spännande start på förslag på aktiviteter på en classy möhippa. Pierca bruden, vad kan gå fel?

        Kanske skulle du ha pratat med den som gjort hålen direkt, då för 5 veckor sen?

          Kanske det. Men det är ju svårt att göra något åt nu.

      Boda borg eller liknande?

      Kanske en helg med vandring i härlig natur? Eller annan naturupplevelse?

      Kanske ett annorlunda och roligt träningspass som hon inte provat förut, eller nån restaurang som specialiserar sig på enbart vegetarisk mat.

      Träningspass tillsammans, tex nåt hon inte testat på innan, någonstans tillsammans och duscha och fixa er innan där tex MUA kommer och fixar bruden för att sen gå på nån restaurang i hennes stil och sen drinkar natten lång! Man kan ju ha ett hotellrum med brud+bridesmaids var ni fixar er och sen sover över! Om ni är större gäng kanske nån till vill bli på hotellet och sen gemensam frukost! Hotell som frivilligt och betalas skilt för den som deltar!

    Kan du prata med föräldrarna innan? Säga något i stil med det sista du skrev att du har för lite kunskap och vill att det ska bli så bra som möjligt för alla.

    Jag tycker varken Bu eller Bä då jag inte är insatt i situationen. Detta är en situation som är extra svår då det är ett ungt barn inblandad. Det kan finnas jätte många orsaker som inte kommer ut och som vi aldrig kommer att få veta.

    Tycker synd om barnet och att det har gått så långt.

    Barnet har med största sannolikhet inte blivit omhändertagen pga övervikt utan anledningen till övervikten. Vilket är två skilda saker.

      Ja verkligen, ett barn kan inte omhändertas bara för att den är överviktig. Inte heller när ett barn lider av extrem fetma vilket detta barn gjorde. Handlar alltid om föräldrarnas omsorgsförmåga när det gäller så små barn.

      Jo jag håller med. Vi lär inte få veta mer än vad som har berättats men utifrån de intervjuer jag har läst med föräldrarna så upplever jag en stor arrogans från deras sida. De ser inte ett problem och de ser absolut inte att de har gjort något fel.

      Det som förvånar mig är att massa kroppsaktivister direkt påstår detta beslut är felaktigt och att fetma i barndomen inte alls är farligt. Fastän flickan har diagnostiseras med fettlever, som ju är en sjukdom orsakad av livsstil och vikt… Borde ha gått jäkligt långt om ett litet barn lider av fettlever ….

        Herregud. Vad mer behöver ungen få för sjukdomar innan polletten trillar ner hos somliga galningar…
        Ska vi ha det som i Storbritannien där man opererar barns magsäckar och drar ut deras tänder pga felaktig kosthållning och bristande föräldraförmåga, istället för att omplacera barnen någon annanstans där dom får den omvårdnaden dom har rätt till?

          Jag är inte förvånad om barn börjar få gastric bypass i framtiden. Hemskt att det ska behövs gå så långt….

          Henrietta
          Såg en dokumentär där en fyraåring vägde liks mycket som en pojke på 8-12 år. Han var lång och enorm och var beroende av choklad. Hans mamma gav honom chokladen för att han blev besvärlig när hon sade nej.

          Många yngre barn är beroende av snabbmat få den innan covid var billigare än att handla och laga mat. När föräldrarna sedan försökte gå barnen att äta normsl mat och grönsaker då blev de mer eller mindre förvånade över att barnen vägrade.

          När tandläkarna måste dra ut mjölktänderna pga stora karies på unga barn så är något helt fel!

    När tycker ni det är rimligt att be sin date om att vara exklusiva?

      När du känner att det är rimligt.

      på smekmånaden så de inte börjar flirta men nån servitis

      Aldrig, om man inte är amerikan.

        Men vadå amerikan. När man dejtar i Sverige så kommer man ju också till ett stadie där man undrar var man står.

          Att ”vara exklusiv” är amerikanskt begrepp.

            Jag tror majoriteten av folket förstår vad ts menar.

            Vad är det motsvarande begreppet på svenska?

              Eller hur, jag undrar också? Frågar vi chans här?

    Jag piercade mig i örat för typ 5 veckor sedan. Tre hål i snibben. Ett av hålen är snett, så att plattorna på baksidan av stavarna nuddar varandra.

    Svårt att förklara. Jag har alltså läkestavar med labret-baksida och två av dem överlappar. Det verkar läka som det ska, men nu blir jag ändå osäker på om jag borde typ ta ut den sneda.

    Ja, jag kan fråga en piercare, men nu frågar jag här. Och kanske en piercare på måndag eller nåt.

      Om ett hänge börjar vandra iväg då ska du ta ut den. Kroppen stöter ut örhängen och då kan de vandra iväg.

        Det har inte vandrat någonstans, det har varit snett hela tiden.

          Anonym 20:37
          Hmmm

    Vi flyttade för några veckor sedan ca 20 mil och var sexåring har därför fått byta skola. Från att ha varit en social och glad tjej som haft jättelätt för att skaffa nya kompisar så gråter hon nu varje dag och säger att hon saknar sin gamla skola, att ingen tycker om henne och att ingen vill vara med henne. Flytten var av många anledningar men framförallt att vi ville ge barnen bättre förutsättningar på olika sätt (samma stad som båda våra familjer bor i, att sambon gått från en timanställning till en fast tjänst och att det är billigare att så småningom köpa hus bland annat). Såklart var inte bytet av skola mitt i terminen optimalt för henne men med tanke på hur hon är som person så trodde vi att det skulle gå relativt smärtfritt.

