Underbara Clara:
Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.
Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.//Clara
Clara skriver en krönika på Expressen om ett ämne både jag och M haft åsikter om och diskuterat här hemma, nämligen:
Hur man lyckas få tragedin på Drottninggatan att handla om sig själv.
Eller som nån rövhatt kommenterade här inne tidigare idag – att jag ”räddades” från mitt inlägg om Lady Dahmers dator av att terrordådet skedde. Människan på riktigt jämförde ett blogginlägg med ett terrordåd.
Klart att vi alla är smånarcissister längst in – det ligger i vår natur – men precis som Clara skriver är det osmakligt att vara så upptagen med att hitta SIN roll i dramat eller dra vinning ur det.
Både jag och M är cyniska när det kommer till detta – exempelvis mannen som sjunger Amazing Grace i blomhavet och låtsas som att han varken är medveten om all media som bevakar denna plats eller alla med mobiltelefoner som givetvis kommer filma och publicera detta – och när jag delade hans inlägg om saken fick jag mothugg av människor som tyckte att jag var just det – cynisk.
Och ja, det är jag kanske men jag är rätt övertygad om att han visste precis vad han gjorde när han ställde sig i blomsterhavet och tog ton.
Givetvis hade han en agenda.
Det finns ju en anledning till att han valde att stämma upp i sång just där och inte hemma i vardagsrummet.
Och givetvis har media en agenda och mjölkar den här situationen för allt de har. Allt för att kunna fortsätta publicera terror-relaterade artiklar.
Sen får man givetvis tycka vad man vill om det men jag säger som Joey Tribbiani:
Det finns inga osjälviska goda gärningar!!
