Fråga: Hur klarade du av att förlåta otroheten?❤️
Svar: Jag har varit med om otrohet i två relationer, ena klarade jag av att förlåta och ena klarade jag inte av att förlåta. Och det berodde på hur/varför osv otroheten skedde, ena otroheten var på ett sätt som gjorde att jag inte kunde förlåta och den andra otroheten var på ett sätt där jag kände att jag kunde förlåta och gå vidare ifrån det utan att älta och må dåligt över det. Men det är inget jag kommer prata om på sociala medier❤️
Emilia Wahlund har haft en frågestund på Instagram där hon bland annat svarat på en fråga om otrohet och hur hon gjorde för att förlåta och gå vidare.
Personligen tror jag inte att det spelat någon roll varför otroheten skedde, men det är klart att det är skillnad på typ ett ”one night stand” på fyllan och att ha en kärleksrelation bakom ryggen på sin partner, där kärlekskänslor är inblandade, men det är mer ”grader i helvetet” för en otrohet är en otrohet, hur man än vrider och vänder på det.
För att en relation ska kunna överleva otrohet så krävs det ju att man de facto förlåter och går vidare på ett blankt papper och jag tror inte jag skulle kunna göra det även om jag skulle vilja, men kanske är det annorlunda om man har barn tillsammans? Man är villig att försöka mer än om man inga har? Det är en ren spekulation från min sida och undrar hur ni ser på saken? Same, same eller helt annorlunda? För tillit är ingenting som återställs, bara för att någon ber om förlåtelse och kan man inte göra det så vet jag inte om relationen går att reparera.
Jag snappade upp en liknelse någonstans som jag tycker beskriver mina känslor vad gäller otrohet bra nämligen:
Ta ett vitt papper och låt det symbolisera ens hjärta, och otroheten är att knöggla ihop det till en boll. Du kan veckla upp det och försöka stryka det slätt igen, men pappret kommer aldrig kunna bli som innan ”bollknögglingen” och lite så ser jag på otrohet.
Alla väljer hur mycket skrynklor man är okej med, och det finns så klart inget rätt svar eller facit här utan det är upp till var och en att själv ta ställning till.
Vad är din inställning till otrohet? Skulle du kunna förlåta och gå vidare som Emilia, eller är det kört om din partner är otrogen? Och vad räknas som otrohet? Det är förmodligen också individuellt, så återigen finns det inget rätt svar eller facit så respektera varandras åsikter. 😊
Föregående inlägg 
Jag tycker att man kan förlåta en otrohet (beroende på vad som har hänt såklart). Dock får man inte använda det emot partnern utan har man valt att förlåta så har man. Är Marcelo en av dessa otrogna män som hon pratar om eller vadå?
Ja, men samtidigt förstår jag om man ältar? Man är ju rädd att uppleva det igen? Och det är lite naivt att tro att det aldrig ska hända igen?
Att gå omkring och tro att det ska hända igen är något som gör att det inte går att förlåta. Det gäller att tänka att det var en gång och det förlät jag och så utgår man från det utan att tänka på-tänk om…
Just därför hade det varit fint om hon svarade på frågan ”hur”. Dvs hur gör hon för att inte älta, för att fortsatt känna förtroende och kärlek?
För att den hårda sanningen är ju att hon känner inte förtroende. Han är känd för att inte kunna vara trogen eller bete sig respektfullt i någon relation han varit i. Finns ingen chans att hon helt ärligt kan tro att han kommer ändra sig. Hon var ett stort fan av honom när han blev offentlig och det håller hon fast vid.
Ja fast det har skett flera ggr.
Det borde den otrogna tänkt på, klart man får älta herregud det har tid att reparera. Fattar dock inte varför man stannar det finns flera miljarder män en skit är en skit.
Kan ju finnas många anledningar att stanna, ex ekonomi, att man inte vill vara ifrån de gemensamma barnen, att man fortfarande älskar sin partner osv. Har man inga gemensamma barn är det såklart enklare att göra slut.
Tror inte jag skulle förlåta faktiskt. Jag skulle gå vidare. Om jaktmakerna är intressantare än jag så är något fel, då får det vara. Eller så lever man i en öppen relation där det är ok för alla att ligga till höger och vänster. Eg inte svårare än så?
Problemet med Marcelo – som jag gissar på att refererar till när hon menar att hon har förlåtit en – är tyvärr att det inte är första gången. Han verkar (från vad man läst och hört från ex-partners) vara notoriskt otrogen. Nu även mot kvinnan som burit och förlöst hans två barn (som dessutom är flickor!). Det är respektlöst på en helt annan nivå för mig.
I början av relationen bekräftades det också av parterna att han varit otrogen. Hans ex (oklart än idag om det var Annica eller Nina?) dök dessutom upp i deras gemensamma lägenhet och skulle sova med Marcelo, så Emilia la sig för att sova i soffan.