    Jag vet inte vad jag vill med detta men sitter här och känner mig som världens sämsta mamma. Här trodde jag att barnen skulle få det bättre och så börjar det skit. Jag vet inte heller om det är så att hon blir utfryst i nya klassen eller om hon bara tycker omställningen är jobbig. Har pratat med hennes lärare som säger att hon gärna leker ensam men att det annars går bra.

    Nån som har nån tanke hur jag kan hjälpa henne, lär det gå över eller ska man se det som ett tecken på att skolan faktiskt är dålig? Finns tyvärr inte ens nån att byta till då det är ett litet samhälle.

      Svaret hamnade nedanför tyvärr.

      Det ni behöver är tid.
      För barn så kan det kännas traumatiskt med en flytt. Det är mycket nya saker som händer på en gång. Det är ett nytt boende, rum, människor, dofter m.m

      Tror att det är bra om du säger att du förstår att det känns jobbigt. Att acceptera och att förstå gör att man kommer lång väg.
      Tänk även på att hon kom in i den nya klassen mitt i läsåret. Det har bildats grupper och det kan ta lite längre tid att komma in.

      Åh fy. Har inget bra svar men förstår din ångest.

      Ge det tid, det kommer garanterat att lösa sig så småningom! ❤️

      Ge det tid, tid, och tid. Det är en oerhörd förändring i hennes liv. Ge henne trygghet och förståelse, kärlek och uppmärksamhet. Ibland är det inte själva orden som spelar roll utan snarare känslorna bakom orden, även om man såklart ska lyssna på vad barnet säger också.

      Några veckor är väldigt kort tid. Dra inga slutsatser än utan håll i och håll ut.

      Prata med läraren igen. De får jobba lite på att integrera henne i klassen. Hon ska inte behöva känna så.
      Försök luska ut vad de andra barnen gör på fritiden. Kanske kan börja med nån idrott, teater eller musikklass där några andra barn i klassen finns för att få lite gemensamt.

      Hmm, ”leker gärna ensam men annars går det bra” låter lite som att läraren inte riktigt ser problemet, dvs att hon är en social tjej som vill umgås med andra och därför inte trivs. Bra såklart att hon inte blir uppenbart mobbad men ändå lite varningsflagg på att en lärare bara ser att hon ”gärna” är ensam när hon inte trivs.

      Prata med din dotter och ta reda på om det är nån som hon leker med i bland eller om det är någon som hon tycker verkar snäll och bjud med hem att leka efter skolan. Då kan de skapa en relation i lugn och ro. Kan även vara bra att prata med läraren och höra vilka andra barn din dotter funkar bra med i skolan. Tycker även du kan prata med läraren och berätta hur din dotter mår och be skolan att hjälpa henne att tex komma in i lekar på rasten och fritids eller på andra sätt knyta kontakter.

    I mitt kompisgäng har 5 av 6 övriga tjejer fått bebisar det senaste året. Den sjätte har även barn sedan tidigare, men de är ganska stora. Jag är singel och barnlös och vi är alla 30+. Jag gillar mina kompisar, träffar vissa av dem ofta i sammanhang med andra kompisar, tränar med någon av dem ibland. Men nu känner jag att jag inte längre tycker det är roligt att träffa dem i vår ursprungliga konstellation eftersom det nästan enbart blir bebissnack. Vilket jag tycker är naturligt, fattar till 100% att det är det som upptar det mesta av deras liv just nu och att när de träffar sina kompisar i samma situation så har de mycket att snacka om. Vet också att det inte alltid kommer vara så här, en del av dem har även större barn sedan tidigare, men nu är det ett extremt bebisfokus när det blivit en babyboom i gänget. Jag är inte ofrivilligt barnlös, men inte heller frivilligt. Det har bara inte blivit aktuellt för mig ännu, kanske det aldrig blir, så det är inget traumatiskt för mig med bebis- och förlossningssnacket. Men att träffa dem nu ger mig verkligen ingenting. Är det fult av mig att tacka nej till våra träffar den närmsta tiden? Uppfattas jag som ointresserad av deras liv? De fattar ju ibland att det kanske inte är så roligt för mig, men jag brukar säga att jag är van, och jag vill inte heller att de ska ”tvingas” tona ner bebisfokuset bara för att jag ska ha det kul.

      Svaret hamnade nedanför tyvärr.

      Fast om du säger att ”jag är van” så accepterar du hur situationen är. Säg ifrån istället när det blir för mycket, är de riktiga kompisar så kommer de bry sig.

      Om du inte tycker att det är kul att hänga och du inte upplever att ni har något gemensamt längre så är det ju helt rimligt att sluta umgås.

        Helt rimligt, men jag vet inte om det är så smart? Beror ju på hur man är som person, men för många kan det vara ganska svårt att hitta nya kompisar när man börjar bli lite äldre. Och då kanske man önskar att man inte hade dumapt hela sitt kompisgäng utan haft lite tålamod med en period då man varit i ofas.

