Men grejen är ju att jag inte ser det som ett mål att min eventuella sexåring (J då eftersom att de andra är äldre nu) ska kunna gå till centrum själv och handla, jag känner att mina barn ska få vara små barn så länge som det bara går. Inte växa upp för snabbt. Inte få ta en massa ansvar för tidigt. Givetvis utan att infantiliera dem eller hålla tillbaka dem i utvecklingen (svår balansgång!). Men typ.. inte ha bråttom om ni hajjar.En grej jag inte gillar med vår svenska kultur är att vi är så jävla hell bent on självständighet och frigörelse. Man får inte vara beroende av nån, alla ska klara sig själva och jag tror att det gör oss otrygga och ensamma.//Lady Dahmer
LDs ena barn som är 10 år har börjat åka pendeltåg själv och har som krav på sig att ringa sin mamma innan hon åker och innan hon ska hem och nej – det räcker inte med ett sms enligt mamma utan det ska vara ett samtal.
Det där med att barn ska vara trygga utan att man håller dem tillbaka i utvecklingen och curlar dem är en svår balansgång, till och med för mig som bonusförälder.
Jag tror på filosofin att små barn är oförmögna att fatta egna beslut helt utan vägledning och kan därför bli otrygga om man ger dem på tok för fria tyglar. Jag tror på frihet inom ramar så att barnet vet att det alltid finns en ram att luta sig mot om de hamnar lite för långt ut åt kanten.
När barnet blir äldre så tror jag på frigörelse, men på en trygg frigörelse – alltså den där de får testa sina gränser med med tryggheten av att det alltid finns någon där om det behövs.
Jag menar, vem vågar stappla in i en mörk tunnel utan att veta att det finns en lampknapp där att trycka på om det blir för läskigt eller om man går lite vilse?
”Våga testa, men blir det för läskigt så finns jag här.”
Men det är en svår balansgång, herregud…
Jag tror att curlande skapar otrygga barn som hålls tillbaka i sin utveckling samtidigt som jag tror att för mycket frihet också skapar otrygga barn eftersom de inte ges några referensramar.
Och så säger folk att det inte behövs ett körkort för att bli förälder?
Hur resonerar ni?
Ska man bära runt på sitt barn i en verbal Babybjörnsele på magen ända till fötterna släpar i gruset eller ska man ta sin hand ifrån dem så fort de kan uttala ”ja” och ”nej”? Eller kanske någonting där i mellan?
Föregående inlägg 
På tal om curling. Jag läste intressant forskning om att ”curlade” barn är lyckligare och klarar sig bättre i livet, allt ifrån betyg till psykisk hälsa klarar barn som fått mycket hjälp hemifrån bättre. Studien är gjord på 6000 barn som forskarna följt. Länk: https://pure.sfi.dk/ws/files/1690775/301087_Kortl_gning_af_viden_om_opdragelse_Delnotat_1_3x.pdf
Med det sagt så tror jag absolut på nån form av frihet under ansvar. Jag har också en 10 åring hemma, och hon får gå med kompisar till centrum (det är en bit att gå) och fika, exempelvis. Hon går hem från skolan själv men måste ringa eller sms:a när hon kommer hem.
Eller så blir barnen så bortskämda att de inte klarar av att jobba och låter sin mamma ringa chefen för att förhandla lön, tider och fråga saker om jobbet osv. Bor hemma tills de är 30 för att de aldrig klarat av att jobba och det är så skönt när mamsen tvättar ens kläder, diskar och städar. Jag känner många företagare och det är helt sjukt hur deras unga anställda med deras mammor beteef sig!
Ja, kanske. Men det är inte vad studien visade. På mitt jobb tar jag ofta emot praktikanter och sommarjobbare, har aldrig haft problem med att deras mammor ringer. Tvärtom tycke jag de flesta ungdomar jag träffar är trevliga och självständiga.
Fast det där är fördomar du har om dagens ungdomar. Många flyttar hemifrån i tidig ålder och man ser ungdomar som jobbar överallt. Känner igen som närmar sig 30 och fortfarande bor hemma.
Min lillebror är 14 och de söker praktikplats och tar kontakt helt själva. Känner absolut inte igen det du säger. Antagligen har det hänt en gång och din vän har förstorat upp det och pratar om det som att alla gör så. Är så många funkar, att de använder ett och samma exempel hela tiden.
Fast nu handlade det om en studie som bygger på ett visst underlag. Att det går snett för enstaka curlade fall är en annan femma. Det är väl själva omtanken de barnen har hemifrån som gör att de barnen ändå mår bättre överlag.
Det är ju också ett återkommande faktum att den äldre generationen beklagar sig över den yngre, latare generationen. Har ju varit så sedan flera generationer. I alla generationer finns det både lata och drivna människor. Att curla är väl heller inget psykologisk begrepp direkt, eller? Kan ju betyda att skapa sund balans mellan frihet och gränser för någon. För någon annan betyder det att alltid fixa allt åt sina barn. Utan att lära dem hur man gör.
