Öppet Spår

Diskutera allt eller inget.
Inga begränsningar, men samma regler som alltid.

405 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Öppet spår-bingo spelas under denna kommentar.

    Välj tre valfria kommentarer och bocka av dom när de dyker upp i kommentarsfältet. Först att bocka av alla tre vinner en kommentar om att du kan dra om det inte passar.

    Lycka till! ?

      1. Jag försöker bli gravid och det är så jobbigt.
      2. Jag är gravid och det är så jobbigt.
      3. Min 3-åring är så jobbig.

      Kär i kollegan
      Funderar på att läsa till förskollärare
      Varit på en tinderdejt och vill ha råd

        Jag ska inte läsa till förskollärare men de andra passar på mig ? Dock utan att jag gjort inlägg om dem.

      1. Vanderpump Rules
      2. Jag är gravid och undrar om X är normalt
      3. Hur har ni firat påsk

        Snälla, vad är Vanderpump Rules? Orkar inte läsa de långa trådarna ?? frågar hellre här än googlar tydligen..

          En realityserie

      1. Vanderpump rules
      2. Gnäll kring att folk skriver om barn
      3. Kär i gift man

      1. Nån gravid person på Instagram som heter något på H.
      2. Tips på mat.
      3. Sjukdomsfråga.

      1. En kommentar om hur man retar sig på HT.

      2. En kommentar om hur trött man är.

      3. En kommentar om hur tråkig och trög denna sida blivit.

      1. Gnäll över barnfrågor
      2. Frågor om barn och graviditet
      3. Gnäll om hur andra gör fel med valfritt ämne

    God kväll!
    Jag dricker lite alkoholfri cider.
    Har studerat lite idag också…

    Vad gör ni andra ikväll?

      Röker på, kollar på lesbisk porr.

        Vaaaa samma som mig ju.

        Är det hota pota pulver ni röker ? dom som såg väldigt bra serien händelser vid vatten förstår.

        ?

        ?

        Grattis till att bidra till gängvåld och kriminalitet.

          Det vet du ju inte. Finns folk som odlar hemma och inte är gängkriminella.

          ???

      Kollar på lets dance i soffan hos mina föräldrar. Skulle behöva plugga jag med faktiskt men läser nog lite i kurslitteraturen innan jag lägger mig istället, kvällsläsningen får det bli en sån här dag?

      Har precis kollat på Underdogs och har en jävligt jobbig magkatarr så är på dass!

    Jag har varit utmattad tidigare och kände att jag kraschade idag även om jag fattar att det är tillfälligt. Så trött och ledsen på att jag inte orkar det jag vill orka, inte ens i närheten. Idag har jag bara gråtit och sovit. Tog mig ut på en långsam promenad nu på kvällen i alla fall.

      Förstår att det är jobbigt. Men ibland behöver man få känna sina känslor. <3

    Snöat in mej på vulverine och womensync. Vad tycker ni om de och deras filosofier?

      Vad går deras filosofi ut på?

      Det har hjälpt mig jättemycket. Så kör på 🙂

      Tycker det är väldigt intressant! Fertilitetsförståelse är den nya kvinnliga frigörelsen. Däremot tycker jag det lätt kan bli lite väl flummigt och ”övertolkande” ibland, alla märkliga kroppsliga symtom man upplever behöver liksom inte bero på var man befinner sig i cykeln…

      Är så jävla trött på alla som skyller sitt humör på pms/cykel etc. SLUTA!! Så känner jag för dem :):):)

        Skönt att du aldrig känt av pms/pmds. Men det är ett helvete att leva med.

    Vad skulle ni säga till ert 10-åriga jag om ni fick chansen idag?

      ”Du är inte tjock”

      livet kommer att suga, ta ditt första försök att avsluta det seriöst.
      önskar jag gjort det. hatar det här.

        Varför?

          har ingen familj, inga vänner och ingenting mer än min utbildning och mitt jobb, varav ingen bryr sig om mig så önskar jag var död. ingen skulle bry sig. som du förstår.

            Nej, jag förstår faktiskt inte.
            Varför ska någon annan diktera ditt mående? Och vaddå ingen bryr sig, DU bryr dig väl? DU är den viktigaste personen i ditt liv.
            Du har utbildning, jobb… det är mer än vad många har, säkert har du andra egenskaper och talanger också.
            Men jag kan säga såhär; När man har dålig självkänsla, och bär på självhat, så utstrålar man det och andra tar avstånd.
            Ju mer du lär dig att acceptera dig själv, desto mer kommer andra vilja komma dig närmre. Det är min egen personliga erfarenhet alltså, inget jag tagit ur en självhjälpsbok.
            Sen skulle iaf jag rekomendera att prata med någon, kanske en diakon eller psykolog.

              Jag accepterar mig själv, jag är en bra person. Men ingen annan än jag bryr mig. Jag vet inte om du förstår vad det innebär att vara ensam 365 dagar om året, även på julafton, och t.ex. nu under påsk. Det är inte roligt. Om du tror det handlar om att acceptera sig själv och tro att folk gillar en om man är sig själv, så god bless att ditt liv är så enkelt. Ta vara på det.

                Jag vet hur ensamhet är. ❤️

            Vad gör du för att förändra situationen?

              Jag har försökt kontakta min familj, de har blockat mig. Jag har försökt prata med folk runt omkring mig. Jag har ändrat de saker jag kan (boende, utbildning, jobb etc så jag har allt sånt nu). Jag har pratat med vården. Jag har gjort vad jag kan tycker jag, det är vad det är.

                Varför har din familj blockat dig?
                Hade du vänner när du var yngre eller har du alltid varit ensam?

            Gå i terapi! Det finns fantastiskt hjälp att få, du behöver inte vara ensam resten av livet ❤️

        Men nej ❤️ livet kan vara lika ljust som det kan vara mörkt.

        Samma! Tänker på det varje dag.

      Det är inte ditt fel

      gå till skolkuratorn och berätta vad jag känner om mina föräldrar

      typ vill gå på fotbollsläger för att undvika dom, vilket ju inte är normalt

        typ ville gå* 🙂 då det var länge sedan

      Sök till Wild Kids ?

      Du duger precis som du är. Försök inte vara någon annan.

      Börja aldrig röka

      Du kommer att överleva allt som är jobbigt och det kommer bli bra.

      Du behöver inte vara rädd. Livet blir bättre. Försök att bli vän med snälla personer. Försök inte passa in så du slår knut på dig själv, du behöver inte köpa fula dyra Jc-kläder, sminka dig och lyssna på tråkig musik.

      Säg ja till tandställning, envisa unge.

      Hångla inte med Jerry! Den riktiga kyssen i 6:an är så mkt bättre!

      Bejaka din kreativitet och nyfikenhet. Fortsätt läsa. Strunta bara i de där dryga tjejerna, du måste inte byta stil och ”gå emot strömmen” och bli anti exakt allt. Umgås med dem du tycker är snälla, sluta på gymnastiken och börja på något du genuint tycker är kul istället. Du duger precis som du är, låt ingen tro något annat.

      Gör ingenting mot din vilja.

      Du kommer inte alltid vara ensam. Din mamma har antagligen flera diagnoser och är ingen bra mamma. Du kommer få vänner. Du kommer få många killar. Du kommer bli snygg. Du kommer flytta ifrån den här skithålan.

      Se till att få utredning för ADHD så fort du kan, för det blir omöjligt när du är vuxen (om du inte har lust att bränna 35 papp på att göra det privat).

      Jag vet, det suger att behöva flytta till ny stad och inte träffa honom mer. Men håll ut! Om 10 år kommer ni ses igen och bli ihop, han är the one. Du har så mycket kul som väntar att du anar inte. På riktigt, håll ut <3

    Ni som har barn. Om ni hade blivit anmälda till soc av förskolan (där oron inte stämmer) hade ni kunnat lämna dem där igen efteråt?

      Beror väl på vad oron gäller. De har skyldighet att anmäla enligt lag.

      Ja? Ifall inte barnet fara illa där så ja. Förskolan är skyldig att göra orosanmälan.
      Menar du att de ljuger i anmälan?
      Om till exempel barnet sagt ngt eller annan oro har uppstått så är de skyldiga att rapportera sen är det soc uppgift av avgöra hur anmälan hanteras.

        Ja, förlåt jag var otydlig. Jag studerar till förskollärare och funderade bara över hur det eventuellt påverkar relationen från föräldrars perspektiv.

          Jag skulle nog behöva ha ett samtal med en/flera pedagog/er för att prata om situationen. Det skulle vara ytterst märkligt att bli anmäld utan att få reda ut saken. Samtidigt kommer jag från en situation där jag förhoppningsvis aldrig kommer att befinna mig i en sådan situation. Kanske skulle jag bara vilja lägga locket på om anklagelserna visade sig stämma? Inser nu att jag nog är fel person att svara på din fråga ?

      Förstår att det rakt av måste kännas som ett angrepp om oron inte stämmer, men kom ihåg att förskolepersonalen är skyldiga att anmäla även vid misstanke. Det är inte gentemot dig som förälder, dom träffar så otroligt många barn och försöker försäkra sig om att alla lever i goda förhållanden. När det gäller just små barn blir det dessutom extra svårt, eftersom dom inte har samma förmåga att uttrycka sig. Jag som hade en väldigt dålig förälder som barn där ingen gjorde något trots mina rop på hjälp, tycker att hellre en anmälning för mycket än en för lite. Men som sagt, jag förstår att det känns hemskt för dig personligen.

        Förlåt jag var otydlig, jag studerar till förskollärare och tänkte mer hur det påverkar relationen och tilliten från föräldrars sida då man ändå blir anklagad för nåt allvarligt, i de situationer då oron inte stämmer med verkligheten liksom. Men jag förstår din sida av det också, hoppas det blev bättre ❤

      Beror lite på vad anmälan handlar om? Tänker att förskolan är skyldig att anmäla om de har misstankar och jag vill tro att de inte gör det lättvindigt.

        Jag var otydlig, jag studerar till förskollärare och funderade över hur det upplevs från föräldrars perspektiv. Jag tänker om anmälan handlar om nåt allvarligt men där man vet själv att det inte stämmer, det måste ju ändå påverka relationen negativt?

          Jag kan svara som socialsekreterare på mottagningsenhet (dvs tar emot och bedömer orosanmälan). Ja många föräldrar blir upprörda,arga, besvikna pp förskolan (kanske oavsett sanningshalten). Vi pratar alltid med föräldrarna om just förskolans anmälningsplikt; ställer frågor om hur barnet trivs osv och uppmuntrar alltid till att inte byta eller hålla barnet hemma i affekt om det inte finns ngt som tyder på att barnet inte har det bra på förskolan. I vissa anmälningar har vi gemensamma möten med förskolan, om det är lämpligt och föräldrarna vill det.
          Sen tror jag personligen att många förskolor och skolor hade kunnat arbeta mer med hur man orosanmäler. Undantaget anmälningar om våld eller sexuella övergrepp så är det ju positivt om förskolan kallar föräldrarna till ett möte, beskriver sin oro och varför man behöver anmäla samt låter vårdnadshavare ta del av innehållet. Det skapar en förståelse och värnar om relationen. När vi ringer upp föräldrar för att kalla till möte är det generellt rätt stor skillnad på reaktionen om de känner till eller inte känner till anmälan.

          Ja det påverkar relationen negativt. Mitt knäppa ex gick till skolpersonal och spred lögner om mig. Jag förstår att de gjort sitt jobb och att det inte är personligt. Men ändå. De vet att jag kämpat mot denna man som misshandlat mig och att jag är ensamstående med allt det innebär. Det positiva var att utredningen en gång för alla satte stopp för hans skitsnack eftersom inga brister fanns. Men jag känner ett visst obehag runt den specifika personalen nu.

      Jag vill tro att förskolan agerar utifrån sin profession (dvs de är skyldiga att anmäla vid oro) och att deras fokus är barnens bästa, inte att sätta dit nån förälder. Så jag tror och hoppas att jag inte haft några problem med det.

      Helt ärligt så hade jag nog inte velat lämna mitt barn där igen. Men har man en bra dialog med pedagogerna så kanske man kan prata igenom det? Boka in ett möte med rektorn kanske för att prata igenom varför anmälan gjordes? Vill minnas att en rektor ska stå bakom anmälan när den är via förskolan. Om inte pedagogen har gjort anmälan privat då men kan ha fel ?

        Men gud… Det är för ditt och alla barns bästa. Man har inget val om man hör/ser nåt som väcker oro. Var glad att pedagogerna bryr sig och gör sitt jobb.

          Fast jag hade helt ärligt haft svårt att lämna mitt barn efter en anmälan. Fattar att man har anmälningsplikt, men jag hade ändå känt att det var jobbigt att man inte pratar med mig som förälder först. Speciellt i ett sånt fall som ts nämner.

          Kan ju dock inte säga till 100% hur jag hade reagerat i ett sånt fall då jag inte upplevt det. Däremot har jag ett funktionsnedsatt barn så har konstant möten på förskolan där vi pratar om allt de behöver veta om barnet, känner alltså att hade det kommit en anmälan efter det så hade jag känt mig sviken.

            Märkligt av dig.

              Men varför skriva så? Förminska inte det hon eller han känner.

            Förstår dig!

            Klart man hade tyckt det känns obehagligt!

            Jag upplever att vi har en jättebra relation med pedagogerna och våra barn älskar förskolan.
            Och hade vi då fått en orosanmälan som kag tycker är obefogad hade det känts både obehagligt och obekvämt.

            Och det tror jag absolut är natuligt om man upplever att den är obefogad!

        Det där låter som en typisk kommentar från nån som är lättkränkt och inte kan se att barnens bästa och barnens trygghet går före ens eget ego.