          Måste du dumpa dem verkligen? Kan du inte snarare se det som att du drar ner på grupphänget nåt år (där de pratar bebis med varandra) och fortsätta träffa vännerna mer på tu man hand (gissar att de inte bara pratar bebis när de är ensamma med en barnlös/barnfri)? Du vill väl gissningsvis fortfarande vara delaktig i deras liv, hur de mår, om det hänt nåt nytt med deras jobb eller livsdrömmar osv utanför bebisbubblan?

          Det – kombinerat med att kanske lära känna nån ny barnfri kompis – kanske ger dig lite andrum och mer energi ett tag? Som du säger – det är ju en övergångsperiod medan barnen är väldigt små. Om du själv skulle skaffa barn senare är du nog väldigt tacksam att ha just dessa vänner att prata just barn med?

          Ett annat tips är att ha vänner med gemensamma intressen. Där handlar det sällan så mycket om barn även om de skaffar barn, mycket fokus är fortfarande på ens gemensamma hobby. Man blir inte lika tydligt två olika människor i olika livsfaser utan står fortfarande kvar med varsin fot på gemensam mark.

      Nej det är klart det inte är fel. Men skulle prata med dem först. De kan ju träffas bara dem o snacka om sånt och tona ner det när du är med. Annars tycker jag inte alls det är konstigt av dig, varför pina sig och slösa sin fritid. Tycker dock det är lite konstigt att de inte tar chansen att prata om och göra annat när de väl har chansen, det brukar man uppskatta som småbarnsförälder!

        Tycker du har rätt att be dem alltså, du, din tid och dina intressen är lika mkt värd som deras!

        Jag håller med. Men jag förstår också att det är en stor sak, särskilt om man är förstagångsförälder. Känns som att man borde kunna hitta en balans, som alla jobbar för. Kämpa på TS!

      Känner igen detta mycket. Hade ett kompisgäng som jag träffade ungefär 2 gånger per år där det märktes tydligt. Efter pandemin när det då gått längre tid än vanligt mellan träffarna kändes allt annorlunda. De andra 4 hade alla fått barn och pratade i ett om barnen och delade tips om uppfostran m.m. Jag kände mig så malplacerad och insåg när jag gick därifrån att shit, de kommer inte bjuda med mig mer?! Inte för att jag är sämre på något vis, men för att jag inte bidrar till konversationen längre och de fattar ju att blöjprat inte roar mig. Och jag hade rätt, de bjöd inte in mig igen.
      Det är inte många som pratar om det men att vara +30 och avvika från normen är tungt. Det är mycket förväntningar just denna tid i livet, folk frågar konstant om äktenskap, hus, barn, yrkesväg m.m. Man förväntas ha koll på läget och styra livet som man vill. Passar man inte in är det lätt att bli ensam.
      Jag har accepterat min ensamhet idag och försöker se den ur ett positivt perspektiv. Jag har mycket tid till att läsa böcker och se kul serier, ägna mig åt hobbies o.s.v. Ser med värme tillbaks på tiden med massa vänner som en rolig period i livet men omfamnar att det inte finns ett status quo, utan allting förändras. Är väldigt tacksam att jag har min man och har kommit honom närmre tror jag. Acceptans eller hitta nya vänner är nog mitt bästa tips. Känner med dig!

        Fy fan vad taskiga, självupptagna ”kompisar”! Hoppas de blir lika ensamma en dag. Och att du hittar nya vänner ❤️

          Tack, ja det kändes väldigt tråkigt faktiskt. 🙁 Har två andra vänner som inte är så upptagna av barnsnack, som tur är, de tycker det är skönt jag bidrar med annat.

      Svår situation ju. Fullt normalt att vilja och behöva prata mycket bebisar precis i början. Kanske är det här de närmsta vänner de har också och därmed naturligt att prata om det. Och schysst av dem att inte utesluta dig pga ingen bebis. Tyder ju ändå på att de värdesätter vänskapen. Sen när bebisen blir lite äldre så kan det ju vara himla kul att träffa barnfria personer och liksom tvingas att komma ut bebispratet. Men att be någon som födde barn för en månad sen och kanske fortfarande knappt kan sitta typ och vars bebis tar upp all ens tid, att komma ut och prata annat, det är ju inte läge.

      Så, skulle göra klart för dem att du ej tar illa upp (om du inte för det alltså) ifall de vill ses själva ibland. Håll igång vänskapen och ge det en extra boost när barnen börjar blir sådär 1+ och se om samtalsämnena varierar som tidigare. En del fastnar ju tyvärr men förhoppningsvis blir vänskapen lite mer vanlig då.

      Känner igen mig så otroligt mycket! Tycker att du är rimlig! Jag, liksom du förstår att det är en stor grej för dem och att det är normalt att mycket fokus läggs på detta. Jag vill också höra såklart, är nyfiken och vill veta hur de har det. Men det finns gränser. Jag har blivit väldigt förvånad när vi träffats, av hur lite de läser rummet. Såklart vet jag inte hur det är att få barn men kan känna mig skrämd över hur moderskapet sväljer människor hela.