Men eller hur. Att folk inte begriper det att människor i alla tider har beklagat sig över dagens ungdom och att allt var bättre förr.
Vi har eget företag och har haft en hel del problem med unga anställda. Min erfarenhet är att många saknar en viktig del av den arbetsmoral som var vanligare förr. De sitter och håller på med mobilen, tar inga egna initiativ och är inte självgående för fem öre och flera av dem har haft svårt att passa tider. Eller rättare sagt respektera tider.
Och innan någon säger att det skulle vara relaterat med hur vi är som arbetsgivare så vill jag tillägga att vi hör samma sak från vänner och bekanta med företag. Hur som helst, för att knyta an till själva kommentaren om föräldrar som lägger sig i barnens anställningar så var nog droppen föräldern som kontaktade oss när hans 21-åring skulle sluta hos oss. Han hade på eget initiativ skrivit ett rekommendationsbrev som han tyckte att vi skulle skriva under. Brevet var väldigt långt och utförligt med en rad utlåtanden som han tyckte passade! Inte nog med att ingenting i brevet stämde (barnets kunskaper och ansvarsområden var rejält överdrivna) – sist jag kollade var det väl ändå arbetsgivaren som skriver rekommendationsbrev utifrån sina erfarenheter?
Det problemet har vi på mitt företag med folk födda på 90-talet och 70-talet. Vet ej varför just dessa men de utmärker sig med låg solidaritet samt låg arbetsmoral. Sen är det bara på mitt jobb det och det har säkert inget att göra med när dessa föddes egentligen. Snarare har de taskig personlighet.
I början av 2000-talet jobbade jag som arbetsledare på en arbetsplats med många unga (dvs 80-talister). Upplevde precis samma sak med dem. Jag tror inte att det handlar om vilken generation man tillhör utan att vissa individer inte har någon koll på vad som förväntas av en i arbetslivet när de har sina första anställningar samt olika nivå av arbetsmoral hos olika personer.
Jag själv tex är ju också 80-talist och avancerade snabbt inom det företaget och var väldigt uppskattad, samma sak med en del dåvarande kollegor.
Oj! Men sånt här vill jag läsa mer om! Ingen annan som har liknande erfarenheter? Jag har väldigt lätt att få jobb för arbetsgivare tycker jag är i perfekt ålder (är 33) och har många gånger nämnt att yngre är lite.. opålitliga och kanske känner efter lite för mycket om dom är lite krassliga
Jag har fått jobb via min pappa. Anser inte att de är att bli curlad. Han har eget inom den bransch jag är utbildad, och vill inte jobba åt min pappa. Så han har hjälpt mig med kontakter, tipsat om ”bra” företag att arbeta för samt vissa man bör undvika. Men de är bara rimligt när vi är i samma bransch. Sen att jag alltid blir kallad ”xx dotter” och även har börjat presentera mig som de.. de har bara blivit så för alla känner han ?
Driver du?
Klart du har lätt att få jobb. Du föddes ju med ett.
Testa att kriga utan förälder så blir livet lite tuffare.
Föddes med ett? Så vitt jag vet gick jag några år på högskola.. men det kanske är att födas med ett jobb?
Mina föräldrar gav mig fria tyglar från ung ålder…. ingen aning om varför faktiskt haha. Var väldigt rädd för allt pga barndomstrauma så gjorde inte så mycket med min ”frihet” tills jag kom in i tonåren och hitta alkohol. Då ångrade sig min mamma att hon gett mig så fria tyglar!
Själv är jag lite väl curlande mot mitt barn pga min egen barndom då jag inte vill att han ska gå igenom de jag gick igenom men det gör mig också till en sämre mamma som bromsar honom, så jag är väl medveten om mitt beteende men kan inte släppa hans tyglar. Låter tex far och morföräldrar göra saker jag är för ”rädd” för som bl.a lekplatser ? herregud måste fan ta tag i mig själv ??♀️
Jag tänker alltid att det är mindre än 18år av sitt liv man lägger ner på barnen.
Jag frågar stora killen om han vill bli hämtad eller gå själv.
Han vill oftast bli hämtad. Och självklart, han ska få lära sig och veta att jag alltid ställer upp.
Det är såna människor barn behöver i sitt liv.
fint <3
Tack! Det värmde.
Så har mina föräldrar gjort. Har jag velat bli hämtad har de alltid ställt upp om de kunnat. Tycker det är jättebra.
Jag tycker inte att hämta är att curla. Att finnas där för dem är inte heller att curla. Jag förknippar curlandet mer med ett att på ett överdrivet sätt försöka skydda dem från motgångar och besvikelser. Att man lägger sig i deras utveckling på ett sätt som riskerar att ge en hämmande effekt och leder till att de inte kan ta ansvar själva. Men jag kanske har missförstått begreppet?