Jag tycker Emilia är stark, jordnära och verkar vara en otroligt fin mamma med två väluppfostrade döttrar, så jag hoppas att hon (främst för döttrarnas skull) sätter hårt mot hårt och tydligt markerar att ”det räcker nu”. ❤️
Önskar dem genuint all lycka till framöver!
Det var Nina som han låg med medan Emilia var i rummet bredvid.
Vad är det ni säger?! Hur gick det till? Varför? Visste Nina om det? Visste Emilia om det? Så många frågor
Emilia berättade detta för ett skvallerkonto på insta som sedan läckte deras konversation. Enligt Emilia så kom Nina förbi Marcelos lägenhet efter en utekväll (detta var precis efter att Nina och Marcelo kommit hem från deras andra säsong av PH och Nina var fortfarande hjärtekrossad, alltså våren 2019). Marcelo släppte efter mycket om och men in Nina och på något sätt så slutade natten med att Nina och Marcelo låg och Emilia fick sova på soffan i vardagsrummet.
Detta var under den tiden då Emilia bodde hos Marcelo utan att de var ”tillsammans” (såsom Marcelo ville påpeka hela tiden). Marcelo låg även med Emma H på Valborg vilket resulterade i det bråk man får se mellan Emma och Nina i programmet Ex on the beach. Emilia bodde även då hos Marcelo.
Under hösten 2019 så skulle Marcelo vara med i ett dejtingprogram men fick inte det då följare påpekat för produktionen att han har ju sambo (Emilia). Marcelo påstod även då att det inte var tillsammans.
Marcelo har förnedrat Emilia från start och hon var visat honom gång på gång att vad han än gör så kommer hon stanna.
Otroligt respektlöst av Nina också, som påstår sig vara en ”girls girl”, att förnedra hans sambo på det sättet. Gillar verkligen Nina, men det där är inte okej alls. Hon visste om det lika mycket som honom.
Jag bodde absolut inte med Marcelo, när denna händelse skedde så träffade jag Marcelo för första gången. Tro inte på allt som skrivs 🙏🏼 vill också tillägga att ingen av oss har något otalt och detta skedde för över 6 år sedan och jag hade som sagt ”känt” honom i sisådär 3 timmar, bokstavligen (: förlåt men va bara tvungen att skriva de 🙂
Men visst var du tillsammans med Marcelo när han försökte vara med i dejtingprogram under hösten?
Faktiskt inte, men jag var kär i honom då (men inte han i mig)😂🤪 i slutet på 2019 blev vi ett par och sa att det var vi! Vi träffades för första gången i april så kanske det du tänker på 🙂
Tack för att du klargör. 🙏🏻 Tror tyvärr att det varit mycket missförstånd kring den händelsen efter e*on-ph stories och de läckta meddelanden.
(Mina meddelanden modereras pga jag skriver ut ex Instagram)
Tycker ofta jag hör folk säga ”det finns inget värre än otrohet!” men det kan man ju inte mena? Min mammas man hade ett spelmissbruk i många år i smyg och han tog lån i hennes namn och det är fan 100 ggr värre än att ha hånglat med någon annan… Tyvärr förlät hon honom men jaja, det är vatten under broarna nu då han är död.
Jag hade kunnat förlåta otrohet men tycker det är stor skillnad på att ha fyllehånglat med en främling och att ha haft en relation med någon en längre tid. Blir så klart mycket svårare att förlåta om ens partner har smusslat med möten, telsamtal, sms under flera månader. Jag hade tyckt det var väldigt fegt av min partner. Får man känslor för någon annan och vill satsa på den relationen, då gör man slut och därefter inleder man något med den andra. Många är väl för fega och rädda att istället bli ensamma.
Jag tycker det avgörande för att klara av det är som du säger lögnerna. Ett erkännande utan lögner så kan det funka, månader och år med lögner definitivt nej.
”…men kanske är det annorlunda om man har barn tillsammans?”
Det blir så snett och sorgligt tycker jag, att för att man har barn så behöver man än mer kämpa för att förlåta. Det sjuka är ju att man TROTS barn väljer att vara otrogen? Sveket blir ju än större då för man sätter även barn i kläm. Äe fy fan. Otrohet och svika en partner, ok var ett svin, men med barn inblandade.. nej så jävla ruttet.
Så små barn också. Yngsta barnet hann ju knappt komma ut innan han låg med någon annan. Säger rätt mycket om honom alltså. Extremt jävla dålig karaktär. Hon hade klarat sig bättre utan honom.
Exakt!
Att man har så lite respekt å kärlek så man tycker att nu håller hon bara på med barnen, ingen ser MIG, jag vill ha sex! Då har JAG rätt att få det.