        Vadå läser av rummet?
        Det är cirka 0% intressant att prata om annat när man nyss fått barn. Man är så uppslukad av sitt eget liv och helt nykär i sin bebis. Att be någon tona ner är bara extremt elakt.
        Om du inte vill höra – umgås inte.
        Att få barn är det största i livet och låt dom ha det.

    Jag har varit din dotter och det är tufft att komma ny mitt i en termin. Vet inte vad det är för ålder på barnen men jag skulle låta det gå lite mer tid. Man kan inte tvinga barn att leka/umgås och det betyder nödvändigtvis inte heller att det är en dålig skola.
    För mig löste det sig och jag har idag som vuxen kontakt med ett par vänner från den klassen. ?

      Såg nu att det gällde 6 åringar. Jag var 8 år under den tiden.

    Hej alla

    Min pojkvän sedan några år sedan har gått upp sjukt mycket i vikt att jag börjat bli oattraherad av honom. Älskar honom så mycket och har inte hjärta att säga det till honom. Med det sagt har jag också slutat försöka få med honom till gymmet då det inte går (han betalar för det varje månad men har inte gått dit på över ett år…), han föredar att äta fryspizza hemma istället. Det är inte den livsstilen jag vill ha, och det blir svårt att bo tillsammans. Någon som känner igen sig?

      Har du försökt prata med honom utifrån ett hälsoperspektiv? Min man är svag för fet mat, kött och sånt, men går inte upp ett gram av det. Däremot tar jag ändå regelbundet upp att jag vill faktiskt ha honom i livet läääänge så därför blir det mer vegorätter, fullkorn o.s.v. hemma. Kan du ta upp det på det viset? Och kanske fråga om han själv reflekterat över att han är trött/energilös och så? Kommunikation är viktigt när man känner att ens partner börjat ha en livsstil som är annorlunda än vad de haft förut. Att snacka vikt och attraktion är däremot bara elakt och onödigt enligt mig, det riskerar bara att göra honom defensiv, ledsen, nedstämd…

        Tror du på riktigt att han kommer dö ung om han inte äter vego och fullkorn?

          Självklart vill jag att han ska må bra och få ett långt liv?! Nej jag tror inte han dör nästa år om han bara käkar kebab och pommes men förnekar du helt att sund kost och motion är bra för hälsan? Rött kött och charkuterier är båda kopplade till att öka risken för vissa cancerformer. Han har redan magproblem emellanåt, som enligt hans läkare beror på att han länge hade otroligt dåliga matvanor (brist på fibrer). Hans pappa har hjärtproblem. Jag är inte någon fanatiker och vi unnar oss vin, chips och sådant emellanåt men vi vill så klart ta hand om hälsan för att få ett långt liv ihop. Fan vad sjuka saker folk hugger på härinne på sistone. Är det mörkret och kylan som gör er så tjuriga?

            Du menar på fullt allvar att jag ”hugger” för att jag frågar om du tror att han ska dö om han inte äter vego o fullkorn?

      Det låter nästan som att han lider av en depression eller nåt som låter sig själv ”förfalla” på det sättet. Jag hade varit ärlig utan att vara elak. Finns många öppningar till samtal, hälsoperspektivet är ett. Börja där.

      Känner inte igen mig, men förstår dig absolut.

      Vissa personer pendlar i vikt, kanske han gör det också. Om ni inte varit ihop särskilt länge så kanske du kan se bakåt i tiden på äldre foton av honom och se om det funnits någon liknande period tidigare. Kroppen kan eftersträva sin historiskt högsta vikt, så exempelvis en omställning i livet eller en tillfällig brist på energi kan göra att man lättare faller tillbaka i en högre vikt. Det bästa är kanske att försöka få med honom i ett gemensamt försök att leva hälsosammare, utan att lägga fokus på honom eller hans vikt eller utseende (kan vara väldigt sårande och trigga igång en osäkerhet eller deppighet som bara förvärrar situationen, som tröstätande).

    Blev plötsligt avstängd från Tinder för att ha ”brutit mot användarvillkoren”.. Har inte chattat med någon på några veckor och har inte lagt upp nya bilder så förstår verkligen inte varför.

      Tinder är skräp ändå.

      Beror på deras algoritm. Skit i Tinder den appen är helt värdelös. Finns en anledning till att den har 2.8 i betyg.

        Tips på någon bättre app för dejting? Förvisso är de flesta killar skräp men vill ändå dejta ?

          Du vill ändå dejta, trots att killarna är skräp?

            Haha. Jag vet att det finns bra killar också, men de verkar sällsynta på dejtingappar.

            Ibland blir man sugen på skräpmat

            Haha. Jag vet att det finns bra killar men de verkar sällsynta på dejtingappar ?

    Mona slutade på Vid Din Sida eftersom: ”Jag valde att sluta. Delar inte deras värderingar. Dock saknar jag soppiskompisarna och framförallt våra äldre. Tufft beslut efter nästan 4 år men jag blev tvungen till slut. Kan/vill inte säga mer än så..”

    https://www.monasuniversum.se/2022/11/19/har-du-lyssnat-pa-del-3/

    Skulle verkligen vilja veta vad hon syftar på.

      Kommer säkert en version, hennes. Kanske en ögonöppnare för de som inte genomskådat hennes manipulativa sida?

