Du ger mig fortfarande varma kramar varje dag trots att jag 90% av tiden avvisar dem. //Nellie Berntsson till sin sambo
Nellie får en fråga från en följare om varför hon avvisar kramar och hon svarar att det är för att hon inte är så mycket för närhet och har svårt för det, men att det är någonting hon jobbar på.
Jag undrar hur det är för hennes sambo, att bli avvisad 90% av tiden. Förhoppningsvis tar han det bra, och det är kanske därför han fortsätter ge henne kramar, trots att hon inte vill ha dem.
Jag skulle nog tycka det var jobbigt, att bli avvisad för en kram. Att man inte alltid vill ha sex är ju inga konstigheter, men skulle jag bli avvisad 90% av tiden för en kram så skulle det inte landa väl hos mig, men som tur är har jag en kramgo sambo, så jag tror och hoppas att mängden kramar är precis lagom för oss båda.
jag ska ta och fråga honom det när han kommer hem.
Hur skulle ni känna om ni var den avvisade, respektive den avvisande?
Föregående inlägg 
Herre jesus… 🙄 Hon har sådan självdistans!
Hoppas bara hon visar närhet till sitt barn.
Om något är det ett utmärkt sätt att visa sitt barn att dom själva bestämmer över sina kroppar och inte behöver krama eller gosa med någon om dom inte vill. 🙂
Det är barnets mamma! Stor skillnad på mamma och typ släkt och vänner som kramar barn utan att fråga. Barn är inte dumma dom vet skillnaden. Min mor kramade sällan mig som barn eller tonåring, tror inte jag minns ett enda tillfälle faktiskt. Jag kan inte ens visa kärlek eller krama mina vänner som vuxen för jag skäms något otroligt och det känns så onaturligt för mig. Säger inte att alla blir som mig men det är min historia.
Jag blev inte heller kramad som barn. Jag har dock inga problem med att visa kärlek eller krama de jag vill krama idag. Däremot har jag integritet, det är jag glad över. Det är min historia.
Bra för dig, jag har också integritet. Vissa barn saknar närhet från sina mödrar, i form av kramar och pussar alla barn har olika behov.
Men gött att du fick inte lite mom-shaming där, du kanske ska ringa SOS också innan du biter ner naglarna
Du förstod inte alls vad som menades?
”Hoppas hon visar närhet till sitt barn” är att ful-argumentera. Det skriker bitter kärring som älskar att tillrättavisa andra mammor.
Upplevde det också som en orättvis kommentar, faktiskt. Det finns ju oändligt många sätt att viss kärlek och omtanke på, fysisk närhet på det sättet är inte bekvämt för alla.
Det bör nämnas att det även finns NPF diagnoser och dylikt som kan göra att ens ”sensoriska system” tolkar beröring annorlunda än den som är ”normalkopplad”. Även andra sjukdomstillstånd samt trauman, osv, kan ge sådan effekt. Det kan, för människor som lider av den typen av problematisk, kännas direkt obehagligt att få och ge kramar.
Ursäkta den kassa förklaringen av tillståndet, jag är varken läkare eller psykolog, så du som är det, eller som har bättre koll på detta, free att rätta mig.
Min poäng är bara att det inte per automatik gör en person till en sämre förälder eller partner, även om olika behov i en relation och svårigheter att möta dessa naturligtvis kan innebära en påfrestning, och i synnerhet då det handlar om exempelvis kramar, vilket för många kommer naturligt när man känner affektion, så blir ju behovet av kommunikation kring saken en ytterligare prövning som inte uppstår i de flesta välfungerande relationer. Det är ju dock inget som man genom transparens och lyhördhet för varandras behov och ”kärleksspråk” inte kan överkomma, om man älskar samt litar på varandra, och båda är redo att göra avkall eller kompromissa ens egna behov för att få relationen att fungera.
Vad gäller små barn som man inte kan kommunicera med på samma sätt innebär det såklart ett ökat krav på medvetenhet och aktivt handlande att bekräfta barnet och visa affektion på ett sätt som kanske inte kommer naturligt för en, men bara man har någorlunda insikt i sin förmåga samt kännedom om vikten av att ge barnet trygghet, kontakt och kärlek utgör det ju en bra grund för att kunna tillgodose barnens behov även om det inte kommer naturligt för en.
