Svensk pop, hiphop och electro regerar på Yran!

Det är bedårande vackert här i Östersund.

Dalsänkan mellan fjällen, den blänkande Storsjön och bron över till Frösön.

Björkarna, trähusen, tystnaden, övergångsställena som är målade i grön-vit-blå-ränder efter Republiken Jamtlands färger.

Och längst ner, bokstavligen precis vid stranden till sjön är det festival.

Storsjöyran, Sveriges allra mest klassiska stadsfestival. Med langostält, älgkebab, karuseller och krogstråk, med halva Republikens befolkning samlad, både tanter och gubbar såväl som barn, många barn och ännu fler tonåriga kids.

Men också med väldigt mycket musik.

När Yran 2011 inleddes klockan åtta i går kväll var det Daniel Adams-Ray som fick äran att vara först ut inför storpubliken i Badhusparken, följt av breda och folkkära artister som September, The Sounds och Lisa Miskovsky i början av kvällen.

***

På festivalens största scen valde man dock att inte flirta alltför hårt med den breda festivalpubliken inledningsvis.

Som öppningsakt hade man placerat Trance Europe Express, en tjugo man stark kammarorkester under ledning av välrenommerade dirigenten Hans Ek, för att tolka artister som Kraftwerk, David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno.

Det är ett väldigt intressant projekt - och ensemblen gör det helt felfritt, snyggt och inlevelsefullt i sina tolkningar. Det märks verkligen hur välskrivna Kraftwerk-symfonierna är och hur till synes självklart de anpassar sig för att spelas av analoga instrumet.

Men det är inte helt lätt att peppa en festivalstartande publik på ett Stortorg i fullt dagsljus (fast klockan är över nio på kvällen) med klassiskt orkestread musik och låtar som kanske inte precis alla i Sverige är bekanta med.

När de båda gästvokalisterna Moto Boy och Titiyo gästar tänder det till. Allra bäst blir det när de sjunger duett till David Bowies mästerverk Heroes, som mot slutet övergår i en pulserande version av titelspåret Trance Europe Express.

Att orkestern gör extranummer och spelar en Karlheinz Stockhausen-låt är dock svårslaget koolt.

Jag gissar att det är första gången i svensk festivalhistoria som vi får höra Stockhausen på stora scenen.

***

Tove Styrke är ungefär raka motsatsen till Stockhausen-kammarmusik.

Den före detta Idol-sångerskan som hajpats till skyarna av såväl svensk som utländsk media och utmålats som "nya Robyn" och jobbat med låtskrivare som Janne Kask, Lykke Li och Adam Olenius från Shout Out Louds. 

På skiva gör hon pophittig och glatt sprittande tuggummipop.

Live, på Tutti Frutti-scenen strax före midnatt, är hon dock långtifrån samma perfektion och iklädd världens högsta rosa platåskor, med skidglasögon (?) i pannan och en uppblåsbar dalmatiner på scen känns hon tyvärr alltför mycket som just en Idol-produkt, en Barbie Spice, en blek Britney-kopia i en mellanstor norrländsk stad.

Värst är det när hon ideligen ska leka farlig rocksångerska med "aaaow"-läten och kattgester.

"Är ni redo för lite Nintendo-harcore?!", vrålar hon, men faller bara pladask ner i Storsjön.

***

Riktig tevespelstechnopop bjuder i stället Slagsmålsklubben på exakt samtidigt på den något större scenen i Badhusparken.

De älskas verkligen av festivalkidsen som springer som tokiga för att delta i det galna kaospartyt framför scen. 

Slagsmålsklubben spelar på varenda festival värd namnet hela sommaren igenom, så mycket att deras frontman Frej Larsson inte ens hinner vara med på alla spelningar, som denna kväll, eftersom han ju samtidigt också turnerar med Maskinen.

Även om jag personligen inte är lika betagen i alla tokerier så är det inte svårt att förstå varför kidsen älskar dem.

