Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!
Barnet är döpt, flyttlass om två veckor, resa om fyra veckor… känner mig heeelt slut nu, och allt är inte packat än.
❤️
Åh, låter som mångas önskedröm – en frisk (gissar jag) bebis, nytt boende och dessutom en resa på gång (?). Stort grattis! Som nybliven förälder är man trött, inget onormalt eller konstigt alls. Det går över om typ tio år?.
(Och tänker att du/ni säkerligen hinner packa om ni växlar upp tempot en aning) . Med vänlig hälsning, Heltidsjobbande trebarnsmor som gärna hade både rest och bytt boende ??
Och andras mardröm! ??
Gör checklista på vad som behöver göras och kryssa efterhand.
Desperat 30+are här!
Jag har under åtminstone ett år blivit sjuk exakt hela tiden. Förkylningarna avlöser varandra (lite varierande men halsont, lätt feber, ont i kroppen, snuva…). Kan vara frisk i någon vecka sen åker jag dit igen. Rekordet är 3 veckor i rad frisk på hela året.
Alla ”standardtips” som att vara ute varje dag, återhämta sig ordentligt innan man går på träning, sova, äta allsidigt & nyttigt, tvätta händer osv har jag redan stenkoll på. Jag har också varit hos VC och tagit blodprover pga detta två gånger (en gång kring påsk och en gång nyligen) och mina provresultat är flawless. Allt från järn till sköldkörteln till blodsocker är tipptopp. Även testat akupunktur och kinesiska örter. Meditation. Allt!
VC säger att det inte finns något mer de kan göra. Att jag bara får hoppas att det går över tillslut. Jag mår så dåligt över detta att jag känner varningssignaler att jag kommer bli deppig om jag inte får hålla mig frisk. Jag är en person som alltid har tränat regelbundet och älskar det men kan knappt göra det längre. Mår riktigt dåligt psykiskt när jag inte känner att jag orkar med vardagen – än mindre roligheter. Ser inte fram emot någonting längre för det är liksom inte kul när man jämt går med tungt huvud och förkylningssymptom/ halsont. Vågar inte planera resor eller boka in mig på tex träningsutmaningar i grupp för det är så stor risk att jag blir sjuk och får ställa in. Livet bara springer förbi mig nu känns det som.
Har barn i förskoleåldern men de har gått på förskola i flera år nu. DE blir inte sjuka och inte pappan heller. Tvättar allas händer och slänger kläderna i tvätten direkt när vi kommer hem osv.
Känner nån igen sig? Någon som fått hjälp? Eller har tips? Kan en såndär svindyr bodyscanning hjälpa eller är det bara lur?
Är du verkligen sjuk och inte känner dig sjuk p.g.a. trött eller allergier? Allergier kan ju komma senare i livet, samt variera från år till år.
Annars är väl typ… koka egen ingefärashot (honung, ingefära, gurkmeja), se till att få i dig ordentligt med c-vitamin och vitlök.
Tänkte detta också. Prova antihistamin och se om det hjälper. Kan dock ta ett tag innan det hjälper om du gått med det länge.
Jag har funderat på det, men alltså det följer ofta som en vanlig förkylning i förlopp: lite känningar i halsen, sen lite mer + trött och hängig, sen ”värsta dagarna”, sen snorig, sen hosta, sen frisk. Och det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, Sverige eller utomlands…
Kan det vara nervsystemet som mår dåligt? Testat somatiska övningar? CBD-olja (utan thc)? CBD-olja stöttar vårt endocannabinoida system, systemet som styr alla andra system i kroppen (immunsystemet inkluderar).
Det där var grekiska för mig. Inte hört något om det. Får googla de orden du skrev och se ?
Tycker man kan komma in i såna perioder ibland, där man liksom aldrig riktigt återhämtar sig mellan omgångarna, nu verkar ju dina förkylningar ha sträckt sig väldigt långt men ja, bra att du kollade upp sig hos VC. Bodyscanning vet jag inte, vad skulle den kunna upptäcka? Är det något som inte är som det ska och som gör att du lätt åker på just förkylningar så hade det nog upptäckts på blodproverna tänker jag. Beroende på hur seriöst företaget är finns det ju också risk att de ”hittar” något som behöver behandlas med typ deras vitaminer även om det inte är vad du behövde hjälp med. Men det jag skulle göra är att verkligen ta det lugnt, träning påverkar ju immunförsvaret och ja, i längden är det såklart bra men tills du varit frisk en längre tid, och kanske även försöka hålla dig borta lite från situationer där du kan åka på smitta, bara några veckor alltså, och verkligen hålla i de goda rutinerna, fortsätta vara ute mycket och sådär, ta D-vitamin och jobba på tarmhälsan alltså försöka tillföra goda bakterier. Obs detta är vad jag skulle göra personligen, inget facit såklart.
Lider med dig, hade liknande situation för några år sedan, hemskt! Mitt enda tips utöver det du redan nämnt är regelbunden lymfmassage. Ska vara bra för att hålla systemet igång och upplevde att det satte bra fart på mitt immunförsvar. Kanske placebo men värt att testa, om inte annat så är det ju nice med massage
Bra tips! Är redo att prova vad som helst. Ska googla på det!
Har också erfarenhet av detta eller liknande tyvärr. Har tre barn och upplever att jag gått igenom något sådant med alla tre när de gått ett år drygt på förskola. Jag blir dålig men övriga klarar sig oftast.
I mitt fall har faktiskt återhämtning varit a och o. Jag åt för dåligt, för lite och för sällan. Back to basic med riktig mat och mellanmål. Kroppen var eftersatt av konstant dålig sömn och generellt bortprioriterande av mig själv. Slutade också med alla kosttillskott som skulle hjälpa och försökte sluta oroa mig för att bli sjuk hela tiden (drygt råd kanske..sorry).
Hoppas du är ur detta snart. För det är faktiskt jätte tufft att inte få träna som man önskar (icke ironisk). Det är värt väldigt mycket i vardagen.
Tack för pepp ❤️ jag försöker tänka positivt varje gång jag är frisk. Men det börjar bli svårt. Har på senaste kommit på mig själv med att typ debattera med mig själv om vi verkligen ska träffa X för tänk om de är lite förkylda och jag blir smittad. Eller ska vi verkligen åka till badhuset, då kanske jag blir sjuk inför det där viktiga jobbmötet…
Vill understryka att det har tagit ungefär ett år att komma in i dehär tankarna. Så jag kan inte se att det är pga min ”inställning” som jag blir sjuk liksom. Men det är typ omöjligt att inte tänka såhär nu längre.
Fattar. Jag var nog mer ”djupt” nere i de tankarna. Agerade ofta på det sättet. Tror kanske mer att stressen över att vara eller bli sjuk ofta i sig taxerar systemen på samma sätt som stress gör. Sätter ner försvaret.
Jag hade det så innan jag bytte jobb. Är först efteråt som jag förstår hur stressad jag var och att jag inte fick den fysiska och psykiska återhämtningen jag behövde. Efter att jag bytte jobb är jag sjuk som en ”normal” människa ❤️
hur är din psykiska hälsa? var sjuk så som dej i 1 år då jag hade en depression och blev lämnad. förkylningar avlöste varandra men barnen höll sig friska…
Usch stackare ❤️
Alltså generellt är jag lycklig, har det bra, är väldigt tillfreds med mitt familjeliv, har mycket vänner, roliga intressen. Men efter att det här med sjukdomarna har hållit på så pass länge nu så har jag blivit mer nedstämd och stressad till följd av det. Blir ledsen av att inte kunna hålla en träningsrutin, behöva ställa in så mycket jag vill göra, inte riktigt orka med livet..
Låter som mig. Och det visade sig vara pollen. Har du kollat upp att du inte är allergisk?
Jag tror du ska försöka fortsätta planera in grejer osv. Börja inte agera efter att du alltid är sjuk. Du kommer börja känna efter för mycket. Tänk att du har haft en tillfällig dipp och att du inte vet om det kommer komma någon ytterligare förkylning.
Kan det va postcovid? Min kompis hade liknande då hon va sjuk i postcovid.
Kan man kolla det? Vet inte ens om jah haft covid.
Det har du med all säkerhet. Jag vill minnas att myndighetena/vården sa i slutet av pandemin att i princip alla svenskar haft det.
Nej.Inte med all säkerhet.Vissa har inte haft covid. Riskpersoner (som jag t.ex) som skyddat sig på alla sätt och vis kan ha undvikit få covid. Och andra som helt enkelt haft tur att inte drabbats.
Så jo, är du inte riskgrupp, och inte isolerat dig under pandemin och efterföljande år har du högst sannolikt, haft Covid (även om du inte vet om det).
Jag var förkyld varje dag i över 7 månader för några år sen. Var på vc flera gånger och det var inget fel på mig. Tills det tog några fler tester och konstaterades streptokocker. Fick medicin och var frisk på 10 dagar. Låter liknande, vet du om de testat det?
Aa jag har faktiskt testats för det. Har även haft öroninflammation en gång under denna period, ett par månader sedan, och fick då antibiotika mot det och det var såndär ”bred” antibiotika som i så fall borde ha slagit ut det mesta.
Jag skulle vilja göra privat hel röntgen. Ca 20.000 synd det är så dyrt.
Slänger ut postnasal drip? Testat nasonex i ett par veckor? Mvh läkare
Obs nej ingen body scanning! Totalt slöseri av pengar
Kan det hjälpa halsont och liksom febervärk i kroppen och sånna symptom också? I så fall testar jag såklart!
Jag kör en kur nasonex just nu.
Har varit sjuk sedan juni i förkylningssymptom.
Om ingen annan blir sjuk så är det nog inte vanliga förkylningar du får.
Läs på om ME. När man blir överansträngd då så får man influensa liknande symtom och det går inte över förrän man återhämtat sig och överanstränger man sig igen så börjar allt om.
Har man otur blir man helt sängliggande.
Detta är väldigt kortfattat och förenklat om Me men typ så här. Postcovid ska visst kunna ge liknande symtom.
Usch det låter obehagligt. Jag har hört om ME men trodde inte det kunde vara det då jag tolkat det som att symtomet på ME liksom är att man är trött? Jag blir absolut trött av att känna halsont, snorig och (ibland) ha feber, men är inte trött utöver det liksom. Kan det ändå vara ME? Läkaren på VC nämnde inte ens det; hur utreder man det?
Låter inte som ME. Låter som att du har otur och får hem förskoleförkylningar. Kan vara påverkad efter covid. Min sambo hade ett helt år med återkommande halsont. Gick också till läkaren och hade dock lite påverkade blodplättar och lite astma-symtom. Nu är det bättre!
När jag hade så var det för att jag typ blivit utbränd light (hade varit det tidigare rejält och detta var väl typ ett lätt återfall). Jag blev sjukskriven i 6 veckor för att kunna vila medan barnen var på förskolan. Jag var sjuk och åt antibiotika i typ 3 mån och det gick aldrig över. Sen när jag varit hemma i 3 v heltid, 3 v deltid så gick det faktiskt över. Min läkare sa att kroppen inte hade ork att läka.
Stackare ❤️ skönt att det gick över. Kanske är det nåt sånt. Vet inte hur jag ska ”motivera” det dock för jag får sova bra på nätterna, har 100% jämställt med min man att vi liksom hjälps åt med barn & hem, mitt jobb är inte så stressigt och vi har fin avlastning från familjen.
Kan ni ha svartmögel hemma? Gör en fuktmätning i rummen, är det något avvikande kan man behöva kolla under tex parketten.
Alltså historien med Mys sålda blomaffär där Bolagsverket skriver ”Avregistrering av företrädare p.g.a felaktig anmälan om registrering” några dagar efter köpet.. skuuumt!!
Det betyder att de har näringsförbud. My har sålt blomsterbutiken till någon med näringsförbud ?
Men hur kan man gå in och köpa ett företag när man vet att man har näringsförbud, kollad inte sånt upp innan eller? Hela denna historia med My verkar skumt,samt att hon sålde ut inventarier ur fitman privat innan försäljningen, hon som absolut inte skulle sälja bara göra en omorganisering, denna skumma människa
Jag fattar inte heller! Varför vill man ens köpa det då, inte direkt strålande siffror i den verksamheten. Vad köpte de det för? Så många frågor ..
Fattar inte heller? Varför vill man ens köpa en verksamhet som går dåligt? För hur mkt pengar då?
Nej, hade de näringsförbud hade det inte registrerats. Det låter mer som att My har anmält en ny styrelse utan att de har sagt ok till det.
Har hon anmält falska uppgifter?
En annan märklig sak är varför bytte inte företaget namn när den nya styrelsen anmäldes. Har My sålt sitt namn My Martens AB också?
Systrarna Olsson, varför granskar igen dem??
Finns mkt kul/sjukt att göra content om där
Jaaa jag vill veta allt! De är så speciella? Roliga men väldigt speciell livsstil. Ingen av dem verkar tjäna pengar, de båda verkar få pengar av Mathildas pojkvän? Och vad hände med hon Alexandra som de blev ovänner med?
Ja de gör ju aldrig samarbeten på instagram så tror inte de tjänar pengar där. Johanna har också sagt att det är Matildas kille som betalat hennes lägenhet.
Vem är Mathildas kille? Vad jobbar han med? Vill så gärna veta!!
Nej jag heter inte Hasse och är pervers.
Men jag vill ha tips på hur man bäst rakar down there. Hur gör man för bästa resultat? Vilken hyvel etc?
Engångs och rakgel. Produkter för män r generellt bättre.
Veet Expert Hair Removal Cream Full Bikini
Vass hyvel och raklödder. Ta på deostick (sånt torrt, inte roll on) efter. Då blir det inga röda prickar!
Hur klär ni era bebisar under hösten? Har en 4 månaders bebis och vet inte riktigt hur jag ska tänka när det börjar bli kallare nu. Bebisen växlar mellan vagn och bärsele. Tips?
Följer denna, samt tar hänsyn till om min bebis generellt är varm eller kall. Har en varm bebis så jag tänker ,”ett lager mer än vad jag har”.
Ull som lager 1 och en overall som stoppar vinden som lager två! Har just nu bara tjocka ullstrumpor utanpå vanliga strumporna men nu börjar det vara så pass kallt att det blir tossor på.
Tycker också det är sjukt svårt! Idag var det 17 grader i skuggan och då blir det varmt i solen. Folk gick (inkl jag) i shorts. Känns märkligt att dra på en overall…
Idag hade han body, byxor och strumpor med en filt i vagnen. Han var varm när vi kom in igen.
Räknat ihop i kalendern, 68 dagar har jag legat vid havet och solat sedan i maj. Så mycket härligt att tänka tillbaka på i höst och vinter ❤️
Tack! Så många som sagt att sommaren varit dålig. Känner bara, ursäkta? Det har ju varit mer fint väder är regn, och visst det kanske varit lite kyligare i luften men vi bor ju skapligt norr ut på jordklotet.
Tycker sommarens väder varit mer än bra! Och det säger ju dina 68 dagar också.
Jag tycker också sommaren varit bra, men jag har varit föräldraledig så har verkligen kunnat vara ute alla bra dagar. Min man som haft semester fick två riktiga skitveckor och tycker väl sommaren har varit sådär. Tycker det har regnat ovanligt mycket, men det har varit störtskurar som kommit och gått. Men överlag, ett bra sommarväder!
Har dock varit kallare än normalt. Beror nog också på vart man bor. Många av oss bor inte vid havet 🙂
Va, jag tycker sommaren varit värdelös. Nån varm vecka här och där samt i maj. Annars regn och mulet och kallt. Eller så har det varit nån äckligt kvav värme utan att vara bra väder. Slog även personligt rekord i antal dopp (5 Eller 6, brukar bli max 1 för att jag är riktig badkruka) men de är också gjorda under varma tillfällen.
Sommaren var ljuvlig, samt sensommaren.
Aldrig badat så mycket något år. Njuter!
Eller hur, har älskat denna sommaren.
Tips om bra låtar? ? Var ute för sent igår pga fastnade i modd i evigheter.
De låtar jag lyssnar mycket på nu enligt min På Repeat-lista på Spotify;
Changing – Kite
Monaco – Jude York
Red Light – Omar Rudberg
Fourth of July – Sufjan Stevens
Angel Baby – Troye Sivan
Armee der Tristen – Rammstein
Vi To – Nils Bech, Bjørn Eidsvåg
Är främst Kite och Troye Sivan jag lyssnat en hel del på senaste månaden.
Hoppas något faller i smaken!
Vad har du själv lyssnat på senaste?
Härligt! Ska lyssna på alla! ? Jag själv har lyssnat mest på:
Truth hurts av Lizzo
Bada Bing, Bada Boom av Jack Savoretti och Miles Kane
Honey Boy av Benjamin I
Lose Control av Teddy Swims
Wonderful Life av Katie Melua
I should have known better av The Beatles
Hur överlever man första tiden med bebis? När började det bli lättare för er?
Man repeterar att allt är en fas. Sen tar man en timme i taget. Rätt var det är så kommer man på sig själv med att det är lite lite lättare stundtals.
❤️
Tyckte aldrig det handlade om att ”överleva” utan man bara levde, fast nu med en bebis. Ibland bättre dagar ibland sämre, bland kass nattsömn ibland riktigt bra. Första tiden var det mest amning och blöjbyten heja tiden, men det förlikar man sig med och det är en kort period. Lite uttråkad vissa dagar, men det kan man ta. Och tillägg, jag har varit ensam sen start med mina barn och har ändå inte sett det som att vi bara ska ”överleva”. Det blir vad man gör det till.
Fast chilla och var lite ödmjuk kanske? Ursäkta men du lät jäkligt hård. Alla har olika upplevelser. Drabbas man av rejäl baby blues eller förlossningsdepression så är det inte så jäkla lätt. Eller om man har trauman från barndomen som väcks till liv av att själv bli förälder, det kan också köra igång mycket i en. Det spelar även roll hur ens bebis är, hur bb-tiden eller förlossningen är, m.m… För vissa känns det som att man satsar på överlevnad och de känslorna får man ha. Klart man gör sitt bästa ändå.
Och för många är det inte en hemsk tid.
Ha lite respekt för det också.
Det varierar så mycket. Mitt första barn var ”svårt” hela första året, dvs. hela bebistiden. Inte sjuk eller så, men ofta missnöjd, sov dåligt. Nu är han 15 år och en jättefin person! Artig och snäll mot alla.
Lyssna inte på exakt alla råd du får, känn efter vad som funkar bäst för dig och din bebis. Försök tänka bort alla andra måsten (disk/tvätt/osv) om det går. Hitta små stunder för dig själv där du inte behöver ta hand om bebisen, t ex ta en extra lång dusch, en promenad utan bebisen eller en fika med enbart vuxna. Det viktigaste av allt: tänk att det faktiskt bara är en kort period i det långa loppet. You got this mama! ❤️
/(en som är hemma med bebis och 4 åring och KÄMPAR stundtals ?)
