Bild 1:
Från det ena till det andra!
Mitt roman empire senaste året har varit hur man kombinerar emetofobi och att skaffa barn? Nästan var 10:e person har emetofobi så måste ju vara flertalet av er som har det + egna barn. Låt oss prata om det!! Hör att vissa blir av med sin ”tack-vanr” att det avdramatiseras i och med barn.
Tyckte det var så intressant när @linle.ros pratade om det under sin graviditet tex! Jobbar ju aktivt för att bli av med skiten hahaha men hade varit intressant att höra era erfarenheter också!Bild 2:
Tack för alla era svar och ert engagemang!! First of all, detta är väldigt vanligt så inget att skämmas över! Jag är verkligen motiverad till att bli av med min emetofobi så jag hörde jag sagt mig till en ny KBT-psykolog (private).
Blev ju fri från min fobi i 8 år tack vare KBT 2014 så om det gick då, går det ju igen I guess!!
Flera som skrivit att jag borde testa hypnos och det har jag gjort – det var typ min coolaste upplevelse NÅGONSIN men hjälpte tyvärr inte mot min fobi! Men kanske för någon annan…
Hur som helst – finner väldigt mycket styrka och motivation i att ni klarar det, då klarar jag det! 💛
Maya Parnevik och hennes nyblivna make Robert Roles knöt hymens band tidigare i sommar – närmare bestämt under ett två dagarsbröllop på Bjertorps slott – med extra allt.
Men smakar det så kostar det, och Maya erkände i sin och kollegan Joanna Swicas podd att kostnaderna passerade 730 000 kronor-strecket.
En hissnande summa, men ingen summa är dyr för den som har råd, eller så tänker jag i alla fall.
Nu verkar det som att paret går i tankar att börja planera inför nästa steg i sin relation, och det verkar kort och gott vara barn.
Med anledning av det har Maya postat ett gäng stories där hon frågar sina följare om hon har några som lider av emetofobi, vilket jag behövde googla på och det är alltså en fobi som kännetecknas av en intensiv och irrationell rädsla för att kräkas, antingen att själv kräkas eller att se eller höra andra kräkas. Hon vill helt enkelt veta hur de i så fall löst själva barnfrågan. Att bli gravid innebär ju en viss risk för att ett kortvarigt eller långvarigt illamående ska infinna sig.
Nu vill alltså Maya veta hur hennes följare med emetofobi gjort.
Hon skriver att hon tidigare gått i KBT och faktiskt fick bukt med sin fobi i 8 år 2014 och menar att ”om det gick då, går det ju igen.
Någon här inne som har några visdomspärlor i ämnet att dela med sig av?
Jag har exakt noll stycken.
Föregående inlägg 
KBT, kognitiv beteendeterapi, kan hjälpa när man har fobi för att kräkas. Där får man lära sig att förstå vilka tankar och vanor som gör rädslan starkare, och hur man kan ändra dem så att det känns bättre. Något annat som kan hjälpa är avslappning. Om man till exempel övar på att andas lugnt eller slappna av i kroppen kan både oro och stress minska. Ett tredje sätt är att långsamt vänja sig vid det som känns läskigt. Det kallas gradvis exponering och betyder att man tar små steg i taget tills det inte känns lika skrämmande längre.
Jag har också rätt svår emetofobi, så pass att jag kan ligga vaken och få panikångestattacker när jag ätit hämtmat (absolut inte varje gång utan om jag får någon liten känning). Vill ju bli av med rädslan men samtidigt inte för jag vill inte tappa kontrollen och råka bli sjuk.. ska göra ivf snart och är såklart lite rädd ibland (ffa under en sådan ”episod”) men en sak som jag är rätt bra på är iaf att inte oroa mig så värst över framtiden.