      Hon kanske fick gå för att de inte kunde med henne längre.
      Alltså att hon fick ”sparken” men att det låter bättre så här

    Jag kikade på Melinda Jacobs dokumentär igår förresten. Imponerande hur hon verkat för lagändringar för just omhändertagande och återföring.

    Hur slutar man stressa över barn?
    Egentligen gnager det nog för att jag vet att barn enligt normen är något man ”ska” sträva efter, sedan ställer jag mig frågan om jag ens vill ha barn? Eller vill jag bara följa normen?

      Bra att du ställer sig frågan! Det är mkt man offrar för barn, man ska vara rätt säker. Tror man känner om det är nåt man inte kan leva utan.

      I en viss ålder, OM man vill ha barn är det nog svårt att fullt ut släppa stressen.

        Hon säger ju att hon inte vet det..

          Ja men frågade också hur man slutar stressa över det. 😉 Kan av egen erfarenhet säga att jag var i ”vill jag, eller inte?” träsket i väldigt många år. Bara det var faktiskt stressande. Lite som att fundera över sin karriär när man gått ut gymnasiet. Alla stora beslut i livet är en process och något man ofta rätt länge får leta svar på.

            Ok, jag tolkar stressa på ett annat sätt då.

      Känner också oerhörd stress. Är 29 och i princip alla skaffar barn nu. Både jag och sambon är överens om att vi inte vill ha barn just nu, kanske vill vi det inte alls men det får vi se om några år.

      Tycker det är sjukt att vi påverkas så mycket av normen dock. Trots att vi båda vet att vi inte vill just nu så gnager det i oss, man känner sig typ onormal/fel (mina ord, inte sambons).

        Ja ni är ju rätt unga också! Skönt att ni står emot och följer er egen väg.

          Tack för att du säger det. Känns helt orimligt att jag ibland stressar för att ”klockan tickar” i och med att vi (förmodligen och förhoppningsvis) har ganska många fler år att bestämma oss ?

      Vad är det för trams? Antingen vill man ha barn eller också inte. Ni som inte vet, strunta i att skaffa barn.

        Haha, vad skönt att det var så lätt för dig. Det är en stor fråga med fördelar och nackdelar, inte konstigt att man tar det på allvar. Långt från alla känner 100% ja eller nej direkt från början.

        Tycker snarare att alla som aldrig ens funderar över om de faktiskt ska ha barn (för att de viiill ju ha barn) är minst sagt oansvariga. Alla borde fundera över det på riktigt, inte bara om man vill – men vad det innebär och hur man vill glra det. För många barn föds till föräldrar som uppenbarligen inte tänkt längre än ”jag/vi vill ha barn”.

    Svårt att tycka någonting om barnet förutom att det är synd att det behövde gå så långt. Men föräldrar som utsätter sina barn för risker och ohälsa ska inte ha kvar dom, såklart.

    Är det någon som vet hur man blir av med gäddhäng? För några år sedan fick jag äta hormonella preparat under lång tid som gjorde att jag gick upp i vikt på grund av vatten. Jag åt mindre men gick upp i vikt och jag har gjort allt men det går inte bort. Jag vet att älska sig själv är viktigt och allt det där men skäms över mina armar.

    Jag kan inte ändra kosten och gå på någon diet eller så på grund av ätstörningar sedan tidigare och som triggas igång om jag skulle göra det. Min endometrios sätter käppar i hjulet för hård träning på gym så försöker göra yoga hemma ibland men allt känns hopplöst.

      Du skriver tyvärr svaret själv, det går inte bort.

      Har en släkting som hade väldigt mkt efter stor viktnedgång. Hon opererade bort det och det blev jättebra! Ska tilläggas att hon tränar mkt så formen nu är ju mkt tack vare det men ärren å allt blev jättefint. Inget man tänker på om man inte vet

    Är smått avundsjuk på Bonde söker fru-Caroline och Joacim som dragit på semester utan barnen i ca 5 dagar. Har barn i nästan exakt samma ålder och skulle aldrig klara att vara borta från dem så länge. Lyckas ni med liknande?

      Vad är det du inte skulle klara av menar du? Jag tror tricket är att ha en barnvakt som barnen är helt trygga med och som man litar på fullt ut. Då finns det inte så mycket att nöja över.

        Ja, med 4-åringen kan jag utan problem tänka så. Men med en 10-månaders är det ju betydligt mindre avslappnande, vad gör jag om det 1.5 dygn in i resan visar sig att bebisen är otröstlig liksom.. Är ju inte orolig att det ”händer nått” med barnen. Mer hur en bebis under 1 år reagerar på att vara borta från oss som primära anknytningspersonen nästan en veckan…

          Jag hade inte lämnat mina barn för att dra utomlands. Men jag har svårt för Kejbert vet inte varför känns bara som
          En fasad på insta.

          Jag vet inget om det just dessa personer du nämner men de kanske har fler anknytningspersoner i familjen? Kanske umgås dagligen med föräldrar/syskon som nu rycker in och är barnvakt under resan? Barn kan anknyta till runt 4 personer. Och otröstlig… Alltså till slut lugnar de ju sig, ofta snabbare om inte föräldrarna är i närheten upplever jag. Men har man stort kontrollbehov och är ängslig av sig är det nog bättre att vänta ett extra år innan man gör någon sådan resa.

