Tänk att det nästan exakt är 4 veckor kvar tills dess att vi får nycklarna och kan flytta in i våran alldeles egna lägenhet. Det är en sådan sjuk känsla och en sådan lättnad. Jag hade nog inte riktigt förstått förens ett par månader sedan tillbaks hur psykiskt och fysiskt påfrestande det är att känna att man inte har sin egen trygga punkt och sitt egna hem.
Även om “hem” har varit där Ross är, så är jag verkligen en person som måste ha struktur i mitt liv och kan känna att jag har koll på läget. När man bor i en resväska och på olika platser varje vecka och ibland var och varannan dag, som vi gjort under 1 års tid (det är ett lyx-problem), så blir det lätt att man kan känna sig lite vilsen och stressad inombords. Iallafall jag.
[…] ag är ju en person som älskar att resa, men det kan även bli för mycket av det goda. Det vill säga att det blir för mycket av korta intensiva resor, ingen tid att landa i sitt eget hem, få packa upp sin väska i sin egen garderob, sova i sin egen säng och att få känna lugnet. //Molly Rustas

Jag kan verkligen känna igen mig i det Molly Rustas skriver – jag är extremt beroende av två saker: rutiner och mitt ”safe space” som är vårt hem.
Skulle jag vara på resande fot så som Molly varit i nästan ett helt år så hade mina rutiner fallit som dominobrickor.
Det är nästintill omöjligt för mig att få in de vanliga aktiviteterna så som träning mm. Jag går runt och tänker på det hela tiden – att jag ska träna/göra sjukgymnastik men kommer aldrig till skott.
Jag gillar verkligen att Molly delar med sig av det här, då jag tror att den ”perfekta bild” hon oftast målar upp på sociala medier från sitt ”drömliv” kan få hennes unga följare att känna sig otillräckliga och tråkiga eftersom de inte reser konstant.
Tumme upp!
Och Molly – det är okej att bryta ihop ibland.
Du är mänsklig, jag är mänskliga, vi är mänskliga och mänskliga människor bryter ihop ibland. (Läs om det på Mollys blogg om du är nyfiken)

Hur är det med er?
Vissa trivs ju med att vara lite som ett blombland för vinden och åka dit ödet tar en, medan andra är som Molly och jag som behöver en smula struktur för att fungera i vardagen.

Molly Rustas har lagt sig till med en viss typ av videoklipp som jag tidigare bara sett inne hos Blondinbella. De går liksom ut på att inte interagera med kameran och och om hon inte är stillastående så gliiiiiiiider hon runt framför kameran och försöker ignorera den som att hon inte kände till att den var där och filmade henne. Lite som att hon spelar svår där hon svassar förbi, trots att det är hennes kamera som fångar det hela.

Jag har samlat hennes senaste videos i klippet här ovan och när man ser dem ihop så här – back to back – så är det inte utan att i alla fall jag drar på smilbanden.
Klippen är så extremt regisserade att de får ”Keeping up with the Kardshians” att framstå som dolda kameran.
Tänk er Isabellas barnvagnsvideo fast med mindre kläder och större hår.

Och när vi ändå är inne och diskuterar Molly och hennes förehavanden…
Hurdan solbränna tror ni man får av att bära sådana här kreationer som både Molly och hennes kompis Hannalicious har på sig på dessa bilder?
Som en kassler som råkat somna i solen, eller varför inte som någon som däckat på en fotbollsplan och dragit något gammalt över sig – i det här fallet ett fotbollsmål – för att några timmar senare vakna i gassande solljus?

Om jag hyllade Hannalicious kollektion för NA-KD så fastnar mina hurrarop i halsen när jag ser Molly Rustas kollektion.
Hennes visdomsord i den här – och alla andra kollektioner hon tar fram – är ”kvinnligt, klassiskt, elegant och tidlöst” och jag förstår ingenting.
Klassiskt och elegant?
Verkligen? Och i så fall jämfört med VAD?
Den här minimala bikinin på sista bilden påminner mig mer om kläderna från den HÄR sidan än en klassisk och elegant bikini för den tidlösa kvinnan.
Helt ärligt känns det som att Molly Rustas har designat den här kollektionen enbart för sig själv.

Det spelar ingen roll om hon fotar den på sin snubben svindyra lyxbåt, bikinin blir inte mer elegant eller klassisk för det – I am sorry.
Jag tycker majoriteten av dessa plagg mest ser ut att bli en kamp mot gravitationen för att försöka se till att diverse kroppsdelar inte ramlar ut vid kraftigare sjögång.

Kanske är det en generationsfråga, trots att jag nog inte skulle kommit på tanken att bära den här typen av minimala badsnören ens när jag var i tjugoårsåldern. 
Hand upp – vilka tycker att kollektionen skriker kvinnligt, klassiskt, elegant och tidlöst och vilka tycker att den lutar mer åt det HÄR hållet?

Klassiskt, kvinnligt och elegant eller bara not so much?