Rätt vanligt bland män.
Att hon precis gett honom barn, offrat sin kropp, sitt liv, sin energi osv för det det betyder ingenting.
Det är även sorgligt att att när hon skulle beskriva det bästa med Marcelo så var det att hon kände sig trygg med honom. Jag tror inte hon vet hur en trygg relation ska vara. Men Marcelo har ju lyckats bryta ner sina två tidigare flickvänner totalt så jag antar att det är samma fall här.
Exakt det här. Jag förstår verkligen inte hur så många tycker att man borde förlåta bara för det är barn inblandade. ”Tänk på barnen!” Jag vet inte någon som skulle vilja att sina föräldrar kämpade för att vara tillsammans trots att någon svikit och sårat. Alla vill väl att sina föräldrar ska vara lyckliga och må bra i en relation.
Varför skulle man stanna med någon som uppenbart inte respekterar en? Det är och kommer alltid vara ett val att vara otrogen. Inget misstag. Man väljer att såra sin partner och man borde inte få behålla sin partner efteråt. Punkt och slut.
Ja det är ju så illa, man sätter liksom sin partner i en situation där den måste välja mellan att separera och ha barnet på halvtid = stor förlust för egen del, eller behöva förlåta. Eller gå in i vårdnadstvist då, men det är ju dels inte något man kan räkna med att vinna och då får man leva som ensamstående och även ”beröva” barnet den andra föräldern. Verkligen inte ett lätt val och kommer troligen leda till en massa jobbiga tankar över lång tid om man gjort rätt eller fel.
Personligen så skulle jag ha väldigt svårt att komma över det. Så fort min man skulle röra vid mig så skulle jag tänka ”Var det så han rörde henne?” eller ”Vill han hellre röra någon annan så här?” Att de händerna, den kroppen, those private parts har varit på, nära, i någon annan när han var ihop med mig skulle slita sönder mig.
Om det dessutom var en långvarig otrohetsaffär med känslor inblandade … nope, det hade aldrig blivit detsamma för mig igen.
Hoppas att hon inser sitt värde och att han lär vara otrogen igen, eftersom han vet att hon inte vill lämna. Maktbalansen blir ju himla konstig i en relation som dessutom börjat med någon sorts idoldyrkan.
”Bakom varje råtta man ser så finns det 50 råttor man inte ser”. När det kommer till otrohet så ska man ju inte glömma bort att det man vet om är det man har fått veta. Dom andra 50 gångerna personen var otrogen berättar han/hon såklart inte om så det har man alltså inte fått veta.
Otrohet är ett personlighetsdrag/karaktärsdrag (svag karaktär, stark egoism, osv). Det är inget misstag. ALLA människor vill vara otrogna ibland, men många VÄLJER att inte vara det. Och karaktärsdrag/personlighet är inget man kan ändra på = Once a cheater, always a cheater.
Eller hur, speciellt om man blivit påkommen och inte berättat av egen vilja. Usch.
Jag undrar om Buster varit otrogen flera ggr
Han verkar vilja göra influencerkarriär och glida räkmacka på Lojsans goda liv. Så tvekar på att han ”vågar”.
Fast jag håller inte med. Jag har varit otrogen en gång när jag var yngre (gjorde slut med personen några veckor senare). Jag tycker det är stor skillnad på att vara otrogen och SAMTIDIGT vilja vara kvar med den partner man har. Det skulle jag aldrig göra idag, för min relation är för viktig för mig (vi har barn och ett liv tillsammans helt enkelt).
Håller med Ebba. Också varit otrogen tidigare men aldrig i min nuvarande relation (6 år)
Samma här. Varit otrogen i en tidigare relation som jag avslutade några veckor senare, men inte varit i närheten av att vara otrogen efter det och skulle aldrig komma på tanken att vara det mot min sambo och pappan till mina barn heller.
Det jag inte riktigt förstår, är varför det skulle vara enklare att förlåta ett one night stand eller om man råkat hångla på fyllan.
Min tanke är då att man är ju då öppen för att vara nära någon annan än sin partner? Jag hade inte tyckt att det var okej om min partner stod kind mot kind med motsatta könet på fyllan.
Självklart hade det varit betydligt värre att få sveket av att min partner blev kär i någon annan och var känslomässigt inblandad, men jag hade nog aldrig förlåtit ett snedsteg på fyllan.
Hade inte heller tyckt nått va värre eller lättare att ta.
Antingen är ens partner involverad känslomässigt och träffat en person regelbundet-stort känslomässigt svek!
Eller så handlar det om ett ”ligg”. Men då betyder det ju att min partner saknar kontroll, han går inte att lita på. Och han är beredd att riska allt för att ligga med nån i en timme typ? Vad mer kan han inte kontrollera? Är han ute efter en adrenalinkick?
