Ben Mitkus/Nicci Hernestig:

Nicci och Mitkusen lägger upp identiska poster på Instagram där de är på väg att äta upp varandras ansikten.
Så vad betyder detta?
Är det gulligt? Eller en rebound för Nicci? Eller är det fejk för att skapa reaktioner och locka fler läsare till Niccis blogg och Instagram?
Oavsett vilket så är det ett ganska omoget sätt att bete sig på – det skrev jag om HÄR senast igår.

Men…till Niccis försvar så är hon en helt vanlig 18-årig tjej, och den av oss som aldrig gjorde dumma, pinsamma eller omogna saker vid 18 års ålder kan väl räcka upp en hand?
Nicci är 18 och Marcelo närmar sig 30 så vad hans ursäkt är för det HÄR, vet jag faktiskt inte…

Bloggbevakning/Trendenser:

Bloggen Trendenser är ingen jag bevakar för den här bloggen men ser deras namn ploppa upp då och då hos mina kollegor på Bloggkommentatorerna.
Tydligen finns det en kategori på bloggen som kallas ”Look alikes” eller ”Lika som bär” där hon jämför dyra designprylar med billigare kopior, kopior som är mer eller mindre snarlika originalet trots att det kan diffa ganska många tusenlappar mellan produkterna.

I sitt senaste inlägg – och det BK skrev om – så berättar Frida Ramstedt anledningen varför hon skriver om detta och hur det tas emot av läsare och företag:

Min bloggkategori ”Lika som bär” eller Lookalikes (där jag lyfter fram exempel på liknande produkter) väcker blandade känslor hos er läsare. Några misstolkar inläggen som budgettips medan andra är glada för att jag vågar sticka ut hakan och kritisera kedjorna som härmas. Vissa blir arga och tycker att jag skammar dem som inte har råd med originalen, medan andra tycker det är jättebra att jag synliggör och creddar förlagorna.

 

Företagen blir förstås upprörda när de pekas ut som härmapor, medan formgivarna hör av sig och är tacksamma för att mina inlägg hjälper dem i deras juridiska processer. Det är nämligen lättare att hävda sin rätt om även allmänheten har uppfattat likheterna. Det handlar inte alltid om ren kopiering, men ganska ofta om en medveten snegling på andras idéer och storsäljare. Man kan tycka mycket om det här och man måste inte hålla med – men jag fortsätter ändå. Inte minst eftersom ingen etablerad inredningstidning tycks vilja ta debatten. Istället för att fråga mig varför jag envisas att skriva om lookalikes tycker jag att ni borde fråga chefredaktörerna varför de inte vågar ta i frågan.//Frida Ramstedt

Linn Olsson:

För några dagar sedan slog vetskapen om att hennes häst Soraya blivit utdömd ner som en bomb hos Linn Olsson. Hon hade ju bara varit lite halt och varm om benet och det det här beskedet var nog det sista hon förväntat sig.
Det var många som undrade om hon kunde bli triangelmärkt eller kanske få bli mamma och nu har Linn lite närmare gått in på vad det är som hänt:

Soraya har skadat sig så illa så att hennes nerver längst med benmärgen förstörts och slår ut hennes balanssystem. Hon kan inte placera sina bakben korrekt ens i skritt och avviker kraftigt på alla neurologiska tester. För att citera mina papper från veterinärerna:
”(..) observera att hästens nedsatta balans medför en säkerhetsrisk vid hantering, använd gärna lina och undvik trånga utrymmen”. 

Jag har undersökt alla tänkbara möjligheter. Det uteslöts nästan direkt att hon skulle gå att rida på igen. Hulkande frågade jag ut alla inblandade veterinärer om operationsmöjligheter, frågade om det går att låta henne bli mamma, om hon kan vara smärtfri som sällskapshäst. Jag kan inte ens formulera svaren, men jag tror ni förstår.
[…] Hon är hemma i sin box och behandlad på alla tänkbara sätt. Men prognosen är nattsvart. Jag har varit noga med att allt måste få vara som vanligt för henne. Eftersom det värsta hon vet är förändringar så kommer vi stå kvar på träningsanläggningen där hon får ha alla sina vardagsrutiner – förutom någon form av fysisk aktivitet då, förstås. Jag måste få åka tåget, köra den lilla vägen och möta henne lite till. Ge behandlingen en chans även om jag ser i allas ögon att de gör det för min skull, för att ge mig tid. Och jag måste ha tiden. Använda den för att förlika mig med att allt det som är vi och var vårt gått i tusen bitar. 
[…]

Allt är en enda bottenlös röra just nu, förutom två saker:

1. Jag skulle inte vilja ha haft ett hovsteg, inte en hand genom manen eller ett gemensamt andetag ogjort. Raya har lärt mig så mycket mer än att rida dressyr.

2. Jag vill aldrig mer vara hästägare. Jag gör inte detta igen.

Jag förstår henne.
Först behöva avliva Morris Moor och behöva genomgå en lång rättsprocess och nu detta? Det är mer än någon enda människa ska behöva klara av och mitt hjärta svider för hennes och Sorayas skull.