Så gjorde mina föräldrar också, och den dagen de är så gamla att de behöver skjuts till mataffären är det min tur att ställa upp vilket jag gladeligen kommer göra då de alltid varit generösa mot mig.
Jag blir så glad att höra att barn har och uppskattat det fina i det hela.
Era föräldrar visa er vägen och ni vill visa dom samma men annorlunda väg.
Det är ? gånger tusen på det.
Jag är helt övertygad om att Ld älskar sina barn och gör allt hon kan för att de ska vara lyckliga och må bra.
Vad som däremot fascinerar mig är att hennes val i livet, både gällande barnuppfostran men även gällande ansvar, arbete och annat, är att hennes åsikter/val ständigt sammanfaller med vad som passar henne bäst.
Min erfarenhet är annars att vi föräldrar tampas med eviga kompromisser. I hennes värld så passar alltid hennes personliga krav ihop med en teori som gör att hon aldrig behöver anpassa sig efter barn, man eller arbetsmarknad.
Öh det är väl klart att man försöker leva på det sätt som passar en bäst? Vilken underlig kritik.
Nä, det är inte alls klart. Jag kämpar med det dagligen. Jag har ett rätt stort kontrollbehov som jag, tack och lov, har insett påverkar mina barn negativt. Min tillvaro hade varit betydligt enklare om jag hade fått bestämma och planera allt men jag har insett att jag hämmar barnen i deras utveckling. Jag måste låta dom ta större ansvar och lära mig att det finns sätt som är rätt fastän det inte är min syn på rätt.
Fast kontrollbehovet är väl antagligen inte något som egentligen passar dig eller som gör att du mår bra i dig själv innerst inne. Därför är det något du behöver kämpa med både för dina barns OCH din egna skull.
Eh nej. Hon skriver ofta hur hon lever ett annat liv än det hon förespråkar på många plan men diskuterar också varför det blir så.
Istället för att tro och gissa kan man ju kolla upp den forskning som finns kring olika föräldrastilar/uppfostringsstilar 🙂
Sen är ju tyvärr forskning mycket vriden utifrån vem som gör den. Finns mycket olika åsikter.
Barn och uppfostring är lätt om man bara tänker att de är små, egna individer. Respektera deras känslor så lär de sig att göra desamma.
Jag har tyvärr väldigt svårt att tro på den typen av forskning, allting är inte svart eller vitt. Det är nyttigt att ha egna tankar och inte lita blint på något bara för det är någon som ”forskat” fram det.
Tycker forskning är rätt hopplöst som vägledning…det ändras ju ändå hela tiden och det finns väl alltid individuella skillnader:-/
Jag gick ut själv o lekte o utforskade stan, som 5 åring. Vi bodde mitt i centrum i en stad med 60.000 invånare. detta var på 90talet.
Går inte jämföra med dagsläget
Här är det mycket trafik samt massa skumt folk mitt i centrum så skulle aldrig skicka ut ett litet barn på upptäcktsfärd där.
Jag har en 4-åring. Han är så fri det går.
Jag promenerade själv till dagis som 5-åring och flög själv som 7-åring.
Jag uppmuntrar till självständighet. Vad fan är alla så rädda för?!?
Sker det många kidnappningar när barn går till och från skolan ?
Handlar väl inte om att det är farligt för livet. Men ett så litet barn ska inte behöva känna sig ensamt. Hade aldrig låtit min 5åring gå själv till dagis, vet inte ens om det är tillåtet för barn att komma ensamma till förskolan. Man ska väl överlämnas samt hämtas av någon.
Har också en femåring, finns ju inte på kartan att han ”skulle lämna in sig själv” :O
Detta var på 70-talet ?
Jag menar bara att man klarade det då och klarar det nu. Men nu har vi annan syn på saken.
Vilka oansvariga föräldrar du hade!
Kanske inte många, men det sker. Vill du riskera ditt barn? Små barn är lättlurade och kan inte göra motstånd. Så små barn kan lätt få för sig att gå ut i skogen för att de såg en rolig fågel flyga dit och sen glömmer de helt bort att de skulle till förskolan eller hem. Kanske de drar vidare, går ut på storvägar eller annat.
Nej men herregud. Det beror väl på när och var man var barn? Min uppväxt på 80 talet i Umeå såg exakt likadan ut och mina föräldrar var inte oansvariga. Man blev hämtad om det var sent men vi fick också gå själva till dagis från 5 års åldern. Idag är det ju inte tillåtet och verkligen inte i storstäder men samhället har förändrats rätt mycket.
Jag anser att det är oansvarigt att skicka iväg ett så litet barn ensam till dagis/förskolan, oavsett om det är 1980 eller 2018.