Lycka till med IVF:en ❤️
Sen behöver man ju inte kräkas för att man är gravid. Dom flesta jag vet ink mig själv har INTE haft nån period av att kräkas åt alla håll. Tror man också måste lugna sig i sin oro för allt. Finns mkt man tror ska hända som kanske aldrig händer och det som sen händer en är saker man aldrig hade kunnat föreställa sig. Går inte att förbereda sig. Bättre att isf försöka jobba på sitt allmänna mående, stressnivåer osv och bara må så bra man kan generellt
Har typ samma. Har i perioder supersvårt att äta hämtmat eller kyckling som jag inte är säker på hur den tillagats, om man kanske använt något dåligt eller gammalt, eller hur det legat framme. Ligger och hyperventilerar om jag umgåtts med någon som blir sjuk för är så rädd att spy själv.
Jag hade kräkfobi förut.
Fick hyperemesis grav. under min (oplanerade) graviditet, började vecka 8 och slutade vecka 28. Det är inte för att skrämma jag skriver detta utan för att säga att det redan efter första gången var ”jaha, var det bara detta…?” (innan dess hade jag enbart spytt 1 gång tidigare i livet, som barn) och växte helt ifrån min fobi efter denna rundan.
En annan sak: Kände inte många med hyperemesis. Så det sker verkligen inte för alla ❤️
Fick också hyperemesis under båda mina graviditeter och är typ livrädd för att kräkas. Första gångerna höll jag emot och höll andan så jag svimmade (ingen bra idé) men tillslut är man så trött att man bara åker med på tåget typ. Sen kan man ju få medicin som förhoppningsvis hjälper mot kräkningarna 😅
Skulle gjort abort. Fy vad hemskt.
Jag kände också så under tiden det pågick. Men oj vad man älskar sin lilla plutt, och trots att graviditeten var fruktansvärd skulle jag gjort det igen för hans skull ❤️ jag kan dö för honom
Ja så känner väl de flesta för de de älskar?
Jag hade samma och gjorde faktiskt det. Inte värt! 😄
Jag är inte speciellt kräkrädd men tycker väl inte att det är supertrevligt. Men kräktes bara en enda gång under graviditeten i samband med tandborstning), enda gången jag mådde illa var när jag borstade tänderna mellan graviditetsv8-14 så under den tiden blev det mycket munskölj :D. Så bara för att man är gravid behöver man inte kräkas mycket eller alls, fastän jag trodde typ att alla gjorde det innan jag själv blev gravid.
Jag är gravid i v25 och har inte kräkts en enda gång! Är dock mer rädd för att ha småbarn på förskola sen när magsjukan härjar…
Har två barn, det ena precis börjat skolan och det andra fortfarande på förskola. Några gånger har förskolan gått ut med att det finns magsjuka. Då har vi ibland hållit dem hemma (alltså efter att varningen om påbörjad magsjuka gått ut), men inte alltid kunnat det såklart. Och vi har aldrig fått magsjuka! Det beror inte på att vi har något superimmunförsvar, för förkylda har de blivit typ hela tiden. Men magsjuka har vi sluppit. ❤
När man mår riktigt jäkla illa så är det befriande att få kräkas. Det blir i princip alltid mycket bättre direkt efteråt. Så för mig fungerar det att fokusera på målet <3 .
Nu har jag inte emetofobi diagnostiserat men har en stor fobi för att kräkas. Så för mig hjälper det inte att tänka att det är skönt efteråt för det är just själva kräkandet som får mig att må dåligt. Kan sitta i timmar framför toaletten och hålla emot spyan tills det inte går längre, hellre det än att kräkas hur sjukt det än låter.
Samma här med att hålla emot trots att jag vet att de brukar lätta efteråt
Löst problemet med sjuka barn genom att min partner tar hand om dem då och jag gömmer mig på soffan 😅. Fungerar för oss båda.
Hon borde kontakta Carola Wetterholm. Hon lider av samma sak men har fått nio barn.
Tänkte samma. Carola verkar ha sin under kontroll numera.
