Familjen Annorlunda:

Hej dagboken…
Haha, nää jag bara skojar:)

Jag har skrivit dagbok i perioder i mitt liv, men aldrig fastnat riktigt för det. Ska jag vara helt ärlig så är det nog för att det är tråkigt att skriva sånt som ingen annan läser.  Jag har alltid tyckt om att skriva, och även om jag helst går och gömmer mig någonstans om någon ska läsa det, så är det ändå syftet liksom. För er är det märkligt nog helt utan prestationsångest:)

Jag kan sitta här hemma med datorn uppe och skriva ett blogginlägg, och bli skitstressad och irriterad om någon ställer sig och läser över min axel. Men så fort jag skickat iväg det så att vem som helst kan läsa, då är det okey:)//Carola Wetterholm

Familjen Annorlundas överhuvud – Carola Wetterholm – sätter huvudet på spiken när det kommer till att skapa, i alla fall för mig som fungerar exakt likadant.
Gud nåde den som försöker läsa över min axel när jag bloggar eller vill sitta med när jag skriver musik – det FÅR helt enkelt inte förekomma.

För min del handlar det om att jag känner ”sårbar” i själva skapandeprocessen och framför allt med texten till musik där jag kan går igenom ett helt gäng skitdåliga idéer för att slutligen komma fram till den bra som jag behåller.
Samma sak med bloggandet. Jag kanske börjar skriva på en sak som jag sen inser är kass, varpå jag raderar och börjar om.
Är det det perfektionistiska prestationsprinsessan i mig som inte vill visa upp någonting förrän det är klart?

Jag vill heller inte att folk ska smaka på min mat när jag är mitt uppe i matlagningen eftersom det inte är en representation av hur maten slutligen kommer smaka. Hade jag varit med i Sveriges Mästerkock hade juryn förmodligen fått en kastrull i huvudet om de kommit med sina skedar för att smaka, eller smakat på egen risk med livet som insats.

Är det fler än Carola och jag som funkar så här?
Ju mer jag skriver på det här inlägget, desto mer börjar jag undra över om jag faktiskt inte är helt normal alla gånger. =)

Ni var många som tyckte samma sak i det här inlägget – nej nej nej – till att bli ambassadör för en bloggares produkter, även om jag gillar den.

Och jag lyssnar på er.
Om ni anser att det kan komma att skada min trovärdighet så GÖR den det för det är ju faktiskt NI som ”är” den här bloggen. Ni har rätt, kanske kommer jag inte kunna vara objektiv då!

Jag har nu på morgonen kontaktat Foki och meddelat henne att jag kommer tacka nej till ambassadörskapet för hennes hårprodukter och inte ha några samarbeten av det slaget någonsin.

Tack för att ni sa till – även mig!
Ni är guld värda!

Herr och Fru Lagergren:

Jag sprang som hastigast förbi systrarna Lagergren på Parken Zoo i fredags på jakt efter en galen Lilla Korv med siktet inställt på Krokodilsafarins härliga vatten så jag hann varken presentera mig eller säga ett snabbt hej men så är det tydligen med tokiga barn. =)

Anyways..
Jag var precis inne på deras blogg och fascineras över att Angelica och Stefan delar blogg. Det funkar kanske allt som oftast bra, men just nu verkar det lite svajigt i deras äktenskap och de delar ärligt med sig av sin relationsterapi som de börjat gå på.
Men mycket av frustrationen de verkar känna emot varandra lyser verkligen igenom i bland och speciellt när de skriver varsitt inlägg. Först skriver han ett inlägg om hur han inte ville följa med Angelica till Parken Zoo utan tog barnen och åkte själv till sina föräldrar, och sen ett inlägg från Angelica där hon minsann berättar att det är Stefans val att de inte är tillsammans som en familj denna dag, att det inte är HON som valt bort att umgås med sin familj.

Syrligheten liksom dryper kring inläggen och inte blir det bättre av att läsarna har mer goda råd, pekpinnar och förmaningar än om hela Sveriges totala lärarkår var på konferens.

Åh, jag får nästan lite ont i magen av tanken på dem båda med varsin laptop i högsta hugg där de skriver av sig sina frustrationer om varandra istället för att prata om dem. Allting behöver inte delas på en blogg för hela svenska folket att delta i.