Men kom igen. Självlart beror det på hur samhället ser ut, var dagis/förskola ligger/ hur långt hemifrån/ trafik på ev väg eller grusgång till grannhuset/bor du i innerstan 2018 eller en by på landet 1987…
Jag anser mao att ditt kategoriska uttalande om att föräldrar som låter 5 åringen anlända själv till dagis/förskola är oansvariga oberoende av yttre faktorer som tid och rum vara fullständigt felaktigt och fantasilöst..
Fast en 5åring har alltid varit en 5åring. Oavsett hur mogen barnet verkar så kan man inte lita på att barnet går raka vägen till förskolan varenda gång. Det kunde man nog räkna ut även på 80talet.
Ja precis, lite häpnadsväckande med denna övertro på barn. Kolla t.ex. tonåringar och vilka risker de utsätter sig för, som föräldrar dagligen förfasas över.. En femåring är ju inte ens halvvägs dit i tänket än/ saknar konsekvenstänk helt och hållet.
Har själv en femåring och han får vara ute korta stunder själv, under uppsikt, men han är fortfarande bara fem och väldigt impulsiv till och från..
Får då be om att gratulera till din föräldraexpertis som uppenbarligen sträcker sig över både geografisk och temporal kontext. Imponerande! 🙂
Här är det så att föräldrarna ska lämna och hämta, om inte annat är avtalat, typ någon annan hämtar, eller följer m kompis hem. (förskola ,”dagis”) Jag vet iallafall att jag vill inte ha en 6 åring ute på stan ensam.
Åk till valfri förort så kommer du se 6 åringar ute på stan tsm med deras 3 åriga småsyskon.
Ja och det är sorgligt å det är uppenbarligen ett främmande tankesätt, eller om man får säga ”kultur”
Finns nog stora kulturella skillnader i barnuppfostran. Tänker att i länder med mindre utvecklad statlig barnomsorg släktingar och grannar tar större ansvar. Varför jag också undrar om så små barn verkligen är helt ensamma ute i orten, sitter det ingen farmor eller mormor på nån bänk nånstans och håller utkik även om de ”inte syns”?
Vad jag har sett så är de ute ensamma, även tvååringar med lite äldre syskon. En gång hade de klättrat upp på lilla kullen med en brant klippavsats, fast på fel sida av stängslet. Jag hörde några barn gråta och tittade ut och såg det, jag sprang ner och klättrade upp och hjälpte 2 åringen ner. Jag fick följa med ungarna hem.
Växte också upp i Umeå på 80-talet och gick aldrig själv till eller från förskolan. Det var inte heller tillåtet. Förskolan är ju ingen barnförvaring utan en pedagogisk verksamhet och lämning och hämtning är en viktig del i detta.
Var inte förskolereformen så sent som 1998? Om du hade någon form av dagis/dagmamma/deltidsgrupp på 80talet menar jag.
Jo reformen var 1998. Ber om ursäkt för förvirringen pga av min felskrivning. Jag gick på ett kommunalt dagis 84-89 där det arbetade utbildade förskollärare och barnskötare. Hoppas du förstår min poäng nu när jag klargjort omständigheterna.
En fyraåring kan tex drunka på ett par sekunder, låter otroligt oansvarigt
Barn vill garanterat inte bli lämnade vind för våg i någon ålder, en form av omtanke att se efter dem hur framåt de än verkar
Hade folk börjat skicka iväg sina 4-5åringar ensamma varje morgon hade det garanterat börjat ske mer olyckor osv med småbarn inblandade. Otroligt oansvarigt att skicka iväg ett så litet barn ensam.
Det är nog ingen här inne som propagerar för att man ska skicka ut femåringar själva på stan. Men både synen på vad en femåring klarar av och de reella farorna för en femåring har förändrats över tid och kommer fortsätta att förändras.
Exakt ! ? Haha, menade inte att jag skulle göra det med min son. Men jag vill inte att han ska vara rädd. Och det är han inte.
Min systers förskola låg knappt 20 m hemifrån. Bara en liten stig emellan vårt hus och förskolan men fick ändå
Hämta och lämna henne varje dag 😮
Förstår henne helt: Har tyvärr inga barn men kan faktiskt bli kall när jag tänker på alla små barn som åker bussar och tåg själva. Finns så mkt sjuka människor därute och så mkt annat som kan hända.
Hm, var länge sedan jag fann den gamla devisen ”den som sa det han var det” mer passande.
Helt rätt av LD gällande hennes 10-åring. Att hon ska ringa hem, när hon åker pendeltåg. Med tanke på hur det ser ut i samhället idag. Annars så har vi inte så mycket gemensamt, där vi tycker lika.
Nej, det är hon inte! Hon har en del åsikter som jag inte håller med henne om. Men sjuk i huvudet är hon inte!
Välj dina ord människa!
Camcam! Hört avsnittet om politik på podden ”du gör mig så störd”? Pratas om influencers marknadföring av partier. Tips!