Jag tänker det är lättare att förlåta något som skett spontant när man är berusad, än att ens partner t.ex. har letat upp någon på tinder, träffat denna flera gånger, smusslat med kontakten, haft sex flera gånger osv… Det ena är ett misstag i stundens hetta, det andra systematiska lögner.
Otrohet är aldrig ett misstag. Det är ett val.
Konstigt att det finns så många som kan vara fulla men inte ”spontant” fått för sig att kyssa eller ligga med någon annan.
Min kille låg med andra när vi var exklusiva. Vi var absolut inte tillsammans då men vi hade sagt att det bara var vi. Idag är vi tillsammans och jag tror helt ärligt inte att han skulle göra något nu men det äter ändå upp mig och önskar att jag hade lämnat där och då även om det egentligen inte är för sent nu heller. Jag har ”förlåtit” men på bekostnad av mig själv tror jag då det är mycket i vardagen som triggar och påminner hela tiden..
Fint att du är ärlig. Har du funderat på att lämna nu? Ditt mående är det allra viktigaste om man ska inte stanna med någon som triggar saker.
Du är inte ensam, jag gjorde exakt samma sak med min första stora kärlek. Men vi var kanske tre månader in i förhållandet. Sen var vi ihop i tre och det tog slut pga andra orsaker, men hela förhållandet åt det där upp mig. Som du säger, jag förlät också på bekostnad av mig själv. Varje gång han pratade med en tjej på en fest och typ skrattade lite väl mycket blev jag stressad och orolig… usch, inte kul, och upplevde att hela skammen hamnade på mig för att jag inte lämnade, även nu tio år senare kan folk typ ”hur kunde du vara ihop med honom”. Väldigt få som frågade honom hur han kunde göra som han gjorde
Jag upplever samma. Alla mina kompisar säger samma sak, lämna honom men det är inte alltid så lätt heller.. usch det suger verkligen. Och känner igen svartsjukan. Den äter upp mig och det är inte sån jag vill vara heller. Funderar egentligen varje dag på att lämna, vilket ju säger en del. Det är ett år sen det uppdagades så det känns liksom för sent men vet ju att det inte är det egentligen…
Ett år är inte för sent. Ett år kan låta länge, men nu känner du så här trots att det har gått ett år. Se det så här; du har funderat i ett år och kan därför göra ett genomtänkt beslut. Fråga dig själv om du kan leva med detta i flera år till? Annars är risken stor att du om några år kommer önska att du hade lämnat tidigare. Det är ditt liv, dina år och ditt välmående du ska prioritera här. Önskar dig allt det bästa. Hoppas du får en fin helg.
Wow, tack. Det var verkligen en fin kommentar som träffade ❤️
Hade ett distansförhållande där han levde dubbelliv och hade en tjej till. Jag förlät när det uppdagades, dock fortsatte dubbellivet och jag förlät igen. Jag undrar om det är hur man är som person, dvs det är mig det är ”fel” på. För svag på något sätt.
Du är absolut inte svag! Det är såklart alltid den otrogna som det är fel på. Sen kan man ju ha personlighet att vara för snäll för sitt eget bästa, för att uttrycka det enkelt.
Kan jag fråga (inte dömande!) hur/varför du förlät? Vad berättigade du det med? Är genuint nyfiken. När man befinner sig i det är jag säker på att man inte ser eller tänker klart.
Ps. Det är allt som oftast motparten (den otrogna) som manipulerar, du gjorde inget fel! De har haft gott om tid att bygga på en historia.
Jag tycker det blir konstigt att jämföra att göra något en enstaka gång på fyllan eller att ha känslor en längre tid för någon annan på sidan. Att då det senare blir mycket värre är ju ganska självklart.. Men varför inte se det som att man hellre vill ha någon som inte gör något av det? Det finns många trogna människor, man behöver inte välja någon som är ”otrogen på ett sätt som är lättare att förlåta” eller hur jag ska uttrycka det.
Det är ju jättejobbigt att bryta upp, dels rent praktiskt men också känslomässigt. Har man då en partner som bönar och ber och lovar så kan det ju kännas enklare att försöka dra ett streck över det och fortsätta som vanligt. Tror inte jag skulle kunna göra det själv men kan ändå förstå.
Det måste väl vara ännu jobbigare att leva med någon som svikit en tänker jag. Ibland måste man gå igenom jobbiga saker för att få ett bättre liv.
Fast om det finns gemensamma barn så är det ju inget man ”går igenom”, det kommer ju påverka hela ens liv liksom barnens liv och det finns ju heller ingen garanti heller att livet blir bättre genom att separera, det finns ju en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra tillsammans också och inget man vet i stunden. Därför ligger det kanske lättare till hands att iallafall förlåta och fortsätta tillsammans.