          Det finns kanske ett stigma runt sådana anklagelser. Förskolepersonal kan ibland vara lite knepig också.

          Svart – vitt, hela tiden… Om någon tycker annorlunda.

          Samtal utan personangrepp går att ha. Varför utgå ifrån att någon har rätt eller fel.

            Föräldrars stolthet och sårade egon kan aldrig gå före barnets rätt till trygghet. Jag hoppas innerligt att förskolepersonal inte tvekar med att anmäla vid misstanke oro pga att de inte vill uppröra känsliga föräldrar.

      Ur ett pedagogperspektiv kan jag säga såhär: jag har varit delaktig i flera anmälningar, speciellt de senaste åren, i vissa fall har vår oro stämt, i vissa fall inte. Efter varje anmälan har jag träffat föräldrarna som vanligt, och vi har haft en vanlig relation. Vårt soc kontor är väldigt bra på att förklara för föräldrarna att vi gör vårt jobb, och att det grundar sig i att vi måste se till barnens bästa. Vi gör inte anmälan för att ”sätta dit” föräldrarna, utan vill få utrett något som vi är oroliga för. Tänk om personalen på dina barns förskola viftat bort oron, och inte gjort nån anmälan, och så visar det sig att barnet verkligen far illa. Var glad att personalen är engagerad i ditt barn, och vill att det ska må bra.
      Självklart förstår jag att du tycker det känns jobbigt att möta personalen, och du kan ju alltid be om ett möte med rektor för att reda ut.

        Jag tog så lång tid på mig att skriva, så jag ser försent att du inte är förälder ?

        Jag fattar att man som pedagog har en anmälningsplikt och ja, det är bra och viktigt att man ser till barnens bästa!

        Men jag kan tycka som förälder att det hade varit jobbigt att lämna på förskolan efter en anmälning. Men har heller aldrig varit med om en sådan sak.

          Även fast det är jobbigt, så borde man som förälder svälja sin stolthet och lämna barnet där ändå. I slutändan handlar det ju om barnets bästa.

      Om det handlade om att de tyckte att mitt barn hade trasiga kläder, för små, smutsig osv så skulle jag tycka att det var otroligt jobbigt. För då är det mer en helhets uppfattning dom fått av oss som föräldrar. Men om det handlade om att mitt barn hade berättat något som misstolkats så hade det ju varit enkelt att reda ut och gå vidare sen.

      Det beror såklart på vad anmälan hade handlat om, men jag hade nog känt mig ganska besviken om de inte informerat oss föräldrar innan anmälan gjordes, försökt reda ut osv, så då hade jag nog övervägt att byta. Men självklart ska de anmäla om det finns någon oro, men jag tycker inte de ska gå bakom ryggen på föräldrarna.

        Men vadå försöka reda ut? Om de känner oro för ett barn så ska det anmälas till soc som får utreda det. Varför chansa när det gäller barnens trygghet?

        Och om det är något som faktiskt händer i familjen, tror du föräldrarna säger det då när pedagogen försöker ”reda ut” eller slätar föräldern över då? Nej, sätt barnen först! Alltid!

          Som jag skrev självklart anmälan om det finns en oro, men jag hade ändå uppskattat info om att en anmälan har gjorts eller kommer göras, men som exempel ovan handlar anmälan om typ hur mina barn är klädda så hade jag gärna haft en diskussion med personalen innan, om de tycker barnen är för kallt klädda, har för små eller för stora kläder osv.

            Det finns så extremt mkt hot mot personal som anmäler, det hade inte funkat att ”förvarna”.

            Man orosanmäler inte för för små/stora/tunna kläder.

              Det ska man visst göra. Om man inte nått fram till föräldrarna (för det är verkligen inte så att man alltid gör det) angående ett barnet exempelvis är för tunt klätt för årstiden. Tänk dig själv att behöva gå och frysa och inte kunna göra något åt det? Alternativt ofta/alltid ha för små kläder. Det är sådana typiska vardagssaker en förälder ska se till att uppfylla. Det handlar inte om att ett barn är för tunt/varmt klädd någon enstaka gång utan när sker gång på gång och man ser brister i föräldraskapet på så sätt.

        I vissa situationer, tex när anmälan handlar om våld så blir man avrådd att prata med föräldrarna först

      Arbetar själv på socialtjänsten och har funderat mycket på det här. Hade mitt barn sagt något på förskolan som de tolkat som att hon kunnat bli utsatt för våld eller bevittnat våld hemma – då tror jag att jag skulle ha förtroendet kvar då jag vet att det inte är något de ska tolka eller bedöma utan anmäla direkt. Men, skulle de t.ex orosanmäla något helt irrelevant (ex en klient där förskolan anmälde att farmor hämtade ofta) så skulle jag tappa förtroendet för dem på så sätt att de är omdömeslösa. Så där skulle skillnaden ligga för mig.

    Jag kan hjälpa till med bingot då, vi kör på med kollegan. Vi är båda i långa relationer men det känns som att det är nån sexuell spänning mellan oss. Har alltid sett oss som goda vänner men jag vet inte vad som hänt senaste månaden, jag fantiserar om honom och är bara så sjukt sugen.

    Har haft små crushes innan på jobbet och så på andra men aldrig funderar vidare på det utan sett det som nåt naturligt som händer ibland. Aldrig någonsin varit otrogen heller. Men denna sexuella attraktion har jag aldrig upplevt, och då har vi jobbat ihop och varit väldigt goda vänner i tre år.

    Han vill ofta vara med mig på raster och på lunchen, vi chattar mycket på teams, vi berättar allt för varandra och har stöttat varandra genom mycket. Som vänner.

    Går det över? Ska jag försöka byta avdelning, eller jobb? Känns som enda sättet att bryta min frustration är att komma bort från honom.

      Fint att förminska andras frågor och känslor.

        Maja, jag förstår inte riktigt vad du menar. Svarade du på rätt kommentar?

        Maja, folk har självdistans det är kul 🙂 Jag är en av de som länge klagat över ofrivillig barnlöshet i detta kommentarsfält ?

      Hahaha tack ❤️?

      Kan ju hjälpa till att svara då som gentjänst. Alltså jag tror bara gräset är grönare på andra sidan. Absolut spännande med en kollega, det är nytt, förbjudet, nykärleken finns inte i förhållandet osv… Men tar du denna chans med kollegan så kommer du sitta där igen om 10 år med din nu-inte-längre så spännande kollega, och förälska dig i nån ny vid sidan av. Det är vad jag tror.

      Jag tror ABSOLUT det kommer försvinna om du byter avledning eller på annat sätt bara tar avstånd från honom. Agera inte på detta!

        Ja, så är det ju. Har som sagt haft andra crushes innan som varit mina egna hemligheter bara och sen har det gått över. Kollegan vet inte heller vad som försiggår i min hjärna men jag kan inte tänka mig att han inte känner viben haha. Jag ska nog ta tag i en förflyttning, är ändå dags för befordran snart. Då behöver vi inte sitta i varandras synfält 40 timmar i veckan iaf.

      Detta eviga dilemma…att det ska vara så svårt. Men, jag vet, er relation är SPECIELL. Ni är inte som andra. Visst.
      Dina alternativ är:
      1. Gör slut men din kille och ta upp relationen med kollegan. (Fast han kommer inte lämna sin tjej…ooops.)
      2. Satsa på din kille och sluta genast flörta med kollegan.
      Men vi vet väl alla vad du troligen kommer göra. Vara otrogen och ställa till med en enda röra för fyra personer.

        Nej men gud. Inte någon speciell relation. Bara jag som är sugen haha. Skulle aldrig vilja förstöra mellan mig och min partner. Kollegan och jag har varken pratat om eller gjort något olämpligt men jag är 99% säker på att han känner det jag känner. Mina tidigare crushes på jobbet har varit lite på distans, nån jag knappt jobbar/pratar med – men detta är min närmsta kollega så situationen blir ju annorlunda. Känns som att jag skulle förstöra allt om jag gjorde en move så jag behöver nog lösa det så jag jobbar med ett annat team istället.

          Var ärlig med din kille och förklara hur du känner angående din och hans relation. Det är där svaren finns. Hur hade du känt om din kille ”varit sugen” och tjattat med kvinnliga kolleger på teams istället för att vårda din och hans relation.

      lite hårfint där.. jag skulle känna att min partner var lite otrogen om hen chatta o berätta allt för någon o, kändes sexuell spänning…

        Anonym 20:29, det får stå för hans partner i sådant fall. Min partner vet om hur tätt vi har kontakt och hur vår relation ser ut, att vi är goda vänner och inte bara kollegor. Vi chattar aldrig om något olämpligt. Det enda jag inte berättat om för min partner är att jag tänder på kollegan. Det vet iofs inte kollegan heller, haha.

          Din partner vet ju dock inte alls eftersom du utelämnar den troligen största detaljen för din partner, att du tänder på kollegan. Er kontakt kanske inte alls är ok för din partner om han visste.

            ?, det har du rätt i. Jag besparar min partner det. Känns idiotiskt att dela med sig av det och låta honom våndas av svartsjuka över nåt som bara händer i min hjärna.

              Nej, det du gör nu är att du tar ifrån honom valet att välja. Tänk dig själv att det var ombytta roller, hur hade du velat att din partner bemötte problemet?

                Jag hade velat att han gjorde på samma sätt som jag, berätta att kontakten pågår men inget om sina tankar. Om hans kollega började faktiskt ragga så hade jag velat att han sa nåt, det hade jag med gjort. Så har vi hanterat tidigare situationer. Men om det varit så att det är min kille som raggat – det vet jag inte och det behöver jag inte veta heller om det bara stannat där.

          Vet din partner om att du äe ”sugen”??

      För att nyansera lite kan jag bidra med hur det var för mig. Det var några år sedan och en liknande situation: känslor och attraktion smög sig på med en kollega, förnekade det till en början men gick till slut inte längre. Både han och jag var i flera år långa relationer och jag tänkte länge att det var omöjligt att det någonsin skulle kunna bli något mellan oss, men jag kunde inte sluta tänka på honom och fantisera om det. Oberoende av varandra valde vi till slut att lämna och nu bor vi ihop och ska gifta oss. Det är inte alltid fel när det uppstår känslor och attraktion trots att man är i en relation (såklart ska det hanteras med vördnad och respekt gentemot ev partner). Är det rätt så är det rätt ❤️

    Jag har precis Sett om downton abbey , älskar den! Vill hoppa in och leva där ? tips om liknande serier tack !

      Pride and Prejudice serien med Colin Firth, lite mörkare men Catherine Cooksons dramaserier

      Nej, det skulle du garanterat inte vilja. Downton abbey är inte en dokumentär eller ens i närheten av hur saker o ting var på den tiden på riktigt. Det är liksom ’dramatic fiction’ vilket många verkar glömma eftersom det är engelsk kostymdrama. Det är en grovt romantiserad fantasi av dåtiden.

        Anonym skrev inte att hen ville leva i den tiden utan ”vill hoppa in och leva där”. Jag vill också hoppa in och leva där, och jo det vill jag garanterat. Det är en fantasi, precis som serien.

        Precis ! Vill leva där i serien men inte i den riktiga eran. Känns som att du tolkade in lite väl mycket i min kommentar? Gillar kostymdraman och att serien är romantiserande och rätt lätt, letar efter liknande med samma typ av stämning. Vad umgås du med för folk där du behöver förklara att det inte är en dokumentär och påhittat ?

      Kan tipsa om Belgravia och The Gilded age, som är två serier från samma manusförfattare. Mycket bra kostymdraman! ?

      The Crown, Bridgerton, The English Game och Mr Selfridge ☺️

    Jag är lillasyster till några syskon. Vi har alla egna familjer. Umgås inte jättemycket. Jag hör av mig till alla på deras födelsedagar. Uppvaktat deras barn tills dom blev vuxna på födelsedagar, skolavslutningar/studenter osv. Häromdagen fyllde jag år. INGEN av mina syskon eller syskonbarn hörde av sig. Jag borde inte bli besviken men jag blev det. Jättebesviken tom med. Jag borde hantera mina känslor bättre. Inte ens mina egna barn blir besvikna över att kusiner/morbröder/mostrar inte hör av sig på deras födelsedagar. Vill mest bara få det ur mitt system.

      Sluta upp uppvakta dom! Du förtjänar bättre!

      Men typiskt, mitt svar hamnade under här som eget inlägg

      Jag vet ju inget om relationen er syskon emellan, men skulle det kunna vara ett alternativ att till nästa år bjuda hem dina syskon till dig på födelsedagsfika när du fyller år?

        Eller att aldrig mer bjuda hem dom.

      Har samma i min familj, ingen ringer och grattar. Men de förväntar sig att jag ska köpa massa presenter för de ska se bra ut

      Fast det där är en situation där besvikelse är befogad så tycker absolut att du kan känna dig besviken med gott samvete. Fult gjort ju, visar att de inte prioriterar dig på samma sätt.

        Jag fattar inte hur dom kan göra så. Verkar så känslokallt. Varför liksom!??

          Dålig relation överlag, jag har inte ens mitt syskons rätta telefonnummer tydligen…. Pratar aldrig med mina syskon och har aldrig ngt och säga varandra heller. De har träffat en av våra barn 1 gång på 2,5 år… vår nyfödda är de inte intresserade av heller

            Men varför grattar du dom?

      Förstår att du är besviken. Tog mig lång tid att inse att det är enklare att låta en känsla finnas än att försöka lära sig att inte känna den. När besvikelsen kommer så låt den vara där, en känsla är inte farlig. Och du har rätt att bli besviken även om inte dina barn blir det.

      Jag vet inte hur nära du är dina syskon, men som någon föreslog så kanske du kan bjuda in till födelsedagsmiddag eller liknande.