En ärlig fråga till er som inte vill/kan kräkas. Vad är anledningen? Rädsla att det ska göra ont? Äcklig ”smak”? Något annat? Jag vill verkligen förstå.
Ta hand om er ❤️
Lite svårt att förklara men för mig är det otäcka att tappa kontrollen och känslan av att kvävas. Oavsett hur skönt det är efteråt så är det lika ångestfyllt varje gång och jag försöker hålla in i det sista.
Tack för ditt svar Emelie! Måste vara tufft att känna så. Kan inte tänka mig hur det måste vara för dig. 💕
TRIGGER VARNING
Ett ganska diffust svar men det är mycket kring kräkningar som jag tycker är jobbigt.
Jag har själv gjort det ett par gånger under min livstid i samband med sjukdom, så det är inte en rädsla av det ”okända”.
För mig handlar det mycket om dels det äckliga (formen, lukten, färgen osv) men också att förlora kontrollen över min kropp. De gånger jag har gjort det har jag försökt stå emot men det är som att kroppen tvingar ut det.
Sen är det dessutom i princip omöjligt att göra det diskret såvida du inte är ensam hemma.
Min rädsla är också att jag ska bli så illamående att det händer när jag är ute bland folk och alla märker vad som sker.
Att det ska göra ont är jag inte rädd för då det aldrig har gjort ont för mig, tvärtom så vet jag att det många gånger hjälper att kräkas om man mår väldigt dåligt.
Jag är också väldigt rädd för att se/höra andra kräkas då det framkallar otrolig panik och ångest hos mig.
Livets höjdpunkt var ändå när jag besökte ett av UNESCOs världsarv 2017 och min dåvarande partner kräktes rakt på denna häftiga, dyrkade och välbevarade mur. Bland tusentals människor.
Att försöka hjälpa honom och vara en stöttande partner I den stunden var omöjligt.
Dagen fortsatte med att han låg med huvudet i mitt knä och kräktes i plastpåsar medan vi satt på asfalten I 35 graders värme och väntade på bussen som skulle komma om 4 timmar. Fun times.
Var det Kinesiska muren?
Tack för ditt svar Mia! Du beskriver flera olika anledningar och jag förstår att det måste kännas oerhört jobbigt. Tänker att det måste vara påfrestande när det finns flera olika anledningar. 💕
Jag har haft hyperemesis under båda mina graviditeter (eller egentligen 3, om man räknar ett missfall). Började må dåligt i vecka 6 och fortsatte precis hela graviditeten. Vi ville verkligen ha två barn, och tänkte att jag visste vad jag gav mig in på, men tydligen kan det bli ännu värre följande graviditet. Jag mådde så pass dåligt att jag inte har minnen av första trimestern och var ut och in på sjukhuset.
Jag är rädd för det avgrundslösa illamåendet där det på riktigt känns som att man kommer att dö, när det inte existerar något annat än illamåendet och allt som följer med extrem vätskebrist. Där man mår så pass dåligt att man inte ens fysiskt klarar av att ta sig till badrummet för att ta en dusch. Min man var flera gånger tvungen att bokstavligen bära mig till duschen och hjälpa mig medan jag bara satt på golvet och stirrade ut…
Så egentligen allt som påminner mig om det här: lukten, ljudet, utseendet, illamående, känslan av att ha druckit för lite. Livrädd för att mina barn ska smittas med kräksjuka.
Och ja, vi ska definitivt inte skaffa flera barn. Och ja, jag går redan i terapi. Samtidigt tycker jag att vården kring detta verkligen borde utvecklas. Ja, det finns mediciner (jag prövade dem alla), men om man har grav hyperemesis hjälper de knappt, samtidigt som de är hysteriskt dyra. Betalade nästan 2000€ i mediciner under min graviditet (i Finland), så det är verkligen ingen billig grej.