      Ja absolut! Man kommer ju tillbaka. Skönt med en paus.

        Jaha är det så unga, 10 månader? Det ska man väl inte vara?

          Vad skulle det spela för roll? Kommer en 10 månaders dö av en vecka utan mamma? Nej men snälla ?? Skaffa barnvakt och njut!

            Det är faktiskt då det gör som störst skada. När dom är så små. Om du är nyfiken på varför kan du läsa på om anknytningsteori eller lyssna på min favvo, Dr Gabor Maté, i någon pod släppt dom senaste 12 månaderna (gås in på mkt kring detta där då det är en del av hans senaste bok). Ha det ?

              Observera, teori.

      Skulle vilja säga ja självklart för det är väl det ”rätta” svaret. Men svaret är ändå nej. Skulle inte kunna njuta så länge utan barnen, hade ägnat för mycket tid åt att tänka på om de hade det bra. 3 dagar är nog gränsen för min del. Mina barn är så pass stora (5 år och 6 år) att de minns saker vi gör nu så hade helst velat åka hela familjen tillsammans, då mår jag som bäst.

      Självklart kan man åka iväg utan sina barn. Vad är det som gör att vissa mammor vill klistra sina barn till sig? Bara mamma ska duga. Du älskar inte ditt barn mindre för att du tar en paus och barnet får vara hos någon närstående. Ju fler människor som älskar barnet och finns för dom, ju bättre för barnet.

        Jag åkte iväg 5 dagar för ”klart man ska kunna vara borta från sin barn”. Dag 2 längtade jag ihjäl mig och insåg att jag inte vill vara borta från mina barn så länge. 1-2 dagar räcker mer än väl.

        Har inga som helst problem att vara borta så länge pappan är hemma med barnen. Men om vi båda åker bort… Även om barnen är trygga med mor/farföräldrar så är ju 5 dygn borta från föräldrarna väldigt länge för ett barn under 1 år..?

          Ja under ett är väl inte rekommenderat? Men om barnen är några år så varför inte. Man måste få ha lite partid också.

        Det beror väl helt på, när mina barn var i den åldern hade vi ingen släkting som träffade barnen regelbundet, alltså någon som hade koll dels rent praktiskt på deras vardag, dels att känna sig trygg med. Inte konstigt om man då väntar tills barnen är stora nog att kunna prata och förstå exempelvis vad 5 dagar borta är. Och för den vuxne är det ju inte antal dagar borta som räknas för hur mycket ”vila” man behöver, kanske är vad man behöver bara en riktigt lång sovmorgon eller ett par timmar hos frisören när barnet är med den andra föräldern och man VET att barnet är trygg och nöjd. Kanske är det faktiskt mer avslappnande än en farmor som knappt känner ungen och ringer flera gånger om dagen för frågor för att man borde chilla och resa iväg nån vecka? Man avgör ju själv utifrån sin situation.

    Bästa gratis sleep tracking app till iPhone som stöds av Apple watch? ?

    Vad tycker ni om dagens intervju i Expressen med Carina Bergfeldt?

      Intressant. Imponerande hon är öppen med såpass mycket ”mörkare” sidor, betydligt mer Intressant än att läsa om folks ätstörningar och utbrändheter och adhd (menar inte att de senare inte är intressanta men har blivit lite uttjatat, nästan normativt). Att offentligt gå ut som cl och berätta om mörkare sidor av hennes personlighet känns lite mer nytt och säkert inspirerande för många hon pratar högt om det.

        Vad är cl?

          Catlady kanske….mörkare blir det inte

            ?

    Har någon här tips på huskur mot hosta? Har slemhosta deluxe, typ så att jag kräks. Spottar gröna klumpar. Inga hostmediciner funkar, ej heller lök i vatten. Finns det något annat man kan göra? Är smått desperat.

      Dricka väldigt mycket vätska, gärna varm typ örtté. Och göra té på timjan (torkad krydda ja). Ingen mirakelkur men hjälper lite iaf.

      Har du mycket slem behöver det tyvärr komma upp. Men något slemlösande från apoteket kanske kan hjälpa.

      Ångbad, koka upp lite vatten i en kastrull, häll över det i en skål och böj dig över den med en handduk över huvudet som täcker dig och skålen.

      Kollade upp det här nyligen för att jag själv har en ihållande hosta. Enligt svensk lungforskare finns det inte några receptfria hostmediciner som fungerar. Det enda som det finns belägg på är honung i varmt vatten ej över 40 grader. Gärna manuka eller annan finare honung som inte har värmts upp i produktionsprocessen.

      Det är bra att ta nässpray på kvällen när man ska sova, om man är täppt i näsan så sover man mer med öppen mun och det retar mer i halsen och man hostar mer. Ha högt bakom rygg/ huvud när du ska sova.

      Honung ska också vara dämpande, finns forskning på det.

    Någon som har tips på höga strumpor med mycket stretch? Tycker dom flesta sitter så tight.. (Inte knästrumpor alltså)

      https://www.lifebutiken.se/halsa/bambustrumpor-regular-5-pack-svart-one-size-38-45

      Vad menar du med höga strumpor? Är det vanliga strumpor du menar så finns det såna med lösare resår. Googla på det.