Där tycker vi olika. Barn är ingen anledning till att förlåta svek och respektlöshet. Men jag förstår att många gör det för att de inte vill vara ensamma, inte orkar dejta andra osv. Men det får stå för er. Skulle aldrig förlåta någon som medvetet sårat mig, oavsett 20 barn eller inte.
Tror ”att inte orka dejta andra” ändå är rätt långt ner på listan över sånt som gör att man inte separerar medan den största anledningen helt enkelt är att man kommer ha barnen på halvtid resten av deras uppväxt och de kommer tvingas flytta mellan föräldrarna. Obs har inte varit i den situationen själv men har full förståelse för att man inte vill riva upp familjen pga att någon hånglat med en kollega på firmafesten helt enkelt för att det har så pass stor påverkan på hela familjen. Självklart är personen som varit otrogen den skyldige men det gör det ju också på ett sätt värre eftersom den andra måste ta det jobbiga beslutet.
Mitt ex inledde ett förhållande med min bästa vän när vi varit tillsammans i ca 4 år, det pågick i ca 6 månader innan jag kom på dom. Hade misstänkt det länge och pratade mycket med henne om det, men hon kom hela tiden med lugnande råd och kunde ju på så sätt hela tiden ha koll på vad jag visste/trodde/misstänkte så dom kunde smussla bättre och bättre.
Otroligt jobbigt för mig att veta att det var jag som introducerat dom till varandra och faktiskt uppmanat dom att gå ut och ta en lk ihop när jag pluggade på annan ort.
Gjorde någon typ av försök att fortsätta vara tillsammans med honom efter det, egentligen aldrig för att faktiskt förlåta, men jag behövde typ ett halvår tillsammans med honom för att bearbeta och kunna gå vidare, för att sen kunna släppa det.
Tog dock flera år innan jag litade på någon, och har haft svårt att introducera vänner med nuvarande pojkvän pga rädd att nåt liknande ska hända.
I helgen hade jag dock en vän boendes hos oss, och det slog mig när jag satt i sovrummet och nattade ena barnet och kunde höra min vän tillsammans med min sambo som satt i köket utanför och drack vin, hur himla mysigt det är när ens sambo och en nära vän också är nära vänner på ett sunt sätt. otroligt tacksam för att jag lämnade det tidigare aset och gick vidare och inte försökte laga något som han uppenbarligen inte tyckte var värt att förvalta…
Önskar dig allt gott. Det låter helt fruktansvärt… Fint att du kunnat gå vidare.
Nej fy. Vilket svek. ❤️ Glad att du hittat en ny sambo och mår bra!
Vilken av otroheterna var det senast med M? Den förlåtande eller oförlåtna?
Den otroheten hon inte förlät var i en annan relation.
Hon var väl inte ens myndig då.
Slemhögwn har varit otrogen många ggr sen att hon väljer att blunda eller är naiv det är frågan. 🙈
Hon var ju ett stort fan till honom när hon var väldigt ung. Tänk att få vara tillsammans med sin idol! Wow! Han kan behandla henne hur som helst och hon kommer aldrig lämna. Det är sorgligt.
Och det vet han. Att hon kommer att förlåta, igen och igen.
100%
Jag skulle aldrig förlåta det i dag har alldeles för mycket självrespekt och vet mitt värde så nej, bye. Utan att blinka. Har man inte tillit har man inget.
Håller inte med.
Beror på hur/när/varför/hur ofta/med vem som man varit otrogen.
Säg att min partner och jag är tillsammans 65 år. Det är en lång tid. Olika kriser kan komma. Jag hoppas inte otrohet är en av dem, men det är – beroende på omständigheterna – inte heller något jag ser som totalt oförlåtligt.
Sen vet jag såklart inte hur jag skulle reagera OM min partner varit otrogen. Bara för att jag inte tycker det är totalt oförlåtligt så betyder det inte heller att jag skulle klara av att stanna. Kanske skulle det äckla mig för mycket. Hoppas inte få veta detta.
Spelar ingen roll. Otrohet är otrohet.
Det är ju värre om man hunnit leva ihop länge, ha barn och barnbarn. Jag hade aldrig förlåtit. Om man vill ha någon annan gör man slut först.
Det jag reagerar på, om jag inte har missat något, är att hon aldrig skyller på barnen. Känns som alla mammor skyller på att de stannar för barnens skull så alla förstår. Men hon nämner ingenting om det. Det är alltid hur hon väljer att gå vidare än att ta upp varför hon förlåter. Jag tror inte ens det handlar om barnen så det är väl därför, det handlar ju om att hon är såpass besatt av honom, vilket hon varit sen han blev offentlig.
