Häromdagen skrev jag på Stories att jag var så glad att jag vågar vara ensam på landet ett par dagar eftersom jag alltid varit så spökrädd tidigare. Mängden svar jag fick från andra kvinnor som alla ställde frågar – hjälp hur gör man?  fick mig att inse att det kanske är precis sånt här vi borde prata mer om. // Sofia Wood

Jag tänker att antingen är man rädd för mörker, eller så är man det absolut inte. Finns det ett mellanting? Det gör det kanske…man kanske tycker att det är lite obehagligt, men ingenting man låter styra ens val eller liv.
När jag var liten var jag rädd för att Ville Vessla skulle kika in genom mitt fönster när det var mörkt ute, så som han gjorde i Ture Sventons julkalender, men det var ju mer Vessla – som spelades av Johan Ulveson – som jag var rädd för. Inte mörkret. Därför sov jag med täcket över huvudet, särskilt när jag var på landet hos min farmor. Rummet jag sov i låg visserligen på andra våningen, men jag kunde ju inte säkert veta att Ville Vessla inte kunde ta sig upp dit för att kika in på mig i sängen.
Sofia beskriver lite av samma sak – hur hon var mest rädd för att titta ut genom fönstret på natten, för vem vet vad som skulle kunna möta hennes blick.

Hennes absolut bästa tips verkar vara att göra den mörka platsen till sin.
Att ta kontroll över den.

Men så har jag hamrat, målat, sågat, klippt, räfsat, fällt och klippt. Putsat och planterat, slängt och lärt mig varje vrå. Jag vet precis vad som finns i varje håla av vedboden och att där inte finns några getingbon. Knäppandet på natten vet jag när det är trägolvet och det där ljudet som trappan ibland gör. Jag är inte längre på besök, jag känner mig som platsens mästare, är i kontroll. // Sofia Wood

Rädd för mörker? Spöken? Monster? Ville Vessla?

Ingen har väl missat Aftonbladets granskning av hur kläder skeppas över halva världen för att dumpas på soptippar. Detta var tyvärr ingen nyhet för mig som ofta lyfter detta på mina föreläsningar om hållbart mode och vi har även pratat om det i Ecofashionistapodden. Men det gör mig inte mindre ledsen varje gång jag läser om det. För det är verkligen helt galet hur vi överkonsumerar kläder i dagsläget.

Jag hörde även nyligen att det finns så mycket kläder i omlopp att vi skulle klara oss utan att tillverka nytt i typ flera generationer framåt. Med andra ord tillverkas det i dagsläget alldeles för mycket och vi har en sjuk överkonsumtion. Med det sagt, vad kan vi som ändå gillar mode och kläder göra åt saken? Jo, en hel massa saker faktiskt.

Här har jag samlat länkar till inlägg som hjälper dig att bli en fashionista utan att köpa nytt. För kanske är det just du som kör ett shoppingfritt år i år, enbart kommer shoppa second hand eller helt enkelt vill anordna en klädbytardag. // Erika Kvarnlöf

”You had me at hello”, Erika Kvarnlöf. ”You had me at hello!”
I det här inlägget ger Erika Kvarnlöf flera konkreta tips på sätt att förnya sin garderob utan att köpa nyproducerade kläder.
Hennes inlägg innehåller exempelvis:
Byt kläder med varandra
Ordna en klädbytardag med andra som inte heller vill nykonsumera.
Hon ger åtta tips på hur du blir en fashionista utan att shoppa och även hur du shoppar bäst på second hand och vad du bör tänka på.

Ett toppeninlägg helt enkelt!
In, läs, byt eller 2:nd hand:a!

Della dog idag för två år sen för att en av hennes assistenter somnade på sitt nattpass, och Della fick ett epilepsianfall.. som förmodligen kunde ha stoppats med hennes epilepsi medicin om assistenten varit vaken.
Jag har tänkt på det här varje dag i två års tid.. om vi bara hade gjort något annorlunda kanske hon fortfarande hade varit vid liv. Men det spelar ingen roll, går inte att få ogjort. Det känns bara så brutalt, att hon kämpat på tillsammans med oss i nästan 10 år, mot hur många lunginflammationer som helst, mot RS virus, förkylningar osv och så är det ett epilepsianfall som tar henne i från oss. Har väldigt svårt att acceptera det. I början var jag också så otroligt arg, över att assistenten hade somnat.. när hon visste att det hängde på Dellas liv. Att det under inga som helst omständigheter fick sovas på jobbet.. men jag orkar inte vara arg längre. Jag är bara så otroligt ledsen, helt förstörd över att det blev så här.
Saknaden är brutal, olidlig. // Ditte Svanfeldt