I vilket fall som så underlättar det ju om den andra föräldern är mer för fysisk närhet, då denne då kan ta den största delen av den direkta gos-kontakten med barnet, närhet som familj kan man ju ha utan att samtliga sitter ihop hud-mot-hud.
Jag skrev det sista med Nellys situation i åtanke, i det fall hon skulle ha svårt även för närhet till barnet, men i stort är kommentaren generellt skriven och syftar inte i någon del på Nelly specifikt, då jag har noll insyn i hennes relation eller föräldraskap, eller vad som kan tänkas föranleda hennes motstånd till kramar.
Om det var otydligt så vill jag bara tillägga att man naturligtvis kan vara ”inte så into kramar” helt utan att det nödvändigtvis måste vara någon bakomliggande problematik som spökar.
Bra inlägg Frida! Mycket väl sammanfattat. Och om man inte är en så kramig förälder så lär man kunna visa kärlek på så många andra sätt under en uppväxt. Men när de är små så är det ju mer viktigt och de löser nog de flesta än då.
Eller så förstår hon att respektera de gränser till närhet barnen själva sätter.
Jag kramar mitt barn hela tiden men har inget större behov av att krama karln. Bebisen är ju mycket gulligare!
Det skriver hon ju att hon gör.
Jag är en väldigt kramgo person som vill ha mycket närhet. Att pussas och kramas med någon man älskar är bland det bästa jag vet så jag hade aldrig kunnat vara tillsammans med någon som konstant avvisar det.
Han må kämpa på nu men i längden tröttnar man och så småningom börjar man ifrågasätta om det är en själv det är fel på.
Jag tror inte heller att det är något man kan träna upp om det är så man är man som person.
Det kommer nog att stå i boken när de varit med om lika mycket som par som varit ihop i 43 år.
Vem har sagt att dom ska skriva en bok?
Gud jag läste. Skriv den. Det blir nog succé.
Det är tråkigt att behöva ha synsättet att det är någon det är fel på. Det behöver väl inte vara fel varken på den som vill kramas eller den som inte vill kramas.
Hade en partner bett sig så mot mig under en lång tid hade jag på allvar tappat lusten för både min partner och vår relation. Sånt funkar inte i längden i en relation
Sånt kanske inte funkar i längden i DIN relation nej. Men kanske i någon annans relation.
Håller med om att sex är en annan sak, men skulle jag inte få närhet genom kramar, pussar, beröring så skulle jag inte stå ut i längden.
Men alla är vi olika och är dom nöjda så kör på.
Jag är inne på att det i grunden är samma princip faktiskt.
Man kan inte var skyldig en annan människa varken kramar eller sex. Men däremot kan man välja sin parter utifrån att man har samma behov av/ lust till kramar. Eller sex. Om det är något man tycker är viktigt.
Förstår inte varför det är en ”annan sak”. Det antyder att kramar är man skyldig att ställa upp på. Men sanningen är att man inte är skyldig att ställa upp på någonting, men däremot är det svårare att hitta en partner som trivs med en i längden om man inte vill kramas alls. Eller ha sex alls för den delen. Men går gör det helt säkert.
Jag är ingen person som behöver fysisk närhet och som inte kramas med andra människor utanför närmsta familjen, man får ge och ta, kompromissa precis som man gör med annat.
”det vi har gått igenom har inte par som levt med varandra i 20 år inte vart med om”….
”Aldrig har vi släppt varandras händer”
Dels har de varit med om så mycket men det har varit så sockersött hela precis hela tiden. Jag fattar ingenting nu.
Så lustigt och självupptagen att tro att ens eget liv är så oerhört mycket mer innehållsrikt än alla andras tråkiga liv. Har läst flera inlägg på Instagram där folk ska hylla sitt förhållande och skriver ”Vi har upplevt mer tillsammans på bara 5 år än vad folk gör på en hel livstid!” Och så har de typ flyttat till en större hyreslägenhet, åka till Mallorca på semester och köpt en fransk bulldog.
haha!
😂😂
och bråkat om vilken film de ska se men sen tagit sig ur det <3
Många separationer beror på Harry Potter…
Precis det jag också reagerade på, bara nån som är under 25 år uttrycker sig så där. Visst kan man ha varit med om ovanligt mycket redan i ung ålder, men har man verkligen kämpat sig igenom mycket så brukar man vara mer ödmjuk. Och en som är strax över 20 inser knappt hur mycket man kan hinna vara med om under 20 år….
