Abort innebär avbrytande av en graviditet. Det innefattar både spontan abort (missfall), provocerad abort och inducerad abort. Men vanligtvis används ordet abort i vanligt tal som en benämning på en graviditet som avslutas på medicinsk eller kirurgisk väg. Vilken metod som används beror på vad som passar bäst för den gravida personen.

Om en person vill genomföra en abort så är det bra att avbryta den så tidigt som möjligt. Om en abort ska genomföras fram till veckan 8+6 så är det vanligast att medicinsk abort genomförs. Fram till vecka 13+6 kan en kirurgisk abort genomföras genom ett ingrepp som utförs under narkos eller med lokalbedövning och tar bara några minuter. 

Om en senare abort ska genomföras, från vecka 14 och framåt, så sker det genom en tvåstegsmetod med antigraviditetshormon (progesteronhämmare). Ju senare behandlingen genomförs, desto mer liknar själva processen en förlossning, där livmodern drar ihop sig och stöter ut fostret. 

Efter aborten uppstår blödningar som brukar vara som en kraftig mensblödning i upp till fyra veckor. Under den tiden är det bra att undvika att ha sex, simma eller använda tampong på grund av infektionsrisken. 

Under 1930-talet blev abortfrågan på allvar en politisk fråga i den offentliga debatten i Sverige, i samband med att många kvinnliga läkare krävde att abort skulle tillåtas. Men det skulle dröja ända till 1975 innan lagen om fri abort infördes i Sverige. 

Enligt nuvarande lagstiftning kan man göra abort fram till slutet av vecka 18 i graviditeten oavsett anledning. Mellan vecka 19-22 krävs tillstånd från Socialstyrelsen och då måste särskilda skäl till aborten finnas. Om det finns en allvarlig risk för den gravida personens liv och hälsa så kan Socialstyrelsen bevilja abort även efter vecka 22.