Tack även för ditt svar! Tänker att det måste vara superjobbigt när man ser fram emot något positivt som att få barn, och att sedan drabbas av illamående av den grad det innebär att ha hyperemesis. Att då också ha fobi för att kräkas måste ju vara dubbelt så illa. 💕
Min kräkrädsla handlar inte om själva kräkandet i sig utan om att jag ska behöva göra det offentligt. Är nu gravid i v9 och fortfarande livrädd att det ska uppstå ett illamående från ingenstans när jag är på jobbet. Fortfarande inga sådana tendenser dock, så kan slappna av mer och mer. Men även som ogravid så hatar jag att sitta instängd (tänk bio, flygplan, trånga mötesrum) och inte ha fri flyktväg att kunna spy. Hur många gånger har detta varit en realistisk rädsla? Exakt ingen gång. Vad skulle hända om jag behövde spy på ett möte? Förmodligen ingenting. Men rädslor är rädslor och inte alltid rationella.
Har EXAKT samma rädsla och tankar som du! Har gått i terapi för det och fått lite bättre kontroll på på ångesten men i perioder är det verkligen hemskt. Försöker bli gravid nu och samtidig som jag längtar efter det bävar jag också av just den anledningen
Vilka verktyg fick du, som du upplevde hjälpte till att hantera ångesten?:) jag är också sugen på att gå i terapi för detta!
KBT, som betyder kognitiv beteendeterapi, kan hjälpa när man är rädd för att kräkas. Där får man lära sig att förstå vilka tankar och vanor som gör rädslan starkare, och hur man kan ändra dem så att det känns bättre. Något annat som kan hjälpa är avslappning. Om man till exempel övar på att andas lugnt eller slappna av i kroppen kan både oro och stress minska. Ett tredje sätt är att långsamt vänja sig vid det som känns läskigt. Det kallas gradvis exponering och betyder att man tar små steg i taget tills det inte känns lika skrämmande längre. Men just när det gäller kräks kan ju det vara svårt. Men KBT är en bra ide.
Vill inte skrämma någon, men jag har också haft kräkfobi fram tills att jag blev gravid. Under graviditeten kräktes jag cirka 4-5 gånger om dagen i ungefär 16 veckor och det blev väldigt normaliserat ganska snabbt. Det var mest skönt att kräkas för att jag mådde så illa, och jag glömde mest bort att jag var rädd. Sen var det såklart psykiskt påfrestande pga andra anledningar, men själva rädslan för att kräkas försvann 🙂 detta är ju rätt ovanligt, så jag vill inte skrämma någon som sagt 🙂
Jag läste Tingelinns senaste inlägg där hon åter lovordar sig själv.
Vad beror det på att man gång på gång berättar hur bra man är?
Att ofta berätta hur bra man är kan bottna i flera olika saker:
Självbekräftelse personen kanske försöker övertyga sig själv lika mycket som andra. Det kan vara ett sätt att stärka sin självkänsla när man egentligen tvivlar inombords.
Behov av erkännande människan har ett grundläggande behov av att bli sedd och uppskattad. Att återkommande lyfta sina egna prestationer kan vara ett sätt att söka bekräftelse från andra.
Osäkerhet eller låg självkänsla paradoxalt nog kan överdrivet skryt vara ett tecken på osäkerhet, snarare än på genuint självförtroende.
Hög självkänsla eller narcissistiska drag. Hos vissa kan det ibottna i en genuin känsla av att man är bättre än andra.
Jag kräktes inte en enda gång under graviditeten. Det är typ längsta perioden jag gått utan att kräkas. 😂
Så fjantiga jävla hitte-på ”fobier”
Eeeh???
Du är ju helt knäpp som påstår att det är en hittepå fobi. Herregud. Det är en väldigt verklighet fobi och förstör livet för väldigt många personer inklusive mig själv. Uttala dig inte om något du inte har någon aning om själv. Är så förbannat trött på att människor har noll empati och känsla.
