Bild 1: Hej! Linn heter jag, är 25 år gammal och mår: skit. Himla härligt. Jag trodde jag skulle ha allt figured out by now men TJI fick jag! Vi backar bandet.
HEJ! Linn heter jag. Jag har växt upp med världens finaste familj, i världens finaste stad tänkte jag skriva men.. i EN stad. Som heter Gävle. Det får räcka! Det är inte speciellt fint här men inte fult heller. Lite lagom liksom. Precis så som jag brukar gilla det.
Här gick jag i skolan, spelade innebandy, hoppade studsmatta, fotade blommor i skogen, bakade kladdkakor och kollade på Big Brother i smyg. Åt en jävla massa mackor. Åkte på resor med familjen. Flörtade med min brors kompisar givetvis. Råkade bli ihop med en av dem också. Gick på stan med tjejerna och shoppade i samma 3 butiker om och om igen. Vallfärdade till Stockholm ibland för att komma åt det riktiga guldet. Hollister och Victoria’s Secret. Jensens Bøfhus och TGI Fridays. Froyo! Började festa. Pluggade körkort. Körde upp en gång i veckan. Vi kan låtsas att jag tog manuellt.
Bild 2: Och juste sen jobbade jag ju också. Ur en viss ensamhet och inte så många vänner hittade jag sätt att sysselsätta mig själv som 12-åring. Mitt intresse för att fota och skriva tog form i en blogg. Och mitt intresse för att bygga djupare kontakt med mina bloggläsare och experimentera med video tog form i en YouTube-kanal ungefär samtidigt. Jag lärde mig själv det jag behövde. Jag hade ganska snabbt Gävles största blogg. Något år senare 100.000 prenumeranter på YouTube. Och oj vad häftigt det var.
Jag började sakta tjäna pengar på annonser som visades på bloggen och YouTube. Se på fan. Startade aktiebolag när jag var 15. En känsla av gemenskap jag aldrig tidigare upplevt växte sig större och större. Och jag ville skapa mer och mer. Men tiden var knapp. Jävla skola. Träningar. Plugg. Det var som att stå med guldbiljetten från Willy Wonka i handen men inte åka till chokladfabriken för fan. Räknade ner dagarna till studenten när inget skulle stå i vägen för mig längre.
Bild 3: Trots tidsbrist hade jag lyckats skapa ett så pass starkt personligt varumärke att företag ville jobba och synas med mig. Jag skulle via mina kanaler hjälpa dem att sälja och få betalt för det. Fler mail rullade in från olika agenturer, nätverk och byråer som på ett eller annat sätt ville samarbeta eller representera mig. Alla baserade i Stockholm. Det fanns nu ett ord för såna som mig!? INFLUENCER. Och en hel bransch? I Stockholm. Jag flyttade dit så fort jag gick ut gymnasiet.
Jag försökte navigera i en ny stad och en ny värld samtidigt. Influencer-världen. På plats i Stockholm fick jag förfrågningar om allt möjligt. Att gå på events, fester och premiärer. MINGLA. Vara med i tv-program, gästa poddar och bli intervjuad. Göra collabs och gästspel för olika kanaler och koncept. Stå på scen och prata framför folk. Träffa kändisar och åka på pressresor med främlingar. Ett fantastiskt smörgåsbord för en extrovert. Spoiler: Jag är inte extrovert.
Bild 4: Kontakten med mina följare som alltid varit en stor trygghet blev om möjligt ännu viktigare i allt det nya. Min dröm att jobba heltid med mina sociala medier hade gått i uppfyllelse och jag tänkte ta till vara på det. Mer jobb gav fler möjligheter. Jag fick samarbeta med varumärken jag älskade och ibland till och med inleda större ambassadörskap. Jag fick fronta en kampanj vars hemsida jag shoppat ifrån sen tonåren. Jag fick ta fram parfymer och jag? Jag döpte de efter min favoritshot på klubben!