Man försöker acceptera att alla känslor är okej och låter de komma samt gå. Underlätta det som underlättas kan! Allt går över, på gott och ont. Jag skulle säga att det blev lättare rätt snabbt, bara några veckor in. Sen blir det bara roligare och roligare hela tiden ??
Vad specifikt är jobbigt för dig? Om du kan sätta ord på det tror jag det knakar hjälpa dig en del.
Boken How not to hate your husband after kids är ganska bra.
Musik/podd i öronen om bäbis är otröstlig, våga be om hjälp med avlastning. Ha lätt/snabblagad mat hemma, helst som man kan äta med en hand om det skulle behövas?
Har nyss fått min andra bebis och är så mkt lättare nu än med första (förutom att man samtidigt ska ta hand om och stimulera syskonet). Nu vet jag att allt går så fort och att allt är en kort fas. Där och då var allt väldigt stort och överväldigande. Ångrar nu att jag inte tog vara på stunden. Men det kanske inte går då allt är nytt och överväldigande… Men som sagt det är korta faser med magont mm. Det blir bättre!
Acceptans. Hade en så sjukt tuff bebistid med mitt första barn att jag insett i efterhand att jag hade en depression. Ringde min mamma varje dag när hon slutade jobbet 16.30 (min sambo jobbade kvällar) och grät för att jag inte orkade ta mig igenom de sista timmarna innan han slutade jobbet, så hon fick komma och hjälpa mig. Och tyvärr, men för mig blev det inte bättre efter ”de magiska första 3 månaderna” som alla sa. Det var helt ärligt 80% jobbigt första året. Men då var min bebis ofta missnöjd, väldigt närhetskrävande, tog inte flaska, det var covid så jag var isolerad och hade inga vänner sen tidigare som fått barn – kände mig väldigt ensam med allt. Jag var så ledsen och arg på alla som hade en bra bebistid. Inte så mycket det praktiska med sömnen m.m. utan mer det emotionella att inget blev som jag tänkt mig. Också arg på alla runt mig som sa ”det är en kort period! Det går över!!!” eftersom varje timme med intensivt bebisskrik kändes som tre DYGN typ.
Sen vågade vi ändå skaffa ett till barn och han var en sån där ”overklig” (eller vanlig?) bebis som sov i vagnen, kunde ligga själv på golvet i fem minuter och allt var annorlunda. Så det är såklart olika hur det är och när det blir bättre. Om jag bara accepterat läget mer med min första – och funnit lugnet i att allt inte blev som jag förväntat mig men att det skulle gå över, så skulle jag nog ha mått bättre. Lite ledsen idag över att jag fortfarande ser tillbaka på den tiden som ett långt mörker. Men det är ju lätt att säga med facit i hand.
Jag skrev ett desperat inlägg här för ett par månader sedan om just detta ämne. Idag känns allt tusen ggr bättre. 🙂 Det är svintufft i början! Jag tycker det blev bättre när bebisen var typ hmm 4 månader kanske. Då började jag få lite mer respons, stora leenden och förstod även lite mer vad han ville. Första tiden kändes som en sjuk och stressig gissningslek… Jag hittade ett bättre flow efter ett tag. Jag satt och grät på bvc vid mammasamtalet och hon sa ”Det blir lättare och det blir roligare, tro mig!”. Den meningen upprepade jag hela tiden. Och kan intyga att det absolut stämde för mig. Idag är bebisen 7 månader gammal och det känns så mycket bättre och roligare alltihop! Absolut jobbigt att han kryper ifrån mig och busar men så mycket roligare än en skrikmaskin. 😉
Kom på att någon skrev ett roligt och fint svar till mig den gången, och beskrev en nyfödd bebis som ”en dissig katt man inte ens kan gosa med för hen har för svag nacke”! 😀 Vet att det fick mig att skratta rejält, och jag var rätt nedstämd då. Så även om detta kommentarsfältet ibland kan kännas huggigt, hårt, taggigt så är det andra gånger varmt och fint. <3
Va?! Är ju världens mysigaste?! (Har tre barn varav en 2 månader)
Men snälla, känn av…
Är så tråkigt att så många verkar tycka att det är så jobbigt och så tråkigt med bebisar!! En bebis är en gåva och något fantastisk tycker jag. Om bebisen är missnöjd och skriker så är det väl bebisen det är mest synd om?
Du skriver det som att det är en åsikt man har, att det är tråkigt och jobbigt. När det i själva verket är en känsla som faktiskt kan vara väldigt svår att både förstå och hantera när man är mitt uppe i det livsomvälvande som det innebär att få en bebis. Har du inte haft en kolikbebis så behöver du inte säga här att det är mysigt med bebisar, för det är helt monumentalt olika upplevelser av bebistiden. Självklart är det bebisen man tycker synd om när den skriker och det är ju just den stressen och känslan av otillräcklighet som gör att man mår skit.
Eller hur, det kan vara otroligt tärande att konstant vara den som kan lindra bebisens lidande, hörs det konstant men ingenting hjälper. Bebisen är ju i princip en förlängning av en själv så om bebisen verkar må dåligt pga kolik eller något så självklart är det jobbigt för en själv som förälder? Vilken vettig förälder skulle ens känna ”tur att det inte är jag som har ont i magen så jag går här och är glad”?
Håller med! Klart det inte är superkul jämt och ibland är man svintrött eller uttråkad eller nåt annat. Men snälla, det är bebisar, som man valt att skaffa och vars bebisperiod är väldigt kort. Så länge det inte handlar om faktisk förlossningsdepression känns det som att det mest är en fråga om inställning.
Mitt ena barn hade nattskräck i över två års tid, skittufft absolut men det var ju inte mig det var synd om.
Folk som mår dåligt första tiden har garanterat redan hackat på sig själva för att de ”inte är lyckliga”. Det är osympatiskt att då bara strö salt i såren och antyda att de är dåliga föräldrar.
Jag hade själv en förlossningsdepression och det börjar ju som nedstämdhet, det är liksom inget man vaknar med en dag bara? Utmärkande för förlossningsdepression jämfört med andra depressioner är just det ännu större inslaget av skuldkänslor, att man känner skuld att man mår dåligt. Tänk på det en stund ni som är så snabba att hacka på mammor som mår dåligt.
Hur man blir bemött när man mår dåligt spelar roll för ens mående utvecklar sig och om det går över eller blir sämre. Att istället för att bemöta ledsna nyblivna föräldrar med empati och tröst hintar om att de är dåliga föräldrar och skuldbelägga dem för sina känslor bidrar bara till att folk att mår sämre.
Men man kan ha flera känslor samtidigt och att försöka kväva det som är jobbigt skapar bara än värre känslor i längden. Det finns en paradox i att de som behövt få barn via IVF faktiskt statistiskt drabbas av förlossningsdepression oftare än de som har haft det lätt att få barn. Så även de som kämpat för att få ”sin gåva” kan drabbas av tunga känslor i samband med att de blir föräldrar.
Såhär var det för mig första tiden: Jag var så extremt överlycklig och förundrad över min bebis. Tackade högre makter för världens vackraste gåva i mitt liv (jag fick kämpa i flera år för att bli mamma). Anknytningen var inga problem, jag kände enorm kärlek till honom snabbt, hade utan att blinka gett mitt liv om det räddade hans. MEN… Jag var ändå överväldigad när vi kom hem. Hormonerna stormade, jag drabbades av baby blues och i 2-3 veckor grät jag typ 25 gånger varje dag utan att jag förstod varför, min kropp klarade inte av att producera mjölk (kände som världens sämsta mamma pga det), sömnbristen slet i mig (jag har tidigare haft upprepade depressioner och grava sömnproblem, så sömnbrist påverkar mitt psyke rejält), och sedan bar jag på oro över min bebis som var så skör och liten (väldigt vanligt hos förstagångsmammor). Så ja, jag kan säga att båda sakerna kan existera samtidigt; enorm kärlek men också oro/ångest/rädsla m.m…
Jag tror inte att en person som frågar hur man överlever bebistiden tycker att bebisen är ”tråkig”, utan faktiskt mår dåligt på ett annat plan. Jag har stor empati med den personen och vill peppa henne istället för att pika henne.
Skärp dig
Känn av vadå? Att så många gnäller om bebistiden? Antar att det är samma människor som tycker det är rimligt att skrika, gråta och kräva uppassning av andra bara för man har mens eller pms.
Men om din känsla är odelat positiv kring första tiden med bebis är det bara att gratulera, men hur är det relevant för ts som uppenbart söker stöd/pepp? Du vill ta din chans att trycka ner någon som redan kämpar? Fräscht!
Du har fått många bra tips redan men en sak som jag (nu efter barn nr 2) insett är att det var sån jävla enbarnschock att få barn. Man är inte alls van med den bristen på återhämtning/sömnbristen/ att vara jour 24h per dygn eller att inte hinna någonting annat än att ta hand om ett barn. Bebis kommer vara som den är så du kan bara jobba med dig själv, dvs försöka minimera energiförlust så mycket det går och maximera energiintag så mycket det går.
Vad (förutom bebis) tar energi och vad ger energi? Och sen aktivt försöka få in de delarna i livet. Successivt kommer du vänja dig och inte uppleva det som lika tufft.
❤️
Haha ja jädrar vilken enbarnschock det var! Helt plötsligt någon som alltid ville vara på en, man sov inte en hel natt, man var tvungen att fråga sin partner om lov att göra saker pga nån måste ta hand om bebisen. Andra barnet var mycket lättare.
Till TS: håll i och håll ut. Tycker bebistiden är som bäst runt 6 mån. Man kan sätta bebisen på golvet och den kan pyssla med leksaker och kryper inte iväg. Då först kunde jag börja bli mig själv igen: dricka en varm kopp kaffe, ha tid att torka håret med hårfön. Och man börjar få i bebisen lite mer föda som inte är amning.
Första två veckorna var kaos upplevde jag/vi. (Vi kan skratta åt det så här i efterhand men då – cirkus! ?) Sen tycker jag att nästa viktiga punkt var runt tre månader. Tyckte det va tuffast fram tills dess (även om det parallellt va ljuvligt ❤️).
Hur gammal är bebisen? Jag tyckte det blev lättare när han närma sig 4 månader. Sov bättre och hade några timmar mellan måltiderna så man inte blev så låst i soffan. Första 1,5 månaden är bara ett stort svart hål för mig. Om du mår psykiskt dåligt så be om hjälp, det är jobbigt i början men hittar du inga ljusa stunder så prata med bvc.
Man försöker den mån det går att inte ha för höga krav på sig. Ditt hem behöver inte se ut som det är klippt ur en katalog. Låt kläderna vara i en hög i tvättstugan. Disken behöver inte vara i diskmaskinen på sekunden. Och viktigaste av allt mama, vill jag skicka denna mening: This too, shall pass ❤️
Tyckte det hjälpte mig att acceptera nuet mer genom att tänka att det finns en sista gång för allt. Låter konstigt kanske, men att det finns en sista gång på jag är vaken på natten med min bebis/vaggar hen till sömns. Fick mig att ”njuta” mer och tänka att detta är inte för alltid.
Förlåt för all låta osympatisk men vänta bara tills barnet når trotsåldern där vid 2-3år. DEN tiden är helt klart betydligt mycket jobbigare än en ”jobbig” spädbarnstid.
Skulle göra varsomhelst för att byta med dig! Vår blivande treåring är allt annat än rolig just nu och jag håller på att bryta ihop… tyvärr får jag dra det tyngre lasset pga sambon jobbar borta mycket just nu och vi bor långt ifrån föräldrar och svärföräldrar så hjälp med avlastning är tyvärr inget som jag kan få i en handvändning ??
Vilken fin och hjälpsam kommentar <3
Alla barn är ju inte så intesiva/jobbiga under 2-3-årsåldern. Jag upplevde spädbarnstiden som klart tuffare.
Älskar första tiden. Vad är så hemskt?
Hur länge håller öppnade serum? Har ett par serum som jag inte använt på typ ett år pga graviditet, kan jag använda dem nu eller bör jag köpa nytt?
Brukar stå på förpackningen, den där lilla burken där det står tex ”6M, 12M” osv
Skulle köpa nya efter ett år.
Lovisa Barkmans livsstil. Förstår att hennes kille tjänat pengar på poker men det livet de har med sakerna de äger går inte ihop. Och vad hände mellan henne och Bea?
Tror helt klart att det är pojkvännen plus hennes influencerlön som gör livsstilen att gå runt. Men ja, sjukt att ha boende i både Paris och Monaco. De betalar nog minst 150k i månaden i bara hyreskostnad.
Vill också veta vad som hände med henne o bea ??
Vill veta vad som hänt med henne och hennes familj! Hon flyttade hemifrån jättetidigt och under hennes tidiga år på twitter var det mycket utläggningar om detta. De verkar inte ha någon kontakt alls längre idag.
Nej men ser också det vid högtider att hon aldrig nämner att hon varit med sin familj, men hon nämner vänners familj och sin killes.
Vad hade hon för utläggningar då om familjen? Också alltid undrat varför hon typ brutit upp med familjen. När hon fått frågor om detta säger hon att hon vill vara privat & inte visa familj, men tror inte hon umgås med de alls, för de verkar ju umgås med killens familj iaf. Är hennes familj superkristen kanske, är inte det rätt vanligt i Jönköping?
Lovisas föräldrar sitter iallafall med i styrelsen för hennes bolag??♀️
Nu idag typ nästan tio år senare är det lite luddigt men minns att hon var tydlig med att hon hade flyttat hemifrån tidigt för att det typ ”inte funkade” hemma, att hon längtade efter att skapa traditioner med sin framtida familj (tolkade detta som att hon var missnöjd med dom hennes familj hade) och att hon inte ”var som sin familj” typ.
Mattias trotzigs landställe är till salu nu! Där man sett många flunsor hänga förut
Pris? Han och Linn Herbertsson gjorde väldigt mycket jobb på huset när de flyttade dit.
Det märks!
Wow så vackert! Smakfullt renoverat och så snyggt gjort med uteplatsen med pool. Drömmen är ett sommarställe med flera byggnader så alla får egen ro. Tycker verkligen alla byggnader passade in bra i miljön, lyxigt men inte för vräkigt typ. Nej jag är inte säljaren ?
Haha folk har så olika smak, underbart! Jag gillar inte det där alls
En timmerstuga? Kan ju vara mysigt men inredningen är ju allt annat än harmonisk.
A LEGEND TO RIDE / Den 13e ryttaren
Gammal film/serie från 1997. Inspelad på Island om turister som besöker ön, för att rida häst och mysistiska saker som sker. Någon som har sett? Någon som vet vart man kan få tag i den? Digitalt som analogt?
Den var såååå bra! Älskade den vita hästen Pertla och den blonda sonen, Ragnar om jag minns rätt. Hade gärna sett om den!
Någon som vill tipsa om någon bra serie? Gillar framförallt psykologiska thrillers eller liknande.
Kollade sharp objects igår, jättesen på bollen så kanske något du redan kollat men här är några fler tips:
Kastanjemannen
Den som dräper (fins tre säsonger ute och alla är grymma)
Deg på SVT play, inte så psykologisk men jag gillade den jättemycket
Det perfekta paret med Nicole Kidman på Netflix!
Svar till anonym 20.29: vad gillade du med Perfect couple? Jag har tvingat mig igenom alla avsnitt för jag ville veta hur det slutade (hade ju bara kunnat kolla sista men det är lätt att vara efterklok) och det var ju så jävla dåligt! Urkasst skådespeleri, clowner till karaktärer och så mycket osannolika grejer som bara förstörde. Sämsta jag sett på mycket länge.
Oj, håller inte alls med! Tyckte att majoriteten av skådespelarna var riktigt bra for once. Jag uppskattade att det var lite ”cluedo”-vibe, där misstankarna hela tiden riktas om. Men köper att det var mycket humoristiska inslag, som kan uppfattas lite too much. Sevärd om man inte orkar se något betungande men ändå spännande!
Alla harlan coban på netflix är bra
The undoing
The following!!
The leftovers är OTROLIG! Min bästa serie någonsin.
Den utspelsr sig tre år efter att 2% av jordens befolkning plötsligt försvann spårlöst. Så fokuset ligger inte på försvinnandet utan på efterspelet och konsekvenserna.
The stepfather på Netflix
Tack för alla tips❤️
True detective- senaste säsongen
Var är Filippa Toremo? Har hon sagt något eller bara försvunnit?
Bara försvunnit tror jag.. inte heller sett något från henne sen hon var på båtresan. Känns inte som att hon mår så bra :/
Varför tror du inte hon mår bra?
Hon har pratat om det mycket, att hon är trött ständigt, sen gick hon till läkaren som sa att hon var utmattad tror jag det var. Sen har hon lite trauma kvar från att hon blev gravid utan att veta och sånt som hon pratar med psykolog om har jag för mig.
Rasat i vikt också!
Vet att hon nämnt utmattning i en av hennes storys
Paow verkar så himla ensam. Reser ensam, äter ensam, gör ingenting. Fixar naglarna och sitter på olika flygplatser typ. Någon gång skymtar systern förbi typ, eller psykonorrmannen. Men annars är hon alltid ensam?
Jag hoppas hon känner att hon kan vända livet och inte måste umgås med människor som norrmannen. Tror det är nyttigt att spela sims ett tag för man kan gå helt upp i det. Sen kanske hon kan försöka med bloggen och komma in i andra cirklar än den hon är i?
Vill så gärna se henne börja om livet och släppa allt det destruktiva med OF.
Sova verkar hon typ heller aldrig göra? Lägger upp oklara saker 5 på morgonen som nån throwback bild eller att hon fixar naglarna. Väldigt kn*rkig vibe…
Känns lite som Sveriges egna Britney
Ensam ?
Inte alla som kör trekant i sovrummet.
A Rappaport och S Guidetti. Ser ut som catwoman båda två ?
Nån annan som såg Victoria Eklunds story igår? Bara skinn och ben? Likaså Jon Olssons flickväns reklaminlägg på instagram.
Men gud. Jag kollade nyss. Ser helt groteskt ut med de stora brösten till. Hoppas hon tar hjälp.
Såg henne irl i somras, hon är så smal så smal, ännu smalare i verkligheten än vad som syns på bild. 🙁 Helt benig och ja brösten blir ju inte kloka till den kroppen..
??
Herregud, Rapaport ? Varför förstör de sig själva så och vad är det för oseriösa läkare de använder sig av ?
Hon har väl en historia av ätstörningar? Lär garanterat trillat dit igen… hoppas hon inser vad som sker
Såg nu att hennes pappa gick bort för något år sen, usch så sorgligt. Hon har nog haft ett tufft år som lett till att hon blivit smalare..
