@carolinesterner

9/11❤️ #carro #swedishgirl #911

♬ original sound – flckrnialler

Jag vet inte vad som är värst – den dansande ”plut-Fian” med 100 000 följare på Tiktok vars video verkar vara någon form av hyllning till offren som dog i den 11 september 2001** , eller tomtarna i hennes kommentarsfält?
Det mest fascinerande är ändå att den här generationen går runt med Google i fickan, men hellre ägnar sig åt kollektivt gissande än att använda det. En snabb sökning hade gått betydligt snabbare än det här… utbytet av, tja… “information”.

Är det bara jag som är en informationsknarkande samhälls- och historienörd, eller hade ni också fått hjärnkramp av det här?
Okej, de har förmodligen inte ens hunnit stappla ut från gymnasiets korridorer än – men det är ingen frisedel för att vara fullständigt faktaresistent.
Det är 2025, inte 1925.
Google finns som sagt.

**Den 11 september 2001 kapade terrorister från al-Qaida fyra passagerarflygplan i USA. Två flögs in i World Trade Centers tvillingtorn i New York, ett kraschade in i Pentagon utanför Washington D.C., och det fjärde störtade på ett fält i Pennsylvania efter att passagerare försökt övermanna kaparna.

Visa det här inlägget på Instagram

Kan någon förklara för mig varför de sitter och pratar om uppsopade barn på stränder – inför sina egna barn?
Ansiktsuttrycket på deras äldsta dotter, till vänster, säger egentligen allt, men det verkar man noll hänsyn till eftersom kameran rullar vidare. Eller motiverar man att skaka om det egna barnet rejält för att få till en riktigt ”effektiv” reklamfilm för UNHCR.

Jag avskyr att behöva lyfta barns reaktioner som exempel – dessa barn är redan så sönderexponerade av sina båda pappor att det nästan inte går att tala om en privat sfär längre. När gränsen flyttas så pass långt att man till och med delar traumatiserande samtal om döda barn på en strand med sina egna barn i bild, då är det inte längre bara ”vardagliga ögonblick”. Det är ren exploatering.
Barnen får ingen chans att välja, de får ingen möjlighet att värja sig – och vi som tittar förväntas bara svälja det som ”content”. Men vad gör det med dem? Att tvingas sitta bredvid, bli filmade, och samtidigt höra de mest fruktansvärda beskrivningarna. Det är inte bara obehagligt, det är vidrigt.

Och kanske är det just det som är mest talande: när ens barns integritet blivit så förbrukad att till och med döda barn på en strand kan klippas in i samtal som sker inför barnen utan att någon ens höjer på ögonbrynet. Fast å andra sidan – varför sluta vid döda barn på stränder, när nästa avsnitt säkert kan bjuda på en live-reaktion från BUP?”
Hur kan UNHCR tycka att det här är en okej reklamfilm? Traumatiserade barn?

Och vad är det för jävla dårar som följer dem, och som uppmuntrar till det här beteendet?
Kolla bara på den här kommentaren:

Och så orosanmäler folk Nicci Hernestig för att ha tränat på gym i sin graviditets 23:e vecka?
Make that make sense, please!? Anmäl ingen, mmkay!?

Tack för tips!

Visa det här inlägget på Instagram

Igår skrev jag om hur Josefin Ottosson misstänker att hon blivit blåst av ett företag som påstod sig sälja äkta Labubu-dockor.
Har du inte läst det inlägget än? Gör det först – annars tappar du tråden här.
Företaget Leklo.se försvarar sig i ett mail till mig och påstår att de minsann säljer äkta varor. Problemet? Josefin råkar redan äga originaldockorna – och när hon jämför dem sida vid sida är skillnaderna omöjliga att missa. Bilderna gör det inte ens rättvist, så vill du se eländet i detalj: kolla hennes video.

Men kopiorna i sig är inte det enda problemet.
Om man skrapar lite på ytan dyker fler oklarheter upp. De utlovade leverans på 0–3 dagar med Postnord – men Josefins paket tog tre veckor på sig. Klassisk dropshipping alltså: inget svenskt lager, bara direktleverans från en fabrik i Asien.

Sedan har vi adresscirkusen.
På hemsidan står en adress där det inte finns något registrerat bolag alls. Kollar man istället adressen i de mail som Josefin delat på Instagram dyker företaget Ztar Games AB upp. (Detta skrev en av Josefins följare i hennes kommentarsfält.)

Och som om det inte vore nog ska det finnas en tredje Labubu som försvunnit någonstans i dropshipping-rymden.
Vart den tagit vägen kan nog bara Postnord och några utbrända kinesiska fabriksarbetare svara på.