Men hon behöver inte nämna offentligt vad hennes faktiska anledningar är? Hon kanske inte pallar vara ifrån barnen varannan vecka eller tycker det är jobbigt ekonomiskt. Ingen av oss vet och hon skyller oss inte heller något svar. Låt henne vara.
Förstår inte hur man kan stanna kvar och förlåta någon som bevisligen konstant är otrogen.
Barn eller inte ihop skulle inte spela någon roll, vederbörande skulle slängas ut direkt.
Aldrig
Jag skulle aldrig stanna kvar i en relation med någon som varit otrogen mot mig. Jag skulle förlåta min partner om han genast berättade men ändå lämna. Skulle det vara något som hänt upprepade gånger skulle jag inte en förlåta.
Otroget kan vara kyssar, smekningar, sätt att umgås osv. Fysisk otrohet ör otrohet oavsett syfte, går min partner däremot och äter middag med en kvinnlig vän och är öppen med det är det inte otrohet men gör han det bakom min rygg är det ett svek och beroende på intention även otrohet.
Jag skulle tycka att ett hångel en gång inte är så farligt. Om man gått vidare därifrån betyder det sedan en rad beslut till där man valt att vara otrogen. Man hamnar ju inte bredvid varandra utan kläder sådär bara. Sen tycker jag en gång är ingen gång men två gånger är två för mycket.
Man hånglar inte heller med någon sådär bara.
Det beror helt på hur och varför. Men för att gå vidare behövs det uppriktiga samtal, kanske terapi, och ett arbete från bådas håll, för att bygga tillbaka förtroende och respekten.
Dock känner jag till en man som har en relation vid sidan av sitt äktenskap, sen 2 år tillbaka. Hade jag varit gift med en sådan partner hade jag lämnat så fort jag fått reda på det.
Vet hon om det?
Jag vet inte. Det är inte en person jag känner själv. Ibland har jag tänkt att jag skulle ta reda på vem frun är för att skicka något meddelande, eftersom jag tycker att det är ett genomruttet beteende och hon förtjänar att veta vad hennes man håller på med.
Gör det. Jag lovar dig att personen innerst inne kommer att vara dig evigt tacksam. Du kan göra det anonymt också.
Asså jon o bröllop. När ska hon använda klockan utan att bli rånad?? Det är lite för mycket med allt.
Men hela den relationen skriker FAKE. Någon ensamstående mamma från Norge (råkar vara influenser, dock med extremt lite engagement så troligen köpta följare) som ska få ett liv att funka med Jon. Mannen som trånar efter alla tjejer han träffar och varit otrogen (om ryktena stämmer) mot sitt ex. Hon är förtjust i statusen och pengarna. Han är förtjust i hennes utseende. Blir inte långvarigt. De bor dessutom i 2 olika länder med barn i varje land.
OT men har någon sett någon uppdatering om paret Nilsson Lindelöf om dom fått sin bebis än eller hur allt går?? 🥺🙏
Undrar också! Hoppas hoppas de bara njuter av bebisbubblan!
Står massor om det i gårdagens öppet spår. Tror det var 3 eller 4 olika trådar om samma sak, haha.
Obs ingen uppdatering men diskussioner kring det
Jag skulle lämna direkt. Om han hellre ville vara med någon annan då kan han få vara det hela tiden.
Otrohet är ju rent historiskt ett av det värsta relationssveket, men som många skriver ovan finns det ju tusen andra sätt att såra sin partner på idag.
Jag hade förlåtit min partner för otrohet om jag bara kunde förstå vad som hänt och varför. Men det finns olika nivåer. Jag tror vi alla SÄGER att vi aldrig hade gjort de av ren reflex, man låter ju lite naiv, men samtidigt så tycker jag det är lite löjligt att fortsätta prata i termer av vad man hade gjort i förväg.
Jag vill säga att jag aldrig hade förlåtit brottslig verksamhet, typ grova våldsbrott, för det visar på andra brister än vid en otrohet.
Det är mycket man inte ska göra. Man ska aldrig säga aldrig bara förstå att människan är komplex.
Dömande text btw, du vill verkligen vispa upp deras händelserika relation. Notorisk otrohet tror jag dock att vi alla kan enas om, sånt handlar ju mestadels om bristande respekt för andras känslor och upplevelser.
På otrohetsspåret. Vad är era åsikter om att berätta för någon om att deras partner är otrogen? Vet att det är en vattendelare.
100% för. Däremot har jag väldigt svårt själv att säga det till frun pga konflikträdd. Min tidigare chef var notorisk otrogen mot sin chef och flörtade med alla unga tjejer konstant.