Oj shit vad har hänt med Victoria?! 😮 Jag avflöjde henne för ett år sedan ungefär (för hon var lite tråkig helt enkelt) och tycker det är stor skillnad? Förut var hon smal men armarna nu… Något måste ha hänt. 🙁 Berättade hon någonsin vad den där röntgen (MR?) visade? Vet att hon hintade om att hon fått något sjukdomsbesked efter att ha svimmat eller fått migrän eller vad det var, men sedan missaade jag vad det handlade om…
Är det fler som tycker relationen mellan Klara och Jhon känns… obekväm? Utifrån både YT och podden känns det som att han är ganska hånfull och nedvärderande mot henne. Och hon verkar ha mer issues med hans unga beteende än hon påstår.
Dom känns bara så omaka i ”vuxenlivet” med barn och allt.
Hon blev väl på smällen typ 3 månader in i förhållandet? Känns inte riktigt som att det kommer hålla då
Tror inte deras relation kommer hålla.
Tycker dock de känns väldigt kära och familjära bägge två, tror därför det kommer hålla.. hon gillar ju att måla upp den bilden iallafall med alla fina gulliga videos på han och Ivy
Usch han verkar så omogen. Minns hur hon var höggravid och hade gått över tiden, och han satt och surade i bilen för att hon hade dåligt humör. Sa nåt om att ”sånt accepterar jag inte, höggravid eller inte”. Mmm roligt med såna mansbebisar. Hoppas hon dumpar honom för nån som är torr bakom öronen.
Håller med, det är något som känns så off. Vet inte om det nödvändigtvis är ”fel” på någon av dem, tror bara inte de är en så bra match?
Jag gillade första avsnitten med deras podd men nu gillar jag inte det alls, det har stigit åt honom något otroligt, på ett dåligt sätt!
Det jag har följt Klara tycker jag att hon är värd så mycket mer än han..
Han hyssjar henne hela tiden också när hon pratar vilket är så otroligt mycket härskarteknik. Säger också, jag hör dig, förstår dig MEN bla bla bla. Han har noll intresse att se och höra henne. Han är en mansbebis.
Hur försörjer sig Sara Songbird? Har ju inget regelrätt jobb och gör ju vad jag kan se inte heller samarbeten? Nyfiken bara.
Undrar det generellt kring många influencers som var stora där typ 2016. Även kring andra mindre influencers som hävdar att det arbetar med sociala medier på heltid, typ Emma forsblom. Tror t.ex Emma går på någon form av bidrag som hon inte berättat. Sen vet jag att Splay som Sara iallafall tidigare låg under (hon kanske fortfarande gör, har inte koll) har erbjudit någon form av lön till deras kreatörer. Så hon kanske får en mindre summa därifrån som ändå gör det möjligt att leva på.
Jag och min mamma ska på en weekend i slutet av oktober. Har någon tips på ställe att åka till? Jag funderar på Wien.
Har du varit i Prag? Riktigt fint!
Beror lite på vad ni vill ha men Edinburgh, Dublin, Budapest och Prag är mysiga städer.
Tankar om Sofia och Tareqs nya program? Är redan trött på dem..
De känns så otroligt korrekta och tråkiga.
Suck säger jag bara, hur många olika generer ska Tareq göra? Har har inger att göra sen han slutade med trädgårdstider…
Och då behöver han väl jobba med något nytt?
Hur hanterar ni när ni känner er ensam? Och ni med partner, nära vänner och familj. Känner ni er ensam ibland också? För jag känner mig ibland väldigt ensam ibland, jag har ingen partner, inget nära förhållande till mina föräldrar. Har bra kontakt med mina syskon men de bor långt bort. Jag har några vänner men ingen nära. Ibland känner jag mig bara så otroligt ensam. Som att jag inte har någon i min närhet. Försöker dock hantera det och göra saker jag tycker om. Men det är inte alltid som det fungerar. Känner någon igen sig och har något tips eller råd?
Jag har ingen familj, släkt eller några vänner utan är alltså helt ensam, på riktigt. Det som har funkat för mig är att bygga upp ett så bra liv som möjligt för mig själv och ta hand om mig själv. Fylla livet med saker som jag mår bra av. Förra julen t.ex köpte jag hem god mat, en liten gran och två julklappar till mig själv.
Känner så igen mej. Är väldigt ensam och lever ensam. Har inte en enda vän. Har umgåtts och rest med min mamma. Nu är hon svårt sjuk. Min ena syster bor flera timmars resa från där jag bor. Vi hörs sällan. Min andra syster har aldrig tid att träffas. Längtar efter en man och att få ens vän. Göra helt vanliga saker. Fika,bio,en promenad. Har varit ensam hela mitt liv.
❤️
Min sambo jobbar natt varannan vecka och då känner jag mig extremt ensam. Har inte så mycket vänner eller familj nära, och så är jag gravid och har ingen ork. Brukar bada, kolla tv, spela och prata i telefon med honom när han har tid. Annars försöker jag sova tidigt så jag vaknar när han kommer hem..
Jag brukar känna mig ensam. Har visserligen man, barn och föräldrar. Några vänner med de bor i andra städer än jag. Har börjat ”planera” för hur jag ska få in mera socialt sammanhang i mitt liv. Börjat på olika kurser t.ex. och ”tvingar” mig att småprata med någon där. Sätter upp ”mål” för varje vecka och skriver upp vem/vilka jag träffat. Tycker det hjälpt lite, dels har något konkret att fokusera på, dels har upptäckt att jag nog ändå haft lite mera sociala kontakter än jag trott. Men det viktigaste för mig har nog varit att komma ut mer, för om jag bara stannar hemma i min comfort zone så kommer ju verkligen inget att ändras.
Jag kan inte hantera min ensamhet. Varit ledsen och gråtit sedan igår för att det varit så jobbigt.
Har visserligen en partner på annan ort och två hemmaboende barn men jag är så ensam ändå.
Skulle vilja ha en bra vän.
Många bor ensamma speciellt i storstäder. Bor i en liten stad. Känner mej bara mera ensam och utanför i min lilla hemstad. De flesta i min ålder har barn och familj. Som ensam passar man inte in. Blir bara konstigt göra saker själv. Varför är så många ensamma. Provat dejtingsajter. De jag träffar vill bara ha sex. Är hellre helt ensam än med någon som bara vill ha sex. Längtar efter en vän och någon som älskar mej.
Utomlands är folk mer öppna tex Spanien. Tycker i det stora hela dom bryr sig mer om varandra.
Tipsar om ett poddavsnitt med en lyckoforskare som pratar om vikten av relationer – men att forskningen visar att det viktiga inte bara är ”tjocka band” (familj, nära vänner) utan mycket om ”tunna band”, att känna ett sammanhang t.ex. att snickesnacka med grannar, träningskompisar, föreningsliv mm. Kan du börja gräva där? Bomba på med olika sociala sammanhang där du har människor omkring dig och fyller den sociala ”mätaren” utan krav på att det ska bli djupare relationer, till en början? T.ex. att du 3 kvällar i veckan och en helgdag ser till att befinna dig i föreningsliv, hobbys och kurser där du är del i ett sammanhang https://open.spotify.com/episode/4SVHBpJMEfylbBI994DOUZ?si=cGliBlb7RJKzgWsT9SQ_Fg
Tips också att engagera dig i Äldrekontakt, då har man fikaträffar med äldre för att bryta deras ofrivilliga ensamhet. Tror det för gott för själ och självkänsla att ge till andra + att det blir ännu ett socialt sammanhang att finnas i! ☺️
Har du provat appar som gofriendly? ❤️
Skrev här för ett tag sedan om att förlora en förälder, och fler svarade väldigt fint. Min förälder är nu mycket nära slutet, jag har åkt hem från vakan på sjukhuset för kvällen (personen vill ha det så, vill vara ifred på natten) men jag ska tillbaka imorgon (om de inte ringer inatt såklart). Ni som varit med om samma sak, hur tog ni er igenom det? Går sönder av att tänka på situationen, det är så grymt. Sjukdom i för ung ålder för att dö ?
Minns så väl veckan på hospis fram till min mamma dog. Den var både sorglig, jobbig men också fin på något vis. Att få finnas där och vara med, klappa på henne och säga att jag fanns där, prata minnen fast hon var nedsövd. Det är precis som jag skrev till dig förut: en dag i taget, låt alla känslor få finnas. Det är oerhört tufft att ta sig igenom och det finns inga rätt eller fel. Bara en fot framför den andra och försök ta hand om dig själv. Glöm inte att äta och dricka. Be en läkare skriva ut sömnmedel eller attarax om sömnen krånglar, ta en promenad i friska luften och var snäll mot dig själv. Kram
Det är hemskt att se någon såhär, och h*n är fullt medveten om vad som håller på att hända. Fy. Det är nog som du säger, en dag i taget….
Usch, vad tungt ❤️ Min pappa dog väldigt oväntat när jag var 15 (plötsligt hjärtstopp), jag tänkte ofta då på hur det skulle vara om jag hade vetat att han skulle dö. Tänkte att det måste vara så tungt att bära på den sorgen innan men hade också så mycket tankar om att få säga det jag ville säga. Hur man tar sig igenom vet jag fortfarande inte, jag har fortfarande trauma från sorgen. Mår illa bara av tanken på nästa närståendes dödsfall i mitt liv. Det är ett sår i mig än idag, 15 år senare. Jag accepterade inte terapi där och då vilket jag ångrar. Tror det är jätteviktigt att gå igenom det. I den mörkaste perioden levde jag med ett mantra om att någon dag måste det ju bli bättre. Om inte imorgon, så om en vecka, eller en månad, eller ett halvår, NÅGON gång… Så höll jag på. Inga direkta svar direkt men kärlek från en som förlorat en älskad förälder.
Och jag tänker att jag gärna skulle sett att detta istället hade gått snabbt. Det vidrigaste jag varit med om var häromdagen när jag var med när läkarna berättade att det inte fanns mer att göra, och den insikten vill ingen ha om sig själv…. och sen bara värmts på slutet i fullt medvetande… Men självklart förstår jag vad du menar, så det är nog lika illa men på olika sätt.
Det skulle stå ”vänta på slutet”…..
Ja verkligen, jag menar inte att det ena är bättre än det andra utan det var mer som en pest eller kolera som jag rullade i mitt huvud i sorgen när man går med alla tankar. Tänker också att båda alternativen är lika vidriga på sina sätt. ?
❤️❤️❤️
Känner så mig dig, varit igenom samma men föräldern vårdades hemma. Vi turades om att vaka. Konstant stress och oro. Vet inte hur din förälder är nu, men det vårdpersonalen var noga med att säga till oss var att man inte vet hur mycket personen uppfattar mot slutet. Att de kan förstå mycket mer än vad man kanske tror. Att höra röster personen känner igen eller musik den gillar kan vara lugnande. Så prata när du är där, med föräldern eller om du är med ett syskon. Vet inte vad jag ska skriva mer. På något sätt tar man sig igenom det. Hoppas du har bra stöttning hemma eller i familjen ❤️
Tack! Jag är helt ensam som vakar, det är ingen med mig. Pratar väl lite med släktingar på telefon/messenger men de är inte på plats vilket gör allt så svårt. Alla beslut… Än så länge är ju min förälder vid medvetande och helt klar fast väldigt trött, men det ändras säkert snart. Känner igen det du skriver om att de förmodligen hör intill slutet, ska komma ihåg det.
Förstår, det är tufft att vaka bara som det är med alla känslor och att vara själv i det måste vara jobbigt. Som någon sa, var snäll mot dig själv. Är helt säker på att du gör allt du kan. När du kommer dit igen, kanske kan du ta med fotoalbum från förr och berätta om bilderna du ser, om föräldern är så pass klar att den kan berätta och svara? Om ni inte pratat om hur föräldern vill ha det efter sin bortgång så gör det nu så har du några färre beslut att ta senare. Det brukar också finnas någon form av anhörigstöd. Vad svamligt svaret blev känner jag, men jag känner verkligen med dig. Kram.
Tack. Det är rörigt i en sådan här situation, låter som att du vet det. Vi har pratat om önskemål om efteråt idag, det kändes ändå bra. Foton är en bra idé men det kan också röra upp saker… Ska fundera på det men tack. Det svåraste är att veta om jag gör rätt eller fel beslut i stunden. Önskar att någon kunde skriva en manual för detta….
Åh. Du verkar verkligen bry dig om och som tidigare, det finns inga rätt och fel. Även om den här tiden såklart är speciell så glöm inte att ni har mängder av minnen tillsammans under alla år, det är de som definierar er relation.
Skulle säga såhär, försök att hålla i någon slags vardag, både för dig och din förälder. Utgå ifrån vad personen gillar, vad som varit viktigt. Ta med saker hemifrån, egen filt, hygienartiklar och liknande. Pyssla om, hjälp till att måla naglar eller liknande. Kan verka banalt men återigen, vardagen är något att hålla sig i, dagarna är långa och samtal kan kännas mer avslappnande så.
Själv hade jag brutit ihop fullständigt av att titta på gamla foton men du kan ju fråga om din förälder vill att du tar med in. Känns det för tungt kanske du kan be någon i personalen att vara med och titta en stund när du är hemma? Men du kan ju ta lite foton på väg till och från sjukhuset, visa hur träden ändrat färg, berätta om sånt du ser och så.
Skulle också rekommendera radio en stund på dagen, kan kännas lite som sällskap med någon som pratar och lite musik på det, för er båda. Du kan ta med dig någon form av pyssel/handarbete för att ha något att göra med händerna, lite distraktion, kan kännas skönt för din förälder också att du har något att pyssla med och inte bara sitter när hen vilar tex.
Kan vara fint att hitta någon liten kvällsrutin också, något att hålla i under den här tiden, tex handmassage med egen hudlotion.
Bara lite tankar och allt passar såklart inte alla, det är så otroligt olika hur man väljer att göra. Det viktigaste är såklart att din förälder vet att du bryr dig, sen kan du fundera på hur du vill göra för att orka.
Tips på trevliga spahotell (som också har bra mat) i södra Sverige?
Jag är sugen på att testa Maryhill estate. Ett nytt spa vid Örenäs slott. Annars tycker jag The lodge är oerhört mysigt på hösten. Ystad saltsjöbad gillar jag verkligen inte. Överdrivet mycket folk så det känns som att vara i en simhall. Sen är det väldigt mycket danskar som kanske inte direkt är tystlåtna.
Mossbylund är väldigt mysigt. Älskar Ystad Saltsjöbad men vet att det är mixade åsikter om dem… The Lodge har supergod mat och vackra miljöer men själva spaet är pyttelitet. Ronneby Brunn är väldigt fint, minns inte maten dock, länge sedan jag var där.
Ästad vingård och Hotel 1622 är två ställen som inte är de allra vanligaste men fina och mysiga.
Ästad!
Äästad är verkligen såååå bra!!!
Hur gör man när man separerar med ett litet barn? Alltså under året eller däromkring.
Sonen är 8 månader och sambon hjälper i princip inte till nånting med sonen . Känner mig redan som ensamstående så kan ju lika gärna vara det då .
Han anser att jag är föräldraledig o då ska jag ta hand om sonen . Hur resonerar ni kring det? Ska man även helger osv ta det mesta ansvaret för att man är den som är föräldraledig?
Han har inte tagit en enda natt o tar aldrig heller morgonen så att jag kan få sova lite ostört.
Han tar i princip bara sonen om jag säger typ ” nu ska jag duscha så du får ta honom ” Tar väldigt väldigt sällan nått eget initiativ till att ta han .
Och sonen har jätte svårt för o sova själv om dagarna så jag får ingen egentid när han sover heller utan vi sitter i princip ihop .
Jag blir irriterad för jag inte får nån avlastning vilket resulterar i att vi bråkar hela tiden .
Hur gör man om man går isär nu? Vet ju att man inte har varannan vecka när dom är såhär små , men hur gör man med umgänge då? Ska jag ha sonen nu hela tiden i 3 år tills han är tillräckligt stor för att vara varannan vecka? Hur har ni gjort ni som har gått igenom detta ?
Mycket tankar som far i huvudet..
Usch så ska det verkligen inte vara! Är vi båda lediga så har vi båda självklart lika stort ansvar för barnet, sen tar vi varsin sovmorgon på helgen. Med små barn, fast äldre än ditt är nu, brukar man väl köra typ 2-3 dagar i sträck men det förutsätter ju att även pappan har en bra anknytning till barnet, det lär ju inte din man kunna kapa om han inte tar något ansvar? ? Är barnet jättelitet så får pappan komma och umgås med barnet på dagtid och sen succesivt öka tiden..
Resonerar som så att mammaledighet är mitt ”jobb” medan min man är på sitt. När han kommer hem från sitt jobb så är vi båda föräldrar och tar båda hand om vårt barn! Antar du redan pratat med honom, men annars gör det igen och förklara att det är ERT barn och att han också måste ta ansvar för det och hjälpas åt, och att din sömn och återhämtning är lika viktig som hans. Män fattar inte och är själviska varelser tyvärr.
Två första åren med barn är oerhört tuff. Finns det kärlek kvar? I så fall hade jag tagit ett allvarligt snack med min partner om jag var du och förklarat att det inte fungerar och vad du tänker. Hade också kunna tänkt mig parterapi. Om det fanns kärlek kvar hade jag inte velat ge upp utan att ha försökt allt, speciellt som sagt eftersom småbarnsåren är tuffa.
Men om du inte har någon kärlek kvar då är det ju bättre att separera om ni bara bråkar. Det är ju inte en bra miljö för ett barn att växa upp i.
I början hade jag då föreslagit att ni delar på det med 2-2-3 schema. Men det kan ju vara svårt när du är föräldraledig och han jobbar. Och sen antar jag att han kommer vara föräldraledig och du jobba?
Så kanske att du har barnet mån-fre och han över helgerna, för att barnet ska få tid med er båda. Sen tvärt om när du jobbar och han har fl. om ni inte kan dela fl redan nu och ha 2-2-3 och ha fl när ni har barnet.
Om ni separerar så är ju barnets rätt stort till er båda föräldrar, anser jag i alla fall.
Det är just det att jag tagit allvarliga snack flera gånger om men det slutar bara med bråk . Han menar på att jag bara tjatar o tjatar och är en ”satmara” .
Som jag känner justnu känner jag ingen direkt kärlek helt ärligt .. men vet inte om de är för jag har allt fokus på sonen eller om känslorna har försvunnit.
Han har dock haft sonen när jag varit iväg några timmar ( händer ju väldigt sällan ) och det funkar bra . Och sonen blir väldigt glad när sambon kommer hem .
Men det finns lixom inget samarbete i vardagen, han tänker verkligen bara på sina behov.
Ja, man får ju bara ersättning för heltidsjobb (som mest), inte för 24/7 ?. Så precis om någon skrev är det ju ditt ”jobb” att ta hand om barnet medan den andra föräldern jobbar. Resterande tid är självklart bådas ansvar.