Japp, håller helt med LD i detta avseende. Jag har två barn, en fyraåring och en bebis. Det märks såklart att stora barnet inte är en bebis längre, men samtidigt måste man komma ihåg att han fortfarande bara är ett litet barn. Han är väldigt utvecklad i sitt logiska tänkande och har ett bra ordförråd jämfört med andra i samma ålder – vilket lätt ger en uppfattningen om att han är äldre än han är.
Det är en svår balansgång, absolut. Det är inte alltid lätt att vara förälder, men vi försöker göra det bästa för våra barn.
Ja det är, tack o lov, så det oftast är, ALLA föräldrar försöker göra det absolut bästa för sitt/sina barn. Sen det här att allt ska diskuteras/debatteras/tyckas till om på nätet idag, pjuh vad ”drygt” rent ut sagt. Tänk att det blev så här? Mvh äldre människa som undrar var det bättre förr, eller inte?
Nä, alla föräldrar försöker inte göra det bästa för sina barn. Det finns gott om föräldrar som inte har förutsättningar att vara bra föräldrar, hur skulle det annars bli så många barn som far illa? Inte bara missbruk och psykisk sjukdom, utan även mognad kan brista. Är allergisk mot detta påstående, eller när man påstår att mammor alltid vet vad som är bäst för sina barn. För normala, sunda föräldrar kanske det stämmer men långt ifrån för alla föräldrar.
Mina föräldrar vill fortfarande att jag och min syster ringer/smsar när vi kommit hem efter att ha varit och hälsar på – detta trots att vi båda är vuxna och har familj på varsitt håll sedan länge. ?
Det vill mina föräldrar med, så de vet att man kommit hem säkert ?
Mina med! Omtanke och kärlek 🙂
Mina med, vi är 27 & 29 jag och min syster. Min syster vill också alltid att jag hör av mig när vi skiljs åt, farmor likaså. Omtanke tar aldrig slut.
MIna med, och de är liksom i 70-årsåldern och jag har egna barn. Men de vill hela tiden veta att jag och ungarna är ok 🙂
Det finns för och nackdelar med allt. Jag är uppfostrad extremt självständigt med väldigt mycket eget ansvar. Jag är tuff och kan klara mig själv genom det mesta, dock är jag inte så bra med känslor, upplevs som kall och jag har svårt att släppa in folk.
Min bästa kompis är uppfostrad ganska curlad och i en familj som är väääldigt kärleksfull och närhetssökande över lag. Hon har alltid nära till sina känslor och ser det bästa i folk. Hon ger alla mer än en chans och hon tänker mycket på andra i första hand och sig själv i andra hand. Men hon är livrädd för livet. Hon är livrädd för att bli utsatt för saker, hon har ångest över basic grejer osv osv.
Så, som sagt; Det finns för och nackdelar med allt. Jag är stolt över min självständighet, men jag önskar jag hade mer av min väns kärlek och närhetstrygghet. Tror inte det finns några rätt och fel i den här frågan liksom ?
Men sen är ju inte allting så svart eller vitt. Jag är varken curlad eller uppfostrad med massa kramar och närhet osv men har ändå ångest för basic saker och är rädd för mycket.
Ja alltså jag sa ju inte att det var det heller. Jag tog exempel ur min egen livserfarenhet och sa både att det finns för och nackdelar med allt och att inget är rätt eller fel. Tycker inte det kan tolkas som att allt är svart eller vitt, snarare tvärtom.
Jag är uppfostrad väldigt självständigt, fick inte mycket hjälp som barn men har ändå lidit av ångest och varit väldigt rädd. Sen gick jag i terapi och är idag rätt så modig, självständig och har nära till känslor. Jag försöker uppfostra mina barn till att vara självständiga men ändå att de har känslan av att ha ett vakande öga på sig hela tiden. Jag försöker tänka att jag är deras säkerhetsbälte i livet, gör inte särskilt mycket innan det är på väg att gå illa. (Eller kanske ett säkerhetsbälte med en liten inbyggd gps och ger tips om vägval ?).
Hur vi än gör så bryter de sig loss! Men förstår Lady D. Kärlek o omtanke trots barnens förtret.
Tycker det här visar på hur olika barn är väldigt väl https://munderbar.wordpress.com/2018/08/29/lillasyster-och-storasyster/ nu har tonårsflickan autism och lillasystern är NT så det blir extrema skillnader, men barn är olika.
Men att alla barn är olika vet man väl redan, det räcker ju med att tänka tillbaka på sin egna barndom och minnas hur olika man kunde vara trots att man gick i samma klass.
Jag är 23 och pappa vill fortfarande att jag ringer när jag är framme?
Jag är 63 och mormor och det vill min mamma 92) med ?❄️
35-årig tvåbarnsmamma som får höra detsamma här. ?
Jag är 30 och min pappa vill också att jag ringer när jag reser någonstans ??
OT men knivmicke låter helt väck på instastories??
