Vid 18 ska vi börja plocka ihop oss och gå hem för att äta och precis innan vi går så tar jag upp min mobil bara för att kolla om det har hänt något…jag har fått mail. Inget konstigt. Jag öppnar…

Då ser jag mailet som får det att isa till längs hela ryggraden. Ett mail som har skickats till mig för två timmar sedan.

Hej Claudia! Vi sitter på övervåningen:). Mvh, XXX

Jag stelnar till. Jag kopplar direkt. Jag skulle gjort en intervju för två timmar sedan, där jag också skulle ha blivit fotad och jag har helt…..HELT glömt bort det.

Det finns ingenstans i mitt minne och märkligt nog inte i min kalender heller.

SÅ PINSAMT!

Det är inte alls likt mig, visst kan jag glömma saker men inte som innefattar andra människor, då brukar jag vara väldigt noga.

Jag skickade givetvis ett mail direkt, hade inte heller journalistens nummer…, och bad 1000 gånger om ursäkt. Jag har inte fått något svar än.

Usch, jag skäms något så oerhört och så blir jag arg på min vimsighet. Så arg.

Hoppas att jag kan gottgöra det genom en riktigt bra intervju…om jag får en chans till.

Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och gå igenom hela min kalender och verkligen skriva in minsta lilla detalj.//Claudia Galli Concha

Innan min hjärna brann på grund av två utbrändheter, hypotyreos och fibrodimma så var jag den där tjejen som kunde ha femton bollar i luften samtidigt som jag höll i huvudet och behovet av en kalender var lika litet som regn på midsommarafton.
Jag var en person med stenkoll.

Those days are long gone.
Mitt närminne är så pass påverkat och dåligt att det är nästintill omöjligt för mig att lagra ny information.
Det tog mig ett helt år att lära mig vilka dagar barnen hade sina aktiviteter (som var samma varje vecka ska tilläggas) och när de väl satt sig något så när så var det dags för ett nytt aktivitetsschema.
Utan min kalender är jag vilsen. Totalt bortfintad från allt som är livet –  födelsedagar, möten, planer och semestrar och M har slutat bli irriterad när jag inte minns saker vi pratat om, särskilt när jag varit trött.

Med det sagt så lever jag med konstant ångest för att missa saker och jag kan verkligen identifiera mig med känslan hon beskriver.
Den är så hemsk! Och man känner sig SÅ dum!
Usch!
Men det är mänskligt och jag har försökt helgardera mig med kalender i mobilen, en papperskalender och en sambo som får vara extra tydlig och påminnig.
Då går det att framstå som någon med i alla fall liiiite koll! 🙂

Men jag mår dåligt av att komma försent också, även om det bara rör sig om några minuter.
Jag skulle aldrig bli arg på någon annan om de var några minuter sena men för egen del så bara FÅR det inte hända.
Varför gör man så?
Borde inte jag mäta mig själv med samma måttstock som jag mäter alla andra med?
Det kan man ju tycka…

I am a pou-kou helt enkelt. 🙂

Tack för tips!

Det var bara runt två månader sedan som jag bestämde mig. Det kom så plötsligt till mig och jag hakade bara på, nästan som att jag fick hjälp till att ta beslutet och komma igång.
Det var dags att flytta från min älskade lägenhet på söder. Något jag funderat på och förberett mig för i över tre år. Men nu var det dags.
[…] Och jag gjorde det!!! Jag fyllde ett förråd med hela vårt bohag i väntan på något nytt. Grym känsla att stänga den där dörren kan jag säga!//Sanna Bråding

Sanna Bråding har lite av en avskedsturné på sin blogg, tillägnad hennes lägenhet som hon plötsligt gjort slag i saken att sälja.
Det hela känns symboliskt och som del av någon typ av reningsprocess där hon klipper navelsträngen till det som varit hennes hem i åtta år, men riktigt varför det är så och vart hon ska ta vägen nu förtäljer inte historien.

Hon har i alla fall lyckats fylla ett förråd till bristningsgränsen med familjens tillhörigheter och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser bilden. 
Min inre Monica Geller vill egentligen bara gråta, men så minns jag att även sitcom-solen har sina fläckar.
Sannas förråd är skrattretande likt den garderob där Monica tryckt in precis allt som inte riktigt har en bestämd plats i lägenheten, och jag hoppas bara att Sanna inte kommer att behövs någonting från de innersta lådorna innan det är dags att flytta igen.
Herregud, det kan starta en förrådslavin vilken sekund som helst.

Bilden utesluter helt den ”Peter Mangska lösningen” som innebär att man bosätter sig i ett förråd för att spara pengar, så vad ska Sanna och barnen göra nu?
Inte slå in paket i alla fall – det är en sak som är säker. 🙂
Själv hade jag aldrig låst in mina presentpapper i ett förråd, men så är jag också lite av en paketinslagningsfantast.
#inteutanminaprestenpapper

Tydligen har tjejerna – ok, kvinnorna – bakom Bloggkommentatorerna fått kommentarer om att de borde lägga ner sin blogg eftersom de är oengagerade och inte uppdaterar så ofta, och jag hejar givetvis på eftersom jag vill få bort varenda tillstymmelse till konkurrens!!!

Nej, jag skojar bara!
Jag vill verkligen inte att de ska sluta blogga! Jag läste deras blogg låååååångt innan ens tanken på att starta upp Bloggbevakning låg som ett litet frö i mitt bakhuvud och jag fortsätter att läsa den.
De skriver om bloggare som jag inte har någon koll på vilket är anledningen till att jag inte tycker att det är rättvist att jämföra oss.
Vi har inte bara olika inriktningar med våra bloggar, vi bedriver dem på helt olika vis och bara för att jag har min som ett heltidsjobb så innebär det inte att Bloggkommentatorerna ska lägga ner sin!
Vad är det för dumheter? Om de vill ha en blogg som uppdateras en gång i kvartalet så får de ha det. Det är det fortfarande deras blogg och ingen kan egentligen ställa några som helst krav på den då den är gratis att läsa.

Så Anna-Maria och Mia!
Jag hoppas ni fortsätter blogga så länge ni tycker att det är kul för utan er hade jag inte haft någon som helst koll på varken Spiderchick eller Katta Kvack!

Bloggvärlden är stor nog för oss alla!
Eller hur?

Snart klämtar bröllopsklockorna för Petra Tungården och hennes sambo och för bara några dagar sedan meddelande Dasha att hon och Douglas – aka ”Dashlas” ska bli föräldrar.
Influencerna håller på att blir vuxna på riktigt framför våra ögon men det är kanske inte alla som vet hur de egentligen träffade sina respektive?

Här har ni några kärlekshistorier som fortfarande håller i sig!

[YouPlaySinglePlayer video=”1411,1847,202457″ ap mute yot ]