Vi har kört 2-2-3, dock var barnen inte så unga som ditt. Är du föräldraledig får väl han komma och träffa barnet efter sitt jobb? Samt några timmar på helgdagarna. När barnet blir äldre kan man börja med någon natt hos den ena föräldrarna, barnet kommer inte märka skillnad från hur det är under föräldraledigheten (ibland är mamma där, ibland är pappa där).
Du kan ta hjälp av Familjerådgivningen i din kommun! Båda föräldrarna behöver dock vara med på samtalet/samtalen. Där kan ni prata oavsett om du väljer att separera eller inte.
Ville han ha barn, var ni överens? Finns en del som ångrar sig och många vet inte vad det innebär att skaffa barn. Det kan va svårt att prata om för många. Han måste självklart ställa upp och ta hand om barnet ändå om han samtyckt till att skaffa!
Ja det var planerat, visst kan de vara så att han ångrar sig .. sorgligt isåfall ?
Jag skrev för några veckor sen om att jag äntligen är frisk från min depression som jag haft typ hela livet. Var hos doktorn i veckan (av en annan anledning) och efter en stund säger läkaren: ”jag ska vara riktigt ärligt mot dig nu, du är djupt deprimerad”.
Jag fattar ingenting! Jag, som varit deprimerad större delen av mitt liv, borde väl veta själv att jag är deprimerad? Jag går upp tidigt varje dag, tar en morgonpromenad, sköter mitt hem, min hygien och min familj. Jag har iofs nära till gråt, men det är lika nära till ”glad gråt” som ledsen gråt. Jag har även väldigt nära till skratt.
Jag är sjukskriven pga en helt annan sak.
Hur kan läkaren bara säga en sån sak. Dessutom efter att jag berättar att jag inte haft ångest på flera månader (hade tidigare ångest dagligen). Jag ifrågasätter nu mig själv.. är jag så sjuk så att jag inte fattar det själv?
Är det nån annan som fått en diagnos kastad på sig, av en läkare, utan att det stämt?
Äh, vet inte riktigt vad jag ville med det här, men det är bara så sjukt
Läkare kan göra fel.
Jag tänker att i vissa fall är det svårt att avgöra hur allvarligt deprimerad en person är. Du kanske bara har en ”dipp”.
Jag har fått fel diagnoser, absolut.
Fick t.ex. ”diagnosen” magsår som visade sig vara fel. Mitt magont var egentligen på grund av en inflammation i bukspottskörteln.
Det finns så många olika orsaker till att människor mår dåligt fysiskt och psykiskt. Många människor blir ju feldiagnostiserade, så klart. Man kan inte lita blint på en läkare, många läkare gör fel. Helt naturligt.
(ts) grejen är att jag inte ens känner att jag är ingen dipp… Mår bättre nu än jag någonsin gjort i vuxen ålder. Allt är bra liksom. Blev bara så chockad
Han kanske är en person som gillar att trycka ner andra, såna blir läkare med
Läkare är dumma i huvudet. Klart slut.
Det finns många läkare som inte bör vara läkare
Och många läkare som är bra.
Kan det vara så att, eller läkaren har uppfattat dig som att, du är deprimerad men försöker (omedvetet) dölja det med ”bra mående”. Eller att det är en önskan att bli frisk, så hjärnan ”gör dig glad” för att du ska tro det.
Svårt att förklara men jag hoppas du förstår. Har upplevt det så själv när jag varit deprimerad att jag mår jättebra (tänker att jag är frisk) men när jag väl stannar upp och andas så inser jag att nä, jag mår inte alls bra men som en skyddsmekanism så tror huvudet och kroppen att jag mår bra.
Jag har tänkt om det är så.. men jag stannar upp varje dag och andas, jag mediterar dagligen och låter mina känslor komma fram. Jag har tidigare i livet varit expert på att lägga på en fasad, men nu, när jag är 40+ så har fasaden försvunnit. Alla i min närhet upplever mig som harmonisk och lugn. Jag har genom åren varit tydlig mot mina närmaste när jag känt att jag varit på väg ner i eller redan nere i depression. Och jag känner mig inte alls deprimerad nu. Känner mest att om man tror att jag är deprimerad så är det ett hån mot personer som verkligen är deprimerade (som min närmsta vän t.ex)
Ja men då verkar du ju ha koll på dig själv och ditt mående! Du skulle kanske kunna läsa din journal på 1177 och se om läkaren skrivit varför hen ansåg detta?
Åh ja. Efter många år med vården är jag chockad. Jag misstänker faktiskt till och med att många läkare inte är utbildade läkare, att de har förfalskat betyg eller liknande.
Jag har ju liksom träffat den här läkaren förut, men nu var det som att han gått på nån föreläsning och fått för sig grejer ?
Var det en AT-läkare kan det faktiskt vara exakt så. Var med om just det häromdagen. Absurd situation. Hatar AT-läkare efter detta.
Han är specialist inom allmänmedicin…
Ja en del ska inte bli läkare. Var akut till sjukhus och så säger läkaren när han går ut med ryggen vänd mot mej : du kan ha cancer i urinblåsan. Och tar inte hänsyn hur jag mår av det. Fruktansvärt.
Jag har fått en allvarlig diagnos kastad i ansiktet av läkare och den visade sig vara felaktig. Jag har också blivit nonchalerad av läkare avseende ett tillstånd som höll på att kosta mig livet. Så ja, många gånger vet de inte vad de gör ?? Du känner din kropp och ditt psyke bäst! Lyssna på dig själv i första hand.
Jag skulle fråga vad han grundade det uttalandet på. Gjorde du några nya skattningslistor? Börja nu inte tvivla på dig själv för det han sa. Du känner dig bäst själv!
Om han skrivit något i din journal som du inte håller med om, be honom ta bort det då så att det inte kommer o biter dig i ändalykten vid ett senare tillfälle. Och för övrigt. Fan va underbart att du mår bra!! ?
Jag städar på en skola och tycker eleverna bara blir jobbigare, bråkigare och mer högljudda hela tiden, eller är det jag som börjar tröttna? Tyckte det var ett mysigt jobb förut men nu vill jag nog byta bransch helt. Nån mer inom skola som känner igen sig?
Ja mamma min har jobbat som lokalvårdare i skola sedan 90-talet. Hon tycker också det bara blir värre och värre.
Jepp, så är det. Jag och mina kollegor pratar ofta om det.
Japp.. du har tyvärr helt rätt
Fy fan, kristallsjukan är tillbaka. Hade den i somras, det värsta jag varit med om, helt sjukt jobbigt, som att vara levande begravd i en karusell, låg till och med på akuten. Efter 1 månad försvann den äntligen och jag har varit fri från det och inte märkt något på 1 månad. Men idag började skiten snurra igen och samma sak igen, spydde precis som en gris av den vidriga yrseln när jag reste mig upp. Jahapp, då lär det väl bli kroniskt eftersom det kom tillbaka. Fullkomligt vidrig sjukdom, riktigt otäckt, obehagligt eftersom man blir så låst och helt bunden till yrseln och kan inte göra något annat än ligga raklång (enda gången det inte snurrar)
Jag har oxå haft kristallsjukan och jag håller med om att det är riktigt otäckt och vidrigt.
Jag hade det senast för ett par år sedan och besökte en fysioterapeut som hjälpte mig efter 3 besök. Helt fantastiskt! Om du bor i Sthlm kan jag tipsa dig om namn. Återkom isåfall. Lycka till annars.
Gå till en sjukgymnast på VC som kan mckenzy-metoden. Jag fick en akuttid samma dag jag drabbades och dagen därpå mådde jag mkt bättre!
Jag var gravid och fick ett missfall för tre veckor sedan (var i vecka 8 då). Sedan graviditeten har min hy varit totalt katastrof, har finnar i hela ansiktet och även på brösten/halsen/ryggen.
Jag hade perfekt hy innan och har aldrig haft finnar på kroppen tidigare så det känns ju inte jättekul. Borde jag vänta och se om det blir bättre (var ju inte jättelänge sedan missfallet) eller borde jag söka hjälp redan nu?
Det är troligtvis hormonellt och kan ta ett par månader innan det försvinner! Jag har haft dålig hy (jättemycket plitor på ansikte och bröst) under båda mina graviditeter och det försvann 3-4 mån efter förlossning.
Tack för svar! Okej får försöka ha is i magen ? var nog naiv och trodde att det skulle bra bli direkt efter missfallet
Vänta minst 3 månader
Går det att hitta ett jobb inom handels, men som man inte behöver arbeta obekväma tider på? Är så trött på att ruttna på kontor, glo i Excel-filer, jobba nära idioter, deadlines, siffror osv osv. Vill liksom ha ett jobb som jag går till, jobbar mina timmar och sen stannar jobbet där det hör hemma, på jobbet. Vilket jag upplevde under mina yngre dar när jag jobbade i mataffär. Dock så vill jag, hör och häpna, ha kvar 8-17 tider med lediga helger.
Systembolaget är väl det som Handel kan erbjuda som ligger närmast kontorstid? Åtminstone stängt alla röda dagar och ingen reahets vid jul. Kanske kan bli drägliga tider på deltid med färre sena dagar?
Skvallret som gick för ett tag sen, tror denna podd tog upp det tom, en influencer som fick en örfil av sin pojkvän utanför en klubb? Ett par som brukar vara gull gull.. fick man reda på vem det var? Folk spekulera i att det var Hanna S och Eric S.
Jag har bara sett skvaller om det på denna blogg. Så jag undrar lite var ryktet kommer ifrån?
Från bloggbevaknings podden sanning och konsekvens
Kom från exonph som la upp detta förut.
Vi flyttade från Stockholm till en mellanstor stad. Jag kan sakna spontaniteten som fanns i Stockholm. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig med umgänge här… aw sker sällan på jobbet och kompisar umgås man rätt sällan med för alla har fullt upp med sitt så som barn, hus och övrig familj. (Vi också). Upplevde inte alls det här när vi bodde i Stockholm. Vi hade stående aw på jobbet varje vecka för de som ville, kompisar träffade man varje helg om än något så litet som hänga i lekparken osv. Folk har ju inga hus, så det frigör ju rätt mycket tid. Men är det så här överlag utanför större städer eller har vi bara lite otur?
Har du inte fått bra svar när du frågat detta tidigare?
Jag har aldrig frågat tidigare… och läser inte varenda öppet spår. Ber om ursäkt om det känns upprepade för vissa.
Tyvärr tror jag det är svårare få vänner på mindre orter. Man umgås med de vänner man känt länge. Svårt komma in i gemenskapen. Tråkigt. På mindre orter är man inte så öppen mot nya andra människor.
Tråkigt att det är så. Upplever det kanske främst på min arbetsplats. Man är inte särskilt intresserad av att umgås med sina kollegor. Vilket jag till viss del kan förstå, man har fullt upp med sitt. Men lite trist för oss som är nyinflyttade .
Har samma upplevelse, men i Stockholm. Vi bodde inne i stan när barnen var små, och hängde ofta i parker/lekparker/öppna förskolan/bibliokteket mm eftersom vi bodde trångt och klättrade på väggarna när vi var hemma. Oftast träffade man på någon man kände (bra eller ytligt) och därifrån bestämdes nya träffar. Sedan flyttade vi till hus i en förort till Stockholm och här är det nästan dött. Lekparkerna är nästan tomma, och det känns som att alla familjer hänger hemma i sina hus och generellt har väldigt lite intresse av att lära känna nya människor. Saknade den spontana mentaliteten som fanns i stan i många år efter flytten. Kan det vara så att ni flyttade från lägenhet i Stockholm till ett villaområde i den nya staden?
Jajemen! Från lägenhet till hus. Vi är vana att gå till lekparken men det är aldrig några andra barn där, haha. Då är det kanske som du skriver att man bodde mindre och därför mer benägen att röra sig ute.
Tror absolut det påverkar! Lägenhet vs hus alltså. Man har inte samma behov av att komma ut när man har trädgård och så bjuder man väl över folk ibland men då blir det främst de allra närmaste plus att det blir lite mer av ett projekt än att ses någonstans ute. Kanske barnens åldrar också spelar roll, dvs små barn leker med vem som helst (eller inte om de är på det humöret den dagen men spelar mindre roll) medan det blir svårare att ses med äldre barn om de inte har något gemensamt? Sen är det ju betydligt fler som har kvar sina gamla stabila kompisar från barndomen liksom har föräldrar, släkt i närheten i en mindre stad och sånt tar ju en hel del tid på helgerna och så vill man väl vara lite själv också emellanåt. Stor skillnad mot att fylla sitt sociala umgänge med enbart vänner. Säkert fler i storstäderna som själva varit den nyinflyttade och vet hur det är och bjuder in lite mer.
Vad gäller after work så kan det säkert vara generellt lite mindre aktivt om de flesta lever bekväma liv i villa men den stora variationen är nog från arbetsplats till arbetsplats? Om det finns alternativ och dina kollegor inte alls är sugna på att umgås utanför jobbet kan det ju vara en anledning att byta.
Jag ska försöka minska min skärmtid och behöver tips på saker man kan göra istället. Det gäller stunder då man oftast brukar ta upp telefonen för tidsfördriv hemma. Så söker inga aktiviteter ifrån hemmet om man säger så. Saker man kan göra hemma, som man kan göra istället för att ta upp telefonen när man har tid över helt enkelt.
Ni som inte har mycket skärmtid, vad gör ni hemma när ni inte gör vardagssysslor? (Räknar in ta hand om barn som vardagssyssla här för er med familj som tänkte svara det)
Läser en bok! Jag har velat ta upp läsandet igen länge, men känt att jag inte har tid och blabla. Men bestämde mig för att läsa om jag så bara har 5 minuter att döda och det har gått jättebra och känns mycket mer givande än att döscrolla!
Same! Har börjat sätta timer på 15 minuter och ha det som en låg tröskel: jag ska läsa i en kvart bara. Oftast fastnar man då och läser längre men det är en låg ribba för att ”orka” ta upp boken (som efter många år i skola blivit betingat med måsten). Är så glad att jag fått tillbaka läsglädjen!
Jag har börjat virka. Innan skrollade jag alltid på mobilen samtidigt som jag satt framför tvn. Men eftersom händerna är upptagna med att virka så går inte det.
När jag får tid över brukar jag passa på att ringa och prata med familj och vänner. Försöker hellre hålla kontakt genom mobilsamtal än genom SoMe. Om jag inte ringer någon brukar det bli att bläddra i en tidning, lösa korsord, läsa böcker eller gå en promenad runt kvarteret.
Korsord!
Handarbete tex. Korsstygn. Man måste tänka på annat än telefonen då. Baka kladdkaka chokladbollar enkelt och gott. Lägga pussel.
Läs en bok eller tidning på papper. Fika. Baka. Lyssna på gamla cd skivor om man har dem kvar. Lyssna på radio.
Jag funderar på att köpa ett plagg med malteserkors: ”Malteserkorset har alltid varit en symbol för ridderliga värden som givmildhet och beskydd av de svaga”
Men så ser det ju ut som järnkors ?!
Det är tråkigt att många symboler kidnappats av mindre trevliga organisationer. Det är tyvärr så med t ex svenska flaggan också. Du får nog vara beredd att förklara varför du bär den symbolen.
Åh, såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri nyss. Kan inte sluta tänka på den, den var så speciell…
Ljuva livet på killfronten. Blir dissad i detta nu. Vi diskuterar och det lär sluta i att vi inte ses mer.?
Varför inte?
Väldigt oklart, vi kom inte ens fram till något.
Hur mår Hanna fribergs lever
Tror den mår bättre än vi tror! Hon verkar träna mycket löpning nu och det orkar man inte om man super ner sig för ofta 😀
Vad tror ni är Pernilla Wahlgrens smekmånad med maken ett samarbete? Känns så fast hon inte reklam markerar. Vem vill ha ett filmteam med på smekmånaden. Allt för att tjäna ännu mer pengar. Privatliv existerar öht inte.
Hennes jobb går väl ut på att ha ett filmteam med på alla stora händelser, de spelar väl in till wahlgrens värld. Säkert ovant för oss men hon är ju van sedan många år tillbaka, så hon får det säkert att funka.
Hur orkar man med ännu mera Wahlgren? Bauer vill vara känd. Stänger av teven direkt när jag ser den familjen. Varför filmas alt hela tiden vem ser? Har slutat se på Allsång på Skansen.
Kan inte heller med Wahlgrensfamiljen. Deras liv och leverne borde vara uttömt för länge sedan, tycker man.
Jag har börjat titta på Allsången när Pernilla blev programledare. Tycker hon är skitbra.
Många vill vara i närheten av familjen och deras kändisskap. Sofia Wistman. Jessica Wahlgren.Hade varit bortglömda utan Pernilla. Barnbarnets mamma. Blir det skilsmässa kan Pernilla gråta ut för dyra pengar i pressen. Bauer utnyttjade mej. Snyft.
Du svamlar om saker som du inte vet något om.
Har än en gång blivit tillfrågad av en frånskild förälder om jag kan ha hens barn sovandes hos mig så hen kan umgås med hens nya flickvän.
Varför känns det som att frånskilda konstant är så benägna att få lämna bort sitt barn på ”sin vecka”? Har hänt så många gånger från olika föräldrar, soul train kryssning weekend ny partner osv.
Verkar även vara extremt tabu att fråga den andra biologiska föräldern (detta ska snarare hållas hemligt för denne)??
Och det är någonting du ska skriva om här tycker du?
Föregående inlägg 
Barnet är döpt, flyttlass om två veckor, resa om fyra veckor… känner mig heeelt slut nu, och allt är inte packat än.
❤️
Åh, låter som mångas önskedröm – en frisk (gissar jag) bebis, nytt boende och dessutom en resa på gång (?). Stort grattis! Som nybliven förälder är man trött, inget onormalt eller konstigt alls. Det går över om typ tio år?.
(Och tänker att du/ni säkerligen hinner packa om ni växlar upp tempot en aning) . Med vänlig hälsning, Heltidsjobbande trebarnsmor som gärna hade både rest och bytt boende ??
Och andras mardröm! ??
Gör checklista på vad som behöver göras och kryssa efterhand.
Desperat 30+are här!
Jag har under åtminstone ett år blivit sjuk exakt hela tiden. Förkylningarna avlöser varandra (lite varierande men halsont, lätt feber, ont i kroppen, snuva…). Kan vara frisk i någon vecka sen åker jag dit igen. Rekordet är 3 veckor i rad frisk på hela året.
Alla ”standardtips” som att vara ute varje dag, återhämta sig ordentligt innan man går på träning, sova, äta allsidigt & nyttigt, tvätta händer osv har jag redan stenkoll på. Jag har också varit hos VC och tagit blodprover pga detta två gånger (en gång kring påsk och en gång nyligen) och mina provresultat är flawless. Allt från järn till sköldkörteln till blodsocker är tipptopp. Även testat akupunktur och kinesiska örter. Meditation. Allt!