Fan tragiskt att han inte kan få den hjälp han behöver ?
Men varför kollar folk på hans instastorys ? så länge han får massa uppmärksamhet på det sättet lär det inte bli bättre
Vill han bli hjälpt ens?
Oj, lyssnade. Helt väck.
Tycker att det handlar om att lyssna på barnet och inte pusha på endast pga hen ”måste lära sig”. Barn lär sig och blir självständiga så småningom om, alla i sin takt. Som förälder tycker jag det är viktigt att visa att man finns där och att barnet känner att hen kan visa precis hur hen känner för sina föräldrar, istället för att inte våga berätta och känna sig otrygg.
Har en snart 6-åring. Vi bor bakom skolan och det skulle ta honom en minut att gå dit själv, utan att korsa några vägar, men det vill han inte. Och inte jag heller hehe. Man vet aldrig vem man träffar på på den korta biten.
Tänker pä den där fyraåringen som släpptes ut med ett par äldre barn och förolyckades (där ingen vet vad som hände) och som media rapporterat mycket om.
Det behövs vuxna som har koll ute.
Kevin?
Man ska inte behandla barn som unga vuxna, barndomen är en tid i ens liv som aldrig kommer tillbaka. Vuxen är man hur länge som helst, låt barn vara barn med allt vad det innebär.
Fattar att det är ett diskussionsämne, detta curlande. Fattar verkligen. Men det stora problemet är ju alla de barn som aldrig blir curlade. Alltså dom som inte har någon vuxen som bryr sig. Det oroar mig mycket mer.
+1!
Ofta läser man här om så många som haft en jäv-ig barndom. Blir bara glad när jag läser om de som ger det lilla extra, överdrivet eller ej!
+1 Jag tror man aldrig kan ge för mycket kärlek, tid, engagemang och uppmärksamhet. Och hellre för mycket än för lite. Det är en kort tid, barnen är inte små vuxna och samhället har förändrats. Jag ser och hör alltmer om det motsatta oavsett samhällsklass. Där behöver vi övriga vuxna bidra om vi har möjlighet.
Håller med. Men det finns nog nån gräns där engagemang och uppmärksamhet kan gå överstyr och bli överdrivet kontrollerande och kontraproduktivt. Även om det orsakas av ”rätt anledning”. Svårt det där :-/
Men curla och bry sig om går verkligen inte hand i hand alltid. Vi curlar inte våra barn men nog bryr vi oss, mer än många andra föräldrar.
Känns som det är helt beroende på barnets utveckling då man inte kan sätta en generell bild av vad en 10 åring klarar.
När jag var 10 år hade jag en egen ponny, jag cyklade 5 km till stallet (där jag korsade en obevakad järnvägsövergång) och tog hand om hästen själv. (Fick inte ge mig ut och rida utan vuxen i närheten som visste var jag skulle dock). Jag var också utbytesstudent i Tyskland i en vecka varje termin mellan 10-13 års ålder. Dvs jag åkte själv ner med buss och bodde hos en familj, jag kunde inte ett ord tyska utan engelska och gester var vad jag förlitade mig på.
Min bror som är två år yngre var inte alls redo för liknande saker utan han var väl runt 14-15 när han började bli självständig i den bemärkelsen jag var redan när jag var runt 10-11 årsåldern.
Mina föräldrar har alltid sett till att man kände sig trygg och att man klarade något innan de släppte iväg oss men annars har vi fått rätt fria tyglar och fått leva med ”frihet under ansvar”. Behövde vi hjälp tvekade de aldrig utan de har ställt upp massor med skjuts, som ledare för idrottslag osv. Känner att jag verkligen ser upp till hur de gjort och kommer köra samma med mina barn.
Det handlar mycket om yttre omständigheter också. Jag fick stor frihet tidigt men växte också upp i ett stillsamt villakvarter utan tung trafik där ingen någonsin överskred 30-gränsen. Det fanns inga galna cyklister eller mopedister i området och vi kände nästa alla boende inom flera kilometers håll. Jag kunde röra mig fritt, cykla till och från skolan och komma hem sent på kvällarna utan att mina föräldrar behövde hämta mig.
Idag ser det annorlunda ut, mer trafik osv. Vi har tyvärr tung trafik mellan oss och barnens låg- och mellanstadieskola. Särskilt vid de tider de går till/från skolan. Dessutom är cyklisterna helt galna och jag har själv varit nära att bli påkörd vid övergångsstället flera gånger (när det blir grönt ljus för mig som gående kommer de susandes i hög fart på cykelbanan som korsar övergångsstället).
Jag tänker att man först och främst bör utgå från att de allra flesta föräldrarna gör vad de tror är bäst för sina barn. Sen finns det nog inget som engagerar (andra mammor) så mycket som hur andra barn uppfostras.
Svensk kultur.. aha så det finns en sån trots allt.
