Dasha får en fråga på Instagram om ett litet vän-dilemma.
Det lyder som följer:
När man introducerat vänner för varandra som börjar umgås utan en, vill va okej med det men det svider lite.
Dasha svarar så här:
Jag tror vi alla varit med om det. Inge kul att känna sig exkluderad men jag tror man måste sätta sitt eget ego åt sidan när det kommer till såna här situationer. Man har säker själv blivit vän med någon som någon annan presenterat en för. <3
En av mina bästa vänner har jag träffat via en annan person som ingen av oss har någon kontakt med idag.
Hon visade sig vara smått galen, så det är inga konstigheter för någon av oss. 🙂
Men jag tror Dasha har helt rätt, i de flesta fall handlar det inte om en medveten exkludering, utan det blir nog bara så ibland, och jag tror man måste intala sig själv att – om det är riktiga vänner – så handlar det inte om att man blir bortvald eller exkluderad.
Sker det ofta och känslan av att bli exkluderad infinner sig hela tiden så är det kanske dags att omvärdera vänskaperna, och/eller prata om det med vännerna och berätta hur man känner.
Vad är era visdomspärlor att dela med er av i frågan?
Föregående inlägg 
Förstår inte riktigt problemet faktiskt, det går ju inte att kontrollera vad andra människor gör eller vem andra ska umgås med, det är helt omöjligt att kontrollera det, det blir som att köra huvudet i väggen eftersom de flesta vuxna människor vill göra som dom vill och accepterar inte att någon kontrollerar deras liv/umgänge. Men om det är ett stort problem så säg som det är bara och att man själv vill vara med också, och blir det ingen ändring så skit i dom bara och bara gå vidare, när gamla dörrar stängs så öppnas ju nya, och de var ju aldrig några bra vänner ändå då ju isåfall.
Eftersom vi är människor som har känslor så kan ju saker vara ologiska men ändå påverka oss.
Förstår att det känns jobbigt, men tycker det enda rimlig agerandet är att göra som Lina här ovan föreslår.
Precis som det kan kännas jobbigt att bli bortvald av någon man är kär i, men det finns ju inget annat val än att acceptera att det inte är något man själv kan styra och hitta ett sätt att gå vidare.
Man äger inte andra människor och då får man sätta sig över sina känslor, ibland.
Nej det håller jag med om. Men Lina skrev att hon inte förstår problemet och i detta fallet är ju problemet att hjärna och känslor inte kommer överens. Man kan bli sårad men ändå förstå att det inte finns någonting att göra åt saken. Det tar ju dock inte bort känslan av att känna sig bortval.
Jag tycker ofta att vi förväntar oss att människor ska bete sig som perfekta robotar och hantera situationer på sätt som går emot vår natur. Vi är inte robotar och kan därför inte förvänta oss att vi ska fungera som det heller.
Fast så svart eller vitt är det inte oftast. Vi är människor och vill vara en del av gemenskapen/flocken. Att inte få vara del av det är varningssignaler i våra hjärnor. Det betyder inte att man vill kontrollera andra, vi vill tillhöra gemenskapen, inte minst när vi själva initierat den.
Jag själv introducerade vänner för varann och de började umgås när jag själv var i ett taskigt läge i livet, vilket de kände till väl. Att mina då bästa vänner inte fanns där för mig i en djupt olycklig situation var jobbigt, men att även se de umgås på sociala medier där jag inte var inbjuden, gjorde mitt tillstånd flera resor värre. I efterhand ser jag såklart att det inte var rätt vänner för mig, men ärren finns kvar.
Vänner är oftast inte slit och släng, vänskap behöver vårdas.
Fast då var det väl att de inte fanns där för dig som var illa, inte att de umgicks utan dig? Eller?! Jag tänker att men visst kan finnas där för någon även om man inte uteslutande umgås med den. Menar inte att förminska din upplevelse nu.
Det är ju förstås mer komplext än jag skrev ovan. Men kan säga såhär: att både vara ledsen över att förlorat familjemedlemmar och inte få stöd av sina närmaste vänner i det som inte hör av sig alls, utan istället umgås med varann och lägger ut det på sociala medier- det gjorde dubbelt så ont.