    Om man vill ha en riktigt varm vinterjacka, vilken ska man köpa då? Jag tänker någon parkastyp. Helst under 2000 kr.

      Kolla Peak Performance nu under Black Friday. Fantastiskt bra jackor!

        ”Helst under 2000” – Peaks billigaste kostar 2300, resten mer

      Jag har kört på Didriksson senaste åren, just nu har jag deras ”Erika parka”, riktigt bra!

      Slår ett slag för reima, reimatec för vuxna

    Druckit vin i min ensamhet hela kvällen. Känner mig ensam, lite full och nära till tårar. Fick plötsligt tanken om att inte orka mer. Hur skönt det vore att bara låta allt ta slut. Blev inte ens rädd av tanken, snarare befriande.

    Barnen är hos sin pappa, min dejt vet jag inte var jag har honom och mina vänner upptagna med sitt. Är detta livet liksom?

      Alla kan känna så ibland. Kom ihåg att det bara är en trist kväll. Kram

      https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/?gclid=EAIaIQobChMIg5Ts-Ju7-wIVyQuiAx2dVQmzEAAYASAAEgJDevD_BwE

      om man inte vill ringa så kan man chatta.
      sök inte ditt lugn i den tanken.

      stora kramar

      Det är såna tankar man kan få om man inte mår bra och får för sig att man ska dricka alkohol i sin ensamhet. Att du säger såna saker gör mig förba**ad.
      Du har barn. Gå och lägg dig och ta en funderare i morgon om att sluta dricka och ta vara på det liv du har.

        Att ta till alkohol när en mår dåligt blir tyvärr snabbt en vana som även snabbt blir ett stort problem. Gå heller aldrig ut på nätet i onyktert tillsånd, där finns inte hjälpen du behöver. Ta tag i din alkoholsituation då den troligen är orsaken till varför dejten och vänner håller sig undan

          Men lägg ner. Du kan inte dra slutsatsen att ts skulle ha så svåra alkoholproblem att det går ut över relationer av den lilla informationen.

        Skärp dig med din nedvärderande ton!!! Man får må dåligt även om man har barn.

          Ja, och ingen som mår så, mår magiskt bättre av att bli skambelagd för att ha yttrat tankarna.

          Må dåligt? Hon ville ju att allt tar slut.

      Jag har haft den tanken så många gånger, att allt vore så mycket lättare om det bara tog slut istället. Jag tänker kämpa på ett tag till. Kanske lättar till slut…

    Sjukt specifik fråga men har någon tips på böcker som utspelar sig på en internatskola? De måste inte fånga pennalismen à la Ondskan, men gärna att internatliv på något sätt ingår.

      Prep av Curtis Sittenfeld. ”I en klass för sig” heter den tydligen på svenska.

      https://www.selmastories.se/artikel/bocker-internatskolor/

      Bergtagen av Camilla Sten, Harry Potter-serien,

      En hemlig plats med Tana French. Älskar den!

    Har safira höjt priserna inför black friday?

      Maila dom och fråga. Bra att dom fattar att kunder märker sånt.

    Jajjamen!

    Grej som jag funderat över: Saffran. För några år sen var det typ inlåst bakom kassan och man fick säga till att man ville ha det. Nu ligger det i en korg bredvid och vem som helst kan ta en näve när ingen ser.
    Är det inte lika dyrt och exklusivt längre? Går det massproducera (eller går väl med tillräckligt med krokusar och billig arbetskraft) eller är det utblandat med gurkmeja?

      Tycker du inte att det är smartast att fråga i butiken?

        Inget öppet just nu.

        Jäkla fråge-poliser i det här kommentarsfältet, ”googla det” och ”sök dig till familjeliv”, fan värre än språkpoliserna.

    En kompis till mig har inte hört av sig något under tiden jag varit gravid.

    Vi hörs och syns inte så mycket annars och jag har inte heller hört av mig.
    Hade ni varit sura på kompisen?

      Varför ska man vara sur om man gjort samma sak själv?

        Jag gjorde det med flit för det känns som att hon inte bryr sig om mig.
        Jag tycker hon borde varit lite intresserad att träffa mig under min graviditet. Det är en ganska stor sak i livet. Men vi tänker väl olika.

          Det är en ganska stor sak i ditt liv, inte i hennes.

            Precis.. Har du bara pratat om det tex? Eller varit intresserad av hennes liv också? Dessutom har du ju inte hört av dig heller, hon kanske tror du dumpat henne… man kan inte skylla på nån annan om man gör så. Graviditet eller inte spelar ingen roll.

      Hon kanske sitter på sitt håll och ”surar” över att du inte hör av dig.
      Vill du ha henne som vän så hör av dig. Det behöver inte vara svårare än så.

        Ärligt talat så vill jag inte det. Ville bara kolla om det var en sak folk brukar bli sur för. Jag är inte sur och undrade om jag borde vara det. Men hursomhelst vill jag ändå inte ha henne som vän.

          Nej? Normala människor hade inte blivit det nej.

          Uppenbarligen så tänker du på henne och stör dig på att hon inte hör av sig, annars hade du inte skrivit om det här.

