Jag har själv lite svårt att förstå varför man ska fotas bakifrån, men det betyder inte att jag tycker att det är någonting anmärkningsvärt om någon annan gör det.
Min rumpa har alltid varit lite av ett ickeexisterande attribut som jag aldrig fäst någon större uppmärksamhet vid, men jag blev ändå lite förvånad över de kommentarer som ramlat in hos My efter att hon publicerat bilden här ovan.

Hennes läsare verkar tycka att det är extremt konstigt att fota sig själv bakifrån eftersom man sällan ser det i reklam och de vill veta vad syftet är då de menar att det inte är vanligt att se bilder med rumpor i reklam mm.

Jag förstår heller inte riktigt syftet med att fota sin rumpa, framför allt när dessa bilder används i reklam vars enda syfte verkar vara att objektifiera kvinnor, men att beskylla My för att vara ensam om detta tilltag är så långt ifrån sanningen man kan komma.
Det är sällan man läser som att exempelvis Angelica Blick får liknande kommentarer på sina rumpbilder och det minsta man kan begära är väl i så fall att läsarna ska vara konsekventa?
Om det ska klagas på objektifierande rumpbilder så får man väl bredda sitt klagande lite och inte enbart ifrågasätta en enda bloggare.

Mäns rumpor används också i reklamsyfte, men är inte alls lika sexualiserade som den kvinnliga bakdelen är och här nedan kan ni se lite exempel på både influencers rumpbilder och på reklam där rumpan fått spela huvudrollen.
Alla bilder kommer från respektive influencers Instagramkonto.

Vad är er ståndpunkt i den här rumpfrågan?
Håller ni med om att kvinnor objektifieras genom sina rumpor i reklam mm eller är det hög tid för oss kvinnor att ”reclaima” våra rumpor och avsexualisera dem?
Rumpa? Inte rumpa? Mer rumpa? Mindre rumpa?
Får man bara visa upp sin rumpa om den är normativt ”snygg”?

Den svartvita bilden här under är Hotell Tylösands reklam som faktiskt fälldes av RO 2015 som slog fast att den var könsdiskriminerande.
Håller ni med?

 

Inlägget innehåller inte smygreklam även om man kanske kan tro det. =)

Med handen på hjärtat gick jag in på Mys blogg för att kika på vad som pågår där inne efter att ha fått en kommentar om att bloggare ska kommentera där inne, men jag kom inte så lång.
Jag fick nämligen syn på den här bilden och de som känner mig vet att jag fullkomligt och totalt älskar 80 men framför allt 90-talsmusik.
Ett av mina starkaste musikaliska minnen från den här perioden är när jag och ett gäng svenska nannys körde längs Sunset Boulevard på väg mot vårt favoritställe Miyagis med ”Let me love you tonight” med DaBuzz på en nybränd blandskiva kvällen till ära.
Jag tror att det var min kompis Johanna som spelade dem för första gången i bilen och sedan blev det lite av vårt ledmotiv. Den och ”Move Bitch” med Ludacris som vi av någon anledning tyckte var SÅ bra!

Så när jag ser att DaBuzz ska vara med på den här kryssningen så är jag benägen att trotsa allt vad arga Myggor och sjösjuka heter för det här ju nästan för bra för att vara sant.
Är man galen om man seriöst överväger att åka på en 90-talskryssning för att se ett enda band? Säkert, men vad ska jag annars skylla på? Den billiga spriten är ju inte längre en användbar anledning.

När jag fyller 40 vill jag att DaBuzz kommer och spelar!!
Och Arvingarna! Och Vengaboys!

Men för att återgå till den ursprungliga anledningen till varför jag gick in på Mys blogg – bloggare som ska ha skrivit kommentarer inne hos henne.

Varför vet jag inte och inte heller vilka kommentarer som avses.
Vet ni?

 

My Martens har gjort det till sin grej att publicera inlägg som ibland är så illa sammansatta att de knappt går att ta sig igenom.
Ursäkten? Dyslexi. Alltid dyslexi.
Jag har själv inte dyslexi och vet således ingenting om hur det är att leva med det, däremot finns det många dyslektiker som arbetar med att skriva och publicera text och som aldrig är i närheten av att hamna i samma kategori som My.

Ta det här inlägget till exempel. 
Det är ett sponsrat inlägg där hon alltså får betalt för att marknadsföra en produkt, och redan i rubriken spårar inlägget ur.