De har till och med hunnit vara tillsammans i fyra år sedan 2020, inte konstigt att de hinner med mer än andra par! Verkligen ett speciellt par utöver det vanliga!
Ja nästan fyra år kan man klämma in det. Fattas några månader.
Jag har alltid undrat hur människor som inte vill ha närhet skaffar barn. Om alltså kramar är för mycket. Blir det liksom som ett arbetsmoment vid ägglossning där man bara väntar att det är över, för kvinnan alltså? Eller blir det kopp och nån plastspruta rakt av så man slipper sexet?
Att inte vilja ha mycket närhet är ju inte samma sak som att inte vilja ha närhet alls.
Närhet innefattar ju väldigt mycket.. Bara för att någon inte gillar att kramas betyder ju inte att dom aldrig vill ha sex. Men det finns säkert personer som inte vill något av det.
Har aldrig hört om någon som har köpt vårdtjänster så att de inte behöver röra vid varandra vid befruktningsförsöken. Men jag gissar att vi får läsa det i volym 1 av deras bok när de varit med om lika mycket som 81 par har varit med om.
Kramar och sex är olika saker. En kram är en kram. Man sitter fast, det blir klaustrofobiskt och alla gillar inte det. Sex kan man ha på många mer sätt än som en kram….. Så det där tycker jag var en rätt korkad kommentar.
Är det verkligen något du alltid har undrat över? Lärde dina föräldrar dig att barn blir till genom att föräldrar ger varandra en speciell kram? Annars är det en väldigt udda fråga.
Är väl heller ingen nyhet att folk vill ha olika mycket sex, men man behöver ju inte ligga som kaniner för att få barn.
Va? Kan du verkligen inte förstå att människor fungerar annorlunda än just du gör? Jag kan ta mig själv som exempel. Blev utsatt för övergrepp som barn. Därför kopplar jag nästan all beröring som sexuell, alltså hatar jag kramar och gos (för det var så det började). Men jag har haft turen att träffa en man som accepterar mig och trivs med samma typ av närhet som jag. Älskar att ha sex med honom men vi ”gosar” aldrig. Jag fattar såklart att jag inte är norm men alla har sina egna gränser gällande närhet.
Jag är en person som tycker närhet kan vara jobbigt och jag har inget stort behov av det. ❤️ Min kille är kärleksfull och väldigt kramgo, men inte jag. Hör och häpna! Det finns sånna människor och vi går att leva med. 🙂
Men snälla kan alla lugna sig, klart det finns personer som inte vill ha närhet hela tiden och inte kräver det konstant som vissa kanske kräver? Inget konstigt med det! Handlar mest om att man vill kramas när man känner för det, kanske någon gång om dagen och inte hela tiden 🙂 och nån dag kanske man är extra kramgo. Är ju skillnad på partner och barn såklart, förmodligen så är man mer benägen till närhet med sitt barn. Finns inga rätt eller fel på hur man bör vara
Nej, nu ska vi hetsa upp oss. Por favor,
Håller med. Gillar bara att krama min familj och kan njuta av det då men vill inte krama exempelvis kollegor eller bekanta, så onödigt och obekvämt i min mening.
Det här handlar väl om att krama en partner?
Om han vet att hon inte gillar 90% av hans kramar kan han ju kramas mindre.
Hur tänker du att han ska veta vilka 10% som hon gillar.
Eller är det så att det alltid är 10% av alla som erbjuds, så att om han försöker kramas 10 000 gånger per dag så gillar hon 10% av det? Jag känner att vi måste gå till botten vad detta egentligen betyder. Det är ju en tjock bok så vi kan väl få 200 sidor om hur det här fungerar i praktiken.
De kanske pratar med varandra?!
Vad gaggar du om ens herregud
Det kan kanske vara en idé att låta den andra ta initiativ och känna in lite. Om en person blir avvisad 90 % av gångerna som den försöker krama sin partner, får den respektera att partnern inte är så mycket för kramar eller helt enkelt vänta in (om det nu är som hon säger att hon jobbar på den biten). Nu låter det inte trevligt för någon av dem, där den ena blir avvisad och den andra ger uttryck för att den vill ha distans rent fysiskt. De 10 % som N.B. känner sig mottaglig för kramar, där kanske hon kan ta initiativ om hon känner det är ok. I stället för att bara, som hon uttrycker nu ta emot kramar. Det hon beskriver i texten framkommer här och där som rätt ensidigt. Vad gör hon för sin partner?