VC säger att det inte finns något mer de kan göra. Att jag bara får hoppas att det går över tillslut. Jag mår så dåligt över detta att jag känner varningssignaler att jag kommer bli deppig om jag inte får hålla mig frisk. Jag är en person som alltid har tränat regelbundet och älskar det men kan knappt göra det längre. Mår riktigt dåligt psykiskt när jag inte känner att jag orkar med vardagen – än mindre roligheter. Ser inte fram emot någonting längre för det är liksom inte kul när man jämt går med tungt huvud och förkylningssymptom/ halsont. Vågar inte planera resor eller boka in mig på tex träningsutmaningar i grupp för det är så stor risk att jag blir sjuk och får ställa in. Livet bara springer förbi mig nu känns det som.
Har barn i förskoleåldern men de har gått på förskola i flera år nu. DE blir inte sjuka och inte pappan heller. Tvättar allas händer och slänger kläderna i tvätten direkt när vi kommer hem osv.
Känner nån igen sig? Någon som fått hjälp? Eller har tips? Kan en såndär svindyr bodyscanning hjälpa eller är det bara lur?
Är du verkligen sjuk och inte känner dig sjuk p.g.a. trött eller allergier? Allergier kan ju komma senare i livet, samt variera från år till år.
Annars är väl typ… koka egen ingefärashot (honung, ingefära, gurkmeja), se till att få i dig ordentligt med c-vitamin och vitlök.
Tänkte detta också. Prova antihistamin och se om det hjälper. Kan dock ta ett tag innan det hjälper om du gått med det länge.
Jag har funderat på det, men alltså det följer ofta som en vanlig förkylning i förlopp: lite känningar i halsen, sen lite mer + trött och hängig, sen ”värsta dagarna”, sen snorig, sen hosta, sen frisk. Och det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, Sverige eller utomlands…
Kan det vara nervsystemet som mår dåligt? Testat somatiska övningar? CBD-olja (utan thc)? CBD-olja stöttar vårt endocannabinoida system, systemet som styr alla andra system i kroppen (immunsystemet inkluderar).
Det där var grekiska för mig. Inte hört något om det. Får googla de orden du skrev och se ?
Tycker man kan komma in i såna perioder ibland, där man liksom aldrig riktigt återhämtar sig mellan omgångarna, nu verkar ju dina förkylningar ha sträckt sig väldigt långt men ja, bra att du kollade upp sig hos VC. Bodyscanning vet jag inte, vad skulle den kunna upptäcka? Är det något som inte är som det ska och som gör att du lätt åker på just förkylningar så hade det nog upptäckts på blodproverna tänker jag. Beroende på hur seriöst företaget är finns det ju också risk att de ”hittar” något som behöver behandlas med typ deras vitaminer även om det inte är vad du behövde hjälp med. Men det jag skulle göra är att verkligen ta det lugnt, träning påverkar ju immunförsvaret och ja, i längden är det såklart bra men tills du varit frisk en längre tid, och kanske även försöka hålla dig borta lite från situationer där du kan åka på smitta, bara några veckor alltså, och verkligen hålla i de goda rutinerna, fortsätta vara ute mycket och sådär, ta D-vitamin och jobba på tarmhälsan alltså försöka tillföra goda bakterier. Obs detta är vad jag skulle göra personligen, inget facit såklart.
Lider med dig, hade liknande situation för några år sedan, hemskt! Mitt enda tips utöver det du redan nämnt är regelbunden lymfmassage. Ska vara bra för att hålla systemet igång och upplevde att det satte bra fart på mitt immunförsvar. Kanske placebo men värt att testa, om inte annat så är det ju nice med massage
Bra tips! Är redo att prova vad som helst. Ska googla på det!
Har också erfarenhet av detta eller liknande tyvärr. Har tre barn och upplever att jag gått igenom något sådant med alla tre när de gått ett år drygt på förskola. Jag blir dålig men övriga klarar sig oftast.
I mitt fall har faktiskt återhämtning varit a och o. Jag åt för dåligt, för lite och för sällan. Back to basic med riktig mat och mellanmål. Kroppen var eftersatt av konstant dålig sömn och generellt bortprioriterande av mig själv. Slutade också med alla kosttillskott som skulle hjälpa och försökte sluta oroa mig för att bli sjuk hela tiden (drygt råd kanske..sorry).
Hoppas du är ur detta snart. För det är faktiskt jätte tufft att inte få träna som man önskar (icke ironisk). Det är värt väldigt mycket i vardagen.
Tack för pepp ❤️ jag försöker tänka positivt varje gång jag är frisk. Men det börjar bli svårt. Har på senaste kommit på mig själv med att typ debattera med mig själv om vi verkligen ska träffa X för tänk om de är lite förkylda och jag blir smittad. Eller ska vi verkligen åka till badhuset, då kanske jag blir sjuk inför det där viktiga jobbmötet…
Vill understryka att det har tagit ungefär ett år att komma in i dehär tankarna. Så jag kan inte se att det är pga min ”inställning” som jag blir sjuk liksom. Men det är typ omöjligt att inte tänka såhär nu längre.
Fattar. Jag var nog mer ”djupt” nere i de tankarna. Agerade ofta på det sättet. Tror kanske mer att stressen över att vara eller bli sjuk ofta i sig taxerar systemen på samma sätt som stress gör. Sätter ner försvaret.
Jag hade det så innan jag bytte jobb. Är först efteråt som jag förstår hur stressad jag var och att jag inte fick den fysiska och psykiska återhämtningen jag behövde. Efter att jag bytte jobb är jag sjuk som en ”normal” människa ❤️
hur är din psykiska hälsa? var sjuk så som dej i 1 år då jag hade en depression och blev lämnad. förkylningar avlöste varandra men barnen höll sig friska…
Usch stackare ❤️
Alltså generellt är jag lycklig, har det bra, är väldigt tillfreds med mitt familjeliv, har mycket vänner, roliga intressen. Men efter att det här med sjukdomarna har hållit på så pass länge nu så har jag blivit mer nedstämd och stressad till följd av det. Blir ledsen av att inte kunna hålla en träningsrutin, behöva ställa in så mycket jag vill göra, inte riktigt orka med livet..
Låter som mig. Och det visade sig vara pollen. Har du kollat upp att du inte är allergisk?
Jag tror du ska försöka fortsätta planera in grejer osv. Börja inte agera efter att du alltid är sjuk. Du kommer börja känna efter för mycket. Tänk att du har haft en tillfällig dipp och att du inte vet om det kommer komma någon ytterligare förkylning.
Kan det va postcovid? Min kompis hade liknande då hon va sjuk i postcovid.
Kan man kolla det? Vet inte ens om jah haft covid.
Det har du med all säkerhet. Jag vill minnas att myndighetena/vården sa i slutet av pandemin att i princip alla svenskar haft det.
Nej.Inte med all säkerhet.Vissa har inte haft covid. Riskpersoner (som jag t.ex) som skyddat sig på alla sätt och vis kan ha undvikit få covid. Och andra som helt enkelt haft tur att inte drabbats.
Fast personen ovan tillhör väl inte riskgrupp antar jag. Som ex har 90% av barn mellan 0-13 år antikroppar mot Covid, en grupp som inte vaccinerats utan alltså fått det genom att de haft infektion. https://www.lakemedelsvarlden.se/nastan-97-procent-har-antikroppar-mot-covid-19/
Så jo, är du inte riskgrupp, och inte isolerat dig under pandemin och efterföljande år har du högst sannolikt, haft Covid (även om du inte vet om det).
Jag var förkyld varje dag i över 7 månader för några år sen. Var på vc flera gånger och det var inget fel på mig. Tills det tog några fler tester och konstaterades streptokocker. Fick medicin och var frisk på 10 dagar. Låter liknande, vet du om de testat det?
Aa jag har faktiskt testats för det. Har även haft öroninflammation en gång under denna period, ett par månader sedan, och fick då antibiotika mot det och det var såndär ”bred” antibiotika som i så fall borde ha slagit ut det mesta.
Jag skulle vilja göra privat hel röntgen. Ca 20.000 synd det är så dyrt.
Slänger ut postnasal drip? Testat nasonex i ett par veckor? Mvh läkare
Obs nej ingen body scanning! Totalt slöseri av pengar
Kan det hjälpa halsont och liksom febervärk i kroppen och sånna symptom också? I så fall testar jag såklart!
Jag kör en kur nasonex just nu.
Har varit sjuk sedan juni i förkylningssymptom.
Om ingen annan blir sjuk så är det nog inte vanliga förkylningar du får.
Läs på om ME. När man blir överansträngd då så får man influensa liknande symtom och det går inte över förrän man återhämtat sig och överanstränger man sig igen så börjar allt om.
Har man otur blir man helt sängliggande.
Detta är väldigt kortfattat och förenklat om Me men typ så här. Postcovid ska visst kunna ge liknande symtom.
Usch det låter obehagligt. Jag har hört om ME men trodde inte det kunde vara det då jag tolkat det som att symtomet på ME liksom är att man är trött? Jag blir absolut trött av att känna halsont, snorig och (ibland) ha feber, men är inte trött utöver det liksom. Kan det ändå vara ME? Läkaren på VC nämnde inte ens det; hur utreder man det?
Låter inte som ME. Låter som att du har otur och får hem förskoleförkylningar. Kan vara påverkad efter covid. Min sambo hade ett helt år med återkommande halsont. Gick också till läkaren och hade dock lite påverkade blodplättar och lite astma-symtom. Nu är det bättre!
När jag hade så var det för att jag typ blivit utbränd light (hade varit det tidigare rejält och detta var väl typ ett lätt återfall). Jag blev sjukskriven i 6 veckor för att kunna vila medan barnen var på förskolan. Jag var sjuk och åt antibiotika i typ 3 mån och det gick aldrig över. Sen när jag varit hemma i 3 v heltid, 3 v deltid så gick det faktiskt över. Min läkare sa att kroppen inte hade ork att läka.
Stackare ❤️ skönt att det gick över. Kanske är det nåt sånt. Vet inte hur jag ska ”motivera” det dock för jag får sova bra på nätterna, har 100% jämställt med min man att vi liksom hjälps åt med barn & hem, mitt jobb är inte så stressigt och vi har fin avlastning från familjen.
Kan ni ha svartmögel hemma? Gör en fuktmätning i rummen, är det något avvikande kan man behöva kolla under tex parketten.
Alltså historien med Mys sålda blomaffär där Bolagsverket skriver ”Avregistrering av företrädare p.g.a felaktig anmälan om registrering” några dagar efter köpet.. skuuumt!!
Det betyder att de har näringsförbud. My har sålt blomsterbutiken till någon med näringsförbud ?
Men hur kan man gå in och köpa ett företag när man vet att man har näringsförbud, kollad inte sånt upp innan eller? Hela denna historia med My verkar skumt,samt att hon sålde ut inventarier ur fitman privat innan försäljningen, hon som absolut inte skulle sälja bara göra en omorganisering, denna skumma människa
Jag fattar inte heller! Varför vill man ens köpa det då, inte direkt strålande siffror i den verksamheten. Vad köpte de det för? Så många frågor ..
Fattar inte heller? Varför vill man ens köpa en verksamhet som går dåligt? För hur mkt pengar då?
Nej, hade de näringsförbud hade det inte registrerats. Det låter mer som att My har anmält en ny styrelse utan att de har sagt ok till det.
Har hon anmält falska uppgifter?
En annan märklig sak är varför bytte inte företaget namn när den nya styrelsen anmäldes. Har My sålt sitt namn My Martens AB också?
Systrarna Olsson, varför granskar igen dem??
Finns mkt kul/sjukt att göra content om där
Jaaa jag vill veta allt! De är så speciella? Roliga men väldigt speciell livsstil. Ingen av dem verkar tjäna pengar, de båda verkar få pengar av Mathildas pojkvän? Och vad hände med hon Alexandra som de blev ovänner med?
Ja de gör ju aldrig samarbeten på instagram så tror inte de tjänar pengar där. Johanna har också sagt att det är Matildas kille som betalat hennes lägenhet.
Vem är Mathildas kille? Vad jobbar han med? Vill så gärna veta!!
Nej jag heter inte Hasse och är pervers.
Men jag vill ha tips på hur man bäst rakar down there. Hur gör man för bästa resultat? Vilken hyvel etc?
Engångs och rakgel. Produkter för män r generellt bättre.
Veet Expert Hair Removal Cream Full Bikini
Vass hyvel och raklödder. Ta på deostick (sånt torrt, inte roll on) efter. Då blir det inga röda prickar!
Hur klär ni era bebisar under hösten? Har en 4 månaders bebis och vet inte riktigt hur jag ska tänka när det börjar bli kallare nu. Bebisen växlar mellan vagn och bärsele. Tips?
Följer denna, samt tar hänsyn till om min bebis generellt är varm eller kall. Har en varm bebis så jag tänker ,”ett lager mer än vad jag har”.
https://www.polarnopyret.se/temperaturguide
Vi hade en overall i swearshirtmaterial som vi använde extremt mycket under höst och vår.
Vad är sweatshirtmaterial?
https://www.ellos.se/ellos-kids/sweatoverall-logan-baby/7018869-01?utm_source=google&utm_medium=cpc&utm_campaign=%5Badv%3A%20Ellos%5D%20%5Bcou%3A%20SE%5D%20%5Bchn%3A%20paid-search_shopping_pmax%5D%20%5Bini%3A%20Kids%5D%20%5Bstr%3A%20HP%2FSF%5D%20%5Btgt%3A%20Shopping%5D&gad_source=1&gclid=Cj0KCQjw3bm3BhDJARIsAKnHoVW1gzX1gnwQEXExwt5SV-s8dwxlCTAc4JJ1OW5BnIdsYsgiN7wIwNMaAnVPEALw_wcB&gclsrc=aw.ds
Ull som lager 1 och en overall som stoppar vinden som lager två! Har just nu bara tjocka ullstrumpor utanpå vanliga strumporna men nu börjar det vara så pass kallt att det blir tossor på.
Tycker också det är sjukt svårt! Idag var det 17 grader i skuggan och då blir det varmt i solen. Folk gick (inkl jag) i shorts. Känns märkligt att dra på en overall…
Idag hade han body, byxor och strumpor med en filt i vagnen. Han var varm när vi kom in igen.
Jag tyckte att en overall i pile var perfekt, typ en sådan här. https://www2.hm.com/sv_se/productpage.1230866002.html?utm_source=google&utm_medium=cpc&utm_campaign=SE_SWE_GOO_SH_Kids_GEN_Performance_SHOPV2_Retention_HIGH_pi_SEG0610K301212&utm_term=&gad_source=1&gclid=Cj0KCQjw3bm3BhDJARIsAKnHoVVKL49pT-LWDmobIXHPTOzaQkClbEUxVwdACe2uF5Q8h5tbdOPiRFEaAhncEALw_wcB
Räknat ihop i kalendern, 68 dagar har jag legat vid havet och solat sedan i maj. Så mycket härligt att tänka tillbaka på i höst och vinter ❤️
Tack! Så många som sagt att sommaren varit dålig. Känner bara, ursäkta? Det har ju varit mer fint väder är regn, och visst det kanske varit lite kyligare i luften men vi bor ju skapligt norr ut på jordklotet.
Tycker sommarens väder varit mer än bra! Och det säger ju dina 68 dagar också.
Jag tycker också sommaren varit bra, men jag har varit föräldraledig så har verkligen kunnat vara ute alla bra dagar. Min man som haft semester fick två riktiga skitveckor och tycker väl sommaren har varit sådär. Tycker det har regnat ovanligt mycket, men det har varit störtskurar som kommit och gått. Men överlag, ett bra sommarväder!
Har dock varit kallare än normalt. Beror nog också på vart man bor. Många av oss bor inte vid havet 🙂
Va, jag tycker sommaren varit värdelös. Nån varm vecka här och där samt i maj. Annars regn och mulet och kallt. Eller så har det varit nån äckligt kvav värme utan att vara bra väder. Slog även personligt rekord i antal dopp (5 Eller 6, brukar bli max 1 för att jag är riktig badkruka) men de är också gjorda under varma tillfällen.
Sommaren var ljuvlig, samt sensommaren.
Aldrig badat så mycket något år. Njuter!
Eller hur, har älskat denna sommaren.
Tips om bra låtar? ? Var ute för sent igår pga fastnade i modd i evigheter.
De låtar jag lyssnar mycket på nu enligt min På Repeat-lista på Spotify;
Changing – Kite
Monaco – Jude York
Red Light – Omar Rudberg
Fourth of July – Sufjan Stevens
Angel Baby – Troye Sivan
Armee der Tristen – Rammstein
Vi To – Nils Bech, Bjørn Eidsvåg
Är främst Kite och Troye Sivan jag lyssnat en hel del på senaste månaden.
Hoppas något faller i smaken!
Vad har du själv lyssnat på senaste?
Härligt! Ska lyssna på alla! ? Jag själv har lyssnat mest på:
Truth hurts av Lizzo
Bada Bing, Bada Boom av Jack Savoretti och Miles Kane
Honey Boy av Benjamin I
Lose Control av Teddy Swims
Wonderful Life av Katie Melua
I should have known better av The Beatles
För att nämna några ?
Driving myself home – Rose Betts
On Ok Rock-Wasted Nights
Woosung- Day that I died
Silence Night- vet inte vad artisten heter så lägger en länk https://open.spotify.com/track/2cdiHTHG5MuMOVz6Da675Z?si=18iwzb6qSUmfC4X_HlaC2A
Är lite dålig på det kinesiska språket så det blev
en länk till?
https://open.spotify.com/track/1jtLQkWGdK0hrjSwfa9YIb?si=6MAnzRkOQdOEWDlNSAdkmw
Hoppas på en massa bra tips att upptäcka i kväll!
Hur överlever man första tiden med bebis? När började det bli lättare för er?
Man repeterar att allt är en fas. Sen tar man en timme i taget. Rätt var det är så kommer man på sig själv med att det är lite lite lättare stundtals.
❤️
Tyckte aldrig det handlade om att ”överleva” utan man bara levde, fast nu med en bebis. Ibland bättre dagar ibland sämre, bland kass nattsömn ibland riktigt bra. Första tiden var det mest amning och blöjbyten heja tiden, men det förlikar man sig med och det är en kort period. Lite uttråkad vissa dagar, men det kan man ta. Och tillägg, jag har varit ensam sen start med mina barn och har ändå inte sett det som att vi bara ska ”överleva”. Det blir vad man gör det till.
Fast chilla och var lite ödmjuk kanske? Ursäkta men du lät jäkligt hård. Alla har olika upplevelser. Drabbas man av rejäl baby blues eller förlossningsdepression så är det inte så jäkla lätt. Eller om man har trauman från barndomen som väcks till liv av att själv bli förälder, det kan också köra igång mycket i en. Det spelar även roll hur ens bebis är, hur bb-tiden eller förlossningen är, m.m… För vissa känns det som att man satsar på överlevnad och de känslorna får man ha. Klart man gör sitt bästa ändå.