Det förstår jag och jag beklagar att det blev så för dig.
Tack vad fint skrivet!
Umgås fortfarande med dom flesta av mina klasskompisar, främst hela gänget. När några vill ses själva blir dom väldigt ängsliga att de andra ska bli sårade. Jag har inga problem med att vissa vill träffas utan dom andra, Skulle vara konstigt om vi inte kan träffas två och två t ex. Har också presenterat vänner som fortsatt umgås utan mig, och det är helt okej, man kan ju inte tvinga folk att älska bara mig, och finner dom varandra så är det väl bara kul att kemin stämde bättre dom emellan 🙂
Fattar egentligen att man i kompisgäng måste få umgås två och två också och inte alltid måste träffas alla samtidigt, men jag har ändå inte kunnat låta bli att känna mig exkluderad. När jag pluggade var vi ett gäng på fem stycken som nästan alltid träffades allihopa, men ibland kunde man se på sociala medier att samma två-tre personer umgicks själva utan att man själv hade fått frågan, trots att vi alla bodde nära varandra och man inte hade sagt att man var upptagen eller så. En gång hade exempelvis tre personer åkt på en Stockholm-weekend utan att säga något, trots att vi träffades nästan varje dag. Tyckte att det förstörde dynamiken lite, det fick en att undra om man var med som utfyllnad typ. Det var också jobbigt att de två-tre personerna alltid tyckte lika om allting och gaddade ihop sig lite. Om det faller sig helt naturligt att två personer umgås mer för att de ex. bor nära/båda var partners/barn osv är det kanske en sak, men annars så blir det ju personligt och då får man vara beredd på att folk är mänskliga och kan känna sig exkluderade om man är ett tydligt gäng som vanligtvis brukar ses tillsammans.
Umgås ni idag? Förändrades något efter Stockholmshelgen?
Jag tycker det finns en skillnad mellan att man är ett gäng och väljer att exkludera en mindre del av gänget vid vissa aktiviteter – och att två personer blir vänner efter att ha blivit introducerade av en annan gemensam vän.
Om man är typ 10 personer i ett gäng är det extremt elakt att bjuda in alla utom 1 på kräftskiva. Däremot en helt annan sak att man ibland umgås två personer ur gänget på tu man hand. På samma vis får man får ha förståelse för att ens vänner kan klicka och bli kompisar, och att man då inte alltid i all evighet måste umgås alla tre samtidigt. Det tycker jag man får försöka unna dem.
Precis som att det är OK att ta med en kompis hem från förskolan, men inte Ok att bjuda alla utom ett par på kalas.
En av mina äldsta vänner har alltid umgåtts separat med vänner, och typ aldrig beblandat vänner från grundskola och universitetsvänner med varandra. Visst har jag känt mig utanför ibland, men respekterat det och släppt det.
När jag och min kille sedan började umgås med en vän från hennes umgängeskrets och hennes partner blev vännen inte alls glad. Vilket jag fick veta från väninnan, hon kunde alltså inte säga något till mig direkt. Detta var i samband med att vi åkte utomlands på en parresa. Det är väldigt stel stämning mellan oss nu, men jag förstår inte varför hon inte kan vara glad för min skull.
Ok jag tänker inte alls på sånt. Som vuxen känns det ju omöjligt att alltid ta med alla sina vänner på allt. Skulle känna mig jättestressad om jag var tvungen att tänka på vem som skulle bli ledsen över att inte få följa med på en spontan fika/öl/promenad och hade nog fasat ur en person som ställde såna krav på mig som vän.
Det blir nog främst ett problem om man är en sammansvetsad mindre grupp av vänner, då blir det tydligt om någon/några plötsligt inte bjuds in. Har man massa olika vänner från olika sammanhang man umgås med är det inte samma grej.
Så är det säkert. Jag har flyttat en del och har liksom olika umgängeskretsar med olika intressen så kanske därför jag inte förstår.
Dock är det ju inte riktigt den situationen som från till Dasha handlade om. Utan att två av ens vänner finner varandra och börjar umgås efter att man introducerar dem för varandra.