Mot sin tjej* 😂
Reagerade på att hon i sin story sa att Marcelo inte jobbar med sociala medier, han gör ju reklam å samarbeten till höger å vänster 🤷♀️
Haha. Hon kanske menade på att det inte är hans primära inkomst. Men nog jobbar han med det om han tar betalt för det.
Ett jobb är enligt mig något man tjänar pengar på, han tjänar ej pengar på sina sociala medier så anser inte att det är hans jobb då 🥰
Så han gör reklam gratis? Vad snällt av honom!
Han gör nog inget gratis utan får väl tjänster/produkter i utbyte mot reklam och det ska han förmånsbeskatta. Vilket jag tvivlar på att han gör.
Tack anonym! 🤗
Varför skulle han inte ta betalt för samarbeten 😂🤦♀️
Håller med dig, Emilia. 😊 Upplever också främst att han gör utbyte av tjänster, inte arbetar med sina sociala medier.
Ett utbyte av tjänster räknas fortfarande som ersättning och värdet ska han betala förmånsskatt för.
Ja, det vet jag. Har jobbat med skatterätt. 😅 bra med förtydligandet dock. Jag menar på att jag inte anser att hans primära arbete kan definieras som hans sociala medier.
Jag undrar egentligen hur man som offentlig när alla vet om otroheten gör för att kunna gå vidare. För ingen annan kommer ju göra det, aldrig läst något annat gällande dem än att hon borde lämna. Att veta att folk vet om hur han är, vad han gjort och ändå fortsätta och leka lycklig familj. Det känns så skevt.
Fast vad spelar det för roll vad alla andra tycker?
Det är väl skillnad på om du och din partner har det i hemlighet än att du vet om att alla omkring dig vet om det. Tror få människor är så obrydda att de inte bryr sig om vad andra tycker om en sådan sak. Det handlar ju inte om att man bryr sig om vad andra tycker om ens frisyr eller liknande..
Jag tror inte jag hade kunnat släppa en otrohet, förlåta och gå vidare – barn eller inte!
Jag är trygg, stark, har egna åsikter i min relation. OM min partner – som är en klippa i livet för mig hade varit otrogen – så hade tilliten till min partner fått en rejäl knäck. Det har inte hänt (25 år tillsammans och barn). Jag tror jag haft svårt att släppa otrohet, och troligen fastnat i ältande och då kommer man ju inte vidare. Otrohet kan vara olika, från ett one night fylleligg till otrohet över tid, att träffa någon annan bakom ryggen på partnern tycker jag är värre då det är planerat smusslande och smygande. Jag tror den typen av otrohet sårar mer…men jag vet inte.
Det är absolut tufft när sånna här saker sprids och speciellt när folk egentligen inte har någon aning om vad som stämmer eller ej för varken jag eller Marcelo har bekräftat dessa påståenden eller gått ut med vad som stämmer och inte stämmer! Sen tror folk sig alltid (tyvärr) veta om saker som dom egentligen inte har någon aning om & mycket som skrivs här i kommentarerna är heller inte sant. Mycket frustrerande att läsa men heller ingen idé att försöka försvara något, något man får lära sig leva med när man är ”offentlig”! Men som tur är så finns det ju ett liv utanför sociala medier, och i slutet av dagen är det de enda som spelar någon roll. Man får tänka så när det känns tufft <3
❤️.
Hoppas du och familjen får en fin sommar!
M kommer få en fin sommar iallafall, han gillar ju tydligen lättklädda tjejer på Instagram så blir ju super för honom att se dem IRL också.
Tack 💕 hoppas du får en fin sommar du med!!
👉🏼🚪👋🏼
Jag förlät en mångårig affär. När det uppdagades var jag ett psykiskt vrak och kunde inte lämna, jag kunde inte se ett liv utan honom och ”förlät” och gick vidare för att jag nog hellre hade dött än varit utan honom. Så vi fortsatte att vara ihop. Och det tog en jävla tid men med åren har vi tillsammans jobbat på våra problem och vår relation och vi är tillsammans idag. Vi har varit tillsammans i 17 år, 15 av dem sen otroheten kom fram.
Idag skulle jag aldrig förlåta en otrohet igen. Nu är jag inte så jag-svag som jag var då och även om jag inte vill leva utan min sambo så skulle jag absolut kunna det. Men det går att förlåta och det går att gå vidare och det går att ha en bra relation efteråt. Men man behöver vilja det och man måste jobba som fan, båda två.
Jag har förlåtit och stannat. Men det krävdes ett hårt arbete från oss båda. Mycket terapi. Mycket tuffa samtal om varför det blev som det blev. En man som ALDRIG la skulden på mig (tex att jag kvävde eller var tråkig osv). Vi, mest jag, var transparanta gentemot vänner och familj.