Och för många är det inte en hemsk tid.
Ha lite respekt för det också.
Det varierar så mycket. Mitt första barn var ”svårt” hela första året, dvs. hela bebistiden. Inte sjuk eller så, men ofta missnöjd, sov dåligt. Nu är han 15 år och en jättefin person! Artig och snäll mot alla.
Lyssna inte på exakt alla råd du får, känn efter vad som funkar bäst för dig och din bebis. Försök tänka bort alla andra måsten (disk/tvätt/osv) om det går. Hitta små stunder för dig själv där du inte behöver ta hand om bebisen, t ex ta en extra lång dusch, en promenad utan bebisen eller en fika med enbart vuxna. Det viktigaste av allt: tänk att det faktiskt bara är en kort period i det långa loppet. You got this mama! ❤️
/(en som är hemma med bebis och 4 åring och KÄMPAR stundtals ?)
Man försöker acceptera att alla känslor är okej och låter de komma samt gå. Underlätta det som underlättas kan! Allt går över, på gott och ont. Jag skulle säga att det blev lättare rätt snabbt, bara några veckor in. Sen blir det bara roligare och roligare hela tiden ??
Vad specifikt är jobbigt för dig? Om du kan sätta ord på det tror jag det knakar hjälpa dig en del.
Boken How not to hate your husband after kids är ganska bra.
Musik/podd i öronen om bäbis är otröstlig, våga be om hjälp med avlastning. Ha lätt/snabblagad mat hemma, helst som man kan äta med en hand om det skulle behövas?
Har nyss fått min andra bebis och är så mkt lättare nu än med första (förutom att man samtidigt ska ta hand om och stimulera syskonet). Nu vet jag att allt går så fort och att allt är en kort fas. Där och då var allt väldigt stort och överväldigande. Ångrar nu att jag inte tog vara på stunden. Men det kanske inte går då allt är nytt och överväldigande… Men som sagt det är korta faser med magont mm. Det blir bättre!
Acceptans. Hade en så sjukt tuff bebistid med mitt första barn att jag insett i efterhand att jag hade en depression. Ringde min mamma varje dag när hon slutade jobbet 16.30 (min sambo jobbade kvällar) och grät för att jag inte orkade ta mig igenom de sista timmarna innan han slutade jobbet, så hon fick komma och hjälpa mig. Och tyvärr, men för mig blev det inte bättre efter ”de magiska första 3 månaderna” som alla sa. Det var helt ärligt 80% jobbigt första året. Men då var min bebis ofta missnöjd, väldigt närhetskrävande, tog inte flaska, det var covid så jag var isolerad och hade inga vänner sen tidigare som fått barn – kände mig väldigt ensam med allt. Jag var så ledsen och arg på alla som hade en bra bebistid. Inte så mycket det praktiska med sömnen m.m. utan mer det emotionella att inget blev som jag tänkt mig. Också arg på alla runt mig som sa ”det är en kort period! Det går över!!!” eftersom varje timme med intensivt bebisskrik kändes som tre DYGN typ.
Sen vågade vi ändå skaffa ett till barn och han var en sån där ”overklig” (eller vanlig?) bebis som sov i vagnen, kunde ligga själv på golvet i fem minuter och allt var annorlunda. Så det är såklart olika hur det är och när det blir bättre. Om jag bara accepterat läget mer med min första – och funnit lugnet i att allt inte blev som jag förväntat mig men att det skulle gå över, så skulle jag nog ha mått bättre. Lite ledsen idag över att jag fortfarande ser tillbaka på den tiden som ett långt mörker. Men det är ju lätt att säga med facit i hand.
Jag skrev ett desperat inlägg här för ett par månader sedan om just detta ämne. Idag känns allt tusen ggr bättre. 🙂 Det är svintufft i början! Jag tycker det blev bättre när bebisen var typ hmm 4 månader kanske. Då började jag få lite mer respons, stora leenden och förstod även lite mer vad han ville. Första tiden kändes som en sjuk och stressig gissningslek… Jag hittade ett bättre flow efter ett tag. Jag satt och grät på bvc vid mammasamtalet och hon sa ”Det blir lättare och det blir roligare, tro mig!”. Den meningen upprepade jag hela tiden. Och kan intyga att det absolut stämde för mig. Idag är bebisen 7 månader gammal och det känns så mycket bättre och roligare alltihop! Absolut jobbigt att han kryper ifrån mig och busar men så mycket roligare än en skrikmaskin. 😉
Kom på att någon skrev ett roligt och fint svar till mig den gången, och beskrev en nyfödd bebis som ”en dissig katt man inte ens kan gosa med för hen har för svag nacke”! 😀 Vet att det fick mig att skratta rejält, och jag var rätt nedstämd då. Så även om detta kommentarsfältet ibland kan kännas huggigt, hårt, taggigt så är det andra gånger varmt och fint. <3
Va?! Är ju världens mysigaste?! (Har tre barn varav en 2 månader)
Men snälla, känn av…
Är så tråkigt att så många verkar tycka att det är så jobbigt och så tråkigt med bebisar!! En bebis är en gåva och något fantastisk tycker jag. Om bebisen är missnöjd och skriker så är det väl bebisen det är mest synd om?
Du skriver det som att det är en åsikt man har, att det är tråkigt och jobbigt. När det i själva verket är en känsla som faktiskt kan vara väldigt svår att både förstå och hantera när man är mitt uppe i det livsomvälvande som det innebär att få en bebis. Har du inte haft en kolikbebis så behöver du inte säga här att det är mysigt med bebisar, för det är helt monumentalt olika upplevelser av bebistiden. Självklart är det bebisen man tycker synd om när den skriker och det är ju just den stressen och känslan av otillräcklighet som gör att man mår skit.
Eller hur, det kan vara otroligt tärande att konstant vara den som kan lindra bebisens lidande, hörs det konstant men ingenting hjälper. Bebisen är ju i princip en förlängning av en själv så om bebisen verkar må dåligt pga kolik eller något så självklart är det jobbigt för en själv som förälder? Vilken vettig förälder skulle ens känna ”tur att det inte är jag som har ont i magen så jag går här och är glad”?
Håller med! Klart det inte är superkul jämt och ibland är man svintrött eller uttråkad eller nåt annat. Men snälla, det är bebisar, som man valt att skaffa och vars bebisperiod är väldigt kort. Så länge det inte handlar om faktisk förlossningsdepression känns det som att det mest är en fråga om inställning.
Mitt ena barn hade nattskräck i över två års tid, skittufft absolut men det var ju inte mig det var synd om.
Folk som mår dåligt första tiden har garanterat redan hackat på sig själva för att de ”inte är lyckliga”. Det är osympatiskt att då bara strö salt i såren och antyda att de är dåliga föräldrar.
Jag hade själv en förlossningsdepression och det börjar ju som nedstämdhet, det är liksom inget man vaknar med en dag bara? Utmärkande för förlossningsdepression jämfört med andra depressioner är just det ännu större inslaget av skuldkänslor, att man känner skuld att man mår dåligt. Tänk på det en stund ni som är så snabba att hacka på mammor som mår dåligt.
Hur man blir bemött när man mår dåligt spelar roll för ens mående utvecklar sig och om det går över eller blir sämre. Att istället för att bemöta ledsna nyblivna föräldrar med empati och tröst hintar om att de är dåliga föräldrar och skuldbelägga dem för sina känslor bidrar bara till att folk att mår sämre.
Men man kan ha flera känslor samtidigt och att försöka kväva det som är jobbigt skapar bara än värre känslor i längden. Det finns en paradox i att de som behövt få barn via IVF faktiskt statistiskt drabbas av förlossningsdepression oftare än de som har haft det lätt att få barn. Så även de som kämpat för att få ”sin gåva” kan drabbas av tunga känslor i samband med att de blir föräldrar.
Såhär var det för mig första tiden: Jag var så extremt överlycklig och förundrad över min bebis. Tackade högre makter för världens vackraste gåva i mitt liv (jag fick kämpa i flera år för att bli mamma). Anknytningen var inga problem, jag kände enorm kärlek till honom snabbt, hade utan att blinka gett mitt liv om det räddade hans. MEN… Jag var ändå överväldigad när vi kom hem. Hormonerna stormade, jag drabbades av baby blues och i 2-3 veckor grät jag typ 25 gånger varje dag utan att jag förstod varför, min kropp klarade inte av att producera mjölk (kände som världens sämsta mamma pga det), sömnbristen slet i mig (jag har tidigare haft upprepade depressioner och grava sömnproblem, så sömnbrist påverkar mitt psyke rejält), och sedan bar jag på oro över min bebis som var så skör och liten (väldigt vanligt hos förstagångsmammor). Så ja, jag kan säga att båda sakerna kan existera samtidigt; enorm kärlek men också oro/ångest/rädsla m.m…
Jag tror inte att en person som frågar hur man överlever bebistiden tycker att bebisen är ”tråkig”, utan faktiskt mår dåligt på ett annat plan. Jag har stor empati med den personen och vill peppa henne istället för att pika henne.
Skärp dig
Känn av vadå? Att så många gnäller om bebistiden? Antar att det är samma människor som tycker det är rimligt att skrika, gråta och kräva uppassning av andra bara för man har mens eller pms.
Men om din känsla är odelat positiv kring första tiden med bebis är det bara att gratulera, men hur är det relevant för ts som uppenbart söker stöd/pepp? Du vill ta din chans att trycka ner någon som redan kämpar? Fräscht!
Du har fått många bra tips redan men en sak som jag (nu efter barn nr 2) insett är att det var sån jävla enbarnschock att få barn. Man är inte alls van med den bristen på återhämtning/sömnbristen/ att vara jour 24h per dygn eller att inte hinna någonting annat än att ta hand om ett barn. Bebis kommer vara som den är så du kan bara jobba med dig själv, dvs försöka minimera energiförlust så mycket det går och maximera energiintag så mycket det går.
Vad (förutom bebis) tar energi och vad ger energi? Och sen aktivt försöka få in de delarna i livet. Successivt kommer du vänja dig och inte uppleva det som lika tufft.
❤️
Haha ja jädrar vilken enbarnschock det var! Helt plötsligt någon som alltid ville vara på en, man sov inte en hel natt, man var tvungen att fråga sin partner om lov att göra saker pga nån måste ta hand om bebisen. Andra barnet var mycket lättare.
Till TS: håll i och håll ut. Tycker bebistiden är som bäst runt 6 mån. Man kan sätta bebisen på golvet och den kan pyssla med leksaker och kryper inte iväg. Då först kunde jag börja bli mig själv igen: dricka en varm kopp kaffe, ha tid att torka håret med hårfön. Och man börjar få i bebisen lite mer föda som inte är amning.
Första två veckorna var kaos upplevde jag/vi. (Vi kan skratta åt det så här i efterhand men då – cirkus! ?) Sen tycker jag att nästa viktiga punkt var runt tre månader. Tyckte det va tuffast fram tills dess (även om det parallellt va ljuvligt ❤️).
Hur gammal är bebisen? Jag tyckte det blev lättare när han närma sig 4 månader. Sov bättre och hade några timmar mellan måltiderna så man inte blev så låst i soffan. Första 1,5 månaden är bara ett stort svart hål för mig. Om du mår psykiskt dåligt så be om hjälp, det är jobbigt i början men hittar du inga ljusa stunder så prata med bvc.
Man försöker den mån det går att inte ha för höga krav på sig. Ditt hem behöver inte se ut som det är klippt ur en katalog. Låt kläderna vara i en hög i tvättstugan. Disken behöver inte vara i diskmaskinen på sekunden. Och viktigaste av allt mama, vill jag skicka denna mening: This too, shall pass ❤️
Tyckte det hjälpte mig att acceptera nuet mer genom att tänka att det finns en sista gång för allt. Låter konstigt kanske, men att det finns en sista gång på jag är vaken på natten med min bebis/vaggar hen till sömns. Fick mig att ”njuta” mer och tänka att detta är inte för alltid.
Förlåt för all låta osympatisk men vänta bara tills barnet når trotsåldern där vid 2-3år. DEN tiden är helt klart betydligt mycket jobbigare än en ”jobbig” spädbarnstid.
Skulle göra varsomhelst för att byta med dig! Vår blivande treåring är allt annat än rolig just nu och jag håller på att bryta ihop… tyvärr får jag dra det tyngre lasset pga sambon jobbar borta mycket just nu och vi bor långt ifrån föräldrar och svärföräldrar så hjälp med avlastning är tyvärr inget som jag kan få i en handvändning ??
Vilken fin och hjälpsam kommentar <3
Alla barn är ju inte så intesiva/jobbiga under 2-3-årsåldern. Jag upplevde spädbarnstiden som klart tuffare.
Älskar första tiden. Vad är så hemskt?
Hur länge håller öppnade serum? Har ett par serum som jag inte använt på typ ett år pga graviditet, kan jag använda dem nu eller bör jag köpa nytt?
Brukar stå på förpackningen, den där lilla burken där det står tex ”6M, 12M” osv
Skulle köpa nya efter ett år.
Lovisa Barkmans livsstil. Förstår att hennes kille tjänat pengar på poker men det livet de har med sakerna de äger går inte ihop. Och vad hände mellan henne och Bea?
Tror helt klart att det är pojkvännen plus hennes influencerlön som gör livsstilen att gå runt. Men ja, sjukt att ha boende i både Paris och Monaco. De betalar nog minst 150k i månaden i bara hyreskostnad.
Vill också veta vad som hände med henne o bea ??
Vill veta vad som hänt med henne och hennes familj! Hon flyttade hemifrån jättetidigt och under hennes tidiga år på twitter var det mycket utläggningar om detta. De verkar inte ha någon kontakt alls längre idag.
Nej men ser också det vid högtider att hon aldrig nämner att hon varit med sin familj, men hon nämner vänners familj och sin killes.
Vad hade hon för utläggningar då om familjen? Också alltid undrat varför hon typ brutit upp med familjen. När hon fått frågor om detta säger hon att hon vill vara privat & inte visa familj, men tror inte hon umgås med de alls, för de verkar ju umgås med killens familj iaf. Är hennes familj superkristen kanske, är inte det rätt vanligt i Jönköping?
Lovisas föräldrar sitter iallafall med i styrelsen för hennes bolag??♀️
Nu idag typ nästan tio år senare är det lite luddigt men minns att hon var tydlig med att hon hade flyttat hemifrån tidigt för att det typ ”inte funkade” hemma, att hon längtade efter att skapa traditioner med sin framtida familj (tolkade detta som att hon var missnöjd med dom hennes familj hade) och att hon inte ”var som sin familj” typ.
Mattias trotzigs landställe är till salu nu! Där man sett många flunsor hänga förut
Länk?
https://www.skeppsholmen.se/objekt/skarmarostrand-25-varmdo/?utm_source=booli&utm_medium=referral&utm_campaign=till-salu&utm_content=skarmarostrand%2B25
Pris? Han och Linn Herbertsson gjorde väldigt mycket jobb på huset när de flyttade dit.
Det märks!
Wow så vackert! Smakfullt renoverat och så snyggt gjort med uteplatsen med pool. Drömmen är ett sommarställe med flera byggnader så alla får egen ro. Tycker verkligen alla byggnader passade in bra i miljön, lyxigt men inte för vräkigt typ. Nej jag är inte säljaren ?
Haha folk har så olika smak, underbart! Jag gillar inte det där alls
Och här är väl systrarna Hoss lantställe till salu med: https://www.lansfast.se/till-salu/villa/stockholm/varmdo/varmdo/mortstigen-13/cmvilla5giptsr53ju71dn0/
En timmerstuga? Kan ju vara mysigt men inredningen är ju allt annat än harmonisk.
A LEGEND TO RIDE / Den 13e ryttaren
Gammal film/serie från 1997. Inspelad på Island om turister som besöker ön, för att rida häst och mysistiska saker som sker. Någon som har sett? Någon som vet vart man kan få tag i den? Digitalt som analogt?
Den var såååå bra! Älskade den vita hästen Pertla och den blonda sonen, Ragnar om jag minns rätt. Hade gärna sett om den!
Någon som vill tipsa om någon bra serie? Gillar framförallt psykologiska thrillers eller liknande.
Kollade sharp objects igår, jättesen på bollen så kanske något du redan kollat men här är några fler tips:
Kastanjemannen
Den som dräper (fins tre säsonger ute och alla är grymma)
Deg på SVT play, inte så psykologisk men jag gillade den jättemycket
Det perfekta paret med Nicole Kidman på Netflix!
Svar till anonym 20.29: vad gillade du med Perfect couple? Jag har tvingat mig igenom alla avsnitt för jag ville veta hur det slutade (hade ju bara kunnat kolla sista men det är lätt att vara efterklok) och det var ju så jävla dåligt! Urkasst skådespeleri, clowner till karaktärer och så mycket osannolika grejer som bara förstörde. Sämsta jag sett på mycket länge.
Oj, håller inte alls med! Tyckte att majoriteten av skådespelarna var riktigt bra for once. Jag uppskattade att det var lite ”cluedo”-vibe, där misstankarna hela tiden riktas om. Men köper att det var mycket humoristiska inslag, som kan uppfattas lite too much. Sevärd om man inte orkar se något betungande men ändå spännande!
Alla harlan coban på netflix är bra
The undoing
The following!!
The leftovers är OTROLIG! Min bästa serie någonsin.
Den utspelsr sig tre år efter att 2% av jordens befolkning plötsligt försvann spårlöst. Så fokuset ligger inte på försvinnandet utan på efterspelet och konsekvenserna.
The stepfather på Netflix
Tack för alla tips❤️
True detective- senaste säsongen
Var är Filippa Toremo? Har hon sagt något eller bara försvunnit?
Bara försvunnit tror jag.. inte heller sett något från henne sen hon var på båtresan. Känns inte som att hon mår så bra :/
Varför tror du inte hon mår bra?
Hon har pratat om det mycket, att hon är trött ständigt, sen gick hon till läkaren som sa att hon var utmattad tror jag det var. Sen har hon lite trauma kvar från att hon blev gravid utan att veta och sånt som hon pratar med psykolog om har jag för mig.
Rasat i vikt också!
Vet att hon nämnt utmattning i en av hennes storys
Paow verkar så himla ensam. Reser ensam, äter ensam, gör ingenting. Fixar naglarna och sitter på olika flygplatser typ. Någon gång skymtar systern förbi typ, eller psykonorrmannen. Men annars är hon alltid ensam?
Jag hoppas hon känner att hon kan vända livet och inte måste umgås med människor som norrmannen. Tror det är nyttigt att spela sims ett tag för man kan gå helt upp i det. Sen kanske hon kan försöka med bloggen och komma in i andra cirklar än den hon är i?