      Och du gör så klart som du vill men jag hade inte slutat uppvakta mina syskon och deras barn för det. Jag hade kanske inte ställt till med stora fester men hade skickat kort/ringt/kommit om jag blev inbjuden osv. Men du avgör så klart själv hur pass sårande det är för dig.

      Jag sitter i samma situation, har alltid gjort. De kan tom skoja om att de glömmer och sedan är det jag som stämplas som ”känslig”. När jag fick barn och märkte att fenomenet även utspelades med dem så fick jag nog. Jag har slutat uppvakta dem, men jag har också begravt tanken/ideen/hoppet om den relationen jag trodde att vi hade/ville ha. Nu är vi i mitt tycke väldigt distanserade, och jag tänker inte riktigt på dem som min familj, men det kanske är lättare för mig att göra då jag har bildat min egna familj.

      Kort sagt: Du är inte ensam. Det suger. Det är inte rättvist och det är normalt att bli ledsen och besviken. De kommer inte att ändra på sig, dina känslor är inte en prioritet hos dem. Du måste göra en förändring i relationen om du vill ha det annorlunda, eller acceptera läget som det är och ändra på dina förväntningar.

      Så klart det är helt normalt att du blir besviken! Vad är det för skitstövlar till familj du har?

    Har ett stort problem som påverkar mig mycket – min sambo vill så sällan ha sex! Vi har barn ihop, är under 40 och jag har alltid haft högre sexdrift än honom. När vi har sex är det svinbra och jag upplever att vi båda verkligen njuter (och vi kan då prata om hur skönt och härligt det är) men sedan känns det som att han är nöjd på ett bra tag. Vi hade barnvakt för flera helger sedan och fick till det ett par gånger då, men återigen känns det som att han fick sin dos då och därför kan vänta ännu längre. Han hittar alltid något att skylla på – det är trötthet, det är ditten och datten. ”Alltid” någon ursäkt – hinder som jag inte upplever som ”godtagbara”. Eftersom ämnet är så delikat är det bara ibland jag lyfter detta med honom och väljer verkligen mina ord då, för jag vill inte att han ska känna press. Däremot är han väl medveten om att jag skulle vilja ha sex mycket oftare och är missnöjd som situationen är nu. Vad kan jag göra, och vad kan han göra? Jag kan inte fatta att jag, som är en rättså kåt person, delar livet med någon som har så lite intresse för sex. Det stämmer inte med min bild av killar/män (som baseras på det man ser, hör och egen erfarenhet) och det är väldigt svårt att inte ta det personligt. Han är obekväm i att prata om sex (inte bara vår situation, utan överlag), och det mesta runt sex. Och hade jag varit en man som skrev såhär hade det känts så ofräscht?

      Du kanske ska lära dig då att killar är riktiga människor med olika behov. Han berättar för dig varför han inte vill ha sex och anledningarna är inte bra nog för dig, ta hans känslor på allvar och få inte allt att handla om dig.

      Förstår dig till 100%. Har det likadant. Vi har sex kanske varannan eller som sämst vsr tredje vecka. Och det bara alltid är ngt som gör att min sambo inte vill. Behöver inte ens va uttalat. Men man fattar ju när det inte ens är läge att försöka. Dessvärre har det påverkat min lust lite också. Vill dock ha sex mkt, mkt oftare än så. Det är en stor sorg för mig helt ärligt att sexlivet ser ut så.
      Sexet i sig är bra. Jag tycker mig ha försökt det mesta. Vi kan prata om sex, köpt leksaker och ngt spel osv. Bara händer inte ändå.
      Nä usch. Ville verkligen ha mer ut av en partner än detta ä.
      Men allt i övrigt är jättebra och jag kommer ju inte dumpa en bra man och pappan till mina barn för att vi ligger varannan vecka istället för 5 ggr i veckan.

        Känner samma som ts och dig! Synd att ni har det så såklart men så skönt att inte va ensam om det. Tycker man bara läser om (tex här) om hur villiga allas män är och hur kvinnorna verkar hata sex typ.
        Vi har inte ens barn och borde ha massa ork och tid för sex likson. Vi pratar om det, han säger att han också vill men det blir ändå aldrig av. Tyvärr är sexet inte jättebra alltid heller så jag tänker att vi verkligen behöver göra det oftare för att ”bli bra på det” liksom…
        Ibland är han för trött men har då tittat på film/gjort nåt annat i flera timmar. Ja men då är en fråga om prioriteringar då? Ta initiativet innan du blir för trött!
        Allt annat är jättebra så vill inte heller dumpa.

      Ja visst blir man frustrerad. Min sambo kom på att han inte ens vill ha sex. Jag har varit utan i fem år nu. Jag minns knappt hur det var längre.

        Nej men gud vad sjukt. Varför?? Det låter jättejobbigt. Hur tänker man att relationen ska fortsätta då?

      Hade detta varit tvärtom, om detta gällde en kvinna, vilken jävla skit du hade fått.
      Jag tycker itne du är ett dugg förstående till att han inte är lika sugen – acceptera det!!

      Hej! Jag lever med en man som är likadan.
      Han verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av sex. När vi väl har det så är det underbart, men händer väl en gång i månaden Max.

      Vi har varit ett par över 10 år. Jag är 34 och han 37år. Borde ha lite högre sexlust än så.

      Men min lust har väl också dalat rätt rejält, nu har jag också slutat försöka eller längta efter sex. Han har haft väldigt låg sexuell lust hela tiden. Jag tyckte dock det var rätt nice att ha det cirka en gång i veckan som förr. Men nu senaste åren är det en gång i månaden ungefär.

      Du får såklart känna att det är tråkigt, men det är bara att acceptera, lämna eller diskutera om han är ok med att du har sex på annat håll. Ingen ska behöva ta sex mot sin vilja, hans anledningar behöver inte vara ”godtagbara” av dig. Har någon mindre lust är det där man lägger sig om man väljer att stanna i relationen och vara monogam.

    Tycker inte du är dålig på att hantera dina känslor för att du blir besviken. Jag hade också blivit besviken. Man får tänka att det är deras förlust om de inte uppskattar dig mer. Kram

    Blev ghostad för första gången i mitt liv. Känner mig billig och mår allmänt piss. Några råd hur man kan hantera situationen?

      Fattar känslorna du känner. Men vännen, den personen var ändå inte rätt för dig. Din rätta person kommer inte ghosta dig. Jag kanske är för gammal, men det är fegt att inte kunna facea personen och säga som det är. Jag tänker själva ghostningen blir en sån ”grej” att det faktum att personen försvinner ur ditt liv kanske blir större än vad den egentligen skulle vara?

        För gammal för att fatta grejen med att ghosta någon alltså ??‍♀️

      Blev ghostad för många år sen av en kille. Det är det knäppaste jag varit med om. Vi var liksom tillsammans men bodde i olika städer. Han blev konstigare och konstigare mot mig och tillslut slutade han bara att svara. Det var fruktansvärt att inte få ett avslut. Minns då att min mamma sa till mig ”Om du inte kan få ett avslut av honom, så får du ge dig själv det och gå vidare”.
      Vilket jag tillslut gjorde, men tog säkert ett halvår.
      Han hörde av sig igen för ett tag sen och bad om ursäkt. Som sagt maaasssa år senare. Kändes så knäppt. Och som att han trodde att vi skulle fortsätta där vi slutade ? Riktigt jävla as. Seriöst, sånna människor, som inte bara kan vara ärliga och säga ”Jag vill inte vara med dig länge pga…” ÄR obehagliga, vidriga och man ska akta sig för dom.
      Var glad för att du kom undan.

        klok mamma ❤️❤️

      jag blev också det för 1,5 mån sen… det var ett helvete. hemsk ångest, känslan av billig, kränkt, lurad, skamfylld… som trodde på honom, gick på gulligullandet och snacket om att det var ”vi.

      Är fortf ledsen /har ångest, men det är lite lite bättre.
      Men för mig som är en ångestperson så var detta sämsta ever att uppleva.

      Har aldrig hänt mig förut och jag blev rätt knäckt då jag faktisk inte trodde det pågick i min ålder 45+.
      Kanske naivt tänkt men tänkte att det sker mer i 20-30 åldern..

      Mitt Råd till dig är att INTE göra som jag dvs ringa sms o kolla på foton av oss, läsa alla sms mm…eller försöka ”nå” honom. utan att RADERA allt!!

      Bara blicka framåt. att inse att han är inte värd dej. He dig själv egenvärde, skriv lappar hur snygg o grym du är. och radera det ni hade.

      Sen gråt o älta hos några vänner, och sysselsätt dig, unna dej allt gott o mysigt, jobba över, kolla på serier, följ fina personer på insta,läs bloggar.
      det blir bättre ❤️
      kram!

    Är det bara jag som avskyr långhelger? Det är vidrigt tycker jag.

      Varför är det ”vidrigt”?

      Vidrigt för mig betyder en äcklig maträtt eller ohygienisk miljö på något sätt. Vidrigt? Vad är vidrigt med långhelger?

      Vad är vidrigt med dem?
      Jag älskar att va ledig.

      Är det för att du känner dig rastlös? Eller ensam? Jag älskar att vara ledig, skulle gärna vara det jämt

      Har också svårt för långhelger men vet inte varför. Blir alltid väldigt nervös och ångestfylld.

      Börja jobba i vården, då slipper du dem. Mvh jobbar hela påsk.

        Haha samma här ? Natt tre av fyra just nu! Men det blir ???iaf 🙂

    Varning för familjelivsfråga

    Ni som har varit gravida, när gick illamåendet över eller iallafall blev bättre?

      När ungen blev myndig och flyttade hemifrån.

      Med första: efter ca vecka 13-14
      Med andra: efter förlossningen ?

      Typ v 20

      Är gravid i vecka 14 (13+2) och det har börjat lätta upp något nu men har inte släppt helt. Är så less på det men nu behöver jag inte äta varje-varannan timme för att inte behöva spy så det är ju ändå nåt… ? Dock har mitt illamående ersatts av halsbränna och sura uppstötningar och jag vet inte vilket av dom som är värst faktiskt.

      Läste något om magnesiumbrist. Prova de kanske??

      Ja har knappt haft nå illamående… Några timmar på morgonen kanske! Gått över innan v 12 ?

      Det är jätteolika, jag har hängt i många gravid-grupper och för många verkar de bli bättre någon gång mellan vecka 12 och 16. För mig blev det dock lite bättre efter vecka 22 först, med första barnet, men illamåendet höll i sig graviditeten ut, med andra barnet blev det aldrig speciellt mycket bättre en speciell vecka, däremot blev det mildare tack vare Lergigan Comp som jag tog fram till förlossningsdagen.

      Är i v 29 och denna vecka är den första sedan v 7 som jag inte behövt äta medicin för att inte kräkas. Mår dock fortfarande illa men som sagt kräkningarna är borta. Peppar peppar

      Det gick inte över förrän jag fick akupunktur! Med första i vecka 38 (visste inte om akupunktur mot gravidillamående innan dess), med andra i vecka 17 och med tredje i vecka 11 (då hade jag en barnmorska som gav akupunktur även i första trimestern).

      Vecka 29 ???

      Någonstans mellan aldrig må illa, till att spy i 9 månader. Ärligt.
      Så olika är det.

    Hon Donya Hosseini som har hängt med Bianca och Rosanna ikväll , vem är hon? Aldrig hört om henne innan.

      En läkarstudent som tar med sig mobilen och fotar inne på operation. Mycket mer än så vet jag inte, men hon verkar ara en stjärna på patientintegritet och basala hygienrutiner.

        Ah det minns jag .. är hon släkt med systrarna Hoss??

        Har läst någonstans att hon är en av de som fuskade på HP

        I Polen har de kanske andra regler?

      Är inte hon släkt med systrarna Hoss?

      Fattar inte, igår var de i ett jättefint hus med en äldre man, vem var han till Donya? ?

        Undrar jag med. Dock skrev bianca att det var donyas lantställe

          Såg samma.. Butler/pappa/sugar daddy… Finns väl en del alternativ ?

        Jag tror att hennes pappa äger flera fastigheter/hotell.

        Mannen från storyn är väl hennes pappa Martin Hosseini?

        Pappan 🙂 hon kommer från en svinrik familj som äger flera fastigheter, bland annat en skitstor våning på strandvägen.

        Hennes pappa.

        Det är hennes pappa. Hon fuskade på HP, åkte fast. Pappan har köpt en utbildning åt henne i Polen nu

          Hahahahah fyfaan vad tragiskt

      Hennes pappa äger hotell bl.a. Våning på Strandvägen.

    Dom två veckorna mellan ägglossning tills att man kan testa måste ju vara de två längsta veckorna någonsin

      Prova sitta häktad.

      Då har du aldrig gått och väntat på mejl från no-reply@ladok.se

        HAHA inte Ladok ?

      Japp! Gjort både insemination och ivf och de där två veckorna innan testdag är de långsammaste någonsin. Har fått över tiden med båda mina barn, de dagarna var ingenting mot ruvardagarna.

    Hemsk känsla. Jag trivs inte som mamma. Är någon som känt så men som det vänt för sen?

    Mitt son är 1,5 år och jag var inprincip inte beredd på att bli så fruktansvärt låst som man är. Kladd, gnäll och utbrott nejnejnej stoppa ej i munnen, finns de en liten sten så hittar han den och antingen ramlar eller stoppar i munnen. Gått ner 10 kg för hinner knappt äta eller har ingen ro barn som hänger i byxbenet sen äter fort och ska springa iväg så man får äta ståendes. Promenader har varit min frizon.