Vad menar du? trots allt? slå upp vad ordet kultur betyder. Sverige har en väldigt rik kultur. Precis som dom flesta länder.
Nä det brukar förnekas alltför ofta. Fast man medger ofta att det finns en svensk kultur när det är något dåligt.
Vem säger att det inte finns det? Svensk kultur är som nån redan sa rik. Fantastisk. Bra på många sätt och mindre bra på andra. Jag älskar svensk kultur!
LD:s kärlek till baren och vilja att ge dem allt är genuin, inget snack om den saken. Jag är också fascinerad över hur LD:s förhållningssätt sammanfaller med hennes behov och inte tycks innebära så mycket kompromisser och ”uppoffringar”. Mycket ligga i soffan och Juno springer runt, klättrar på henne ( vilket hon tycker är jobbigt), när han inte sitter framför TV:n. Hennes dagliga instastories ser ofta ut just så, ingen daglig utevistelse annat än på sommaren när han får vara på tomten. Hon skriver ofta hur hon vill ge barnen roliga upplevelser men orkar inte följa med ut på promenad och tittar genom fönstret när maken grillar med barnen. Intrycket är att de större barnen upmuntras att välja själva så länge det överensstämmer med hennes tyckande. När T var hos frisören var det instruktioner därför att hon tyckte den och den frisyren var ful. När hon fick frågor i efterhand om varför inte T fick välja hette det att det var enligt en bild som T visat henne… likaså när barnen skulle måla, strikta instruktioner, inte mycket eget spelrum.
Ja tv’n är min bästa barnvakt och nej jag pallar inte vara ute på vardagarna. Jag är för trött och lat. Jag är en ganska medioker förälder och förespråkar varken tv eller innesittande generellt så osäker på hur du menar med att mitt ”förhållningssätt sammanfaller med mitt behov”? Jag försöker väl väga upp mina misslyckanden och sämre sidor med annat som jag tror är bra. Som bra kost, mkt närhet, samsovning och annat.
Ute är vi varje helg. Min man skulle aldrig gå med på att jag inte hänger på. Men ibland delar vi upp oss och den som har juno stannar hemma. Eftersom att min man träffar barnen minst så brukar det bli han som får hitta på saker.
När det gäller instruktioner så ja vi har målat ett par gånger och då har vi haft ”lektioner” med tydligt syfte. Men mina barn målar och ritar och pysslar varje dag. VARJE DAG. Med mitt stöd men utan min åsikt eller instruktioner. (Om de inte uttryckligen ber om just det och det gör de då och då för de gillar lektioner)
Tamlin bad aldrig om en frisyr jag tycker är ful om man inte räknar med att jag helst inte ville att han skulle klippa sig allt. Fick jag bestämma så skulle han ha långt. Men han ville ha kort med lite längd på huvudet och det fick han. Bilden han visade var en bild på en man med rakt hår. Denna kunde såklart inte efterapas eftersom att min son har krulligt hår. Jag förstår din kritik och jag behöver liksom alla föräldrar fundera på vad som är bra och vad som bara är min egna vilja men jag tror du läst in mer i situationer än där finns. Mina barn är förmodligen friare än andra barn när det gäller deras yttren, frisyrer och kläder osv.
Sen vill jag dock tillägga att jag inte har den minsta lust att ligga i soffan. Tyvärr så är det juno som bestämmer hemma. Det är vårt motto ”ge honom vad han vill ha bara han blir tyst!” Och han vill att mamma sitter ”foffan”. Tyvärr. ? Men han är bara två. Lovar att det kommer bli folk av honom! När ninja var liten så fick jag bara sitta på golvet. Och då gjorde jag det. Sen blev hon mer resonabel.
Min syster uppmuntrar sin son till självständighet. Han är 2,5. Ungen skippade pottan och gick direkt från blöjor till toaletten. Klättrar dit själv med en pall. Kan kombinera några skrivna ord med bilder, då dom tränar på att läsa. Kan starta fyrhjulingen och trycka på gasen om han hittar nycklarna. Kör traktor med pappan och farfar och jobbar med spannmål och hö. Vet hur gårdsjobben går till, och förklarar för mig när jag åker på besök. Jag lär mig fordonsbegrepp av honom. Jag, som inte kan någonting om barn, tycker att han är enkel att umgås med. Han kan så mycket själv så han kan instruera mig hur jag ska göra, om jag är barnvakt till honom.
Jag tycker det beror på barnet och dess mognad. Vi har sakta men successivt släppt på tyglarna i takt med vår äldsta dotters mognad. Hon är väldigt disträ och går ofta i sina egna tankar, det har vi alltid haft i tankarna när vi fattat beslut. Minstingen däremot är raka motsatsen och vi kommer nog låta henne få göra vissa saker i tidigare än vad hennes syster fick göra.
LD är den sista jag skulle ta råd av. Hon får mig alltid att tänka på Jenny Holzer: ”Everything you know is wrong.”