De som säger att alla är olika och att föräldrar inte behöver kramas med sina barn. Snälla lägg ner! Det finns gott om facklitteratur att läsa om emotionellt och fysiskt distanserade föräldrar och deras negativa påverkan på barnet! Vet man med sig att man inte förmår krama sitt barn får man faktiskt ta ansvar och söka hjälp och bearbeta det. Feltolka inte det här som att man måste krama sina barn varje dag och helst flera gånger om dag. Jag menar på att det behöver finnas en gråzon gällande kramandet, man kan inte fastna i ”jag gillar inte att kramas, så därför får mitt barn inga kramar…möjligtvis på sin födelsedag”. Om ni som försvarar detta visste hur det påverkar ett barns inre att bli avvisad från sin förälder på det här sättet. Barn är ingen mänsklig rättighet, men väljer man att skaffa barn så får man ta och arbeta med sig själv när det är saker som mer än troligt kommer att påverka barnet negativt. Precis som att föräldrar som kramas mycket måste lära sig att lägga band på sig och respektera att deras barn kanske inte vill ha kramar i tid och otid, men gärna någon gång ibland relativt regelbundet.
Och vem skulle läsa den boken?
Hon själv.
Du har verkligen fastnat i det här med boken.. Är du kanske förläggare?
Nej men jag behöver en. Jag och Bruce har varit tillsammans i 3.8 år och vi har upplevt lika mycket som fem par som har varit tillsammans i 65 år men har gått i pension nu. Vi har hållit varandra i händerna hela tiden så vi har inte fått mycket annat gjort. Kokar ris med fötterna till exempel. Men vi står varandra mycket nära – våra armar är två meter. Men vad jag märkt nu på senare tid är att det sällan eller aldrig blir någon klapp på axeln för det. Ja aldrig faktiskt.
Och aldrig blir det doggystyle heller.
Men jisses vad folk läser in vad dom vill i detta. Vi vet ingenting om situationen. Kanske har dom en bra kommunikation om varför hon inte gillar kramar? Kanske är dom överens om att han ska kramas ändå för att hon vill komma över något och börja gilla kramar?
Kanske tröttnar han inte alls på att försöka? Vad vet vi? Jag tycker deras relation verkar kärleksfull ändå.
Vi kanske kan försöka låta bli att spekulera sönder allt till det sämre alltid? Tänk om dom har det bra? The end liksom.
Tycker inte hon verkar särskilt trevlig mot honom, när jag såg någon av hennes Youtube-videor för några år sedan. Väldigt dominant/kontrollerande och passivt aggressiv och raljerande mellan varven. Fick intrycket av hur hon pratade att det var ensidigt och att hon bestämde och han hängde på det som hon bestämde. Förhoppningsvis har det ändrats sedan dess och blivit mer jämlikt.
Det är fint med skinn på näsan men man behöver inte köra över andra för den sakens skull!
Jag hade ett ex som inte kunde pussas eller kramas. Han skyllde på att hans föräldrar inte gav honom detta. Men sex skulle han ha, men jag blev inte lika sugen pga detta. Jag gjorde slut. Men mina barn har jag alltid kramat och pussat, mina föräldrar gjorde även det med mig. Tror ni det kan bero på uppväxten?
Det tror jag absolut. För mig är det i.a.f. uppenbart. Ditt ex kanske är min man nu? Ha ha, låter som han och han passar mig perfekt p.g.a. funkar också så.
Det kan tyvärr bli så vid uteslutna kramar av föräldrar. För många som växer upp på det sättet blir kramar till någonting onaturligt och väldigt stort. När någon sedan vill kramas kan det för individen kännas alldeles för intimt och känslomässigt obekvämt. Det kan uppbringa känslor av skam och steget till att ta initiativ till att kramas blir ofta ännu svårare (inte bara att ta emot kramar som tenderar att krångla för många av de här individerna).
Sex kan ha en känslomässig distans och rent fysiskt kan det kännas jättebra för personen, utan att den måste blanda in sina emotioner och känna sig sårbar. Sedan för en del känns sex också svårt och inte enbart kramar.
Skönt att du visste vad du behövde och kunde göra en gränssättning och avsluta relationen!