Jag skulle tycka att en kompis var obehagligt svartsjuk om hen hade problem med att jag blev vän med dennes vän. Fattar grejen (kanske) att man kan bli ledsen för att inte bli medbjuden på större grejer men verkligen inte över själva grejen att två jag presenterat blir kompisar. Det är barnsligt och kontrollerande.
När den gemensamma kompisen bjöd henne, men inte mig, till sitt bröllop. Det sved.
Jag tänker mest att det är vuxna människor och jag kan inte bestämma vem som ska umgås med vem. Jag äger inte mina vänner och de inte mig.
Om de gillar varandra så kör! Kul för dem.
Fast nu utgår jag iofs inte från mina närmsta vänner. Då kanske jag hade känt annorlunda…
Nej precis man äger ingen och när en relation tar slut accepterar merparten av vuxna människor att det är så och går vidare. Det är bara creepy med människor som inte släpper taget om andra.
Tror de tät väldigt svårt att uttala sig generellt då det helt beror på dynamiken två vänner emellan eller i gruppen, liksom hur ens sociala liv ser ut i övrigt. Alltså, hade man bara två vänner innan och de slutar bjuda in en efter att de introducerats, klart man inte tycker det känns kul? Klart man undrar om det fortsatt som innan om man inte introducerat dem, om man egentligen inte betydde något osv. Medan i en stor grupp, om några har speciella intressen eller bor väldigt nära osv, inte konstigt om de bryter sig ur ibland och inte automatiskt frågar alla. Och att bara tänka att ”det var inga riktiga vänner” och gå vidare, det är ju enklare sagt än gjort om man har ett väldigt begränsat socialt liv och självkänslan fått sig en törn.
Jag skiter väl lite i vad folk gör när jag inte är med. Så länge folk jag känner är glada och trivs så är det ju toppen.
Så märkligt högstadietänk, enligt mig. Umgp med vem du vill, herregud.
Läs kommentaren ovanför din, den förklarar lite bättre. Om man inte kan sätta sig in i någon annans situation och förstå att någon kan tycka att något man inte själv bryr sig om är jobbigt saknar man en hel del empati. Blir du heller inte ledsen om din partner gör slut med dig heller? Hen får umgås med vem hen vill (herregud), men man kan fortfarande bli ledsen.
Att en kompis umgås med någon annan är ju verkligen inte samma sak som att någon gör slut?
Det kan fortfarande upplevas som ett svek om man blir lämnad utanför. Precis som om en partner går vidare och lämnar en utanför sitt liv.
Klart man blir ledsen om ens parter gör slut. MEN det finns också en vädligt spridd acceptans för att man har rätt att dumpa sin parter utan att egentligen behöva ha andra skäl än att man känner för det. Man få såklart bli sårad då, men förväntas ändå kunna acceptera det eftersom folk är fria att göra som de vill.
På samma vis är det ju med vänner, vill någon hellre börja umgås med en annan… Ja då blir man ledsen men det är ju bara att svälja och betyder inte att den personen gjort något fel mot en.
Man äger inte andra människor, varken i kärlek eller vänskap. Man har inget att vinna på att försöka tvinga fram något eller vara svartsjuk. Vill man ha många goda vänner är det tvärt om bäst att lägga undan den typen av känslor, då blir man roligare att umgås med.
Vad jag kan se här så har ingen sagt att det på något sätt är FEL av personerna att umgås, bara att det är förståeligt att man blir ledsen, om man upplever sig bli bortvald. Och det är ju intressant att reflektera över ändå, ska man ligga på som tusan och bjuda in båda vännerna för att försöka etablera sig som en självklar trio? Fortsätta föreslå att göra saker med dem en och en? Eller helt gå vidare?
Hade en vän som introducerade mig till hennes vän. Jag hon vän 2 umgicks två hänger själva när första vännen inte var hemma och hon blev galen och sa upp vänskapen med oss båda.
Hon introducerar nog inte vänner för varandra idag
Egentligen har jag inga problem med att man umgås med vänners vänner men var med om en grej som gjorde mig ledsen…
Några av våra bästa vänner började bete sig märkligt, går inte in på mer. Men det blev slutet på många års vänskap.