Jag tolkar inte LD’s text så? Däremot så håller jag med om vad du skriver camcam..
Vad tramsigt. Uppenbar reaktion på Underbara Claras inlägg! (hennes uppfostringsfilosofi är SJUKT bra tycker jag, långt bättre än LD:s).
Däremot tycker jag inte man ska hacka alltför mycket på LD, hon har ju problem med psykisk ohälsa och då blir ju givetvis barnuppfostran därefter (innan nån blir arg: hon har skrivit mycket om sin ångest, sociala fobi och katastroftankar).
Som förälder känner jag nu att det är skönt att jag inte är influencer. Måste vara otroligt jobbigt att bli dömd av fullständiga främlingar när det kommer till barnuppfostran.
Hmm… ett par timmar framför en skärm efter skolan?
Skriver underbaraclara, tror hon gör lite filosofi av det som är bekvämt för henne…
hade en väldigt fri uppfostran och blev självständigt tidigt (flyttade själv 20 mil bort när jag var 16, försörjt mig själv sen jag var 17). det gick ju bra så här 20 år senare men idag kan jag tänka att det var väldigt mkt ansvar så tidigt. fick ett bryt när jag var 20 och verkligen ville flytta hem men inte fick. det har nog påverkat mig mkt att bli vuxen fort.
Om man överbeskyddar barnen eller uppmuntrar till självständighet har nog mer med att göra hur man själv mår som mamma än hur verkligheten ser ut. LD kanske vill behålla barnen små eftersom hon är hemmafru.
med barnuppfostran tror jag också det blir lite som det blir. jag har typ bara några grejer jag tycker är viktiga: säga förlåt och att vi ska skratta mycket. min äldsta son har en utvecklingsstörning och på ett sätt var det asbra för mig för jag har fått kasta ut allt jag trodde jag visste och börja om. det jag främst har lärt mig är att analysera barnen och anpassa mig. många av mina vänner beskriver sina barn som jobbiga eller att det alltid blir kaos medan jag tack vare sonen direkt börjar tänka anpassningar, fundera varför det inte blev bra och fundera på vad vi behöver öva på. tror det är bra för alla barn. vi kräver så väldigt mkt kompetens av barn numera, de ska kunna bete sig och förstås av vuxna hela hela tiden.
Tips:
https://hejlskov.se/aktuell-debatt/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/
Jag blev uppfostrad till att vara väldigt självständig och lösa min egna problem. Jag tyckte länge att det var väldigt bra och tyckte tyckte själv som barn att mina kompisar blev väldigt ”curlade” (även om begreppet inte fanns då). Nu som vuxen är jag inte alls speciellt positiv till den uppfostran jag fick. Det fanns många situationer jag hamnade i som barn, och inte minst som tonåring, när jag borde bett en vuxen om hjälp att hantera situationen och där tanken aldrig slog mig att göra det. Jag var van att klara mig själv och hade helt internaliserat de förväntningarna på mig själv. Det kostade mig en hel del lidande och blev ibland en fara för min säkerhet. Framför allt fick det mig att känna mig väldigt väldigt ensam, även om jag aldrig riktigt gjorde den kopplingen själv förrän jag var betydligt äldre.
Som vuxen får jag nu jobba med mina egna tillkortakommande i mitt förhållande till andra människor. Jag är urdålig på att be om hjälp eller luta mig mot någon. Min man sedan 10 år har aldrig sett mig gråta utan det gör jag bara om jag är själv. Jag tackar också min ”självständighet” för min period i en utmattningsdepression. Den tvingade mig verkligen att ifrågasätta min egna förhållningssätt till livet.
Så många idéer jag hade med mig hemifrån kring barnuppfostran kändes helt fel när jag själv blev förälder. Mina barn har jag inte alls bråttom att pusha till självständighet. Jag vill hellre att de är trygga och vet att de kan lita på att jag finns där för dem när de behöver det. När de hamnar i potentiellt farliga situationer som tonåring vill jag att de ringer mig. Om de blir mobbade i skolan vill jag att de berättar. Jag vill att de lär sig att stå någon nära.
De kompisar som jag upplevde som bortklemade som barn är idag fullt fungerande vuxna som står betydligt närmre sin föräldrar än vad jag själv gör.
Infantilisera inte infantiliera?
Att ge barn frihet ar enligt mig inte att få dom att växa upp för snabbt eller nödvändigtvis ”ta pendeln själva”. Det kan vara att, på säkra platser, utforska, ta initiativ och egna beslut m.m. Ett exempel kan vara om man åker till en plats där det inte finns några bilar eller nödvändigtvis andra människor att barnet då kan bestämma var hen vill gå, vad hen vill göra, att hen kan upptäcka en slags frihet ändå.
Jag kan tycka att föräldrar idag är så pass överbeskyddande att barnet förlorar sin nyfikenhet och lust till äventyr.