    Vad gör jag för fel? Många verkar tycka de är så mysigt o givande med barn. Kanske hade jag för ”roligt” liv innan trivdes så bra innan jag fick barn. Är väldigt extrovert och känner att jag är så fruktansvärt understimulerad men ändå helt slut. Jag är över 30 och min man också vi har ett jämlikt förhållande och hjälps åt, barnet önskat och vi kämpade flera år med att bli gravida. Det blev inte som jag föreställt mig. Min son är väldigt mammig Ingen napp eller välling tröstar bara min famn, ammade även ”för länge” enligt vissa. Så kanske jag som gjort de såhär jobbigt för mig själv. Ville mest skriva av mig och höra om någon känner igen sig. Får panik när nära o kära säger ”detta är bara början vänta du tills trotsen kommer” då vill jag ju nästan bara ”säga upp mig”
    Jag älskar mitt barn men då hoppas jag inte att jag behöver förtydliga utan är mer rollen som är chockerande jobbig.

      Vad jobbigt att känna så. Kanske släpper det ändå ju mer ”egen” ditt barn blir? kommer inte hänga i byxorna förevigt.. 🙂

        Har den förhoppningen att jag trivs bättre som mamma med ett större mer självständigt barn… Att vänta flera år känns som en lång tid dock.. 🙁 ett exempel försökte njuta i vårsolen idag med en kaffe och lek på gräsmattan, slutade med att min son blev vannsing av att inte få smaka hett kaffe och skulle trösta i famnen då blev jag knockad. Han hade såklart egen dricka med sig men vill ha allt jag stoppar i munnen.

          Alla barn är olika men mitt mellanbarn har först blivit ”lugnt” nu vid 3. Så att njuta av vädret och dricka en kaffe innan nu har definitivt inte gått med honom. Han var med väldigt lugn fram tills han blev 6 månader, sedan blev det fullrulle konstant!

          Jag förstår att det måste kännas hemskt att föräldraskapet inte blev som du tänkt dig, speciellt när ni faktiskt kämpat med att få barn. Så kände jag med första barnet, dock behövde vi inte kämpa (det gav mig dock sjukt dåligt samvete att jag avskydde det och varför fick vi barn när andra måste kämpa) Mådde dåligt. Jag hade förberett mig på vad jag trodde var det värsta, kolik, vaken nätter. Nej jag fick ett barn som skulle amma KONSTANT, vägrade napp eller flaska. Gallskrek i bilen, gallskrek i vagnen. Jag blev så inlåst och har fortfarande ångest över bilturer med bebisar. Jag ångrade mig tills sonen blev typ 11 månader?? Värst var först månaderna. Men jag hade en förlossningsdepression som inte fångades upp men blev bättre med tiden. Så jag förstår känslan kring att inte tycka det är kul eller värt det.

          Jag har nu tre barn där äldsta är 5 år. Jag njuter inte av första året med barn. Det är en transportsträcka för mig. Vill inte vara utan den men det blir roligare sedan. I ditt fall hade jag pratat med min sambo (om du inte redan gör det) och vänt mig till en kurator. Det är okej att du känner som du gör. Det du behöver göra är att hitta saker som ger dig energi. Promenader nämner du, toppen! Får du möjlighet att ha egentid annars? Kan sambon ta barnet så du kan åka och träffa kompisar så du får energi? Har du börjat jobba ännu? jag brukar känna mig mer som mig själv när jag börjar jobba. Träffa kollegor, kunna äta i lugn och ro, kunna tänka en tanke för mig själv. Sedan försök att hitta tillfällen i tillvaron med ditt barn som du sätter pris på. Kan vara små saker men det 30 sekunderna när barnet satt för sig själv och studerade boken i förmiddags. När barnet var kom springandes mot dig för att ge dig en kram. Precis när barnet somnar och det finns inget vackrare att kolla på än sitt sovande barn. Att försöka hitta guldglimtarna i vardagen kan hjälpa hjärnan att uppskatta tillvaron lite mer.

          Vi har det hektiskt nu men vi försöker stanna upp och njuta av stunderna som är harmoni även om merparten just nu är syskonbråk/kaos.

          Jag hoppas det vänder för dig snart och att du kan njuta av föräldraskapet men tror ganska många av oss tycker det blir roligare när de blir äldre.

      Lyssna på Amanda Colldéns podcast föräldrarpodden!!!!

        Ja för har man inte tid att äta finns det säkert tid att sätta sig in i poddar…

          ”Promenader har varit min frizon”= sätt på en podd i lurarna under promenaden. Man kan lyssna på podd när man bajsar tom. Iallafall en otroligt insiktsfull podd som tar upp precis dessa saker ts skriver om. Därför jag tipsade. Men såklart frivilligt om man vill lyssna.

        Tack för tips! Ska lyssna imorgon under promenaden ☀️

          Den podden har hjälpt mig mycket även om den kom ett år ”försent” (hennes barn är ett år yngre än mitt).
          Men har kunnat bearbeta mina känslor i efterhand. Kämpade mycket i föräldraskapet. Gick i terapi via BVC. Hade inga problem med kolik eller dålig sömn, blev bara allmänt less på tillvaron och besviken över att det inte kändes som jag föreställt mig.

      Åh ❤️ du kommer säkert få en drös med ”negativa” kommentarer så ja ville bara skicka ett hjärta.

      Har du känt så sen barnet kom? Eller från vilken ålder? Övervägt att prata med nån professionell?

        Tack❤️ Sen 6-8 månaders ålder cirka när han började röra på sig krävde mer planering kring måltider/sovning osv. Hade de ”lätt” ibörjan med amning som funkade bra och han sov överallt. Nu bara i vagnen

          Okej ❤️ ja alltså jag känner inte som du så jag kan inte skriva helt att jag ”förstår”, men kan ändå förstå känslan på nåt sätt. Har en väldigt krävande 2-åring. Inte att hon är arg/gnällig/klängig men hon är extremt framåt och intensiv. Allt ”funkar” men är oerhört utmattande.

          Exempel: hon äter toppenbra, varierad mat och får i sig det hon behöver i mängd, äter själv med kniv och gaffel, hjälper gärna till att laga osv. Toppen. Men hon äter sin portion på två röda och sen vill hon gå från bordet och leka. Hon säger tack för maten och går och tvättar händerna och är skitgullig, absolut. Men nog kan jag snegla lite avundsjukt på kompisar vars jämnåriga kan sitta i 20-30 min på sin stol och pilla med tre makaroner. För mig blir det att äta supersnabbt och sen jaga efter duracellkaninen.

          Nu är jag gravid och därmed extra trött och otymplig. Det gör att jag stundtals kan få lite panikkänsla typ ”vad fan har jag gjort – kommer jag orka det här?!” Tvivlar på mig själv jättemycket och kan bli orolig och nervös (korta stunder).

          Men jag tror både du och jag kommer greja detta! Tids nog får vi sova ut och dricka kaffe i solen!

      Ja så är det för många att va föräldrar, det är ju väldigt jobbigt. Sen finns det olika jobbiga barn men det överdrivs ofta hur roligt och härligt det är. Förhoppningsvis blir det bättre när barnet är äldre.

      I princip

      Ditt barn är fortfarande jättelitet och det ÄR svintufft de första 1-2-3-4 åren, men det blir bättre. Håll ut. Och se till att finna andningshål. Gör saker för din egen skull. Det blir bättre. ♥️

      Om du upplever att din son är mer krävande än andra barn, så kanske det kan ligga en diagnos bakom? Jag är själv autistisk och var väldigt krävande som barn. Vägrade sitta stilla, vaknade 4-5 varje morgon, åt i princip ingenting, halvt bodde på BVC och blev helt till mig när saker blev fel. Jag fick min diagnos först i tonåren, och min mamma har nog fått kämpa betydligt mer än dom flesta föräldrar. Om det är något så finns hjälp att få, vilket förenklar för både dig och ditt barn.

        Ja han känns dock så himla liten än. Men tack för din input, ska absolut vara uppmärksam på hur de utvecklas ifall de är någon sjukdom bakom de hela. Vad skönt att du fick din diagnosen även om de blev senare i livet. ❤️

          Vill dock flika in att vara lite försiktig med kommentarer/tips som direkt säger ”diagnos!” Allt ska ha en diagnos idag och många är så himla snabba med att så fort något är lite jobbigt ska det utredas. En 1,5-åring som vill klänga på mamma, smaka kaffekoppen och stoppa stenar i munnen är liksom inte på något sätt ett tecken på typ autism eller nåt.

          (Sen kan ditt barn såklart visa sig ha någon diagnos och det är såklart toppen om man är lyhörd och får bra hjälp. Men so far är han liksom jätteliten och i princip allt sånt där beteende är ”normalt”).

            Nej självklart inte. Jag menade mer att om hon märker en tydlig skillnad mellan sitt barn och andra barn, då kan det vara värt att kolla upp. Att kolla upp betyder inte att man får en diagnos, men om så är fallet så finns värdefull hjälp att få.

      Känner igen mig. Du är inte ensam.

      Jag kan också känna att jag kanske inte är ”gjord” för att vara mamma. Hade en extrem tuff bebistid med första barnet, hon tog inte heller napp, hade ett extremt närhetsbehov, skrek i tid och otid, hatade att åka bil, vagn, ammade konstant, sov kasst (och gör fortfarande tyvärr). Allt blev bara tvärtemot hur jag trott att det skulle vara. Jag är lärare och har vanligtvis en hög stresstålighet, får ofta höra av mina kollegor att jag är bra på att bemöta mina elever med tydlighet och lugn, men med mitt eget barn kunde jag inte tänka logiskt utan bröt ihop för minsta lilla motgång. Tyckte helt ärligt att i princip hela första året var skit och ville ha tillbaka mitt gamla liv (hon föddes också under covid så jag var extremt ensam…). Trots denna upplevelse så ville vi ha ett syskon och vi ville helst ”göra bort” det så snart som möjligt, det blev knappt två år mellan barnen. Som tur är så har upplevelsen med andra barnet varit helt annorlunda, han är väl som en vanlig bebis är… Vi fattar först nu hur tufft vi hade det med vårt första barn. Med det sagt så är vår förstfödda 3 år nu och det är först NU, när hon kan kommunicera med oss och klarar av saker själv (som att klä på sig, äta, städa undan osv) och man kan umgås på ett annat sätt, som jag känner att det är kul att vara mamma. Kan även bemöta hennes ”trots” bättre än jag kunde bemöta hennes utbrott när hon var 1.5, så jag tycker inte bara att trots är jobbigt som folk i din omgivning skrämmer upp dig med. Jag är nog ingen bra ”bebis”-mamma, men jag hoppas att det ska bli bättre och bättre med tiden.

        Låter precis som för mig. Skönt med igenkänningsfaktor även om jag inte önskar någon annan att känna såhär. Bra jobbat att ens kunna tänka på en till! Och vad skönt att de gått bättre med nr 2, då vet man ju vad man ger sig in på. Vilken chock de är som första gångs förälder allt vänds verkligen upp och ner. Brukar säga att jag önskar att jag vore pappa…Så jobbigt att vara mamma. Samma här med covid. Mammaledig sen gravid vecka 20. Ville också ge mitt barn ett syskon men känns som att jag går nog under då.

          Ja, när folk frågar om vi fick en tvåbarnschock säger jag bara att vi fick en enbarnschock för så var det verkligen. Men däremot blir det absolut INTE ett tredje barn, och mycket av det har nog att göra med att min identitet ligger i så mycket mer än att vara mamma. Jag älskar mina barn men vill gärna ha tillbaka mig själv och relationen med min partner snart också, vilket jag hoppas blir om typ 1.5 år när lillebror är lite äldre.

          Men jag råder dig att vända dig till BVC om du inte gjort det och be om samtalsstöd, så skönt att få prata av sig.

      Känner igen mig i det du skriver! Har också en 1,5 åring

      1,5 år är en väldigt intensiv ålder. De som pratar om att trots är värre har bara glömt hur det var att ha mindre barn. Vårt barn är 2,5 nu och jag tyckte det lättade betydligt efter 2 års ålder. Hen började kunna leka själv korta stunder och var inte alls lika gnällig för allt. Ett trots utbrott varar ju faktiskt bara i 5-10 minuter och man kan chilla mellan utbrotten. En 1,5 åring måste däremot passad konstant.
      Håll ut bara ?

        Dessa ord gjorde min kväll. Tack.känns ej som så lång tid kvar då. Känns så tröstlöst att känna att de vänder vid 4

      Jag tänker att du kan prata med psykolog via bvc om detta! Tror du kan få så mycket hjälp. Jag var där du är när min son var 9 månader, men fick stöd via samtal och det blev mycket bättre. Är nu mamma till en 8 åring och en 5 åring och känner inte av det som du pratar om längre.

      Finns det inget som roar ditt barn en stund så du kan äta? Sätt på TVn annars så du kan sätta dig ner och äta i alla fall. Hellre skärmtid än en mamma som får ett sammanbrott!

      De flesta föräldrar tycker inte det är härligt att vara förälder hela tiden. Försök släppa den förväntningen på dig själv. Ibland är det tråkigt och jobbigt, ibland fint. Som Malin Wollin skrev i nån krönika så kanske njutet mer kommer när man ser tillbaka på småbarnstiden än när man är mitt uppe i den.

      Om du slutat amma innan ditt barn är 1,5 år har du inte ammat länge ens. De som påstår det och påstår att du ”skönt bort” med närhet vet inte vad de pratar om.

      Min yngsta är 1,5 år och vill bli buren mkt och kan bli arg när jag inte kan eller vill bära runt på henne. Ofta så lugnar hon sig efter en stund och börjar leka med något själv en stund. Hon får kladda med vatten, gnaga på kritor, kasta legobitar eller vad hon vill rätt ofta för att jag ska få en stund i lugn och ro.