Vill så gärna se henne börja om livet och släppa allt det destruktiva med OF.
Sova verkar hon typ heller aldrig göra? Lägger upp oklara saker 5 på morgonen som nån throwback bild eller att hon fixar naglarna. Väldigt kn*rkig vibe…
Känns lite som Sveriges egna Britney
Ensam ?
Inte alla som kör trekant i sovrummet.
A Rappaport och S Guidetti. Ser ut som catwoman båda två ?
Nån annan som såg Victoria Eklunds story igår? Bara skinn och ben? Likaså Jon Olssons flickväns reklaminlägg på instagram.
Men gud. Jag kollade nyss. Ser helt groteskt ut med de stora brösten till. Hoppas hon tar hjälp.
Såg henne irl i somras, hon är så smal så smal, ännu smalare i verkligheten än vad som syns på bild. 🙁 Helt benig och ja brösten blir ju inte kloka till den kroppen..
??
Herregud, Rapaport ? Varför förstör de sig själva så och vad är det för oseriösa läkare de använder sig av ?
Hon har väl en historia av ätstörningar? Lär garanterat trillat dit igen… hoppas hon inser vad som sker
Såg nu att hennes pappa gick bort för något år sen, usch så sorgligt. Hon har nog haft ett tufft år som lett till att hon blivit smalare..
Oj shit vad har hänt med Victoria?! 😮 Jag avflöjde henne för ett år sedan ungefär (för hon var lite tråkig helt enkelt) och tycker det är stor skillnad? Förut var hon smal men armarna nu… Något måste ha hänt. 🙁 Berättade hon någonsin vad den där röntgen (MR?) visade? Vet att hon hintade om att hon fått något sjukdomsbesked efter att ha svimmat eller fått migrän eller vad det var, men sedan missaade jag vad det handlade om…
Är det fler som tycker relationen mellan Klara och Jhon känns… obekväm? Utifrån både YT och podden känns det som att han är ganska hånfull och nedvärderande mot henne. Och hon verkar ha mer issues med hans unga beteende än hon påstår.
Dom känns bara så omaka i ”vuxenlivet” med barn och allt.
Hon blev väl på smällen typ 3 månader in i förhållandet? Känns inte riktigt som att det kommer hålla då
Tror inte deras relation kommer hålla.
Tycker dock de känns väldigt kära och familjära bägge två, tror därför det kommer hålla.. hon gillar ju att måla upp den bilden iallafall med alla fina gulliga videos på han och Ivy
Usch han verkar så omogen. Minns hur hon var höggravid och hade gått över tiden, och han satt och surade i bilen för att hon hade dåligt humör. Sa nåt om att ”sånt accepterar jag inte, höggravid eller inte”. Mmm roligt med såna mansbebisar. Hoppas hon dumpar honom för nån som är torr bakom öronen.
Håller med, det är något som känns så off. Vet inte om det nödvändigtvis är ”fel” på någon av dem, tror bara inte de är en så bra match?
Jag gillade första avsnitten med deras podd men nu gillar jag inte det alls, det har stigit åt honom något otroligt, på ett dåligt sätt!
Det jag har följt Klara tycker jag att hon är värd så mycket mer än han..
Han hyssjar henne hela tiden också när hon pratar vilket är så otroligt mycket härskarteknik. Säger också, jag hör dig, förstår dig MEN bla bla bla. Han har noll intresse att se och höra henne. Han är en mansbebis.
Hur försörjer sig Sara Songbird? Har ju inget regelrätt jobb och gör ju vad jag kan se inte heller samarbeten? Nyfiken bara.
Undrar det generellt kring många influencers som var stora där typ 2016. Även kring andra mindre influencers som hävdar att det arbetar med sociala medier på heltid, typ Emma forsblom. Tror t.ex Emma går på någon form av bidrag som hon inte berättat. Sen vet jag att Splay som Sara iallafall tidigare låg under (hon kanske fortfarande gör, har inte koll) har erbjudit någon form av lön till deras kreatörer. Så hon kanske får en mindre summa därifrån som ändå gör det möjligt att leva på.
Jag och min mamma ska på en weekend i slutet av oktober. Har någon tips på ställe att åka till? Jag funderar på Wien.
Har du varit i Prag? Riktigt fint!
Beror lite på vad ni vill ha men Edinburgh, Dublin, Budapest och Prag är mysiga städer.
Tankar om Sofia och Tareqs nya program? Är redan trött på dem..
De känns så otroligt korrekta och tråkiga.
Suck säger jag bara, hur många olika generer ska Tareq göra? Har har inger att göra sen han slutade med trädgårdstider…
Och då behöver han väl jobba med något nytt?
Hur hanterar ni när ni känner er ensam? Och ni med partner, nära vänner och familj. Känner ni er ensam ibland också? För jag känner mig ibland väldigt ensam ibland, jag har ingen partner, inget nära förhållande till mina föräldrar. Har bra kontakt med mina syskon men de bor långt bort. Jag har några vänner men ingen nära. Ibland känner jag mig bara så otroligt ensam. Som att jag inte har någon i min närhet. Försöker dock hantera det och göra saker jag tycker om. Men det är inte alltid som det fungerar. Känner någon igen sig och har något tips eller råd?
Jag har ingen familj, släkt eller några vänner utan är alltså helt ensam, på riktigt. Det som har funkat för mig är att bygga upp ett så bra liv som möjligt för mig själv och ta hand om mig själv. Fylla livet med saker som jag mår bra av. Förra julen t.ex köpte jag hem god mat, en liten gran och två julklappar till mig själv.
Känner så igen mej. Är väldigt ensam och lever ensam. Har inte en enda vän. Har umgåtts och rest med min mamma. Nu är hon svårt sjuk. Min ena syster bor flera timmars resa från där jag bor. Vi hörs sällan. Min andra syster har aldrig tid att träffas. Längtar efter en man och att få ens vän. Göra helt vanliga saker. Fika,bio,en promenad. Har varit ensam hela mitt liv.
❤️
Min sambo jobbar natt varannan vecka och då känner jag mig extremt ensam. Har inte så mycket vänner eller familj nära, och så är jag gravid och har ingen ork. Brukar bada, kolla tv, spela och prata i telefon med honom när han har tid. Annars försöker jag sova tidigt så jag vaknar när han kommer hem..
Jag brukar känna mig ensam. Har visserligen man, barn och föräldrar. Några vänner med de bor i andra städer än jag. Har börjat ”planera” för hur jag ska få in mera socialt sammanhang i mitt liv. Börjat på olika kurser t.ex. och ”tvingar” mig att småprata med någon där. Sätter upp ”mål” för varje vecka och skriver upp vem/vilka jag träffat. Tycker det hjälpt lite, dels har något konkret att fokusera på, dels har upptäckt att jag nog ändå haft lite mera sociala kontakter än jag trott. Men det viktigaste för mig har nog varit att komma ut mer, för om jag bara stannar hemma i min comfort zone så kommer ju verkligen inget att ändras.
Jag kan inte hantera min ensamhet. Varit ledsen och gråtit sedan igår för att det varit så jobbigt.
Har visserligen en partner på annan ort och två hemmaboende barn men jag är så ensam ändå.
Skulle vilja ha en bra vän.
Många bor ensamma speciellt i storstäder. Bor i en liten stad. Känner mej bara mera ensam och utanför i min lilla hemstad. De flesta i min ålder har barn och familj. Som ensam passar man inte in. Blir bara konstigt göra saker själv. Varför är så många ensamma. Provat dejtingsajter. De jag träffar vill bara ha sex. Är hellre helt ensam än med någon som bara vill ha sex. Längtar efter en vän och någon som älskar mej.
Utomlands är folk mer öppna tex Spanien. Tycker i det stora hela dom bryr sig mer om varandra.
Tipsar om ett poddavsnitt med en lyckoforskare som pratar om vikten av relationer – men att forskningen visar att det viktiga inte bara är ”tjocka band” (familj, nära vänner) utan mycket om ”tunna band”, att känna ett sammanhang t.ex. att snickesnacka med grannar, träningskompisar, föreningsliv mm. Kan du börja gräva där? Bomba på med olika sociala sammanhang där du har människor omkring dig och fyller den sociala ”mätaren” utan krav på att det ska bli djupare relationer, till en början? T.ex. att du 3 kvällar i veckan och en helgdag ser till att befinna dig i föreningsliv, hobbys och kurser där du är del i ett sammanhang
https://open.spotify.com/episode/4SVHBpJMEfylbBI994DOUZ?si=cGliBlb7RJKzgWsT9SQ_Fg
Tips också att engagera dig i Äldrekontakt, då har man fikaträffar med äldre för att bryta deras ofrivilliga ensamhet. Tror det för gott för själ och självkänsla att ge till andra + att det blir ännu ett socialt sammanhang att finnas i! ☺️
Har du provat appar som gofriendly? ❤️
Skrev här för ett tag sedan om att förlora en förälder, och fler svarade väldigt fint. Min förälder är nu mycket nära slutet, jag har åkt hem från vakan på sjukhuset för kvällen (personen vill ha det så, vill vara ifred på natten) men jag ska tillbaka imorgon (om de inte ringer inatt såklart). Ni som varit med om samma sak, hur tog ni er igenom det? Går sönder av att tänka på situationen, det är så grymt. Sjukdom i för ung ålder för att dö ?
Minns så väl veckan på hospis fram till min mamma dog. Den var både sorglig, jobbig men också fin på något vis. Att få finnas där och vara med, klappa på henne och säga att jag fanns där, prata minnen fast hon var nedsövd. Det är precis som jag skrev till dig förut: en dag i taget, låt alla känslor få finnas. Det är oerhört tufft att ta sig igenom och det finns inga rätt eller fel. Bara en fot framför den andra och försök ta hand om dig själv. Glöm inte att äta och dricka. Be en läkare skriva ut sömnmedel eller attarax om sömnen krånglar, ta en promenad i friska luften och var snäll mot dig själv. Kram
Det är hemskt att se någon såhär, och h*n är fullt medveten om vad som håller på att hända. Fy. Det är nog som du säger, en dag i taget….
Usch, vad tungt ❤️ Min pappa dog väldigt oväntat när jag var 15 (plötsligt hjärtstopp), jag tänkte ofta då på hur det skulle vara om jag hade vetat att han skulle dö. Tänkte att det måste vara så tungt att bära på den sorgen innan men hade också så mycket tankar om att få säga det jag ville säga. Hur man tar sig igenom vet jag fortfarande inte, jag har fortfarande trauma från sorgen. Mår illa bara av tanken på nästa närståendes dödsfall i mitt liv. Det är ett sår i mig än idag, 15 år senare. Jag accepterade inte terapi där och då vilket jag ångrar. Tror det är jätteviktigt att gå igenom det. I den mörkaste perioden levde jag med ett mantra om att någon dag måste det ju bli bättre. Om inte imorgon, så om en vecka, eller en månad, eller ett halvår, NÅGON gång… Så höll jag på. Inga direkta svar direkt men kärlek från en som förlorat en älskad förälder.
Och jag tänker att jag gärna skulle sett att detta istället hade gått snabbt. Det vidrigaste jag varit med om var häromdagen när jag var med när läkarna berättade att det inte fanns mer att göra, och den insikten vill ingen ha om sig själv…. och sen bara värmts på slutet i fullt medvetande… Men självklart förstår jag vad du menar, så det är nog lika illa men på olika sätt.
Det skulle stå ”vänta på slutet”…..
Ja verkligen, jag menar inte att det ena är bättre än det andra utan det var mer som en pest eller kolera som jag rullade i mitt huvud i sorgen när man går med alla tankar. Tänker också att båda alternativen är lika vidriga på sina sätt. ?
❤️❤️❤️
Känner så mig dig, varit igenom samma men föräldern vårdades hemma. Vi turades om att vaka. Konstant stress och oro. Vet inte hur din förälder är nu, men det vårdpersonalen var noga med att säga till oss var att man inte vet hur mycket personen uppfattar mot slutet. Att de kan förstå mycket mer än vad man kanske tror. Att höra röster personen känner igen eller musik den gillar kan vara lugnande. Så prata när du är där, med föräldern eller om du är med ett syskon. Vet inte vad jag ska skriva mer. På något sätt tar man sig igenom det. Hoppas du har bra stöttning hemma eller i familjen ❤️
Tack! Jag är helt ensam som vakar, det är ingen med mig. Pratar väl lite med släktingar på telefon/messenger men de är inte på plats vilket gör allt så svårt. Alla beslut… Än så länge är ju min förälder vid medvetande och helt klar fast väldigt trött, men det ändras säkert snart. Känner igen det du skriver om att de förmodligen hör intill slutet, ska komma ihåg det.
Förstår, det är tufft att vaka bara som det är med alla känslor och att vara själv i det måste vara jobbigt. Som någon sa, var snäll mot dig själv. Är helt säker på att du gör allt du kan. När du kommer dit igen, kanske kan du ta med fotoalbum från förr och berätta om bilderna du ser, om föräldern är så pass klar att den kan berätta och svara? Om ni inte pratat om hur föräldern vill ha det efter sin bortgång så gör det nu så har du några färre beslut att ta senare. Det brukar också finnas någon form av anhörigstöd. Vad svamligt svaret blev känner jag, men jag känner verkligen med dig. Kram.
Tack. Det är rörigt i en sådan här situation, låter som att du vet det. Vi har pratat om önskemål om efteråt idag, det kändes ändå bra. Foton är en bra idé men det kan också röra upp saker… Ska fundera på det men tack. Det svåraste är att veta om jag gör rätt eller fel beslut i stunden. Önskar att någon kunde skriva en manual för detta….
Åh. Du verkar verkligen bry dig om och som tidigare, det finns inga rätt och fel. Även om den här tiden såklart är speciell så glöm inte att ni har mängder av minnen tillsammans under alla år, det är de som definierar er relation.
Skulle säga såhär, försök att hålla i någon slags vardag, både för dig och din förälder. Utgå ifrån vad personen gillar, vad som varit viktigt. Ta med saker hemifrån, egen filt, hygienartiklar och liknande. Pyssla om, hjälp till att måla naglar eller liknande. Kan verka banalt men återigen, vardagen är något att hålla sig i, dagarna är långa och samtal kan kännas mer avslappnande så.
Själv hade jag brutit ihop fullständigt av att titta på gamla foton men du kan ju fråga om din förälder vill att du tar med in. Känns det för tungt kanske du kan be någon i personalen att vara med och titta en stund när du är hemma? Men du kan ju ta lite foton på väg till och från sjukhuset, visa hur träden ändrat färg, berätta om sånt du ser och så.
Skulle också rekommendera radio en stund på dagen, kan kännas lite som sällskap med någon som pratar och lite musik på det, för er båda. Du kan ta med dig någon form av pyssel/handarbete för att ha något att göra med händerna, lite distraktion, kan kännas skönt för din förälder också att du har något att pyssla med och inte bara sitter när hen vilar tex.
Kan vara fint att hitta någon liten kvällsrutin också, något att hålla i under den här tiden, tex handmassage med egen hudlotion.
Bara lite tankar och allt passar såklart inte alla, det är så otroligt olika hur man väljer att göra. Det viktigaste är såklart att din förälder vet att du bryr dig, sen kan du fundera på hur du vill göra för att orka.
Tips på trevliga spahotell (som också har bra mat) i södra Sverige?
Jag är sugen på att testa Maryhill estate. Ett nytt spa vid Örenäs slott. Annars tycker jag The lodge är oerhört mysigt på hösten. Ystad saltsjöbad gillar jag verkligen inte. Överdrivet mycket folk så det känns som att vara i en simhall. Sen är det väldigt mycket danskar som kanske inte direkt är tystlåtna.
Mossbylund är väldigt mysigt. Älskar Ystad Saltsjöbad men vet att det är mixade åsikter om dem… The Lodge har supergod mat och vackra miljöer men själva spaet är pyttelitet. Ronneby Brunn är väldigt fint, minns inte maten dock, länge sedan jag var där.
Ästad vingård och Hotel 1622 är två ställen som inte är de allra vanligaste men fina och mysiga.
Ästad!
Äästad är verkligen såååå bra!!!
Hur gör man när man separerar med ett litet barn? Alltså under året eller däromkring.
Sonen är 8 månader och sambon hjälper i princip inte till nånting med sonen . Känner mig redan som ensamstående så kan ju lika gärna vara det då .
Han anser att jag är föräldraledig o då ska jag ta hand om sonen . Hur resonerar ni kring det? Ska man även helger osv ta det mesta ansvaret för att man är den som är föräldraledig?
Han har inte tagit en enda natt o tar aldrig heller morgonen så att jag kan få sova lite ostört.
Han tar i princip bara sonen om jag säger typ ” nu ska jag duscha så du får ta honom ” Tar väldigt väldigt sällan nått eget initiativ till att ta han .
Och sonen har jätte svårt för o sova själv om dagarna så jag får ingen egentid när han sover heller utan vi sitter i princip ihop .
Jag blir irriterad för jag inte får nån avlastning vilket resulterar i att vi bråkar hela tiden .
Hur gör man om man går isär nu? Vet ju att man inte har varannan vecka när dom är såhär små , men hur gör man med umgänge då? Ska jag ha sonen nu hela tiden i 3 år tills han är tillräckligt stor för att vara varannan vecka? Hur har ni gjort ni som har gått igenom detta ?
Mycket tankar som far i huvudet..
Usch så ska det verkligen inte vara! Är vi båda lediga så har vi båda självklart lika stort ansvar för barnet, sen tar vi varsin sovmorgon på helgen. Med små barn, fast äldre än ditt är nu, brukar man väl köra typ 2-3 dagar i sträck men det förutsätter ju att även pappan har en bra anknytning till barnet, det lär ju inte din man kunna kapa om han inte tar något ansvar? ? Är barnet jättelitet så får pappan komma och umgås med barnet på dagtid och sen succesivt öka tiden..
Resonerar som så att mammaledighet är mitt ”jobb” medan min man är på sitt. När han kommer hem från sitt jobb så är vi båda föräldrar och tar båda hand om vårt barn! Antar du redan pratat med honom, men annars gör det igen och förklara att det är ERT barn och att han också måste ta ansvar för det och hjälpas åt, och att din sömn och återhämtning är lika viktig som hans. Män fattar inte och är själviska varelser tyvärr.
Två första åren med barn är oerhört tuff. Finns det kärlek kvar? I så fall hade jag tagit ett allvarligt snack med min partner om jag var du och förklarat att det inte fungerar och vad du tänker. Hade också kunna tänkt mig parterapi. Om det fanns kärlek kvar hade jag inte velat ge upp utan att ha försökt allt, speciellt som sagt eftersom småbarnsåren är tuffa.
Men om du inte har någon kärlek kvar då är det ju bättre att separera om ni bara bråkar. Det är ju inte en bra miljö för ett barn att växa upp i.
