Nu är den här, min nästa bok att recensera och jag inser att jag blivit fruktansvärt bekväm av mig.
En bok? I papper? Sidor att titta på med ord att ta in och förstå? Gud så jobbigt! Jag vill ha den i ljudboksformat för bövelen! Helst med Isabelle Strömberg som inläsare. Eller Lady Dahmer. De har bloggvärldens behagligaste röster!

THK tyckte i alla fall att ena hörnet var gott att tugga på så jag får väl ge den en chans då – trots att den inte finns som ljudbok –  ni är ju trots allt ganska många som bett mig recensera den…
Men om jag blir åksjuk av att läsa den och kräks på bussen in till stan så är det ert fel! 🙂

Ps. Vad tror ni det skulle kosta att anlita LD eller Isabelle att komma hem till mig och ha högläsning för mig när jag lagar mat eller viker tvätt?

Jag la mig i Alice säng strax efter 06 och somnade om lite halvt.
[…] Jag vaknade till ur min dvala av att Alice blev jagad av Philip, med ett Eiffeltorn i guld i hösta hugg i ena handen. De Eiffeltornen vi för övrigt hade som dekorationer på bröllopet. Jag sa åt Philip att det inte är en leksak, inget man jagar sin syster med. Då kastade han det. På mig. Rätt i ögat. Alltså rätt i höger öga med en sån smäll att jag liksom inte kunde vara tyst.
[…] Detta gjorde så ont. Jag såg stjärnor. Jag grät och grät och grät. Och låg där med ett krossat öga. Krossat av ett Eiffeltorn från ett bröllop där äktenskapet också var krossat. Dubbla tårar. Jag grät också för att jag kände mig som en dålig mamma som grät av smärta.//Angelica

Det är inte första gången Angelica Lagergren hamnar i onåd på sin blogg.
Förra gången handlade det om att hon somnat i soffan tillsammans med sina barn och den här gången slumrade hon i dotterns säng allt medan barnen busade, ett bus som fick en ände med förskräckelse när hennes son sulade ett gyllene Eiffeltorn i ansiktet på henne.

Jag förstår att man tycker olika här – det som är okej för en person är kanske inte okej för en annan, och med tanke på att barnen jagade varandra med franska fackverkskonstruerade byggnader i högsta hugg så var det kanske inte den allra bästa av ideér så här med facit i hand men så är jag varken mamma eller en ensamstående sådan heller så jag tänker att min åsikt inte är så efterfrågad här.
En av kommentarerna på Angelicas inlägg känns så typiskt ”mammatillrättavisande”..
”Alla är ju olika”…
Man kan riktigt höra fnysningen och förebråelsen i hennes röst…

Ja, det stämmer att alla ÄR olika, men jag har en känsla av att kvinnan som skrev kommentaren absolut inte tycker att det är okej att göra som Angelica gjorde utan att man borde göra som HON tycker!
Och där med basta!!

Hur gör ni, kära föräldravänner?
Får man slumra när man har sina barn?
Om man inte får göra det – finns det åtgärder man kan vidta för att göra det okej?
Silvertejp? En rastgård? Löpkoppel? Fotboja? Valium?

Tack för tips, Sofie!

Nu har Linns dressyrhäst Soraya fått galopperat vidare. 
Efter att hon blev utdömd för en neurologisk skada som inte gick att bota så har det varit riktigt smärtsamt att ta del av Linns inlägg med förberedelser för att låta Soraya somna in och ett av hennes sista inlägg berörde mig verkligen.

Jag kände också att det var viktigt, om något akut skulle hända fick hon inte vara sådär svår. Så så fort det var någon ny person i stallet frågade jag om de kunde tänka sig att greja lite med Raya medan jag stod bredvid, ta på hennes hals, röra vid bakbenen och så vidare. Jag har tränat, tränat och tränat henne på det.

Sista året har hon verkligen varit som en annan häst i alla dessa situationer. Tillitsfullt och samarbetsvilligt låtit nya personer vara nära henne, uppfört sig när hon blivit skodd och låtit sig undersökas hos veterinärer.

Tillitsfullt och samarbetsvilligt kommer hon möta någon på tisdag, såsom jag tränat henne. Men denna gången ska denna någon döda henne när hon gör det. Vilken tanke.//Linn

Ja, vilken jävla tanke!
Fy fan alltså att behöva göra något sånt här… =(
Jag vet inte om eller när Linn kommer uppdatera igen, men kan vi inte se till att hon möts av en massa kärlek när hon väl gör det?

Imorgon ska jag göra det, ringa och boka tid. Beslutet känns utom allt tvivel, i helgen slog Soraya i sitt ena bakben i det andra så att hon har ett långt sår (skrapsår men ändå) på framsidan bakbenet. Just samtalet och planeringen känns så absurd. Jag blir heeelt handlingsförlamad bara av tanken på att koordinera allt runt om. Hur jobbar Tim? När kan Svensk Lantbrukstjänst? Vem jag ska föra över pengar till som ska betala eftersom det ska göras samma dag? När i helvete ska jag vara där för sista gången?//Linn Olsson

Det här måste vara bland det värsta man som djurägare kan ställas inför.
Linns häst Soraya blev utdömd för några veckor sedan på grund av en neurologisk skada som ingen hade kunnat förutspå och efter att ha testat en sista lösning som inte hjälpt så skriver hon nu på bloggen att hon behöver ringa och boka tid för att Soraya ska få somna in och hur det hela känns absurt.

Vad får hon då för kommentarer?
Pekpinnar, kritik och ifrågasättanden kring hur hon hanterat det hela.
Fan, har folk inga spärrar? Linn har haft tät kontakt med veterinärerna och har behövt deras hjälp för att Sorayas försäkring ska gälla och för att säkerställa att Soraya haft det så bra som möjligt de här sista veckorna så att anklaga henne för att vara självisk och bara se till pengarna hon kan få ut är så orättvist och onödigt.
Snälla, hon kommer behöva avliva sin bästa vän och får sådana här kommentarer? På riktigt?
Som tur väl är så kommer några läsare till Linns hjälp så att hon själv slipper försvara sina val.

Ibland ska man bara sitta på händerna en lite extra lång stund och detta är ett sådant tillfälle.

Linn kan nog behöva lite extra kärlek idag.
Skriv den här om du vill stötta henne.