Vid 18 ska vi börja plocka ihop oss och gå hem för att äta och precis innan vi går så tar jag upp min mobil bara för att kolla om det har hänt något…jag har fått mail. Inget konstigt. Jag öppnar…
Då ser jag mailet som får det att isa till längs hela ryggraden. Ett mail som har skickats till mig för två timmar sedan.
Hej Claudia! Vi sitter på övervåningen:). Mvh, XXX
Jag stelnar till. Jag kopplar direkt. Jag skulle gjort en intervju för två timmar sedan, där jag också skulle ha blivit fotad och jag har helt…..HELT glömt bort det.
Det finns ingenstans i mitt minne och märkligt nog inte i min kalender heller.
SÅ PINSAMT!
Det är inte alls likt mig, visst kan jag glömma saker men inte som innefattar andra människor, då brukar jag vara väldigt noga.
Jag skickade givetvis ett mail direkt, hade inte heller journalistens nummer…, och bad 1000 gånger om ursäkt. Jag har inte fått något svar än.
Usch, jag skäms något så oerhört och så blir jag arg på min vimsighet. Så arg.
Hoppas att jag kan gottgöra det genom en riktigt bra intervju…om jag får en chans till.
Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och gå igenom hela min kalender och verkligen skriva in minsta lilla detalj.//Claudia Galli Concha
Innan min hjärna brann på grund av två utbrändheter, hypotyreos och fibrodimma så var jag den där tjejen som kunde ha femton bollar i luften samtidigt som jag höll i huvudet och behovet av en kalender var lika litet som regn på midsommarafton.
Jag var en person med stenkoll.
Those days are long gone.
Mitt närminne är så pass påverkat och dåligt att det är nästintill omöjligt för mig att lagra ny information.
Det tog mig ett helt år att lära mig vilka dagar barnen hade sina aktiviteter (som var samma varje vecka ska tilläggas) och när de väl satt sig något så när så var det dags för ett nytt aktivitetsschema.
Utan min kalender är jag vilsen. Totalt bortfintad från allt som är livet – födelsedagar, möten, planer och semestrar och M har slutat bli irriterad när jag inte minns saker vi pratat om, särskilt när jag varit trött.
Med det sagt så lever jag med konstant ångest för att missa saker och jag kan verkligen identifiera mig med känslan hon beskriver.
Den är så hemsk! Och man känner sig SÅ dum!
Usch!
Men det är mänskligt och jag har försökt helgardera mig med kalender i mobilen, en papperskalender och en sambo som får vara extra tydlig och påminnig.
Då går det att framstå som någon med i alla fall liiiite koll! 🙂
Men jag mår dåligt av att komma försent också, även om det bara rör sig om några minuter.
Jag skulle aldrig bli arg på någon annan om de var några minuter sena men för egen del så bara FÅR det inte hända.
Varför gör man så?
Borde inte jag mäta mig själv med samma måttstock som jag mäter alla andra med?
Det kan man ju tycka…
I am a pou-kou helt enkelt. 🙂
Tack för tips!
Föregående inlägg 