Skön kommentar. Fattar om du verkar tycka att man använder ordet fobi på fel sätt. Min kräkfobi präglade hela mina tonår och mitt val kring att skaffa barn. Från 13års ålder till 25 år tog jag lugnande tabletter i princip varje dag under oktober-april för att jag var så rädd för just vinterkräksjukan. Det blev bättre när jag blev vuxen men tog jag inte mina mediciner så hade jag grov panikångest och satt och skakade och hackade tänder i timmar på nätterna. Det kan låta helt ologiskt och överdrivet, men är det inte egentligen definitionen av en fobi?
Jag ville ha barn tidigt i mitt liv men vågade inte, vid 29 års ålder tog längtan över och idag har jag två barn. Varje höst, vinter och vår får de byta kläder så fort de kommer hem från förskolan, de får tvätta händerna lite extra noga och jag väljer att inte dela glas/bestick osv med dem. Vi har blivit sjuka allihopa och jag klarade det, men jag tog extra mycket medicin samt ringde min mamma som fick ta hand om mig trots att jag är vuxen. Jag äter fortfarande antidepressiva läkemedel som har en viss effekt mot fobier och det har hjälpt enormt, även om en del säkert bara är placebo. Men mitt liv skulle varit enormt mycket mer kontrollerat och mindre om jag inte hade fått hjälp. KBT hjälpte mig dock inte. Så kalla det vad du vill… hittepå eller inte. Jag har lidit enormt och gör det till viss del än. Sen är jag väldigt högutbildad och fattar att min fobi antagligen har med andra ångestrelaterade saker att göra, jag har dock inte lyckats ”bota/bearbeta” det till den gräns att min fobi är borta och då har jag lagt X antal både kronor och tid hos vård och psykologer, både regionen och privat.
Tack för mig och min hittepå-fobi
Jag har inte fobi för att själv spy men fobi för att se spyor/se andra spy. Får sån hemsk panik om jag misstänker att någon på spårvagnen/bussen ska spy att jag ofta går av. Har själv två barn och tänkte på detta mycket under första graviditeten, hur jag ska klara av när barnet spyr. Självklart tycker jag att det är äckligt men man klarar det när det är ens egna barn.
Det tycker jag också är rejält obehagligt, även på film. Skulle aldrig klara att se ”Triangle of sadness” t ex.
Kräktes flera gånger om dagen i typ 10 veckor under min graviditet, diagnostiserades med hyperemesis. Då är man så slut att man inte riktigt orkar bry sig.
Barn på förskola och magsjuka gav mig riktig ångest, mitt barn åkte på det kanske 3 ggr på 4 år varav jag en av dom. Men bara lappen satt uppe ville jag gråta och höll henne hemma när jag kunde. Nu när hon går i lågstadiet har hon kräkts en gång på 2 år och säger ju till innan, så det känns mindre dramatiskt men fortfarande inte skitkul.
Var livrädd för att kräkas under graviditet och förlossning, det hände inte so tur var. Sen var jag livrädd när barnen gick på förskolan. Den ångesten som kom när det kom upp en lapp på förskolan att det gick magsjuka eller att ett barn spytt på förskolan var olidlig. Det blev ohållbart och jag började då med terapi men det hjälpte inte mig, tyvärr.
Har också den fobin. Blev gravid, spydde konstant fram till barnet föddes spydde jag, hyperemesis gravidarum, efter det vill jag inte skaffa fler barn, vilket är synd. Vill egentligen ha ett till men att spy igen, nej tack.
Har grav emetofobi och tänkte av den anledningen inte skaffa barn men det har ändå blivit två. Har inte behövt kräkas under vare sig graviditet eller förlossning men var livrädd att behöva göra det. Sen fortsätter ju rädslan efter att barnen kommit med all magsjuka som snurrar på förskolor och skolor och vinterhalvåret med vinterkräksjuka som ständigt överhängande hot kantas av en konstant pyrande ångest som ibland blommar ut i full panik när ett barn nämner magont. Jag har inte gått i terapi för min fobi men upplever att den minskat något med åldern.