Under gårdagens Öppet Spår så godkände jag en kommentar manuellt som handlade om det här blogginlägget som Ditte Svanfeldt skrivit, där hon berättar att hennes dotter Della dog, på grund av att hennes assistent somnade på sitt nattpass. Dottern fick ett epilepsianfall, som enligt Ditte med största sannolikhet kunde ha stoppats med medicin om assistenten varit vaken.
Ditte skriver att hon var så otroligt arg över att assistenten somnat, då det hängde på Dellas liv, men att hon inte orkar vara arg längre.
Att hon bara är så otroligt ledsen, helt förstörd över att det blev så här.
Att saknaden efter dottern är brutal och olidlig.

Det är ju helt fruktansvärt att det hände, och jag lider så med Ditte och hennes familj. ?

---

---

Dittes dotter Della hade en CP-skada, och för den som inte känner till vad det är, så beskrivs det så här av Hjärnfonden:

Cerebral Pares, CP, är ett samlingsnamn för ett rörelsehinder orsakat av en skada eller utvecklingsrubbning i den ännu omogna hjärnan. Det är egentligen inte en enhetlig sjukdom utan beror på en skada som ska ha inträffat antingen under graviditeten, i samband med förlossningen eller före två års ålder. Idag vet man att de flesta med CP fått detta på grund av faktorer som inträffat före förlossningen och att flera olika faktorer ofta bidragit. Vanliga bidragande faktorer är; infektioner, cirkulationsrubbningar, blödningar, tillväxthämning, genetiska faktorer och för tidig födsel. Barn med CP har en försenad motorisk utveckling och visar under sin utveckling olika symtombilder beroende på var i hjärnan skadan sitter och vid vilken tidpunkt skadan inträffat.

 Visste du att

• CP är ett samlingsnamn för ett rörelsehinder orsakat av en skada eller en utvecklingsrubbning i den omogna hjärnan.
• Av de cirka 100 000 barn som föds i Sverige varje år drabbas drygt 200 av CP
• Vid CP är skadan stationär och förvärras inte, men symtomen förändras i takt med att barnet växer och utvecklas
• I dag vet man att de flesta med CP fått detta på grund av faktorer som inträffat före förlossningen

---

Nu är jag inte kaxig. Fy fan alltså….. en av livets vidrigaste dagar igår, verkar fortsätta idag. Kämpar med vidrig nervsmärta som äter upp mig inifrån just nu. Försöker härda ut ett par dagar till med den smärtlindring jag har (som funkar typ nada nu, inbillar mig dock att den tar bort udden) men sen måste jag kanske ”våga” testa något annat så jag inte drivs till vansinne.
[…]

De allra flesta blir av med sitt diskbråck efter 3 månader. Inte jag. Det finns dom som det tar ett år för, jag kanske är en sån.// Niiinis

Nina ”Niiinis” Hermansen skriver sitt inlägg från soffan, där hon legat på mage sedan ett besök hos en osteopat. Enda gången hon rör på sig från soffan är när hon behöver gå på toaletten, vilket enligt hennes blogginlägg är helt fruktansvärt.
I inlägget skriver hon att hon visste att smärtan skulle fördubblas av behandling hos osteopat, men att det brukar klinga av. När hon skriver detta är det dag 2.

Är så arg, ledsen, förtvivlad och knäckt att jag fick tillbaka allt. Jag som kämpat så hårt med att bli av med det. 7 månader tog det att bli fri…. Fick vara helt fri från nästan all smärta i några veckor, sen kom det tillbaka som en jävla lavin. // Niiinis

Jag tycker så synd om henne, och vet vad hon går igenom. 
Hon skriver i början av sitt inlägg att hon försökt härda ut med den smärtlindring hon har, men som hon inte upplever har någon effekt alls på henne. Hon frågar sig själv om hon ska ”våga” testa någonting annat – starkare tänker jag då? – så att hon inte drivs till vansinne av smärtan.
Jag tycker hon ska prata med en läkare och följa hens rekommendation, även om det innebär att kliva utanför sin ”comfort zone”.

Krya på dig, Nina!