Springsteen är magisk
Jaha. Vad ska man skriva om det här? Ullevi hade fått uppleva en fredag i strålande sol. En Bruce i högform. En gränslös fest. Ett publikrekord. Det skulle väl inte kunna bli bättre? Jodå. Regeln kvarstår. Andra kvällen. Är alltid bäst.
1. Who'll Stop The Rain?
2. The Ties That Bind
3. Out In The Street
4. Downbound Train
5. I'm Goin' Down
6. My Lucky Day
7. Lost In The Flood
8. We take care of our own
9. Wrecking Ball
10. Death To My Hometown
11. My City Of Ruins
12. Saint In The City
13. Frankie
14. The River
15. Because The Night
16. Lonesome Day
17. Hungry Heart
18. Shackled & Drawn
19. Waitin' On A Sunny Day
20. Where The Bands Are
21. Backstreets
22. Badlands
23. Land Of Hope & Dreams
24. Thunder Road
25. Born In The USA
26. Born To Run
27. Ramrod
28. Dancing In The Dark
29. Tenth Avenue Freee-Out
30. Jungleland
31. Twist & Shout
Just att jämföra de båda spelningarna är inget vi ska fastna i. Fredagen bjöd på en fantastisk konsert men låt oss nu koncentrera oss på lördagen. Det var då det hände.
Det piskande regnet har sedan en timme tillbaka avtagit när Bruce kliver ut på Ullevi och river av Creedance-dängan Who'll stop the rain. Det är bra, riktigt bra men under kvällens andra låt The ties that binds kommer jag på mig själv med att tänka: "Det blir nog inte bättre än i går". Jag har aldrig haft så fel i hela mitt liv. Fyra låtar senare börjar jag förstå varför. Springsteen har då varit ute på jakt efter låtönskningar och plockar fram Lost in the flood från debutskivan Greetings from Asbury Park. Ett av de starkaste pianointron världen skådat ljuder över Ullevis läktare och då vet jag att detta kommer bli något speciellt.
Alla trötta partier från gårdagen är bortplockade. Alla låtar som ÄR Bruce Speingsteen spelas. Från Backstreets till Thunder Road. Från Born in the USA till rariteter som Frankie. Det är gitarrbattle under It's hard to be a saint in the city och en närmast religiös stämning under My city of ruins. Nils Lofgrens solo på Because the night tar aldrig slut och allsången på The River hade räckt för att överrösta femton jetplan.
Listan på magiska ögonblick kunde göras mycket längre. Trots detta finns det något som fullkomligt utklassar allt annat. Jungleland. Jag var övertygad om att jag hört den för sista gången. Hur skulle den kunna spelas utan Clarence Clemons? Jag vill inte ge mig i kast med att beskriva den. Det går inte. Det var för starkt. För mycket känslor.
Avslutande Twist and shout är galenskap. Ren galenskap. En kvart lång. Bruce kan inte stå still, inte sluta spela och publiken vill inte sluta dansa.
Till slut tänds lamporna. Bruce lämnar Ullevi för i år. Jag står kvar och skakar på huvudet. Jag har sett min bästa Springsteen-konsert. Nej. Det är den bästa konserten jag sett någonsin. Kommer jag få se något liknande igen? Jag kan bara hoppas.
Det piskande regnet har sedan en timme tillbaka avtagit när Bruce kliver ut på Ullevi och river av Creedance-dängan Who'll stop the rain. Det är bra, riktigt bra men under kvällens andra låt The ties that binds kommer jag på mig själv med att tänka: "Det blir nog inte bättre än i går". Jag har aldrig haft så fel i hela mitt liv. Fyra låtar senare börjar jag förstå varför. Springsteen har då varit ute på jakt efter låtönskningar och plockar fram Lost in the flood från debutskivan Greetings from Asbury Park. Ett av de starkaste pianointron världen skådat ljuder över Ullevis läktare och då vet jag att detta kommer bli något speciellt.
Alla trötta partier från gårdagen är bortplockade. Alla låtar som ÄR Bruce Speingsteen spelas. Från Backstreets till Thunder Road. Från Born in the USA till rariteter som Frankie. Det är gitarrbattle under It's hard to be a saint in the city och en närmast religiös stämning under My city of ruins. Nils Lofgrens solo på Because the night tar aldrig slut och allsången på The River hade räckt för att överrösta femton jetplan.
Listan på magiska ögonblick kunde göras mycket längre. Trots detta finns det något som fullkomligt utklassar allt annat. Jungleland. Jag var övertygad om att jag hört den för sista gången. Hur skulle den kunna spelas utan Clarence Clemons? Jag vill inte ge mig i kast med att beskriva den. Det går inte. Det var för starkt. För mycket känslor.
Avslutande Twist and shout är galenskap. Ren galenskap. En kvart lång. Bruce kan inte stå still, inte sluta spela och publiken vill inte sluta dansa.
Till slut tänds lamporna. Bruce lämnar Ullevi för i år. Jag står kvar och skakar på huvudet. Jag har sett min bästa Springsteen-konsert. Nej. Det är den bästa konserten jag sett någonsin. Kommer jag få se något liknande igen? Jag kan bara hoppas.
Text: Albin Rossing
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
.jpg)
