Systrarna Söderberg i First Aid Kit har gjort en riktig raketkarriär. - Foto: PELLE T NILSSON / MATTIAS HELLSTRÖM
För Festival24s reporter Nathalie Gologan berättar de om hur det är att få Patti Smith att gråta. - Foto: PELLE T NILSSON / MATTIAS HELLSTRÖM
De har även fått arbeta med sin idol, Mike Mogis från Bright Eyes. - Foto: PELLE T NILSSON / MATTIAS HELLSTRÖM
"Jack White ringde och ville spela in en låt"
Att vara nischad i dagens musikbransch där elektronisk musik dominerar är nästan ett måste om man vill nå framgång. Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit har inte behövt göra mer än sjunga i stämsång för att bli höjda till skyarna.
De har inte ens hunnit göra en regelrätt turné i Sverige innan USA fått nys om systrarna och bokat in dem på otaligt många spelningar. Way Out West är deras enda festivalspelning i Sverige det här året.
Hur kommer det sig att det blev just Way Out West?
Johanna: Det är vår favoritfestival i Sverige. Det var ju lite här det började för oss. Efter att vi såg Fleet Foxes 2008 åkte vi hem och spelade in covern på "Tiger mountain".
Det har hänt mycket sedan dess, ni har bland annat spelat in senaste skivan med Mike Mogis från Bright Eyes. På vilket sätt har han hjälpt er?
Johanna: Han har lagt sin prägel på våra färdigskrivna låtar och byggt upp en fantastisk ljudbild på hela skivan. Den låter helt annorlunda än vårt debutalbum. Att han älskar det vi gör, har gett oss ett självförtroende vi inte hade förut. Han är vår största idol.
Ni jobbar inte bara med er idol, ni har fått andra unika erbjudanden också. Berätta om ert samarbete med Jack White!
Johanna: Vi var på turné som vanligt och så ringde han från ingenstans och bad oss spela in en låt i hans studio.
Klara: Vi vet fortfarande inte hur han hörde talas om oss men det var såklart inget vi ville tacka nej till.Två år senare ville han att vi skulle vara förband åt honom på hans turné. Det var jättekul!
Ni är duktiga på att inte bli alltför överspelta av all beröm. Krävs det något extra för att ni ska bli överväldigade?
Klara: Det är svårt att förstå vad andra ser i oss, men vi är alltid glada över all beröm. Vi gör vår grej och sen får det liksom bära eller brista.
Er musik har trots allt fått Patti Smith att fälla tårar. Är det en känsla som går att beskriva?
Johanna: Att se Patti Smith gråta? Det där var ju inget speciellt... Haha! Nej, det går inte att förklara, det var en av de största höjdpunkterna i våra liv.
Får ni fortfarande höra att ni är de "söta flickorna som gör musik"?
Klara: Ja, men vi har mer eller mindre accepterat den stämpeln. Vi började sjunga när vi var 14 och 16 år gamla så det var väl oundvikligt. Vi vill framstå som de vi är och det känns som att vi börjar bli tagna på mer allvar nu.
Tror ni att ni någonsin kommer vilja utöka bandet eller nöjer ni er med att bara ha en trummis till hjälp?
Johanna: Vi tycker inte det behövs eftersom det blir ett stort sound ändå och folk kommer för att se oss göra vår grej. Det funkar bra på stora scener trots att det är rätt "naket".
Klara: Vi får se vad som händer, vi har inga måsten eller bestämda planer. Skulle någon av oss vilja göra något annat får vi ta itu med det då.
Vad är roligast - egna spelningar eller festivalspelningar?
Klara: Beror på sammanhanget men det har mest blivit turnéspelningar och det känns väldigt roligt och framförallt tryggt. Publiken är där för att se just oss.
Johanna: Samtidigt är festivaler också skönt för det är lite "kör din grej och så får det gå som det går".
Klara: Huvudsaken är att publiken blir berörd. Jag kan inte komma på något finare än att se folk sjunga med i våra låtar. Storasyster Johanna nickar instämmande.
Text: Nathalie Gologan
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
.jpg)