Våra andra vänner har aldrig gillat detta paret, vilket dom sagt o vi pratat om många gånger. De tackade ibland nej till fester för att dom andra skulle komma.
MEN när vi slutade umgås med det ena paret då började det paret och paret som inte tyckte om dom att umgås. Det sved faktiskt! Människor är ett märkligt folk.
Jag och två andra tjejer blev bekanta samtidigt genom en viss situation (ingen av oss kände varandra innan dess) och det kändes så roligt för jag var ganska ensam. Ett litet tag senare skulle vi ses på en fika, jag och en av dessa kom dit först. Efter en stunds väntan på personen som var sist så sa jag nåt om att hon kanske missuppfattat mötesplatsen. Fick som svar att ”nej, vi brukar mötas här”. Det kändes superkonstigt, då hade de ju setts flera ggr och inte frågat mig. Sedan märkte jag att de var supertighta, medan jag träffade dem ibland.
Det var många år sen nu, men jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att jag inte blev inbjuden på samma sätt, om jag inte var lika rolig/trevlig eller vad grejen var? Såklart kan man inte bestämma över andra, men jag kände mig så bortvald. Jag upplever ofta att i de lägena jag blir vän med folk så blir jag lätt den där ”tredje” , den som inte lika självklart är med, och jag förstår oftast inte varför. Det är tufft.
Jag har aldrig varit del av ett kompisgäng. Har haft många vänner, men det har varit vänner från olika platser som inte känner varandra. Så det har hänt att jag har introducerat en vän för en annan lite då o då. Men oftast har de inte börjat hänga för att de har varit så olika och haft så olika typer av liv. Har däremot haft lite av en sorg just för att man aldrig haft ett kompisgäng att göra grejer med. OT. Nu när jag är vuxen och har familj så har jag och min sambo (som är min bästa vän) börjat hänga o resa rätt mycket med hans syrra och hennes man. Vi har väldigt roligt tillsammans. Kan man räkna oss som ett kompisgäng, eller är det mer bara familj kanske? Ska tillägga att vi alla har ungar och vi gör saker och åker på resor både med och utan ungarna.
Man vill ju inte fundera på om man själv är den som ”visar sig vara smått galen”.
Fast exakt det hände mig att en ny kompis visade vara inte galen men förmodligen bipolär och jag bröt innan jag fattade det, för att jag inte klarade hennes humör. Men den gemensamma kompisen är en av mina bästa nu.
vilken lyx att ha en vän att presentera en annan vän för…..
Nej, jag har inte vänner att slösa med så tror inte detta kommer vara något som händer mej.
Däremot känslan av att inte vara tillfrågad i vissa sammanhang känns igen från studietiden. Både på grundskolenivå men även eftergymnasialt. Men det var nog inga riktigt bra vänner utan endast sammanhang där man hängde lite löst i periferin.
Presenterade två av mina närmsta vänner för varandra.
Ena kompisen skrev och frågade mig hur jag skulle ställa mig till att de två pratar och träffas utan mig (pluggar utomlands) samt att hon ej skulle fortsätta ifall jag inte uppskattade tanken.
Sa till henne att jag uppskattar som fasen, och fastän jag är lite possessiv så kommer jag ej gate keep’a situationen.
Brukar alltid hylla mina närmsta och speciellt denna kompis. Och hur skall andra få ta del av hennes godhet och kärlek om tillfällen ej ges eller finns.
Alla förtjänar en sådan fin människa som henne i sitt liv, och att hon ska tuta och köra för att ge fler människor upplevelsen med hur mycket bättre man mår när man har en sådan fin individ i sitt liv.
Dvs, självklart ”delar jag med mig” henne till alla i våran omgivning så alla kan ta del av henne som vännina och allt fint som hon tar med sig. Världen blir finare med fler människor som kan ha vänner som henne samtidigt som man lär sig hur världen kan bli till det bättre plats när flera individer med samma filosofi tar plats.
Ifall jag uttrycker mig lite tokigt och osammanhängande så snälla kommentera det så jag kan formulera om mig/annat sätt. 🙂