Nu, ett par år senare, har vi en ny tillit. Ett annat sätt att prata med varandra. Vi kan prata om vad otroheten gjorde med oss och jag kan ärligt säga att jag vet att han inte kommer att göra det igen. jag vet däremot inte om vi kommer vara med varandra resten av livet, även om vi vill det nu.
Det är inte lätt och vissa dagar är det fortfarande smärtsamt, men genom att gå igenom detta tillsammans har jag läkt mer än jag tror att jag skulle ha gjort om jag lämnade.
Nej. Absolut inte. Spelar ingen roll om vi har 0 eller 5 barn ihop, varit ihop i 3 månader eller 3 decennier.
Just otrohet är en solklar dealbreaker för mig.
Jag är medveten om att alla ser det annorlunda, men att en person kan gå utanför sitt förhållande är för mig, ett stort tecken på vad det är för typ av person du har med att göra. Oärlig. Inte pålitlig, icke lojal.
Hade aldrig kunnat lita på dig igen och jag, som redan är ängslig, hade personligen, psykiskt, gått under. Jag hade ältat och ältat i all evighet och tänkt på det typ varje dag. Hade aldrig kunnat njuta av sex eller närhet med personen igen. Aldrig kunnat tro på honom när han säger att han älskar mig.
Även om barn var med i bilden hade jag inte kunnat leva med att jag visat min dotter att otrohet är något hon bör stå ut med, och att det ska förlåtas. Jag vet ju hur ont det gör, varför skulle jag vilja att hon blir utsatt för samma?
Personligen hade jag lämnat även om de inte ens varit fysiskt, men är du redan där mentalt är det faktiskt lika illa för mig. Radera sms, smussla, ljuga, varje gång jag frågar ljuger du mig rakt upp i ansiktet osv…Nej tack. Jag förtjänar bättre och mer frid i en relation.
Mvh någon som stannade med en man ett par månader efter att han var otrogen. Jag var psykiskt nedbruten och tänkte att livet inte kunde bli bättre än så, så varför inte stanna i ett dött förhållande med en man som inte uppskattade mig.. Då har man iaf sällskap….
Det åt upp mig. Jag hade fysiska symptom av all ångest och levde i psykisk terror resten av den relationen. När jag till slut lämnade… så mådde jag ännu sämre. Värsta jag upplevt i mitt liv..
Men sen vände det, och jag kunde vakna upp om dagarna och känna att jag i alla fall inte var kvar i något som sakta dödade mig.Det gav mig så mycket styrka och livsglädje. Tiden gick, och jag slutade vakna med dödsångest varje dag. Himlen var fortfarande blå, jag hade en familj som gjorde mig glad, och livet var fortfarande… ja.. livet.
Never settle for less <3
Han noterat att han gillar väldigt många bilder på andra tjejer på Instagram (vänner till mig bland annat). Hade inte velat att min partner gillade en massa bikini/lättklädda bilder på andra tjejer. Tycker det är sjukt respektlöst. Hon förtjänar verkligen SÅ mycket bättre.
Men va, efter en otrohet. Att hålla på så. 😔 Marcelo, om du ser detta: skäms på dig. Du har 2 små flickor och en flickvän, du behöver inte kickarna från lättklädda tjejer. Var en god förebild för flickorna.
Hon är förblindad. Se hennes svar däruppe. Låtsas som alla andra har fel uppfattning. Bs.
Men varför så taskig? 🥴
Det är ju sant? Inget jag säger för att vara taskig. Men att leka att ”ingen vet sanningen” när alla vet mycket väl vad han är för person och vad han gjort är bara bullshit.
Svårt att säga, otrohet är komplext. Man investerar så sjukt mycket tid, energi och pengar i en relation. Jag hade nog inte vetat fören den dagen den sorgen hur jag hade gjort. Men rent spontant så hade jag inte velat sälja huset och ha barnet varannan vecka pga ett hångel på fyllan.
Jag tycker det är intressant dock att otrohet är så starkt svek i mångas ögon. Det är normen att lämna. Men det finns så många andra svek där man förväntas bita ihop mer och stanna kvar. Jag och min sambo hade ett sjukt tufft år med första barnet. Jag hamnade i en förlossningsdepression och hur mycket jag än bad och böna så åkte han iväg på en grabbresa när bebisen var 1,5 månad och jag var så obekväm att vara ensam med bebisen. Var mer saker som hände men i min värld så svek han mig när jag behövde honom som mest. Min familj var väl inte nöjda men det var aldrig tal på att lämna. Upplever även när man ser tex lyxfällan där något har spelat bort huset inprincip så förväntas partnern stå kvar stadigt.
Skulle aldrig kunna förlåta oavsett. Jag och min man har byggt ett helt liv tillsammans. Är han villig att riskera allt det för en stunds njutning så är det oförlåtligt i min värld.