          Kanske det hon känner av och inte vill hänga med dig mer då – vilket ju är förståeligt. ”Har en vän som inte hör av sig som jag inte vill ha som vän”..

          Låter inte som att du är nån trevlig vän direkt ?

            Du har ju ingen aning varför jag inte vill vara vän med henne. ?

          Förstår varför hon verkar ha lämnat dig, hade jag också gjort ? att du är gravid är kanske stort för dig, men inte för någon annan ?

            Åh herregud. Kan du sluta dra slutsatser! Jag undrade bara om det var en sak jag borde vara sur för inget mer. Jag är inte sur på henne. Jag vill inte vara vän med henne pga andra anledningar.
            Tack för ni andra för svar!

      Du får väl höra av dig då? Varför ligger det på din vän? Eller ser du det som nåt extra speciellt att du är gravid å därför ska du inte behöva anstränga dig för er relation? Alla tycker inte att en graviditet är något som behöver firas varje dag, spec om det inte är ens egen ? Du får nog lära dig ge och ta

    Jag matchade med en kille på Tinder. Han bor knappt 100 meter bort. Jättesnygg, verkade jätterolig. Annorlunda mot för tidigare jag dejtat/träffat. Bjöd hem på saffranskladdkaka. Jag hade lätt kunnat dejta honom, men sen kom det fram att han inte tyckte det fanns någon ✨️gnista✨️ mellan oss.

    Så nu är jag lite deppig, vill typ tröstshoppa, bli nunna och aldrig mer se på en man. Vill typ gråta, så töntigt..

      Du bjöd hem en snubbe du inte känner?

        Låter vansinnigt att bjuda hem nån du inte vet vem det är eller vad personen har för avsikter i ditt hem. Låter inte heller sunt att må dåligt för att en okänd kille du helt random bjöd hem inte var intresserad av dig. Var istället glad istället att du kom undan med livet i behåll det kanske du inte gör nästa gång

          Hahahahaha men omg. Jag vet vem han är, jag har umgåtts med hans lillasyster och vi skrev i typ en vecka. Ursäkta att Jg utelämnade detaljer. Ska aldrig beklaga mig över någonting någonsin igen.

            Gud vilka hönsiga kommentarer, jag förstår dig helt Nora, nätdejting och att ses hemma utan att först ha setts ute är idag helt normalt. Särskilt när man har namn och kontaktuppgifter.

            Ge inte upp, finns någon som har massor av gnista med just dig!

            Du är nere och folk skriver typ att du varit en oförståndig flicka och ska vara tacksam att du lever åtminstone… jesus!

            Ja alltså..vi är ju inga tankeläsare. Klart man reagerar. Men oavsett så gav det ju ett visst (desperat) intryck att bjuda hem någon utan att först dejtat ute men, men alla är olika.
            Men han verkade ju inte intresserad men det visste du nog innerst inne långt innan också. Annars hade han ju bjudit ut dig vid det laget.

      Jobbigt, men ändå en del av att dejta tänker jag. Hoppas du slipper springa på honom!!

    Kämpa på, barnen är livet och de behöver dig. Det kommer bättre tider ❤️

    Känner mig helt oälskad och som att jag inte har något riktigt sammanhang där jag kan bli förstådd och uppskattad. Vad gör man?

    Jag skaffade min första hundvalp för en vecka sedan och tar gärna emot era bästa tips på att få den rumsren ( ja jag fattar att det kan ta tid) 🙂

      Gå ut med valpen efter att den har sovit, efter den har ätit, efter ni har lekt, osv. Upprepa

      Beröm den när den går på toa ute, men reagera inte när den går på toa inne. Och det brukar ge med sig med tiden, en del behöver bara mer tid. De flesta hundar vill inte kissa eller bajsa inne och när de lär sig få kontroll på det hela så blir det lättare. Men tar lite olika tid för olika hundar att lära sig att hålla sig tills de kommer ut, precis som med barn 🙂

      Lycka till och även om du känner att du håller på att bli galen ibland av bitande valp och trotsig unghund så går det över ❤️

    Finaste Selma, tänker ofta på dig?

      Kan någon berätta vad som hände? ?

    Intressanta kommentarer på Mona universums senaste inlägg (”Del 3…”) Så många frågor. Så få svar. Särskilt frågan om en pengainsamling hon hade. Men som sagt, inga svar.

    Är det någon här som fått deras första barn efter 32-års ålder? Hur lång tid tog det för er att bli gravida?

      Jag blev det när jag var 32. Blev det oplanerat å låg bara med pappan till barnet en gång / mån ca så ganska snabbt. För de flesta är det nog så att fertiliteten börjar avta först vid 35..

        Fertiliteten börjar avta redan vid 25. Fråga vilken gynekolog som helst. Det är vid 35 som risken ökar för både mamman och barnet.

      Mamma fick mig när hon var 32 och det gick på första försöket. Men det där är oftast genetiskt. Alla kvinnor på mammas sida har blivit gravida på första försöket och även efter 30. Så generellt sett minskar chansen med åldern men det är så himla individuellt. En del har inga problem vid 40 och andra jätteproblem vid 20.

      Var 35 år med första barnet, tog 3 månader. Nu 36 år med andra barnet på g, tog prick ett ligg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.