Jag har sett den här typen av klänningar dimpa ner lite överallt på sociala medier, och kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte gillar dem.
Det är som en prinsess-skärning men ändå inte, kjolen är stundtals alldeles för långt och modellen är inte smickrande på någon, trots att det är modeller som bär dem.
Vad tycker du? Ja? Nej? Kanske?
Och ja, det är torka på saker att skriva om, men förhoppningsvis vänder det i morgon.
Stalkern är fortfarande aktiv. Jag är rädd, orolig – och det finns ett uttalat hot. Det ÄR SAMMA kvinna!
Personen är inte frihetsberövad och det påverkar min hälsa, min sömn, min ork. Det enda som ger mig lite lättnad är att jag VET vem det är. Jag kan titta mig över axeln och veta vem jag letar efter. Det ger åtminstone lite kontroll.Det är HELT SJUKT att det gått över 10 år – vi vet vem hon är, men polisen har fortfarande inte agerat😖
Jag kan inte annat än hålla med My här – det ÄR sjukt att hennes stalker får fortsätta härja fritt efter tio år och efter att hennes identitet blivit känd.
Vad ska krävas?
Att My blir fysiskt stalkad som Bianca Ingrosso blev? Ska det verkligen behöva gå så pass långt för att dessa utsatta personer ska få hjälp?
Frustrationen och desperationen måste öka för varje dag som går och ingenting förändras, så jag lider med henne. Lider, och blir förbannad på en och samma gång.
Ska ingenting komma att förändras ens efter dokumentärerna om Mys utsatthet? 😕
Vad säger ni om den här stalker-sopp-skandalen?
Jag har tidigare skrivit om Fanny Lagerwall och hennes val att dela med sig av sin hälsoresa med hjälp av viktminskningssprutor.
Jag har inga som helst synpunkter på det, men tyckte att det skavde en smula att hon valt att göra det hela i ett reklamsamarbete med företaget Yazen.
Det gör också att en del av argumenten i hennes nya debattartikel i Expressen faller lite platt. Ja, det är en klassfråga med den här typen av läkemedel eftersom de inte är inkluderade i högkostnadsskyddet, men det lär ju knappast vara det för henne eftersom hon med största sannolikhet får sin medicin gratis i och med det här samarbetet, kanske rent av även tjänar en hacka.
Men…
Om man bortser från den här aspekten så tycker jag att Fanny har en hel del bra poänger i sin text.
Fanny skriver om något många förmodligen kan känna igen sig i men få vågar prata om: att leva i en kropp som ständigt döms.
För henne handlar det om obesitas – en kronisk sjukdom som påverkar både hälsan och livskvaliteten. Och oavsett om man försöker leva som man gör eller göra förändringar för att må bättre, så får man höra att även det är fel.
När Fanny vägde 136 kilo fick hon höra att hon var lat och ansvarslös. När hon valde att ta tag i sin hälsa, läsa på om sin diagnos och börja behandla den med läkemedel – då var det plötsligt “fusk”. Hon var ett offer för smalhetsnormen, sa vissa. Någon annan påstod att obesitas bara är ett påhitt.
Men för Fanny är det enkelt: hon gör det här för att må bättre. För att leva längre. För att orka mer. Det handlar inte om att bli smal – det handlar om att bli stark.
Hon är också tydlig med att kroppars värde inte ska mätas i kilon.
Hon står bakom kroppsacceptans och respekt för alla kroppar – men tycker att det också måste vara okej att vilja förändras. Att vilja må bättre är inte ett svek mot någon annan, det är bara mänskligt.
En viktig poäng i artikeln är också den ekonomiska orättvisan, då medicinerna inte omfattas av högkostnadsskyddet. Ska bara den som har råd få tillgång till den vård som behövs? Fanny menar att det inte får vara så – att evidensbaserad vård måste vara tillgänglig för alla, oavsett inkomst, men det appliceras ju sannolikt inte på henne i och med samarbetet med Yazen.
Slutligen efterlyser Fanny mer respekt, mer förståelse och mindre dömande.
För det här handlar inte om fåfänga. Det handlar om liv, hälsa och att få känna sig värd hjälp – precis som man är.
Läs gärna Fannys text i sin helhet innan ni kommenterar eftersom jag petat in en del egna åsikter här. 🙂