Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Emelie sammanfattar en galen festivaltorsdag

1 av 3

Emelie Persson/Festival24

2 av 3

Emelie Persson/Festival24

3 av 3

Emelie Persson/Festival24

Festival24 | 01/07/2011 15:37

Om The Ark var torsdagens kungar så var Veronica Maggio och M.I.A. festivalens drottningar, tycker Festival24s Emelie Persson.

Det som är besvärligast med festivaler är, kanske inte helt otippat, att det händer för mycket.

Den övermäktiga buffé som Peace & Love dukat upp gör att det är helt omöjligt att se allt man vill se och nästan lika svårt att komma ihåg det efteråt eftersom varje euforishock fullkomligt slår ut en själv, närminnet och alla kroppsliga behov.

***

Jag kom fram igår eftermiddag alldeles i tid för att missa Patrick Wolf som jag gärna ville se. Tack SJ för det, för det på tok för varma tåget utan ventilation, tack för det igenbommade fönstren och tack för den platsreservation som inte fanns!

***

Hade det inte varit för att jag hade Alexis Weak som resesällskap hade jag säker ställt till med en scen.

Eller om inte 16 åriga Rebecca från Kiruna satt sig bredvid mig på väg till sin första festival och berättat om svettångest, problem att få tag i cider och om mammas tvivel på att hon skulle överleva i tält.

Hur som helst, efter ankomst, efter pressincheckning tar jag mina första steg in på området och möts av Veronica Maggio förstorad säkert 200 gånger på skärmarna över området.

Det är så vansinnigt mycket folk att det inte går att beskriva, nästan alla avklädda till underkläder på grund av värmen.

Innan jag ens riktigt hör henne ser jag på ansiktsuttrycket på skärmen att hon är precis lika förvånad som jag är över folkhavet.Hon böjer sig bort från micken, jag skyndar mig närmre.

Sedan bryter det loss!

Säkert 25-30 000 dansar myror-i-brallan-dans och publiken ser överlyckliga ut samtidigt som vissa mer står stilla och helt uppenbart lyssnar på varenda ord hon säger.

En tjej bredvid mig säger att "Maggio är en kvinnlig Håkan Hellström - men inte riktigt lika bra" sedan ändrar hon sig precis när Jag kommer dunkar igång.

Jag är villig att satsa en tusenlapp på att precis alla där kunde texten.

***

Direkt efter Maggio vandrar jag genom området bara för att försöka orientera mig.

Det är helt omöjligt för var jag än går ser jag bara mer naken hud och dans.

Så, istället följer jag ljuden. Inte långt bort hör jag Ziggy Marleys röst ljuda, så jag går dit.

Kan inte påstå att jag har haft något större intresse för honom men självklart uppskattar jag det.

Dock inte nog mycket för att stanna kvar när jag ser en man med styltor försvinna in bakom en vägg.

Jag följer helt enkelt efter. Blir inte insläppt på backstageområdet på grund av avsaknad av en klisterlapp. Frågar säkert 40 funktionärer innan ajg hittar den riktiga ingången till området och där hittar mannen med styltor.

Han står bakom väggen, en meter längre än alla andra och kollar på Ziggy från backstage. Smidigt.

***

Efter det skyndar jag vidare till I Blame Coco. Hennes elektro-pop har jag spelat hundratalsgånger i DJ-bås runt om i Stockholm det senaste året. jag fullkomligt älskar henne, vilket helt uppenbart publiken också gjorde trots att de nästan smälte bort i värmen.

***

Sedan åt jag mitt livs första Langos. Tydligen en viktig upplevelse för en festivalbesökare. Helt nödvändigt om man planerar att se Oskar Linnros, Me and My Army, Kraa, M.I.A. innan The Arks spelning som ska avsluta kvällen.

***

Oskar Linnros var nästan löjligt. Löjligt för att Månz Zelmerlöw är allsångsledare på Skansen när den enda rättmätiga allsångsledaren i det långa landet falukorv är just, Linnros.

Precis som på Maggio kan hela publiken alla texter. Vilket också hörs båda starkare och tydligare än vad ljudanlägningen på Eldorado levererar. Det ÄR fantastiskt.

***

Dock inte ens i närheten av vad M.I.A. är senare.

Jag kommer dit lite sent efter att laddat telefonen i presscentret men det gjorde inte så mycket eftersom de ställer till med mer show på fem minuter än va ett annat band gör på en hel konsert.

Jag är framme samtidigt som Maya öser upp säkert 100 pers på scenen via en liten trappa.

Som om alla samtidigt fått någon stark drog dansas det som ingen folksamling någonsin dansat tidigare.

Det är så bra så jag inte vet vad jag ska göra.

Vänder mig om för att berätta för någon om hur galet det är men ingen jag känner finns runt mig. Och tyvärr en ofärtjänt liten publik även om det är flera tusen där.

Jag är skakis och gråter för första gången under festivalen. Dock inte sista för efter det tågade The Ark in som jag ängnat en helt egen text åt.

***

Nu är det dags för dag 2, för frukost klockan halv fyra på eftermiddagen och för TIMBUKTU!

TJING!

 

EMELIE PERSSON