Ett band med medlemmar som klär sig i endast kalsonger, skjorta och slips eller karatedräkter på scen och gör blippblopp-pop med titlar som Smart drag, Mr Christer och I hennes majestäts hemliga hatt gör är perfekt för en festivalnatt.

***

Niki & the Dove däremot är torsdagskvällens verkliga höjdpunkt på Storsjöyran.

De inleder konserten med att spela lergök alla fyra kring en mikrofon, men går sedan loss med två killar på trummor/trumpads/slagverk, en kille på synt samt den karismatiska Malin Dahlström på sång. 

Hon har tidigare sjungit i band som Dora Steins och Midaircondo, men det här är något helt annorlunda och rätt unikt.

Det är omöjligt att inte dra jämförelsen med Kate Bush, både i utstrålning, klädval och framförallt  i den starka, säregna rösten.

Men Niki & The Dove gör en egensinnig musik som är på samma gång teatral och storslagen som mörk, vass och iskall. Att kalla det electro är att slentrianplacera dem i ett fack, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre genrebenämning än så just nu.

De lyckas skapa en stämning inne i danstältet Hacienda som är närmast elektriskt dansande och rakt in i hjärtat vackert.

Efter förbandsturné med Hurts i England och en stigande uppmärksamhet över hela Europa känns det som att de har potential att gå riktigt långt.

Singeln DJ, Easy My Mind är en monsterhit, precis på rätt sida av gränsen mot den mest banala eurotechnon.

Bäst är det i låten Mother Project, som ni kan kolla in på vår webb-tv här!

***

En annan konkurrent om torsdagens bästa konsert gör poporkestern Autisterna som går på den vackert belägna Zig-Zag-scenen, placerad rakt under brofästet till Frösöbron, vid halv ett på torsdagsnatten.

Kvartetten med rötter i just Östersund och näraliggande Brunflo får onekligen kärlek även i sina hemtrakter.

Med sin finurligt snickrade pop med den vidunderligt indiepopsöta sångaren Per-Olof Stjärnereds fina berättelser om arbetslöshet, att längta bort, att gå på krogen och att spendera dagarna med att titta på dålig dag-tv får de den lilla, men trofasta, publiken att smälta totalt.

Svenskpop att förälska sig i!

***

Efter skimrande vacker electro och förälskande indiepop på svenska är det dags för Mohammed Ali, ett av de tveklöst mest intressanta hiphopbanden som kommit fram i Sverige de senaste åren.

Efter två album och otaliga livespelningar har Flemingsbergsduon börjat skaffa sig en rätt stor publik, även om det kunde få plats några hundra till framför Tutti Frutti-scenen när de går upp vid ett-snåret på natten.

De gör samhällskritisk, berättande rap, med klassiska beats och texter om betong, status, pengar och utanförskap. Allt det där som ofta nämns som hiphop-klyschor, men som i Mohammed Alis fall inte blir uttjatat eller stereotypt utan faktiskt känns ärligt och uppriktigt.

De är grymt tajta i sin battle-rap och får med publiken bra, bland annat lyckas de få alla att sätta sig ner tillsammans på asfalten framför scen för att sedan flyga upp i ett överpeppat röj.

På hits som Ghettobarn och Sista Resan får de till en rätt bra allsång, från såväl hiphopkids som medelålders män i publiken.

Den avslutande Postkodsmiljonär är redan en given svensk hiphopklassiker och när vi långt efter klockan två lämnar Yran-området kan vi se tillbaka på en vacker första festivalkväll.

***

I dag drar det tunga artilleriet på gång och vi ser fram emot artister som Big Boi, Lykke Li, The Ark, Fallulah, Veronica Maggio, Anna Järvinen, Looptroop, Syket, The Posies, Brita Persson, Rebecca & Fiona och givetvis den levande legenden Roky Erickson.

Samt Text & Musik-gänget förstås, som vi såg under en magisk afton på Kägelbanan i Stockholm i förrgår!

GUSTAV GELIN