      Det är ok att känna ett det är tråkigt och jobbigt. Det är ok att det inte blev som man tänkte. Det kan bli väldigt bra ändå

        Tack för svar! Ska nog släppa lite på regler med skärmen har kört 0 skärmtid vid maten annars tittar han ibland. Men får nog ge upp de för en tid för att kunna få i mig mer mat i lugn och ro. Kan ej äta vid stress och gnäll så är nog jag som är lite känslig kanske.. Jag ammade till 13 månader och fick sjukt mycket kommentarer så kände att jag behövde sluta.

          Vad tråkigt! 13 månader är verkligen ingen lång tid. Blir trött på att det ska anses konstigt eller fel att amma så länge man vill och det funkar.

          Ja, släpp alla principer utom de som har med säkerhet att göra. Finns gott om tid att införa regler om skärmtid osv senare. Ibland får man göra det som funkar just nu för att livet ska kännas rimligt.

          Här skulle jag nog ändå försöka hålla i och tänka mer långsiktigt. Min upplevelse är att barn som börjar med skärm så tidigt får svårare att leka själva sen.

            Behöver absolut inte stämma. Vi börja kolla på babblarna och små filmer kring den åldern och vårt barn har snarare varit före jämnåriga barn med både tal och lek.

      Det där är en skitjobbig ålder, det händer väldigt mycket i barnen och de har det lite kämpigt med sig själva. För oss blev det sjukt mycket bättre efter att vi slutade amma (och man fick tillbaka lite av sin autonomi). Det blir bättre ❤️

      Jag tyckte också att det var apjpbbigt de första åren!! Och fortfarande (barnet 4 år nu) men det är lättare. Älskar dock när jag får egentid och kan känna mig som mig själv före barn. Kan bara säga att det blir lättare med åren, pga barnet blir mer självgående och kan kommunicera. Och du är INTE ensam om dina känslor.

      Men något att fundera på, även om du säger att ni är jämlika – får du det mentala stöd du behöver av din partner för att orka vara en bra förälder?

      Alltså jag kan säga att folk som tycker man ammar för länge tycker jag kan stoppa upp något där bak.

      När barnet blev 2 blev det lättare för mig. Igenkänning alltså ! Just att vara låst , alltid springa efter barnet ( klart mysiga stunder fanns) men väldigt stor skillnad sen där runt 2.

        Jag kan verkligen känna igen mig. Har två tonåringar idag och tycker fortfarande det är jobbigt med bråk och gnäll och slöa ungar.. älskar den också men är inte en av dem som tycker att ”jag är inget om jag inte är mamma”

      Jag är i exakt samma situation som dig, och då har jag dessutom två barn. Jag har varit inlåst sen min första föddes. Hinner knappt kissa under dagen. Jag kände att det blev lättare när min äldsta fyllde 2,5 och jag fick mitt andra. Då släppte all mammighet och flaska och barnet trivdes plötsligt med allt och alla. Från ingenstans gick det bra med både bil och vagn som annars aldrig funkade. Du är inte ensam i att ha det tufft och du gör inget fel! Det bara är så här och man får glädjas åt de små stunderna som är bra. Det blir lättare med tiden.

      Hmm håller med dom andra omnatt det är krävande de första två åren. Efter tvp tyckte jag att det lättade rejält.
      Om du tänker tillbaka, varför ville du ha barn? Vad såg du fram emot? Hade du någon målbild?

      Vet du, du låter utmattad och som att du behöver mer avlastning.
      Jag kunde känna liknande känslor, varvat med många dagar av ”vad härligt det är”. Varit mammaledig från coronapandemins början till nu med två barn. I perioder har det varit ensamt, isolerande och bara fett jävla tråkigt att vara hemma med barnen. Kladd och torka, byta 150 blöjor om dagen, laga mat, diska städa.
      Du behöver göra saker helt ensam utan barn som kräver din uppmärksamhet.
      Att du känner såhär har inget med kärleken för ditt barn att göra. Tror bara du behöver tid för återhämtning. Kram

      Du är nog inte ensam❤️ Jag tyckte de två första åren var riktigt jobbig med mina men har tyckt om tvååring är ljuvligt. Då händer det mycket och de blir mer självständiga. Jag hade önskat att någon sa att de två första åren är jobbigast, jag hade bara siktet inställt på första året. Så det blir lättare. Och ett annat tips, försök se på allt som faser, både med barnet och dig själv. Inget varar för alltid (varken de jobbiga eller fina perioderna) och detta är en fas för dig också. Det kommer gå upp och ner hur mycket man trivs som förälder. Det är ok! Försök bara att inte fastnar en definition som bara är en fas, för din egen skull. Lycka till!❤️

      Hej Sandra Beijer!

      Måste säga att personligen tycker jag året mellan 1 och 2 år är mycket jobbigare än första bebisåret (inte poppis att säga till nya föräldrar). 1.5 åringar kan massor med kroppen men har noll konsekvenstänk, mutor och/eller hot fungerar knappt, sover inte supermycket på dagen, kan ej sysselsätta sig själva. Ja helt enkelt urjobbiga!!!

      Och jag tror du behöver avlastning på riktigt av din snubbe. Kör stenhårt varannan nattning/natt/sovmorgon. Ansvar för varannan måltid när båda är hemma osv. Prioritera mat, sömn och ROLIGA aktiviteter för dig själv.

        Och sen kommer 4-årstrotsen ?…

      Det är faktiskt en väldigt stor omställning att bli förälder. Har man dessutom väntat länge, hinner man bygga upp en massa tankar som kanske inte stämmer jättebra med verkligheten. Och som förstagångsförälder över trettio (som jag också var) har man ju byggt upp ett helt eget liv, som förhoppningsvis flyter bra på. Det är inte bara att hoppa automatiskt in i föräldrarollen och allt är inte jättekul, precis som med allt annat. Men stöd från andra som känner som du och som du kan prata öppet med, familj eller nära vänner som kan vara barnvakt lite då och då, så ni kan gå ut och få vara ett par också, det gör stor skillnad. Och du, det blir lättare!

      Jag tror att ditt barn känner på sig att du inte vill vara med honom och försöker tanka närhet. Sluta vara så egoistisk och börja njuta av din vardag med sin familj! Små barn vill vara nära sin familj precis som du säkert vill krama och mysa med din man ibland? Fy blev illa till mods av din kommentar, som om amning länge (alltså max 18mnd pga hans ålder?) skulle gjort honom mer mammig? Stackars barn.

        Precis barn känner av sina föräldrar väldigt bra och agerar där efter. Barnet känner att mamman inte tycker det är kul att vara med barnet. Mår ni inte bra i era föräldraskap sök hjälp snarast om inte så för barnets/barnens skull, som förälder är du fan i mig skyldig att söka hjälp om du mår dåligt mentalt för annars får ditt barn betala priset. Det är överhuvudtaget ingen hjälp att läsa/höra att andra har det likadant för att ta det som en ursäkt för att inte söka hjälp. Som förälder har du ett ansvar för ditt eget mående se till att ta det ansvaret på allvar.

        Jag ger mitt barn all min kärlek och närhet jag kan. Vet att jag ger mitt barn de hn behöver men är jobbiga känslorna inombords. Han har inte behövt gå en enda dag på dagis ännu och vi samsover än.. Så tror inte han märker av mina känslor. Klart jag njuter av min son också. Ville bara lufta mina känslor. .

          Måste verkligen be dig här att inte ta åt dig av ”mammans” kommentar. Hon projicerar sina känslor av ”dålig mamma” på dig. Hon har säkert känt sig som en dålig mamma i samband med liknande känslor men inte vågat ta upp det med någon.
          Tycker det är jättebra att du luftar dina känslor och dina känslor ÄR verkligen okej! Det kan verkligen vara jobbigt att vara mamma och man får säga det. Om du upplever däremot att det är så pass jobbigt att du inte orkar tillgodose ditt barns behov, då bör du söka hjälp.
          Det framkommer inte om du har hjälp eller avlastning. Men jag tror att du behöver det.
          Mitt äldsta barn är 3 år och känner att han är väldigt enkel att ha att göra med. Yngsta är 1 men är en väldigt ”enkel” bebis. Min äldsta var otroligt krävande som bebis så kan känna igen mig i dina känslor. Det blir bättre, och du är en bra mamma ❤️

      1,5 är en svinjobbig ålder. Jag märkte att jag började njuta mer när vi passerat 2,5 umgefär. Nu är hon över 4 år och vi har så kul tillsammans (såklart fortfarande ett barn med trots och sånt ibland) men det är sååå skönt med att hon är så självständig. Jag kan tex laga mat och hon leker snällt i rummet bredvid.

      Jag tänker tyvärr att det handlar om förväntningar (jag hade också ett väldigt roligt och innehållsrikt liv innan jag fick barn, men var inställd på att livet skulle ”ta slut” när jag blev förälder och blev därmed positivt överraskad. Med andra barnet var jag inställd på att det skulle gå så pass smidigt som det ändå gjorde med första, vilket det inte alls gjorde, och det var hemskt!) och att du skulle bli hjälpt av att prata med någon professionell, t.ex kurator på BVC eller annat stöd som kommunen/staden erbjuder?
      Vad gäller amning visar studier att ju längre man ammar, desto tryggare barn, så du har absolut inte förstört för dig själv eller ditt barn pga ammat ”länge” (”” pga det verkar inte som att du ammar längre, så så fantastiskt länge var det kanske inte).
      Kan det hjälpa att försöka byta perspektiv? Kolla t.ex. in facebookgrupperna Nära föräldraskap eller Amningshjälpens slutna grupp. Petra Krantz Lindgren, Bo Helsjskov och Jesper Juul är också bra (kolla insta, sök på deras namn på spotify, läs deras böcker). Sen har jag själv ett mantra där man byter ut ”måste” till ”får” (”have to” blir ”get to”, det funkar lite bättre på engelska), som hjälper ibland när det är extra jobbigt att vara förälder. ”Jag måste leka med/läsa för/insert vadsomhelst mitt barn” blir ”Jag _får_ leka med/läsa för/insert vadsomhelst mitt barn”.
      Och – alla åldrar är inte ens favoritålder! Det finns hopp, visualisera vad ni kan göra när barnet är äldre (och du träffar mer folk tack vare förskola, barnets skolgång och fritidsaktiviteter). Men se till att prata med någon professionell för att utesluta förlossningsdepression (den kan vara subtil).

      Känner igen mig! Längtade så efter barn men tyckte det var så jobbigt med att bli ”så låst” eller vad man ska kalla det. För mig blev det lättare efter 2 år. Vid 2,5 tyckte jag det kändes fantastiskt. Att kunna kommunicera m barnet och att faktiskt kunna gå till ett annat rum en stund. Att få laga mat i köket medan barnet lekte lite i vardagsrummet. Nu vid 3 är det än bättre! Så den grejen löser sig m tiden! Sen kommer så klart andra grejor och trots. Men för mig var det där asjobbigt!

      Jag kände som du! Fast jag förstod det inte riktigt förrän det vände.

      Fick två barn med elva månader mellan, båda startade livet med sjukhusvistelse 1,5månad i var. Stora barnet oerhört enkel bebis, nöjd med det mesta och människokär. Lilla barnet var argast i denna värld, det var jag eller pappan som dög, ingen annan fick ens titta på honom.

      När lilla barnet var 3,5år, jag minns det så väl, vi hade haft en fantastisk sommar, han hade vänt från att vara argast i hela världen till att vara så glad så ingen annans glädje var lika glad som hans, och för första gången trillade ”mamma-poletten” ner – Herregud, jag är verkligen mamma nu, och det är livet! ?

      Idag är de 5,5 och 6,5, världens mest harmoniska och glada ungar, bästa vänner med varandra, 90% lek 10% tjafs, och jag äääälskar verkligen livet med oss som familj ?

      Såhär med ”facit” så hade jag antagligen förlossningsdepression, får fortfarande ångest av att tänka på spädbarnstiden, det gick inte fort, jag njöt inte, det var verkligen inte för mig. Utan pappan hade jag med största sannolikhet kraschat totalt, han gjorde allt han kunde för att avlasta och stötta, han var heeeelt fantastisk med bebisarna från första minut, han jobbade och kastade sig hem från jobbet för att ”ta över”, och han tog nog mer föräldraledighet än mig.

      Och förresten!
      Varje utvecklingssteg barnen gjorde var fantastiskt, ALLT blev lättare när de kunde krypa/gå/stå/prata, för deras frustration släppte lite mer för varje steg. ”Trotsålder” har jag aldrig upplevt med någon av dem, däremot utvecklingsfaser på ca 1 månad åt gången, när de precis är påväg att lära sig något nytt och det sedan släpper.