En till dröm som jag uttryckte tidigt var en egen klädkollektion och ett klädmärke. Jag var 15 år när jag för första gången stolt visade upp min klädkollektion ”LA Collection” från mitt flickrum. Ett samarbete mellan mig och en nätbutik för ungdomar. Något år senare fick jag möjlighet att tävla mig till att göra en klädkollektion med ett större företag. Ett gäng profiler skulle designa en varsin t-shirt och den som sålde flest vann. Jag skickade in min idé och fick via en misslyckad vidarebefordran som svar att jag var tråkig men att jag säljer så det nog blir bra. Taget!
Bild 5: Det här blev början på flera år av kollektionssläpp. Kläderna togs fram ur oändliga mailtrådar vilket tyvärr sällan gav resultat enligt mina visioner. Utan förmåga att ifrågasätta marknadsförde jag plagg efter plagg enligt avtal och kastade mig huvudstupa in i främmande sammanhang. Reste utomlands ensam, mötte upp med stora team, sminkades, stylades. Fotograferades på öppna gator och spelades in under andras regi. Osäkert sa jag mina engelska repliker klädd i klänning över jeans och lekte sanning eller konsekvens som jag blivit tillsagd för innehållet. Skamsen över hur obekväm jag var och samtidigt så tacksam för det jag fick uppleva. Fortsatte pressa in mig i rollen som ”modell” och bokstavligen i de för små storlekarna som alltid togs med. Kämpade med att känna mig tillräcklig mellan gångerna jag såg mig bli retuscherad. Hade svårt att parera mängden jobb, deadlines och ansvar med skola men jag levde ju min dröm!?
I samband med Stockholmsflytten blev jag signad hos en agentur som förklarade att jag med hjälp av dem kunde få skapa mitt egna varumärke. Jag hade längtat efter mer kontroll så det kändes som ett självklart och naturligt nästa steg. Sagt och gjort annonserade jag mitt sista kollektionssläpp och började direkt jobba mot det som istället skulle bli mitt helt egna klädmärke. Det här kändes på riktigt. Jag fick åka till ett kontor, träffa kollegor och sitta i möten. Kunde vara så petig och noggrann som jag ville och fick se mina idéer komma till liv framför mina ögon. LXA The Label lanserades och vårt första släpp var en supersuccé. Jag kände mig så lyckligt lottad och levde återigen min dröm!?
Bild 6: Den här drömmen började likt klädkollektionerna som en del i det andra jag gjorde. Med en partner och ett team som tillgång kunde jag parallellt fortsätta bygga mitt personliga varumärke även om LXA nu var en del av det. För mig var det viktigt att kunna stå bakom varenda detalj denna gång och då inte bara i plaggen utan i varenda caption, nyhetsbrev, annons, post, produktbeskrivning, layout och val av typsnitt, färger, namn, bilder, grafik. Ni fattar – kontrollbehoven var fullt utvecklade!
Min arbetsbörda i LXA smög sig på och jag fick mindre och mindre tid till mitt personliga varumärke samtidigt som LXA var högst beroende av det. Mina plattformar behövde vara minst lika aktiva och attraktiva då de bar ansvaret för all försäljning. Den inre stressen var alltid närvarande och ökade av att saker och ting inom LXA ständigt verkade förändras utom min kontroll. Jag fortsatte anpassa om mig i en konstant föränderlig arbetsrelation och förminskade mig själv under tiden. Pendlande mellan hopp och förtvivlan i olika beslut och besked. Lyssnade mer på andra och mindre på mig själv. Plötsligt upplevde jag återigen känslor av kontrollförlust.
Jag hade aldrig jobbat så mycket och mådde allt sämre så jag behövde göra en förändring. Jag tog ett beslut och avslutade YouTube som jag ägnat halva mitt liv åt. Jag ville satsa på LXA och trodde på att det skulle bli det bästa för mig långsiktigt. Jag behövde bara mer tid för att återfå kontroll och ta mig dit.