I början hade jag då föreslagit att ni delar på det med 2-2-3 schema. Men det kan ju vara svårt när du är föräldraledig och han jobbar. Och sen antar jag att han kommer vara föräldraledig och du jobba?
Så kanske att du har barnet mån-fre och han över helgerna, för att barnet ska få tid med er båda. Sen tvärt om när du jobbar och han har fl. om ni inte kan dela fl redan nu och ha 2-2-3 och ha fl när ni har barnet.
Om ni separerar så är ju barnets rätt stort till er båda föräldrar, anser jag i alla fall.
Det är just det att jag tagit allvarliga snack flera gånger om men det slutar bara med bråk . Han menar på att jag bara tjatar o tjatar och är en ”satmara” .
Som jag känner justnu känner jag ingen direkt kärlek helt ärligt .. men vet inte om de är för jag har allt fokus på sonen eller om känslorna har försvunnit.
Han har dock haft sonen när jag varit iväg några timmar ( händer ju väldigt sällan ) och det funkar bra . Och sonen blir väldigt glad när sambon kommer hem .
Men det finns lixom inget samarbete i vardagen, han tänker verkligen bara på sina behov.
Ja, man får ju bara ersättning för heltidsjobb (som mest), inte för 24/7 ?. Så precis om någon skrev är det ju ditt ”jobb” att ta hand om barnet medan den andra föräldern jobbar. Resterande tid är självklart bådas ansvar.
Vi har kört 2-2-3, dock var barnen inte så unga som ditt. Är du föräldraledig får väl han komma och träffa barnet efter sitt jobb? Samt några timmar på helgdagarna. När barnet blir äldre kan man börja med någon natt hos den ena föräldrarna, barnet kommer inte märka skillnad från hur det är under föräldraledigheten (ibland är mamma där, ibland är pappa där).
Du kan ta hjälp av Familjerådgivningen i din kommun! Båda föräldrarna behöver dock vara med på samtalet/samtalen. Där kan ni prata oavsett om du väljer att separera eller inte.
Ville han ha barn, var ni överens? Finns en del som ångrar sig och många vet inte vad det innebär att skaffa barn. Det kan va svårt att prata om för många. Han måste självklart ställa upp och ta hand om barnet ändå om han samtyckt till att skaffa!
Ja det var planerat, visst kan de vara så att han ångrar sig .. sorgligt isåfall ?
Jag skrev för några veckor sen om att jag äntligen är frisk från min depression som jag haft typ hela livet. Var hos doktorn i veckan (av en annan anledning) och efter en stund säger läkaren: ”jag ska vara riktigt ärligt mot dig nu, du är djupt deprimerad”.
Jag fattar ingenting! Jag, som varit deprimerad större delen av mitt liv, borde väl veta själv att jag är deprimerad? Jag går upp tidigt varje dag, tar en morgonpromenad, sköter mitt hem, min hygien och min familj. Jag har iofs nära till gråt, men det är lika nära till ”glad gråt” som ledsen gråt. Jag har även väldigt nära till skratt.
Jag är sjukskriven pga en helt annan sak.
Hur kan läkaren bara säga en sån sak. Dessutom efter att jag berättar att jag inte haft ångest på flera månader (hade tidigare ångest dagligen). Jag ifrågasätter nu mig själv.. är jag så sjuk så att jag inte fattar det själv?
Är det nån annan som fått en diagnos kastad på sig, av en läkare, utan att det stämt?
Äh, vet inte riktigt vad jag ville med det här, men det är bara så sjukt
Läkare kan göra fel.
Jag tänker att i vissa fall är det svårt att avgöra hur allvarligt deprimerad en person är. Du kanske bara har en ”dipp”.
Jag har fått fel diagnoser, absolut.
Fick t.ex. ”diagnosen” magsår som visade sig vara fel. Mitt magont var egentligen på grund av en inflammation i bukspottskörteln.
Det finns så många olika orsaker till att människor mår dåligt fysiskt och psykiskt. Många människor blir ju feldiagnostiserade, så klart. Man kan inte lita blint på en läkare, många läkare gör fel. Helt naturligt.
(ts) grejen är att jag inte ens känner att jag är ingen dipp… Mår bättre nu än jag någonsin gjort i vuxen ålder. Allt är bra liksom. Blev bara så chockad
Han kanske är en person som gillar att trycka ner andra, såna blir läkare med
Läkare är dumma i huvudet. Klart slut.
Det finns många läkare som inte bör vara läkare
Och många läkare som är bra.
Kan det vara så att, eller läkaren har uppfattat dig som att, du är deprimerad men försöker (omedvetet) dölja det med ”bra mående”. Eller att det är en önskan att bli frisk, så hjärnan ”gör dig glad” för att du ska tro det.
Svårt att förklara men jag hoppas du förstår. Har upplevt det så själv när jag varit deprimerad att jag mår jättebra (tänker att jag är frisk) men när jag väl stannar upp och andas så inser jag att nä, jag mår inte alls bra men som en skyddsmekanism så tror huvudet och kroppen att jag mår bra.
Jag har tänkt om det är så.. men jag stannar upp varje dag och andas, jag mediterar dagligen och låter mina känslor komma fram. Jag har tidigare i livet varit expert på att lägga på en fasad, men nu, när jag är 40+ så har fasaden försvunnit. Alla i min närhet upplever mig som harmonisk och lugn. Jag har genom åren varit tydlig mot mina närmaste när jag känt att jag varit på väg ner i eller redan nere i depression. Och jag känner mig inte alls deprimerad nu. Känner mest att om man tror att jag är deprimerad så är det ett hån mot personer som verkligen är deprimerade (som min närmsta vän t.ex)
Ja men då verkar du ju ha koll på dig själv och ditt mående! Du skulle kanske kunna läsa din journal på 1177 och se om läkaren skrivit varför hen ansåg detta?
Åh ja. Efter många år med vården är jag chockad. Jag misstänker faktiskt till och med att många läkare inte är utbildade läkare, att de har förfalskat betyg eller liknande.
Jag har ju liksom träffat den här läkaren förut, men nu var det som att han gått på nån föreläsning och fått för sig grejer ?
Var det en AT-läkare kan det faktiskt vara exakt så. Var med om just det häromdagen. Absurd situation. Hatar AT-läkare efter detta.
Han är specialist inom allmänmedicin…
Ja en del ska inte bli läkare. Var akut till sjukhus och så säger läkaren när han går ut med ryggen vänd mot mej : du kan ha cancer i urinblåsan. Och tar inte hänsyn hur jag mår av det. Fruktansvärt.
Jag har fått en allvarlig diagnos kastad i ansiktet av läkare och den visade sig vara felaktig. Jag har också blivit nonchalerad av läkare avseende ett tillstånd som höll på att kosta mig livet. Så ja, många gånger vet de inte vad de gör ?? Du känner din kropp och ditt psyke bäst! Lyssna på dig själv i första hand.
Jag skulle fråga vad han grundade det uttalandet på. Gjorde du några nya skattningslistor? Börja nu inte tvivla på dig själv för det han sa. Du känner dig bäst själv!
Om han skrivit något i din journal som du inte håller med om, be honom ta bort det då så att det inte kommer o biter dig i ändalykten vid ett senare tillfälle. Och för övrigt. Fan va underbart att du mår bra!! ?
Jag städar på en skola och tycker eleverna bara blir jobbigare, bråkigare och mer högljudda hela tiden, eller är det jag som börjar tröttna? Tyckte det var ett mysigt jobb förut men nu vill jag nog byta bransch helt. Nån mer inom skola som känner igen sig?
Ja mamma min har jobbat som lokalvårdare i skola sedan 90-talet. Hon tycker också det bara blir värre och värre.
Jepp, så är det. Jag och mina kollegor pratar ofta om det.
Japp.. du har tyvärr helt rätt
Fy fan, kristallsjukan är tillbaka. Hade den i somras, det värsta jag varit med om, helt sjukt jobbigt, som att vara levande begravd i en karusell, låg till och med på akuten. Efter 1 månad försvann den äntligen och jag har varit fri från det och inte märkt något på 1 månad. Men idag började skiten snurra igen och samma sak igen, spydde precis som en gris av den vidriga yrseln när jag reste mig upp. Jahapp, då lär det väl bli kroniskt eftersom det kom tillbaka. Fullkomligt vidrig sjukdom, riktigt otäckt, obehagligt eftersom man blir så låst och helt bunden till yrseln och kan inte göra något annat än ligga raklång (enda gången det inte snurrar)
Jag har oxå haft kristallsjukan och jag håller med om att det är riktigt otäckt och vidrigt.
Jag hade det senast för ett par år sedan och besökte en fysioterapeut som hjälpte mig efter 3 besök. Helt fantastiskt! Om du bor i Sthlm kan jag tipsa dig om namn. Återkom isåfall. Lycka till annars.
Gå till en sjukgymnast på VC som kan mckenzy-metoden. Jag fick en akuttid samma dag jag drabbades och dagen därpå mådde jag mkt bättre!
Dyrt men värt varenda krona https://yrselcenter.se/
Jag var gravid och fick ett missfall för tre veckor sedan (var i vecka 8 då). Sedan graviditeten har min hy varit totalt katastrof, har finnar i hela ansiktet och även på brösten/halsen/ryggen.
Jag hade perfekt hy innan och har aldrig haft finnar på kroppen tidigare så det känns ju inte jättekul. Borde jag vänta och se om det blir bättre (var ju inte jättelänge sedan missfallet) eller borde jag söka hjälp redan nu?
Det är troligtvis hormonellt och kan ta ett par månader innan det försvinner! Jag har haft dålig hy (jättemycket plitor på ansikte och bröst) under båda mina graviditeter och det försvann 3-4 mån efter förlossning.
Tack för svar! Okej får försöka ha is i magen ? var nog naiv och trodde att det skulle bra bli direkt efter missfallet
Vänta minst 3 månader
Går det att hitta ett jobb inom handels, men som man inte behöver arbeta obekväma tider på? Är så trött på att ruttna på kontor, glo i Excel-filer, jobba nära idioter, deadlines, siffror osv osv. Vill liksom ha ett jobb som jag går till, jobbar mina timmar och sen stannar jobbet där det hör hemma, på jobbet. Vilket jag upplevde under mina yngre dar när jag jobbade i mataffär. Dock så vill jag, hör och häpna, ha kvar 8-17 tider med lediga helger.
Systembolaget är väl det som Handel kan erbjuda som ligger närmast kontorstid? Åtminstone stängt alla röda dagar och ingen reahets vid jul. Kanske kan bli drägliga tider på deltid med färre sena dagar?
Skvallret som gick för ett tag sen, tror denna podd tog upp det tom, en influencer som fick en örfil av sin pojkvän utanför en klubb? Ett par som brukar vara gull gull.. fick man reda på vem det var? Folk spekulera i att det var Hanna S och Eric S.
Jag har bara sett skvaller om det på denna blogg. Så jag undrar lite var ryktet kommer ifrån?
Från bloggbevaknings podden sanning och konsekvens
Kom från exonph som la upp detta förut.
Vi flyttade från Stockholm till en mellanstor stad. Jag kan sakna spontaniteten som fanns i Stockholm. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig med umgänge här… aw sker sällan på jobbet och kompisar umgås man rätt sällan med för alla har fullt upp med sitt så som barn, hus och övrig familj. (Vi också). Upplevde inte alls det här när vi bodde i Stockholm. Vi hade stående aw på jobbet varje vecka för de som ville, kompisar träffade man varje helg om än något så litet som hänga i lekparken osv. Folk har ju inga hus, så det frigör ju rätt mycket tid. Men är det så här överlag utanför större städer eller har vi bara lite otur?
Har du inte fått bra svar när du frågat detta tidigare?
Jag har aldrig frågat tidigare… och läser inte varenda öppet spår. Ber om ursäkt om det känns upprepade för vissa.
Tyvärr tror jag det är svårare få vänner på mindre orter. Man umgås med de vänner man känt länge. Svårt komma in i gemenskapen. Tråkigt. På mindre orter är man inte så öppen mot nya andra människor.
Tråkigt att det är så. Upplever det kanske främst på min arbetsplats. Man är inte särskilt intresserad av att umgås med sina kollegor. Vilket jag till viss del kan förstå, man har fullt upp med sitt. Men lite trist för oss som är nyinflyttade .
Har samma upplevelse, men i Stockholm. Vi bodde inne i stan när barnen var små, och hängde ofta i parker/lekparker/öppna förskolan/bibliokteket mm eftersom vi bodde trångt och klättrade på väggarna när vi var hemma. Oftast träffade man på någon man kände (bra eller ytligt) och därifrån bestämdes nya träffar. Sedan flyttade vi till hus i en förort till Stockholm och här är det nästan dött. Lekparkerna är nästan tomma, och det känns som att alla familjer hänger hemma i sina hus och generellt har väldigt lite intresse av att lära känna nya människor. Saknade den spontana mentaliteten som fanns i stan i många år efter flytten. Kan det vara så att ni flyttade från lägenhet i Stockholm till ett villaområde i den nya staden?
Jajemen! Från lägenhet till hus. Vi är vana att gå till lekparken men det är aldrig några andra barn där, haha. Då är det kanske som du skriver att man bodde mindre och därför mer benägen att röra sig ute.
Tror absolut det påverkar! Lägenhet vs hus alltså. Man har inte samma behov av att komma ut när man har trädgård och så bjuder man väl över folk ibland men då blir det främst de allra närmaste plus att det blir lite mer av ett projekt än att ses någonstans ute. Kanske barnens åldrar också spelar roll, dvs små barn leker med vem som helst (eller inte om de är på det humöret den dagen men spelar mindre roll) medan det blir svårare att ses med äldre barn om de inte har något gemensamt? Sen är det ju betydligt fler som har kvar sina gamla stabila kompisar från barndomen liksom har föräldrar, släkt i närheten i en mindre stad och sånt tar ju en hel del tid på helgerna och så vill man väl vara lite själv också emellanåt. Stor skillnad mot att fylla sitt sociala umgänge med enbart vänner. Säkert fler i storstäderna som själva varit den nyinflyttade och vet hur det är och bjuder in lite mer.
Vad gäller after work så kan det säkert vara generellt lite mindre aktivt om de flesta lever bekväma liv i villa men den stora variationen är nog från arbetsplats till arbetsplats? Om det finns alternativ och dina kollegor inte alls är sugna på att umgås utanför jobbet kan det ju vara en anledning att byta.
Jag ska försöka minska min skärmtid och behöver tips på saker man kan göra istället. Det gäller stunder då man oftast brukar ta upp telefonen för tidsfördriv hemma. Så söker inga aktiviteter ifrån hemmet om man säger så. Saker man kan göra hemma, som man kan göra istället för att ta upp telefonen när man har tid över helt enkelt.
Ni som inte har mycket skärmtid, vad gör ni hemma när ni inte gör vardagssysslor? (Räknar in ta hand om barn som vardagssyssla här för er med familj som tänkte svara det)
Läser en bok! Jag har velat ta upp läsandet igen länge, men känt att jag inte har tid och blabla. Men bestämde mig för att läsa om jag så bara har 5 minuter att döda och det har gått jättebra och känns mycket mer givande än att döscrolla!
Same! Har börjat sätta timer på 15 minuter och ha det som en låg tröskel: jag ska läsa i en kvart bara. Oftast fastnar man då och läser längre men det är en låg ribba för att ”orka” ta upp boken (som efter många år i skola blivit betingat med måsten). Är så glad att jag fått tillbaka läsglädjen!
Jag har börjat virka. Innan skrollade jag alltid på mobilen samtidigt som jag satt framför tvn. Men eftersom händerna är upptagna med att virka så går inte det.
När jag får tid över brukar jag passa på att ringa och prata med familj och vänner. Försöker hellre hålla kontakt genom mobilsamtal än genom SoMe. Om jag inte ringer någon brukar det bli att bläddra i en tidning, lösa korsord, läsa böcker eller gå en promenad runt kvarteret.
Korsord!
Handarbete tex. Korsstygn. Man måste tänka på annat än telefonen då. Baka kladdkaka chokladbollar enkelt och gott. Lägga pussel.
Läs en bok eller tidning på papper. Fika. Baka. Lyssna på gamla cd skivor om man har dem kvar. Lyssna på radio.
Jag funderar på att köpa ett plagg med malteserkors: ”Malteserkorset har alltid varit en symbol för ridderliga värden som givmildhet och beskydd av de svaga”
Men så ser det ju ut som järnkors ?!
Det är tråkigt att många symboler kidnappats av mindre trevliga organisationer. Det är tyvärr så med t ex svenska flaggan också. Du får nog vara beredd att förklara varför du bär den symbolen.
Åh, såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri nyss. Kan inte sluta tänka på den, den var så speciell…
Ljuva livet på killfronten. Blir dissad i detta nu. Vi diskuterar och det lär sluta i att vi inte ses mer.?
Varför inte?
Väldigt oklart, vi kom inte ens fram till något.
Hur mår Hanna fribergs lever
Tror den mår bättre än vi tror! Hon verkar träna mycket löpning nu och det orkar man inte om man super ner sig för ofta 😀
Vad tror ni är Pernilla Wahlgrens smekmånad med maken ett samarbete? Känns så fast hon inte reklam markerar. Vem vill ha ett filmteam med på smekmånaden. Allt för att tjäna ännu mer pengar. Privatliv existerar öht inte.
Hennes jobb går väl ut på att ha ett filmteam med på alla stora händelser, de spelar väl in till wahlgrens värld. Säkert ovant för oss men hon är ju van sedan många år tillbaka, så hon får det säkert att funka.
Hur orkar man med ännu mera Wahlgren? Bauer vill vara känd. Stänger av teven direkt när jag ser den familjen. Varför filmas alt hela tiden vem ser? Har slutat se på Allsång på Skansen.
Kan inte heller med Wahlgrensfamiljen. Deras liv och leverne borde vara uttömt för länge sedan, tycker man.
Jag har börjat titta på Allsången när Pernilla blev programledare. Tycker hon är skitbra.
Många vill vara i närheten av familjen och deras kändisskap. Sofia Wistman. Jessica Wahlgren.Hade varit bortglömda utan Pernilla. Barnbarnets mamma. Blir det skilsmässa kan Pernilla gråta ut för dyra pengar i pressen. Bauer utnyttjade mej. Snyft.
Du svamlar om saker som du inte vet något om.
Har än en gång blivit tillfrågad av en frånskild förälder om jag kan ha hens barn sovandes hos mig så hen kan umgås med hens nya flickvän.
Varför känns det som att frånskilda konstant är så benägna att få lämna bort sitt barn på ”sin vecka”? Har hänt så många gånger från olika föräldrar, soul train kryssning weekend ny partner osv.
Verkar även vara extremt tabu att fråga den andra biologiska föräldern (detta ska snarare hållas hemligt för denne)??
Och det är någonting du ska skriva om här tycker du?