        Utan att prata specifikt om din situation utan rent allmänt. Jag har inga barn men arbetar i förskola och är därmed van vid att vara med och ”hantera” väldigt många barn. Ofta får jag uppfattningen att föräldrar (menar ej på arbetsplatsen utan det jag utläser i exempelvis sådana här forum) har en självklar uppfattning om att denne anser sig ha ”lika stor plats” som barnet. Idag är det mycket fokus på att ”jag som förälder” behöver det här för att må bra, och ibland från att barnet bara är några veckor! Jag förstår att det är en stor förändring att få barn men jag kan bli så förvånad över självcentreringen i det hela. ”Jag blev mamma för två veckor sedan, vem är jag nu?”. Jag fattar att man kan känna sig vilsen och så vidare men det är som att man hela tiden kämpar för att just ha en lika stor plats som barnet. När jag läser föräldrabloggar så beskrivs vardagen ofta som ”X var sjuk så vi behövde vabba och kämpade här hemma med att försöka underhålla X” eller ”vi gick till parken för X var så rastlös”. Ett litet barn som går från aktivitet till aktivitet (fullt normalt med små barn) beskrivs alltså som rastlös. Varför? Är det den vuxna som är så van vid att fokus ska ligga på denne att hen inte kan ge det fokuset till sitt barn? Man får liksom hänga efter ett litet barn, det är så det ska vara. Är det verkligen så kämpigt att vara hemma med ett febrigt litet barn (ofta under 3 år) eller är det en bild man vill ge av att det skulle vara så himla jobbigt? Jag får väl förtydliga (annars lär jag väl få kommentarer om det) att det inte handlar om att man som förälder inte får tycka att livet med barn är jobbigt, men jag blir så förvånad över att det är så mycket fokus på den vuxnes tillvaro, på så många olika sätt. På ett osunt sätt alltså. Självklart behöver föräldrar också många gånger stöttning i sitt föräldraskap, jag säger ingenting om det. Men det är som att det i mångt och mycket gått från det självklara fokuset på ett litet barn till en förälder som prompt ska hävda sig och sina vuxenbehov.

          Jag tror inte man kan sätta sig in i det helt först man har fått barn själv.
          Det är också en sjuk press att vara förälder (bara människa) idag. Som mamma ska jag kunna jobba heltid och göra bra ifrån mig på jobbet, se till så mitt barn får gå humana tider på förskola, laga nyttig mat, hitta på aktiviteter med mitt barn, tvätta, städa, hinna träna så jag ska ha ork att göra alla dessa saker ovan. Det ÄR intensivt och ibland klappar man ihop. Och jo VAB blir jobbigt efter 5 dagar när barnet är för sjukt för någon aktivitet, men tillräckligt pigg att behöva underhållas.
          Jag tycker inte man kan jämföra att ha egna barn mot att arbeta med förskola där man kan gå hem efter ett par timmar. Förälder är man 24/7.

          Varför får man inte som förälder se till sina egna behov tycker du? Jag viger mitt liv och vardag åt mitt barn och gör det med glädje såklart. Men är det hemskt att man däremellan behöver få andrum och ge en sjölv vad man som individ behlver ibland?

            Jag säger inte att man inte får se till sina egna behov ibland. Läs inte in sådant jag inte skrivit. Det jag säger är att jag ser en förändring i att tidigare ha sett barnets behov först och främst (med det mesta som det innebär) till att i många situationer just hävda sina föräldrabehov mer eller mindre konstant. Jag är inte förälder nej och jag utgår heller inte från det men jag har väldigt svårt att förstå hur jobbigt det enligt många är att vabba en eller två dagar. Jag skrev inte ens fem dagar, jag pratar om 1-2 dygn och jag pratar särskilt om väldigt små barn. Gå hem efter ett par timmar? Såvitt jag vet arbetar jag heltid och i förskolan är det som bekant stora barngrupper. Och vadå SKA jobba heltid? Vem är det som säger det? Samhället, du eller dina bekantskaper? De flesta människor kan gå ner i tid, bara de kan finna sig att under en tid ha en tunnare plånbok eller att kanske inte kunna åka på den där utomlandsresan. Sådant som var helt normalt att anpassa sig efter är inte det idag, utan man ska prompt göra som alla andra. Föräldrar idag hävdar ofta att de får höra mycket negativt om barnen exempelvis gå heltid i förskola, men de föräldrar som faktiskt går ner i arbetstid får höra lika mycket de också, för att de bryter heltidsnormen. Alternativt de som väljer att behålla barnen hemma längre än vanligt, de åker också på däng av heltidsföräldrarna. Eller så hävdar föräldrarna också i denna fråga att ”vadå, jag som vuxen då? Jag kanske tycker om att jobba, jag är inte enbart förälder!” utan att ta in beräkningen att de som vuxna inte längre har första prioritet.

              Jag kanske är trög, men jag förstår inte riktigt poängen du försöker få fram. Att föräldrar vill sätta sig själva främst nu för tiden? Tycker mer min generation är väldigt måna/pålästa om barns psyke och hälsa till skillnad från 80, 90 talet. När min pappa växte upp skulle barn helst inte synas eller höras. Sen kommer det alltid finnas egoistiska personer som inte ska ha barn överlag.
              Och nej alla kan inte gå ner i arbetstid. Jag tex är ensamstående med en inkomst att förlita mig på och har inte råd att jobba deltid.

                Du skrev: ”Som mamma ska jag kunna jobba heltid” vilket lät som du delvis gjorde det för att det är en norm. Inte för att du är ensamstående. Jag kan hålla med dig lite om att många idag är pålästa om mycket, av samma anledning blir jag därför förvånad över att se (för att ta ett exempel) hur få som väljer att gå ner i arbetstid (de som kan!) och jag är väldigt säker på att två föräldrar (de flesta) med två inkomster kan det, om de nu kan tänka sig att ”förlora” lite på det. Allt börjar ju med föräldrarna och av den anledningen blir jag förvånad över hur många är pålästa om mat, genus, gifter och så vidare men att tillbringa tid med barnen är mindre intressant.

      1,5åringar är as. Dom är otacksamma små as, helt enkelt. Jag fattar helt hur du känner och just den åldern var den vidrigaste, allt dom gjorde var att snubbla omkring och bli vansinniga. ?

      Nu däremot, vid 3. Faaaaantastiska, vilka jävla personer!

      Det kommer inte dröja 1,5 år till Innan du känner så, skulle säga att barnet nog peakar i jobbighet nu sen kommer du snart sakta men säkert se en personlighet där inne. Som man säger att dagarna blir en minut ljusare per dag (nått sånt?) Efter nyår så kommer barnet bli en nyans roligare per vecka från och med nu. Lovar! ?

      Förövrigt så får man vara så jävla trött på att vara förälder och ändå älska ihjäl dom, det är okej. Du gör det bra!

    Är det nån här som håller på med nagelfolie?
    Jag har testat men får det inte att funka och bli så snyggt som på bilderna.
    Mitt problem är att få loss den överflödiga folien så att säga, efter man limmat fast den. På de videor jag sett hoppar de över den delen eller så är det bara att trycka folien över nageln så bryts överflödet av men så blir det inte för mig. Har testat att klippa men det är segt och slutresultatet ser ut som jag limmat fast lite plast på nageln.
    Upplever att det finns väldigt få guider eller videor, har ni nån bra länk?

    Ånej, inget påskgodis hemma. Dålig planering!

      Jag har både påskbakelser och chokladägg. Smaskens ??

    Jag var på stora Coop häromdagen och såg att de har tagit bort kölapparna vid delikatessdisken. Istället scannar man en qr-kod och så har man sitt könummer. Och jag skojar inte om det var mer än varannan person där som surade och muttrade över denna förändring. En del var rejält otrevliga mot personalen också. Vad är det som gör folk då irriterade och rädda för förändring och modernisering? Är väl jättebra att ta bort dessa papperslappar som folk bara kastar ifrån sig sen och som är ett himla slöseri ur miljösynpunkt. Fascinerad av att förändring är så känsligt.

      Kanske för att inte alla har en modern mobil? Framför allt inte en del äldre personer.

        Jag har smart telefon men fullkomligt hatar att man ska ha telefonen till att göra precis allt. Det är en app till varenda grej man gör nu. Jag blir som en obstinat gubbe när telefonen ska fram så fort man ska in på en affär ?

          Jag håller med. Gillar inte heller den utvecklingen.

          Och då är det bättre att butikerna skiter i att göra miljövänliga förändringar? För att du blir en obstinat gubbe. Låter logiskt.

            Jag har inte sagt att det är logiskt? men ja, de kan ju börja med att inte sila myggen om de nu vill göra en insats för miljön ?

              Fast elektronik är ju inte miljövänligt.
              Vad som skadar mest i långa loppen är kanske svårt att helt avgöra, men batterier är väldigt skadliga för miljön.

            Vill de göra miljövänlig förändring? Sluta skicka ut all den där pappersreklamen och ha den på app/mail (vilket borde vara standard för alla butiker så får de som vill ha i brevlåda anmäla det specifikt) så kan nog lapparna i butik vara kvar en stund till.

              Finns säkert massa andra saker de kan göra också. Men jag fattar fortfarande inte hur det kan vara så provocerande det de faktiskt gör.

                Fast hur vet du att det är mer miljövänligt i det långa loppet att inte använda papperslappar utan vi ska använda mer internet och el istället?

                  ”Använda mer internet” ?☠️

                    Internet är stora servrar som behöver mycket el. Trodde du att internet bara låg i tomma luften?

            Vad miljövänligt att alla ska tvingas köpa en smartphone ?

      Jag är 30, hade inte vetat vad jag skulle göra ?

        Det stod klart och tydligt att man bara öppnar den vanliga kameran och håller mot koden. Tror nog du hade löst det.

          Tack för förtydligandet. Framgick inte av första inlägget ?

            Att scanna en qr-kod kan jag nog tycka är teknisk allmänbildning om man är runt 30 och därmed uppväxt med datorer och teknik ? /33-åring

              Alla är inte runt 30 ?

              Och oavsett, alla har inte scannat på det sättet. Det är ju ett ganska nytt fenomen

              Och då är det bara 30 åringar som ska kunna handla?

      Jag har aldrig med mig mobilen in på affären ?

        Det var ju ändå lite udda. Om något händer?

      Jag vill faktiskt inte behöva vara så beroende av min mobil! Jag vill kunna lämna den hemma när jag ska göra ärenden.

      En sån sak gör helt klart att jag slutar gå till en sån butik. Det finns andra sätt att slippa engångs kölappar!

      Är så otroligt trött på alla appar man förväntas vilja ladda ner med för att hämta paket och beställa mat mm. Vi behöver inte fler tillfällen att plocka upp våra telefoner, snarare tvärtom!

        Så barnsligt. ”Nej nu ändrade ni på nåt, då är jag inte med längre”.

          Men om man inte har mobilen med sig, eller har en mobil utan kamera (ja, de finns!) så kan man inte handla.

      Men varför ska man bli tvingad att ha med sig mobilen överallt? Jag har varit en del på sjukhus och där har de tagit bort möjligheten att betala parkering med mynt. Alltså jag skojar inte att varannan person är 75+ och har svårare att hålla på att registrera sitt kort eller ladda ner en jävla app. Jag får ont i hjärtat att de ska hålla på och behöva krångla med sånt. Varför kan man inte ha både och?

        Och varför kan man bara inte acceptera att samhället och tekniken går framåt och förändras?

          Att inte hänga med för man inte förstår handlar inte om att inte acceptera, utan det handlar om att inlärning kan bli svårare med åldern. Fattar inte varför det är en faktor vi ska strunta i medan det daltas med en massa annat.

            Och inte bara på grund av ålder utan även olika funktionsvariationer gör det svårt för många att hänga med i den underbara utveckligen.

              Dessutom kan man argumentera för att tekniska utrustningar är mer sårbara för att inte fungera som de ska jämfört med kontanthantering.

          Varför kan man inte acceptera att vi fortfarande har en generation där inte alla känner sig hemma med teknik och appar?

          Jag jobbar som IT-konsult (utvecklare) och att t ex en enkel automat som byts ut mot en krångligare app som gör det svårt för en stor del av besökarna att betala är inte att samhället går framåt, det är att ett företag lyckats sålt in ”en effektiv teknisk lösning” till politiker/företagsledare som inte har kompetensen att bedöma om det är en bra idé eller inte. Är positivt inställd till att tekniken går framåt (svårt att jobba med det annars) men all förändring är inte framsteg. Ibland är analogt helt enkelt än bättre lösning än digitalt.

            ☝️ detta!!!

            Precis detta! Allt som förändras och går ”framåt” är inte till det bättre. Bara för att något är nytt betyder det inte bättre, det kan absolut göra det men det är ingen garanti.

            Fantastiskt att det finns IT-konsulter som du! Hoppas du får mycket jobb! ?

              Tack, och det finns gott om jobb 🙂 Men jag har ingen unik inställning, de flesta av oss som jobbar på ”golvet” med att utveckla/implementera har en rätt nykter och realistisk syn på digitalisering, vi ser både för och nackdelarna i vårat jobb men besluten om vad det ska satsas på, vilka projekt som ska genomföras osv tas ungefär fyra trappsteg högre upp.

          Är du så egoistisk så du inte kan tänka på att det finn otroligt många äldre som faktiskt inte klarar sånt?

            Till 21.23

      Haha jag avskyr att aaaaaaallt ska vara digitalt. Kan vi ha något analogt och fysiskt som vi kan lita på när hela jävla internet lägger av?

      Det här tycker jag är spännande. Jag tänker att vi är ett flockdjur och alla olika sätt, att hantera tex. förändringar, är något ursprungligt.
      Skulle alla tycka att förändringar är det bästa som finns, är det väl en stor risk att hela flocken leds in i något dåligt, galet eller riskfyllt.
      Tycker alla att förändringar är olustigt, så skulle vi fortfarande vara grottmänniskor.
      Väldigt förenklat då.

      Jag slänger mig gärna in i nya saker, läser kanske halva instruktionen och provar mig fram… självklart retar det gallfeber på dem som vill läsa, fundera och planera innan de startar? Jag tycker de är långsamma och omständiga…
      Oj, nu spårade jag kanske ut lite.

      Hahaha!! Ja gnällspikskommentarerna här bekräftar ju verkligen att folk så lätt blir ängsliga och stingsliga vid förändringar. Slår vad om också att de allra flesta inte alls tycker att det är krångligt rent tekniskt eller inte äger en smartphone. Men måste klaga för grejens skull. Att man måste använda en app när man beställer mat och scanna en kod vid delikatessdisken är inte bovarna bakom att folk sitter och scrollar på sina telefoner dagarna i ända.