När jag fick mitt första barn fick jag så mycket närhet av henne så jag kände mig överväldigad när min man ville ha närhet. Jag förstår henne. Min man förstod mig då. Det vände när vår dotter blev äldre och det var inte samma med barn två. Vi är fortfarande gifta nu 10 år senare och har det hur bra som helst och närhet är inga problem. Allas relationer ser inte likadana ut och allt är inte svart eller vitt.
Eller hur. Är förvånad över den stora andelen som ba ”sluta avvisa närhet!”
Jag och min man behöver ofta prata om det faktum att jag är helt touched out när väl barnen somnat och behöver få sitta själv. Han å andra sidan behöver mycket närhet, kramar och bekräftelse. Det är våra förutsättningar och vi får mötas halvvägs där. Vore sjukt och skadligt för förhållandet om det bara ligger på mig att ”ställa upp” med närhet.
Tror det här är sjukt vanligt i relationer när barnen är små, framförallt där en redan från början inte har jättestort behov av närhet.
Så tragiskt det låter, skulle inte må bra av det som partner…
Varför är det tragiskt? Det är ju ingen hemlighet att små barn inte gör underverk för romantiken i ett parförhållande.
Har aldrig haft problem i mitt förhållande pga våra barn.
Verkligen!! Fast för mig blev det värre med barn 2, nu är det två barn som vill ha min närhet hela tiden. Tyvärr vill jag bara ha kroppen ifred och noll närhet när jag har chansen 😅 Hoppas det ändras i framtiden!
Hur knullar hon då om hon har problem med närhet haha
Hur hon knullar? Vad menar du hur hon knullar? De är väl ändå två om det?
Hon är ju trots allt delaktig så hur fan går det till om hon inte ens kramar honom
De kanske inte kramas när de knullar
Men har hon sagt att hon inte vill vidröra honom någonsin? Herregud spelar en del dumma här inne eller är det en seriös fråga?
doggy style?
Typ hahahahaha
Om du bara kan föreställa dig ett enda sätt att knulla på så är det sorgligt tråkigt
Det jobbiga i att inte gilla närhet eller känna behov av det är att ”normala” människor tar det personligt och lägger över sina känslor på en. Att man inte vara kan få känna att det respekteras att man inte gillar kramar… stopp min kropp heter det för barn men är man vuxen ska man offra sig för alla andras skull, tydligen.
Det är som att Metoo aldrig hörde det där. Det är faktiskt något som av en del känner som kladdande. Man gillar det bara inte. Men jag tror att en del kanske känner sig som goda varma härliga människor och då borde de få visa det och krama om någon som inte vill så att de får känna allt det där goda, varma och härliga. För att man är så snäll och vill ge dem det. Kom hit så får jag krama om det. – Nej jag vill inte – Jo det blir så härligt, kom ska du få se.
Samma som att man får ta på gravida. Det är inte alls alla gravida som gillar att man är god, varm och härlig med dem de heller. Klämma om dem på de härliga brösten som blir större. – Jo se, låt mig få känna, de är ju jättefinna. *KLÄM KLÄM* Folk är fan inte kloka.
Låt folk va.
Du hittar ju bara på.
Näääää…..
Är väldigt glad att detta ämne tas upp. Jag själv vill ha mycket närhet, men jag har flera vänner som har svårt för det. Utan något bakomliggande trauma eller så, ska sägas. Det bara är så. Och det pratas för lite om detta uppenbarligen, med tanke på både kommentarer här och hos Nellie. Så länge en kommunicerar väl med sin partner (och vänner såklart) så behöver inte närhet bli ett problem. För någon.
Jag skulle göra slut om jag blev så avvisad. Närhet är viktigt för mig
Samma här.
Nej, det skulle inte funka för mig. Tycker det är en så stor del av förhållande. Eller det är det ett förhållande är (enligt mig) fysisk och psykisk närhet.
Hatar kramar och närhet, det är ingen rättighet att krama eller röra någon bara för att man *Behöver närhet*…. Det är väl deras problem och inte mitt. Herregud.
Kompatibilitet är viktigt i ett förhållande. Det handlar inte så mycket om att andra har rätt till ens kropp, eftersom de inte har det alls. Däremot behöver man som icke-kramig person sätta sig i ett förhållande med någon som gärna vill att kramas ska vara naturligt närvarande i ett förhållande. Varför är det behovet där, att få visa att man inte vill hela tiden, när man kan välja någon som inte heller vill!?
