Fred och kärlek, köer och kändisar

Lördag, sista festivaldagen. Åtminstonne för de som lyckats hitta ett tåg, en bil eller buss som inte redan är fullbokad under söndagen.

Det är inte bara den sita dagen, utan också den första.

Första dagen som man inte vaknar av att solen svett bort delar av smalbenen som inte var täckta av gardinen. Tror aldrig tidigare jag så innerligt har längtat efter dåligt väder som jag gör just nu.

Och då vågar jag inte ens föreställa mig hur det är för alla dem som bor i tält.

***

Sista dagen innebär några av festivalens största namn. Kanske framför allt Bob Dylan och Håkan Hellström. Även Journey men frågan kvarstår, kan någon ens en annan låt med dem än Don't Stop Belivin'?

***

Jag personligen känner mig förfarande lite för omtumlad av det som varit såhär långt än det som kommer senare idag.

Festivaler blir som en parallell verklighet, i Peace & Loves fall ett Las Vegas mitt i Dalarna.

Ingenting här känns påriktigt.

Alla lampor i gatlycktorna i hela parken (för visst är det en park under allt det här?) är utbytta till rosa-röda lampor som dränker nätterna i P&Ls kärleksfulla stämning.

Var och varannan person, ung som gammal har rub-on-tatueringar med röda hjärtan där det står "Krama mig!". När jag checkade in i presscentret fick jag en tatuering med foto-bagen som löd "Tema: Mod, Hopp & Kärlek".

Jag uppskattar verkligen det med Peace & Love, har de ett tema så följer de upp. Det är långt ifrån alla festivaler som gör det.

***

Och visst känns den kärleken och freden.

I går på Petters konsert så stod jag bredvid fyra unga tjejer som väntade på Henrik Berggrens spelning.

Klädda i vit/svart-randigt med stora BD-loggor på brösten, stjärnor under ögonen och svarta naglar. De satt där vid ett staket och rensade grus från marken för att sedan skriva BD i den tomma ringen En av tjejerna sitter och skriver Broder Daniel-texter i snirklig handstil och ser lite besvärad ut när jag tittar henne över axeln. Det är kärlek. Det finaste med just den kärleken är att den har sett EXAKT likadan ut sedan 90-talet. Fansen har inte ens blivit äldre vilket fascinerar mig.

***

bob hunds kärlek till att showa är också nämnvärd.

Speciellt när det tar Thomas Öbergs rätt egna stil.

Under gårdagens konsert hann han kalla publiken horor flertalet gånger, be dem dra åt helvete och hotat att stämma Borlänge kommun för "hets mot popgrupp" på grund av den låga volymen.

Jag kan inte ens räkna till alla gånger han skrek mot mixer-tornet att de skulle höja.

Jag och alla andra i publiken håller med. Det blir löjligt när musiken från backstageområdet nästan överröstar Utopia - den största scenen - om man inte står längst fram vid kravallstaketet.

***

Ljudproblemet var inte isolerat till bob hund.

Även Teddybears (vars Jocke Åhlund för övrigt sågs klättrande på scenkanten för att fotografer bob hund under konserten) gormade om den låga volymen strax efter att de gått in på scen och presenterat sig med "Det är vi som är Magnus Uggla!".

Sedan svamlade de iväg om att det är 64 000 pers på festivalen varav 130 000 var vegeterianer.

***

Nästan lika virrigt som Filip & Fredriks uppsyn när vi stöter på den utanför presscentret där de har en mobb av ungdomar som fullkomligt ser ut att vilja konsumera dem båda hela.

Men det är lite rätt åt dem. Är man Fredrik och Filip får man stå ut med det. Jag gissar att allt annat är gratis för dem.

***

Det som dock inte är gratis här är fyllan.

I går kväll försökte jag få ett härligt buzz och även om ölpriserna är bra (i alla fall på backstageområdet) så kostar det tid.

Det var 45 minuters köande för att komma fram till bardisken där en stackars söt tjej står, röd i ansiktet och nästan vid gråt på grund av ca 100 artister, mediamänniskor och bloggare som trängs för att få tag på alkoholens ljuva nektar.

Henrik Berggren vevar med ölbiljetter i handen, med bob hunds Johnny Essing bredvid, men ger upp redan efter någon minut.

***

Men om köerna är otrevliga så är däremot själv aområdet med hängmattor, gungor, och kuddberg oförskämt trevligt.

Att stå och hänga omgiven av folk som Leif Pagrotsky, Hasse Aro, Robert Aschberg, Mona Sahlin,The Moniker, Per Bjurman, Jonna Bergh och Hansi Friberg är ju bland det bästa som finns.

Hur de fick tag på sin öl vet jag dock inte.

***

Förresten så nämnde jag aldrig i gårdagens The Ark-text att jag berättade för Jepson att jag döpt en get efter honom. Så här i efterhand kanske det inte var så lyckat?

***

Inför kvällens häng hoppas jag mest av allt på att få ta en öl med Håkan och åtminstone heja på Dylan.

Sedan vill jag gärna se tjejen i ormdräkten igen, femåringen i bob hund-tröja, Kiruna-tjejen som skulle på sin första festival och journalisten som gick runt och frågade folk "varför Henrik Berggren kallade sig för Jessie J nuförtiden", ovetande om att programmet ändrades i sista stund och att Berggren ersatt henne.

***

Jag planerar att köra en all-nighter i natt. What happens in Borlänge stays in Borlänge.

EMELIE PERSSON i Dalarnas Vegas