        Haha verkligen! Ni låter som min 60-årige pappa. Han har inga som helst problem med tekniken men ääääälskar att sura över hur mycket bättre det var förr och rasa över hur butiker typ inte tar emot kontanter längre.

          Jag bejakar gubben i mig ✊

          Finns ju en del som stretar emot allt men samtidigt är det ju nästan lika okunnigt att vara positiv till all digitalisering? För det finns så många dumma projekt som varken är kostnadseffektiva eller användarvänliga som genomförts bara för att någon chef eller politiker fått för sig att det är modernt eller att de blivit sålda guld och gröna skogar av någon säljare i kavaj som slängt ur sig buzzwords som ”blockchain” ”AI” osv. Och så slängs det miljoner i sjön när kunden i själva verket bara vill ha en lapp och ställa sig i kön.

      Tror inte att några papperslappar på Coop får jorden att gå under. Men som svar på din fråga, det handlar inte om att vara rädd för förändringar. Det finns många som varken kan, vill eller har möjlighet att ta del av ”modersinering”. Tänk lite utanför din egen bubbla. Kan handla om att man inte har en smartphone, är synsvag eller har reumatiska fingrar. Vem vet? Någon tidsbesparing handlar det ju inte heller om. Finns massa positivt med digitalisering, men det kan vara väldigt exkluderande för många som av olika anledningar inte har möjlighet att ta del av den. Därav frustrationen.

      För att det är integritetskränkande att scanna en QR-kod? Du både ger bort information, och riskerar att få in skadlig kod i din telefon.

        Åh herregud vilken tramskommentar! ?

      All förändring är inte bra. Förvånas över att du inte ser varför detta skulle kunna försvåra för vissa?

        Gnällkommentarerna i affären samt somnade verkar på gnäller här så kommer det inte från Agda och Gösta 82 som inte har smartphones. Utan det är folk som utan problem kan scanna en kod i 10 sekunder (samtliga i affären stod med telefon i handen) Men man måste gnälla och problematisera direkt när förändring sker. Istället för att testa, se hur det funkar och inse att det kanske inte var en så dum idé. Men instinkten hos många är tyvärr den här trista: varför ska saker ändras, det var mycket bättre med det gamla.

          Men en förändring är ju bara bra om folk gillar den.

          Kanske tänker dom på föräldrar bl.a. som inte kommer att kunna handla så?

      Läste på sveriges radio idag att vissa butiker på landsbygden är nu obemannade och att det krävs bankid för att komma in i butiken.

      https://sverigesradio.se/artikel/jattarna-hakar-pa-trenden-fler-obemannade-livsmedelsbutiker-vantas

        Japp så var det i fjällen där vi var på sportlovet. Gick hur bra som helst.

    Vad har ni för åsikter om Paows senaste operation?
    Att operera så att man får en Barbie f***a

      Alltså förlåt men vad innebär det egentligen? Helt slät?

      Vem är hennes kille? Dom är på Bali nu. Han verkar ha mycket pengar?

        Avdankad reality tv-stjärna från Norge (typ norsk Paow som man). Får så dåliga vibbar av honom. Uppenbart att han använde barbiedrogen med. :/

      Barbie är ju f***-lös så hon har väl täppt igen skrevet helt enkelt.

        Barbie har ingen f***a överhuvudtaget och behöver ingen heller för hennes kille Ken har ju ingen K*k, vilket alla vet som ägt en Kendocka ???

      Hon berättade detaljerat om operationen i Efter fem häromdagen. Finns klipp på TV4 play. Lät helt sjukt.

    Är det någon som är forskare eller forskarassistent?

    Jag har pluggat och har arbetslivserfarenhet inom mitt område men vet inte hur jag kan använda det för att börja forska och vad jag behöver komplettera med.

      Jag forskar. Jag är på ett universitet och som forskare (anställningen alltså) så behöver du inte vara doktor men det är ett informellt krav skulle jag säga. Även om du ska söka forskningspengar så kräver många finansiärer att huvudsökande ska ha doktorsexamen. Hur det är på företag, andra institut osv kan jag inte svara på. Vill du vara på högskola eller universitet så är det bra att vara doktor då det ger andra möjligheter att examinera studenter osv, något som arbetsgivaren ofta ser som positivt.

      Forskarassistent kan jag tyvärr inte heller svara på då jag inte kommer på en enda på min avdelning som är det.

      Vet inte om det var något vettigt svar. Var det något speciellt du ville veta? Jag kan mest svara för akademin.

        Men ett tips jag kommer på är att leta efter jobbannonser inom området/arbetsplatser du är intresserad av och se vad för krav de har.

        Och för att förtydliga mig så menar jag att doktor inte är ett formellt krav för att bli anställd som ”forskare” men de flesta som forskar är inte anställda som ”forskare” utan som exempelvis lektor eller professor (inom akademin då) och då är doktorsexamen ett krav. Jag är nog för trött för att göra mig förstådd ?

        Tack för svar! Helt klart hjälpsamt 🙂

        Jag har sett en annons där de ”bara” kräver kandidat + erfarenhet av att skriva vetenskapliga texter för en assistent roll. Det låter som en väg in och så kanske plugga till doktor samtidigt?

          Ja visst. Däremot så är det inte ”bara” att läsa till doktor. Det ska finnas ett lämpligt projekt med finansiering. Vill universitetet ha kvar dig så brukar det lösa sig men man söker det som en tjänst kan man säga, det är inte riktigt som att söka en utbildning. Men vill du forska så är det en jättebra väg. Jag tyckte att det var tufft att doktorera men samtidigt väldigt väldigt lärorikt och roligt.

          Man pluggar inte till doktor samtidigt som man jobbar. Man kan komma överens med chefen att doktorera på att exempelvis 50% och ha en annan tjänst på den övriga tiden. Doktorand är en tjänst och inte en kvällskurs liksom. Och det kräver långt mer än att plugga grundutbildning. Bara så att du är beredd på det ?

      Efter studier på grundnivå (kandidat) så behöver du läsa minst ett års studier motsvarande heltid på avancerad nivå för att vara behörig till vidare forskning, alternativt om du läst ett längre program så som civilingenjör, apotekare eller läkare. Efter dte kan du söka forskarutbildning, alltså doktorera.

      Doktorera efter din master.

    1,5 år är en väldigt intensiv ålder. De som pratar om att trots är värre har bara glömt hur det var att ha mindre barn. Vårt barn är 2,5 nu och jag tyckte det lättade betydligt efter 2 års ålder. Hen började kunna leka själv korta stunder och var inte alls lika gnällig för allt. Ett trots utbrott varar ju faktiskt bara i 5-10 minuter och man kan chilla mellan utbrotten. En 1,5 åring måste däremot passad konstant.
    Håll ut bara 🙂

      Var svar till Anonym ovan men blev något fel

    Tips på semesterresor inom Norden i juli?

      Uttakleiv i Norge.
      Mariehamn på Åland
      Danmark helst Jylland.

      Åland, resa runt hela ön, inte så stort så tex hotell i Mariehamn och dagsutflykt eller några nätter på olika hotell
      Finlands syd-kust, Åbo-Borgå , krävs bil att åka runt men finns massa fina ställen!
      Norge, Bergen till exempel
      Danmark ?

      Gotland! Visningsö med omnejd. Höga Kusten.

        Västkusten, Smögen, Marstrand, fjällbacka, Hunnebostrand, Lysekil

        Skåne-Österlen

        Åre

        Sälen

        Gotland

        Öland

        Båstad med omnejd

    Önskar man kunde spärra gubbar från att svara, men måste fråga för det är för privat för att ta upp med vänner…

    Vi har det tråkigaste 6-liv man kan föreställa sig… min partner verkar inte intresserad av det heller, men snälla hjälp.. jag kan inte leva såhär…

    Era bästa tips för ett roligare 6-liv?

    NEJ inte kommunikation osv, utan konkreta tips. Snäääälla.

    Mvh en som inte haft bra 6 på fleeeera år ?

      Spendera mer tid ifrån varandra! Gå ut med dina vänner, säg åt honom att göra samma sak. 🙂

      Mitt bästa tips är tyvärr kommunikation. För att du ska få ett bra sexliv så måste du veta vad DU tycker är ett bra sexliv. Mina tips kanske inte ger dig något om vi gillar olika saker. Sen måste du tyvärr kommunicera det till din partner. För hen läser inte tankar. Tråkigt tips jag vet.

        Pratar med min partner – om hur jag vill ha det.. i stunden och inte i stunden.. men det gååår inte. Och kanske om jag kommer med äventyrligare idéer så kan det funka… fast egentligen tror jag inte det heller…
        Haha vill till Gwyneth Paltrows Goop Lab och få testa allt de gör!

          Om din partner inte är intresserad så gör du slut och hittar en annan.

      Vibrator i kombination med sexet. Men det kanske bara funkar för en sån som mig som är helt frälst på sinnessjuka orgasmer!

      Men om din partner inte är intresserad så ger väl inte konkreta tips så mycket? Det enda som eventuellt kommer lösa det är väl kommunikation? Om du inte ville ha tips på typ bästa dildon åt dig själv.

      Prata öppet och testa er fram! Kanske kan det vara så att din partner behöver hitta något nytt hen gillar, eller att hen har saker hen vill testa men inte vågat ta upp? Att testa sig fram med nya saker tex leksaker brukar ofta leda till att man hittar något man verkligen gillar. Jag tyckte min och min partners sexliv var sådär kul tills vi hittade något jag verkligen går igång på. Sen tror jag det hjälper att ha mycket fysisk närhet även utanför sängen, vilket även kan bjuda in till mer spontant sex. Det kan ju vara svårt att ligga spontant om man inte alls rör vid varandra i vardagen.

      Massageolja! Brukar ni ha det? Köööp. Vi har oftast bebisolja från änglamark eller apoteket eller så. Jag masserar honom på ryggen i sängen, sen byter vi och han ger mig rumpmassage som övergår till petting och som ibland avslutas där med orgasm, hans fingrar, jag på mage och ibland går vidare till penetration/olika ställningar osv. Testa!
      Andra tips:
      Duscha tillsammans, oralsex i duschen eller bädden efteråt
      Musik på, ibland tvn på
      Ha lite kläder på dig när ni har sex, alltså att man inte är helt naken. Blir sexig lite annorlunda känsla tycker jag, typ jag vill ha dig NU.
      Ha i soffan, han sitter och du på honom.
      Lite spanking, han slår lätt på stjärten
      Ett finger i munnen samtidigt
      Lycka till, skriv igen!

      Det är mycket svårt att ändra på vuxna människor.

      Båda måste vilja ändra lika mycket isåfall.

      Antingen nöjer du dig och köper en satisfyer el dylikt, eller lämnar du.

      Men gör ett sista försök att få till en förändring!

    En fortsättning på mögel på kläder. Jag har lagt de vita kläderna i klorin, sen tvättat de i maskin med bikarbonat och ättika. Det är liiiitw fläckar kvar om man verkligen tittar noga på ett av plaggen. Om de nu förvaras torrt från och med nu, då borde möglet inte kunna sprida sig vidare va eftersom det är både behandlat med ättika och ligger torrt?

      Usch, jag hade slängt allt med mögel på ?

      Möglet är nog väldigt dött just nu om du har tvättat plaggen. Det du har kvar är färgen från det. Prova att blötlägga i ättika igen och låt det ligga läääänge och tvätta sedan igen i så varmt vatten du vågar. Alternativt tvätta i klorin eller blekmedel så försvinner fläckarna helt.

      Köp galltvål. Får bort lukt och fläckar.

      Möglet lär vara stendött. För att få bort fläckarna helt kan du badda på lite klorin och låta det verka ett tag, skölj sedan av det.

        Det har legat en timma i klorin sen tvättat. 95% har försvunnit men finns lite svaga fläckar kvar

      Jag skulle lägga ut kläderna i solen några timmar. Bleker bort alla fläckar. Fick tipset av en släkting och kunde sluta använda starka blekmedel på barnens ljusa kläder.

    Jag har en kompis som har gått väldigt mycket upp i vikt de senaste åren. Talar alltså om BMI över 35. Hon är 29 år gammal och har diverse hälsoproblem, t.ex. förstadium till diabetes och förslitningar i knän. Hon verkar helt förneka att övervikten är ett problem, men samtidigt berättar hon att hon knappt går utanför lägenheten längre, eftersom inga kläder passar henne längre. Hon följer med massa body positivity konton och säger att vikt och hälsa inte hänger ihop. ?‍? Vad hade ni gjort för att stödja eller alternativt ge en wake up call?

      Hade inte gjort någonting mer än att bry mig om henne och finnas där. Om hon har hälsoproblem så är hon i kontakt med vården. Hon vet att hon är tjock och jag lovar dig att vården också vet det. Finns där för henne och försök få med henne på roliga saker. Tjata inte, låter som att hon kanske redan skäms nog som det är.

        Tyvärr är hälsoproblem ingen garanti för att man har vårdkontakt.

          Jag tolkade diabetesen som det men jag kanske missförstod ser jag. Jag håller dock fast vid mitt svar. Hon vet att hon är tjock, att hon inte vill gå ut längre osv tyder väl på att hon skäms så tjata inte om det. Visa att du finns där i stället. Försök hitta på roliga saker, bry dig om hur hon mår på riktigt (inte bara om vikten), börjar hon isolera sig så är det nära att tro att hon mår dåligt mentalt och fokusera på det då. Märker hon att du bryr dig om henne så kanske hon vågar öppna sig och be om hjälp och stöd.

      Låt kvinnans vikt va.

        Jag är rädd för att hon kommer att dö inom några år, så tänker inte låta det här vara!