*inte sätta sig
Det är lite gulligt med unga människor som som tror att de varit igenom det tuffaste av tider och uppnått nån slags högre nivå av livsvisdom än deras år anger. Jag har inget problem med att de tror att det är så om det hjälper dem igenom resten av livet. Obs! Jag vet inget om Nellie så har ingen aning om hon hon gått igenom något särskilt trauma.
Eftersom du inte vet något om Nellie, så kanske du kunde ha hållit din taskiga kommentar för dig själv i ett inlägg som rör henne, ja?
Hon har under tiden de varit tillsammans ”gjort” slut med sina föräldrar som verkar ha utnyttjat henne sedan barndom och flyttade flera timmar bort (ensam) från dem, möjligtvis att de också bodde i ett annat land (Danmark) under en tid, sedan återfick hon kontakt med sin mamma som även var med på förlossningen av gemensamma barnet, då hennes partner hade covid. Några månader senare sade hon dock även upp kontakten med sin mamma men återupptog den med sin pappa. De två driver även bolag ihop. Verkar vara mycket som sker bakom kulisserna, och jag förstår henne när hon anser att de gjort mer än vad många i deras ålder har hunnit med ihop.
Att flytta några timmar bort från sina föräldrar i vuxen ålder kan väl ändå inte räknas som att ha varit med om något stort.
Om du tycker att det är taskigt att säga att något är gulligt och helt ok så får det stå för dig.
Du vet kanske att det finns folk som har föräldrar som har fått livshotande sjukdomar? Föräldrar som varit med om olyckor som gör att dom aldrig blir dom samma igen? Föräldrar som har avlidit?
Det finns så mycket mer att uppleva än att bli osams med föräldrar.
Ålder behöver inte alls nödvändigtvis indikera att någon yngre har varit med om lite. Det finns en hel del tonåringar och personer i början av 20-års åldern som varit med om bra mycket mer än de som är medelålders. Det handlar om erfarenheter och inte om ålder.
Folk har ju distansförhållanden.
Jag är den i mitt förhållande som behöver minst närhet. Söker sällan närhet eller kramar, det glöms liksom bort.
Men min partner är jätte fin och ”nej nu jävlar ska vi kramas” och svänger runt mig så står vi och kramas och hånglar i köket. Han har inga problem med att säga att vi faktiskt behöver närhet, att han behöver närhet eller att ”du behöver faktiskt en kram”
Jag tycker inte det är konstigt att säga till sin partner att ”nej närhetsbehovet är mättat” eller att man vill ligga inne i sängen själv och läsa/scrolla. Man är inte känslokall eller avvisande för det. Han är ok med det annars hade han ju lämnat mig 🙂
Är man i ett förhållande så måste man ju kommunicera med varandra och lära sig behoven och gränserna. Kan man inte matcha eller är ok med att anpassa sig så får man ju söka någon som är på samma nivå helt enkelt.
Men precis. Om man har olika behov av olika sorters närhet så får man ju prata om det så att det inte blir några missförstånd. Det är väl bra att man inser att den andra inte är sur för att man inte vill ha kroppskontakt. Och många är ju också flexibla, alltså man kan vara utan fysiskt kontakt och man kan ha det jätteofta ocksså. Det är ju inte alltid det ena eller det andra.
Man är olika. Jag är inte heller mycket för närhet och är oftast inte den som tar initiativ till närhet. Jag förstår att det kan misstolkas. Det här är ju en utmaning när man har barn kan man säga, jag kramas och myser gärna med dem men det blir ju lätt ”fullt på närhetskontot”, när de lagt sig på kvällen vill jag bara sitta/vara själv.
Ingen känsla av att mannen vid din sida är den du älskar och vill vara nära?
Gått igenom mer än vad par som varit gifta i 20 år har gjort, haha va? 😂😂😂😂😂
Har AuDHD (autism och ADHD). Avvisar ofta kramar från min make. Det finns fler sätt att visa affektion på än genom fysisk kontakt. Vi kramas såklart, men ibland vill jag bara inte, trots att jag älskar min man över allt annat. Är väldigt sensoriskt känslig.
Folk läser in alldels för mkt. Hört talas om kärleksspråk? Min kille gillar inte heller närhet och det är okej för han visar kärlek på annat sätt som jag uppskattar. Men självklart får jag kramar ändå men inte lika mkt som jag kanske hade velat men jag är okej med det. För vi har olika kärleksspråk🤗