Att ha dyslexi kan väl knappast orsaka att en viss del av texten blir så pass liten att den knappt går att läsa? Eller?
Dyslexi är absolut en förklaring till att stavning är extra svårt och att det tar längre tid att skriva korrekta inlägg, men det är ingen ursäkt att hafsa iväg samarbeten som direkt avspeglar sig negativt på företaget.
Jag vet inte om My tycker att det är lite ”gulligt” att hennes inlägg ibland innehåller fler fel än korrekt sammansatta meningar, eller om hon helt enkelt skiter i det eftersom hon alltid kan vifta med sitt dyslexi-trumfkort.
Om man vet med sig att man har dyslexi och att det påverkar kvalitén på de inlägg man får betalt för att att skriva så tar man väl den hjälp som behövs för att underlätta för sig själv och för att hålla en fortsatt hög kvalité på det man publicerar?

Vill hon fortsätta publicera en blogg där det ibland krävs en ganska så vild fantasi hos läsarna för att klura ut vad hon menar – för all del, gör gärna det, men jag hoppas att företagen börjar ställa krav på kvalité – även på bloggare med dyslexi.
De SKA kunna förvänta sig korrekta inlägg istället för att få ett inlägg som det här som på många sätt skadar företagets rykte än leder till merförsäljning – vilket är vad de betalar för.

Och kan bloggaren inte leverera inlägg i den kvalité som företaget kräver så får de helt enkelt strunta i att göra sponsrade inlägg. Jag är helt övertygad om att ifall det ställdes som ett krav på My vid nästa sponsrade inlägg så skulle hon kunna publicera ett felfritt inlägg.
Det skulle på sin höjd ta två minuter för hennes pojkvän att läsa igenom hennes inlägg om hon nu inte kan se varken stavfel eller annat själv.
Men jag tror helt ärligt inte att hon kommer bryr sig så länge inte företagen ställer någon typ av kvalitetskrav på henne för att betala ut ersättningen.

Simon Sköld har även han dyslexi men av någon konstig anledning så publicerades hans bok utan varken stavfel eller olika storlekar på texten. Jag misstänker att han kanske tog hjälp av någon?
Selma Lagerlöf hade dyslexi och ser också ut att ha hittat ett sätt att ta sig runt det i sina texter och samma sak för Agatha Christie och HC Andersen.

Att ha exempelvis dyslexi är en förklaring till varför inlägg kanske tar både längre tid och mer energi att publicera men det är ingen ursäkt att göra ett mycket sämre jobb när allt som krävs är att be någon göra en snabb genomläsning.
Företaget som betalar för samarbetet skulle med största sannolikhet gärna göra det om det innebar att standarden höjdes i inlägget.
Företag brukar allt som oftast ändå vilja se inläggen innan de publiceras men det verkar inte vara fallet här.

Vill man arbeta med text, trots att man har dyslexi, så får man vara beredd på att det kommer krävas lite mer arbete jämfört med de som inte har dyslexi.
Rättvist? Nä, men livet är sällan det.

My har gått ut på sin blogg att hon är ny VD för Lifestyle Communications och förlåt en aningens luttrad eller cynisk människa om du vill men jag har helt ärligt svårt att ta det här på allvar.
Att hatta från projekt till projekt utan att någonsin riktigt slutföra någonting får mig att undra hur länge hon ska ha det jobbet – som precis alla andra gånger – varit det perfekta jobbet för, som passat henne som handen i handsken.

Först var det jobbet som PT på Sats. Det hade hon i typ en kvart. Sen skulle hon plugga till mäklare, något som beskrevs som lite av ett drömjobb men det verkar också vara lagt åt sidan eftersom hon nu då ska bli VD för Lifestyle Communications vilket får henne att känna sig som ”en prinsessa i en dröm, som precis träffat sin ”perfect match”
Mäkleriet las på is eftersom My var utbränd och sjukskriven men det verkar hon enkelt ha skakat av sig för nu är hon taggad till tänderna.

Alla tidigare jobb har ju också varit hennes drömjobb så vi får väl se hur längre hon sitter kvar på den här stolen.
Jag gissar på två månader eftersom historien indikerar det.

Det är lite omvänd ”ropa varg” här och det är därför jag tar det här med en nypa salt. 
Den som lever får se helt enkelt.