          Så vad vill du ha för svar då? Du frågar vad andra skulle ha gjort men du vill inte ha de svaren?

      Svårt. Din vän ska såklart inte känna sig osäker i sig själv, däremot behöver hon förstå att övervikten utgör ett hälsoproblem innan hon får (fler) konsekvenser av den. Jag tycker du ska försöka stötta henne i den mån du kan, men se samtidigt till att behandla det som just ett hälsoproblem och inget relaterat till henne som person. Vikt och hälsa hänger definitivt ihop, men vikt och värde gör inte det.

      Den här storyn är fake för att få fram en poäng.

      Hon vet väl för fan redan att övervikt är ohälsosamt. Det skriker ju samhället åt en konstant. Så det behöver du inte berätta för henne. Strunta i vilten och var en bra kompis bara.

      Din vän är en vuxen människa och då är mitt svar för det första att hon får ta sitt eget ansvar, göra sina egna val, och leva sitt liv. Det är inte en väns jobb att läxa upp. Tänk om din vän skulle börja insinuera att du är slampig eller alkis? Nej sköt sig själv.
      För det andra, om hon vet om att hon har förstadium till diabetes så har hon kontakt med vården och då är det deras jobb att hjälpa med diabetes-ssk, dietist, mediciner o.s.v.
      Din vän kommer inte falla ner död om några år för att hon har bmi 35 herregud.

    Alltså såg ett inlägg på Sanna Brådings instastory där hon ”nattar” äldsta sonen. Hon la ut det strax efter kl 19. Han är väl inte pytteliten? Inte konstigt att ”den här manin” måste fixa morgonsnacks till sina barn så hon slipper göra frukost kl 05…

      Mamin – inte manin (men det finns det iofs också inslag av ??)

      Han kanske är kvällstrött? Barn är ju olika precis som vi vuxna. En del barn är morgonpigga helt enkelt och är tröttare på kvällen än andra barn.

        Ja så kan det ju vara såklart.

      Fast barn behöver många timmars sömn. Särskilt om dom ska upp tidigt till skola osv. Många barn lägger sig alldeles för sent!
      Nu är mina barn 1 och 3. Men går och lägger sig mellan 18-18:45 och sover till 06-07 dagen därpå.

      Barn behöver dock betydligt mer sömn än vuxna. Nu vet jag inte exakt hur gammalt hennes barn är, men i åldern 6-12 år behöver man drygt 11 timmars sömn. Så att sova från 19 till 5 morgonen därpå är fullt normalt.

    Förra månaden blödde jag lite några dagar efter ägglossning men läste att det inte var onormalt. Den här månaden hände det igen. Jag började blöda lite några dagar efter ägglossningen men nu höll blödningen i sig i några dagar. Jag bokade tid hos gyn och var där i tisdags. Allt såg normalt ut men han tog ett cellprov (väntar på svar). Efter mitt besök började jag blöda igen och har blött lite varje dag sedan dess. Min mens ska komma om ca två dagar. Har alltså blött lite nästan varje dag sen ägglossningen.. det är inte mycket blod utan bara lite. Vad är det som händer? Har någon varit med om detta? ?
    Är inte gravid (har inte haft sex på några månader).

      Har du varit stressad eller så?

        Det har varit lite extra stressigt på jobbet de senaste månaderna men inget jag mår dåligt över. Kan det bli såhär av stress?
        Hoppas verkligen inte att det fortsätter såhär ? gynekologen tyckte att jag skulle börja med p-piller om det fortsätter.. men det känns lite konstigt att inte få något svar på vad orsaken är.

          Hormoner är starkt kopplade till stress ❤️ Till exempel om du stressar för mycket så kan mensen uteblir helt eller bli värre än vanligt. Den kan komma och gå och ställa till massor av problem. Försök föra en dagbok om hur du mår varje dag ett tag framöver för då kan du upptäcka om du ser något mönster som du kan koppla till din mens. Om inte så utred djupare och vill gynekologen inte hjälpa dig så byt gynekolog. Men ta inte p-pillet utan försök hitta orsaken. Var rädd om dig!

            Tack för ditt svar ❤️

              Tips – flo appen är guld om du vill logga digitalt. Och skulle säga nej till att tacka ja till p piller om du inte vill de såklart, kan spöka till kroppen ordentligt! Försök låta kroppen reda ut varför de blivit spotting (små blödningar) istället. ❤️

                Jag använder redan flo och tycker att den är toppen! Tack för tipset ändå ? känns så konstigt att helt plötsligt ha så mycket mellanblödningar.. har aldrig haft problem tidigare och har alltid haft regelbunden menscykel.. ska föröka undvika p-piller och hoppas att kroppen löser det på egen hand. Det är dock väldigt påfrestande att gå runt och småblöda hela tiden.

      Menscykeln är känslig! Många påverkas av t.ex. covid, stress, för hård träning, m.m. Hormonbalansen kan ibland rubbas.
      Jag har själv lidit av mellanblödningar i perioder. Läste på via Vulverine och lära mig enormt mycket om hormoner och kvinnokroppen! Så det vill jag tipsa om. 🙂 Hon har ett webbinarium som heter just ”blödningar” som är bra. Kostar lite men kunskapen är enligt mig ovärderlig. Ge dig inte på p-piller! Ta hand om kroppen, följ Vulverines tips, och så klart lyssna på din gynekolog om hen har annat att erbjuda förutom p-piller (eller du skulle va cellförändringar). Lycka till!

        Tack för ditt svar och för tipset om Vulverine! Vill ju helst inte börja på p-piller. Ska nog boka ett nytt besök hos gyn om mellanblödningarna fortsätter. Man blir ju så orolig bara

    Skäms över att vara svensk när jag läser kommentarerna till Carolina Gynnings inlägg med tårtan. Svenskar måste vara de mest lättkränkta människorna på denna planet. Inget är rätt, allt går att klaga på men ingen vågar ta tag i något.

      Gick in och kollade nu och skrattar ihjäl mig! Hur kan man vara så lättkränkt och gnällig? På vissa kommentarer låter det ju som att de drabbas negativt personligen av vilken tårta Jon äter. Hoppas hon har vett nog att bara skratta åt dessa dårar.

        Vilken mindre känd influencer stör ni på er mest?

      Jag har inte insta,kan ni berätta vad som hänt?

        Hon var på hotell/restaurang och fick en snipp-tårta i överraskning, hennes dotter petade på tårtan på en bild. Många kommentarer om att det var vulgärt och opassande m.m…

      Svenskar ljuger att de är nöjda och glada men det är de inte. Landet är ju förjävligt nu och många tar ut sin ilska och besvikelse där det är tillåtet: över skitsaker på nätet.

    Ni med ett eller två barn. Eller kanske noll barn. Ångrar ni att ni inte skaffade fler?
    Detta är riktad till er med äldre eller vuxna barn.

      Absolut inte! Var alldeles lagom, skulle inte pallar tre.

      Jag skulle gärna haft tre barn! Men nu är det för sent. Problemet är att jag hade velat ha ett äldre barn än de två jag redan har och den nöten är svår att knäcka. Jag var inte i närheten redo för barn innan mitt första föddes.

    Har de senaste veckorna fått ömma knutor på fingrarna. Svullet och gör så jäkla ont att greppa saker. Fick konstaterat av läkare att det är artros, trots min ålder på 32 år… Har någon erfarenhet? Kommer det vara såhär konstant eller kommer det i skov? Min läkare ryckte bara lite på axlarna och sa att det är inget att göra något åt, typ bara gilla läget.

      Artos tenderar att gå i skov. Kan tipsa om att apoteket har ett ”program” kallat artoskollen: https://www.apoteket.se/halsotjanster/artroskollen/

    Någon som kan tipsa om en bra hudläkare i Uppsala?

    Min bror har mått dåligt i flera år och har i perioder drabbats av panikångestattacker. Tidigare har han gått på antidepp men inte längre. Han har inga vänner, går aldrig ut och hittar på grejer, utan träffar endast oss i familjen och ibland vår mormor. Han läser någon utbildning på distans, annars sitter han mest vid datorn. Han är väldigt blyg och förtegen, det är vissa saker som är helt normala för andra som han själv absolut inte vill prata om. Han har dessutom fått väldigt märkliga ätmönster på sistone, exempelvis äter han inte mjölkprodukter eller saker som innehåller lök, vilket han gjort utan problem tidigare. Vi i familjen har försökt uppmana honom att söka hjälp för sitt mående men han totalvägrar. Vi känner oss helt maktlösa. Hans bästa år bara rinner ut i sanden helt i onödan och det är hjärtskärande att bevittna utifrån. Vad fan gör man?

      Hur gammal är han?

      Man kan göra orosanmälan även för vuxna om man är orolig och tror att de behöver stöd. De kan du även göra anonymt om du inte vill att han ska veta att det är du. Kan det vara en väg att gå?

        Han är 22. Har funderat på orosanmälan, det känns på något sätt lite drastiskt men jag ska läsa på mer om det.

          Har han inga vänner över huvud taget? För om han har någon som du vet om att han är extra tajt med så kanske den personen är någon som kan prata med honom? Många öppnar sig lättare för sina vänner än för sin familj.

            Nej, han har bokstavligen inte det :/ i grundskolan och gymnasiet umgicks han med några men de har han förlorat kontakten med nu. När jag hade pojkvän försökte jag föra dem två samman lite men det gick inte alls, när jag var hemma med pojkvännen höll sig min bror undan och hälsade inte ens…

              Vad fin du är som bryr sig om din bror <3
              Förstår att det inte är lätt att stå vid sidan av och se på med oro.

              Spontant tänker jag att det du beskriver låter mycket som autism (tänk asperger).
              Men det kan såklart ”bara” vara depression och ev. tvångstankar med tanke på det där med maten.

              Inte lätt, men om du orkar fortsätt visa att du bryr dig om honom. Kanske skicka sms där du beskriver din oro och önskan om att han ska få må bra. Det kan vara lättare att texta än att samtala, speciellt om han slår ifrån sig.

              Kram till dig fina syster !

    Jag har alltid varit lite av en ”old soul”, men har börjat känna att detta är ett problem. Det är som att min livsinställning i grunden utgår från att allt var bättre förr och att det är bäst om det är lite retro. Kan nästan aldrig uppskatta musik, konst, arkitektur, litteratur etc från samtiden utan drömmer mig alltid bakåt. Försöker intala mig att ”det var då det” och blicka framåt, finna min plats i min tid, men det är lättare sagt än gjort…

      Jag är likadan haha. Är också en old soul som uppskattar det gamla och önskar att jag var född på 60-talet. Sådana som vi behövs!

      Jag hörde någon säga att man gillar ny musik fram tills man är 25 och sen tar det stopp och det man hört tills dess är det man gillar. Stämmer riktigt bra på mig.

    Någon som testat en av alla dyson airwrap kopior, prisklass typ 300-800 kr? Är munstycket för lockar med luft på samma sätt som dysons?

      Nej för kopior är alltid kopior

    Alltså vem är pappa till filippas barn?? Han som står skriven på adressen?

      Nej. Han bor inte där, men han står kvar på vissa sidor.

        Han är bara personen hon tog över lägenheten ifrån

      Står på fb vem som är pappa. Någon hade begärt ut uppgifterna eftersom det är allmänna uppgifter.

        Fy fan va sjukt?

        I vilken tråd då? Hittar ej

          Inlägg 726 ”Bråket inom Ingrosso-familjen”

      [Borttagen kommentar]

      Men på riktigt, vem bryr sig? Vad kommer den informationen göra för dig? Du känner ju inte ens människan. Ge dig. Eller vill du veta vem min pappa är också?

    Äh ingen tråd om Vanderpump Rules här idag? Tråkigt. Brukade tycka öppet spår var väldigt underhållande men sedan scandoval bröt loss bleknar alla kommentarer här i jämförelse. Jag går direkt in och använder sökfunktionen för att hitta kommentarer om Vanderpump Rules men tomt var det här idag. Blir youtube en stund istället. Nu kan i alla fall ni som skrivit Vanderpump Rules i bingot högst upp i kommentarsfältet kryssa av det! Varsågoda!

    Hur får man ens kille att bli redo för barn (utan att tjata)? Han har varit sugen innan men nu när jag säger att jag är redo så vill han vänta lite. Att vänta ut det och leva på som vanligt känns fruktansvärt svårt när det som kretsar i min hjärna just nu är barn…

      Finns inget man kan göra för att få en annan sugen på det. Lyssna på hans argument, kanske har bra orsaker att inte vilja. Lev livet först!

      Kan ni prata om NÄR han kan tänkas vara redo, eller tycka att det vore dags? Och ha någon sorts konkret deadline eller mål framför er?

      Är det bara ålder och mental känsla av ”redo” som saknas, eller finns det vissa mål han vill uppnå innan dess? T.ex. karriärmässigt eller inom hobbys/fritidsintressen. Då kanske ni ska ha en konkret bucket list istället för en tidsdeadline, dvs vi börjar försöka när vi uppnått x & y.

      Kan ju handla om att få styr på ekonomin först med en stor befordran eller att få sitt egna företag att break even. Kan ju också handla om att man vill göra den där långvandringen eller USA-roadtrippen på nån månad eller två, som man inte kan sen när man skaffat barn.

      Låter som att ni behöver gräva lite i det så han får andrum att känna att han hinner uppnå sakerna eller vänta nåt år, medan du får något konkret att förhålla dig till (som mål eller datum). För att hålla sig sysselsatt under tiden kanske du kan göra en kul bucket list med saker som kommer vara svåra att göra sen när ni har barn? Och beta av lite såna grejer för att bryta av vardagen och inte bara vanka hemma i sorg och väntan. Lycka till ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.