Blur inleder Way out west-spelningen med Girls and Boys, till publikens stora jubel. Och sen fortsätter det, nostalgitrippen är ändlös.
Damon Albarn uppträder sådär skönt nonchalant. Han tittar ut över publikhavet och höjer lite på ögonbrynen. Låter låtarna göra jobbet så att säga.
Men efter någon halvtimme ryker jeansjackan och Blur börjar köra på ordentligt. I ett till synes oändligt publikhav hoppas det hejdlöst. Euforin under Song 2 kan vara bland det häftigare jag upplevt.
Blur var som mest populära under 90-talet, men Damon Albarn ser knappt ut att ha åldrats över huvud taget. Frågan jag ställer mig är; hur galet måste det ha varit på 90-talet för att kunna matcha det vi såg på Flamingo-scenen igår?
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera eller svara på andra kommentarer.