Bild 7: Jag kan inte säga exakt vad det var som fick mig att knäckas till slut. Jag hade mått dåligt i över ett år och nu kom det ikapp mig. Jag tvingades ta ett kliv bort från allt och fick för första gången en distans till mitt liv och min karriär som jag banade väg för när jag var 12 år gammal. Det har varit omtumlande och smärtsamt på alla vis och jag har verkligen mått sämre än jag någonsin gjort förr. Men det har också gett mig insyn och insikter som jag inte hade kunnat få på annat vis.
Jag tror aldrig jag har utvecklat en självbild utanför mitt arbete eftersom min identitet formades samtidigt som och i det. Jag växte upp i offentlighet och exponerades för andras åsikter och tankar om mig innan jag själv hade tagit reda på vem jag var eller ville vara. Jag lärde mig tidigt att anpassa mig till vad andra ville ha av mig och att vara andra till lags. En vana som har gett mig svårt att sätta gränser och skapat mönster där en dysfunktionell relation utlöst den andra genom mitt liv.
Bild 8: Jag tror att tacksamheten jag känt för min karriär och allt jag fått av den gjort att jag inte känt mig benägen att uttrycka obehag eller missnöje på vägen. Min rädsla att verka otacksam har också sagt att jag inte bör vara öppen med hur branschen jag är verksam i har påverkat mig och fått mig att må emellanåt.
Jag tror egentligen jag har haft en inre konflikt om min roll som influencer längre än vad jag vill erkänna och att den bara vuxit sig större i takt med min egna och branschens utveckling. Jag har känt mig fel och slagit på mig själv för att jag inte är som andra och på det sätt som skulle behaga min bransch och karriär bäst. Vänt ut och in på mig själv och försökt passa in i en värld som krymper ens verklighet.
Jag hatar vad det har gjort med mig. Att jag känt att jag behöver ändra på mig själv och att jag inte är eller gör bra nog. Att jag fokuserat mer på att hålla igång karriären än att jag ska må bra. Att jag låtit saker fortgå utan att veta för vad eller vem. Att jag dragits med i jakten på mer och trott att det ska göra mig lycklig. Att jag jämfört mig och att jag blandat ihop mina drömmar och mål med andras. Att jag trott att jag behöver bli omtyckt av andra i branschen som jag inte har en relation till. Att jag förvrängt vad som är normalt och på riktigt. Och att jag försökt glömma vem jag egentligen är.
Bild 9: Jag är en snäll, ärlig och ibland lite rolig småstadstjej. Jag är en bra vän, syster, faster och dotter. Jag är även introvert och lite stel, pinsam och töntig. Jag bryr mig mycket om andra och gör mitt bästa för att finnas till. Jag gillar att vara ensam och att ta det lugnt. Jag gillar långa middagar och att samtala i timmar med människor jag tycker om. Jag gillar att vara med min familj och att garva med mina vänner. Mina brorsbarn har hela mitt hjärta och jag drömmer om att få egna en dag (helst snart så ring mig!). Jag längtar till lördagar för att titta på Idol och att dricka kaffe länge framför Nyhetsmorgon. Jag gillar att äta god mat och att dricka rödvin tills kinderna blir rosiga. Jag gillar att skriva och att lära mig mer om mig själv. Och framför allt, så älskar jag att prata med mina följare.
Jag hoppas att jag framåt kan hitta ett sundare och mer hållbart förhållningssätt till mitt arbete som tillåter mig att fortsätta göra just det. Jag vet inte exakt vad det innebär eller hur det ska gå till än men jag vet att jag behöver göra utrymme för att kunna ta reda på det. Jag behöver skala av och få utgå från mig själv med det jag vet idag.
Jag kommer vid årsskiftet att avveckla LXA The Label och fokusera på att bygga upp mig själv igen. Jag vill tacka alla som någonsin varit en kund eller på något annat vis stöttat, peppat och hejat på mig under den här resan.
Jag längtar så mycket till att må bra igen. Det är som att lilla Linn skapade alla förutsättningar för mig att leva på mina egna villkor men att jag längs vägen glömde bort det. Jag känner att jag är skyldig henne ett nytt försök. Och att det denna gång får vara, lite lagom liksom. Precis så som jag brukar gilla det.
