Jag smsade med A (barnens pappas nya) som skrev att hon och Alice var på simskolan. Det var Alice avslutning, så A frågade om jag ville komma dit. Det ville jag såklart!
[…] Jag hade en klump i halsen och lyckades hålla tårara borta ända tills jag satte mig i bilen i garaget. Då brast det. Jag grät först för att jag var stolt över henne. Sen grät jag över att livet blivit som det blivit. Över att inte få vara med Alice och Philip varje dag. Över att behöva säga hej då och se henne gå iväg från mig. Den smärtan går inte att förklara för någon som inte upplevt den. //Angelica Lagergren
Jag förstår att det gör ont i hjärtat på varenda förälder som inte får vara med sina barn varje dag – tro mig, jag lever med en sådan förälder – men då är det extra viktigt att skilja på vad som är ens egna behov och vad som är barnens behov.
Ta ”Sara” i kommentarsfältet här ovan. Hon verkar anse att simskola är någonting extra viktigt och någonting hon anser att barnen endast ska dela med en biologisk förälder. Med andra ord så tycker hon hennes känslor ska diktera upplägget för barnen vid en eventuell separation istället för barnens bästa.
Det här är min åsikt – Barn till föräldrar som inte längre bor ihop mår bäst av rutiner, inte av att mamma och pappa dyker upp som gubben i lådan i den andra förälderns vecka för att hämta och lämna till aktiviteter föräldern anser vara ”deras”. Man pratar om ”mamma och pappas vecka” av en anledning. Givetvis gynnas barnen av att alla parter har en bra relation till varandra så att man kan ”gästa” varandras vecka så som Angelica gör här men att som förälder låta sina egna känslor styra över barnens behov tycker jag är extremt självisk. Jag tror det skulle vara jättejobbigt om Angelica styrde och ställde över Stefans vecka efter sina känslor och han gjorde tvärtom när barnen var hos henne. Snacka om känslomässigt kaos – särskilt när barnen är små! Givetvis finns det undantag som i allting annat men i det stora hela är detta min åsikt.
Som förälder ska du finnas för dina barn och deras behov – inte tvärt om, oavsett hur jobbigt det än må vara.
Jag tycker inte S är blind av kärlek och jag hoppas att ingen i Angelicas närhet har åsikter om att Alice har en nära, bra och vardagsfungerande relation med sin bonusmamma.
Det skulle kunna vara katastrof eller i alla fall så mycket värre – det ser man ju bara av att läsa Jennys kommentar här ovan. För barnens skull borde alla vuxna kunna skärpa till sig och bete sig som folk men så är det tyvärr inte. Ibland är de vuxna de största barnrumporna av dem alla och man vill bara sparka dem hårt på smalbenet eller nåt….
Föregående inlägg 