Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Intervju24: Kitty Jutbring

- 28/11/2010, 11:09 -
1 av 5

Marc Femenia / SCANPIX

2 av 5

Marc Femenia / SCANPIX

3 av 5

Marc Femenia / SCANPIX

4 av 5

Marc Femenia / SCANPIX

5 av 5

Marc Femenia / SCANPIX

INTERVJU. Nyheter24:s Pascal Engman har träffat Kitty Jutbring.

Kitty Jutbring talar gärna om namnbyten, chilenska gruvarbetare, normer, kristendom, dålig självkänsla och om att se annorlunda ut. 

Men inte om Big Brother. Det blir jag snabbt varse.

Intervjun börjar inte så bra där vi sitter på Scandic Malmen på Södermalm. Vanligtvis så glada och trevliga Kitty Jutbring surnar till och blir ovanligt tystlåten när dokusåpan kommer på tal.

Big Brother drar igång igen. Har du som före detta deltagare några synpunkter på det?

– Nej, inga alls. Jag vet faktiskt inte vad du pratar om. 

Okej, då talar vi om något annat. Hur trivs du i Stockholm?

– Jag trivs jättebra. Jag känner mig väldigt klar med Göteborg, som om fötterna blödde av tristess när jag gick runt på samma gator för tusende gången. Och stockholmare är trevliga. Människor från andra städer älskar att hata stockholmare och säger att de är dryga. Själv tror jag att det mest är inflyttade stockholmare som har fördomar om vassa armbågar och Stureplan och tror att de måste vara otrevliga och dryga eftersom de nu är stockholmare, som beter sig så. 

Du gick i kristendomsskola som drevs av pingstkyrkan om lördagarna när du var liten, varför då?

– Jag gick där i fem år, började när jag var elva. En av mina skolkompisar var kristen, och vi pratade mycket om godhet och värderingar, och en dag följde jag med henne. Jag fann ett sammanhang, en plats. Men det som lockade absolut mest var att vara "god". Jag ville bli frälst. Jag blev döpt klädd i en vit särk i en dopgrav tillsammans med några nyfrälsta knarkare. 

Är du kristen idag?

– Nej, verkligen inte. Jag slutade vara kristen i ettan i gymnasiet när jag började ifrågasätta att kyrkan jag tillhörde verkligen ordagrant trodde på bibeln. De trodde att jorden var 10 000 år gammal, de trodde på Noaks Ark och hade en syn på mannen som familjens överhuvud. Det som var fantastiskt var att mina föräldrar lät mig hållas. De är ju inte alls kristna, och själv skulle jag låsa in min unge om den gick med i pingstkyrkan. Men de lät mig hållas i fem år. 

Det är mycket tal i media om dagens ungdomar, och du jobbar ju mycket med barn och ungdomar. Vad har du för åsikter om hur unga växer upp?

– Det jag möter är att ungdomarna inte vågar prata med sina föräldrar om någonting. Tonåringarna är så vilsna. Tjejer gör saker för killars skull och vet väldigt lite om sina kroppar. De tror att det är viktigare att vara smal än att må bra. Och till och med jag kan bli likadan när jag kollar på teve, på till exempel Top Model. Plötsligt hör jag mig själv tänka att jag kanske ändå borde banta lite och såna saker, tänk hur lättpåverkade vi är. När en person har gått ner i vikt säger man "gud vad snygg du blivit". 

Hur bemöter du unga som tänker i de banorna?

– Jag försöker ifrågasätta och peppa utan att vara dömande. Få dem att tänka i andra banor. Alla har så stora behov att bli accepterade och omtyckta. 

Känner du dig älskad och omtyckt?

– Ja, men samtidigt om man som jag ifrågasätter normer så kan man inte vara omtyckt av alla. Det är ju det som är meningen. 

Vilka normer vill du förändra?

– Jag har själv tänkt: vad skulle hända om jag blev av med mina jobb, om jag blev av med "alla" mina pengar och min lägenhet. Då har har jag ju fortfarande ett värde som människa, det har alla. Det är som att vi i dagens samhälle bara tänker på vad vi ska ha för prylar och hur vi ser ut. Allt handlar om hur vi ska uppfattas, så vi glömmer grundsakerna, det mänskliga. Vi glömmer att vi egentligen bara är människor, djur som bara går runt.

 

 

"Jag googlar aldrig mig själv"

Vi svenskar anser ju oss vara ett tolerant folk, men varför väcker personer som du, som inte ser "vanlig" ut, så många åsikter?

– Det handlar om jantelagen. Man blir lätt upprörd. Jag är uppvuxen i ett villaområde och minns hur det var när man var ute på promenad. Man stannade upp utanför vissa hus och pratade sinsemellan: "Hur kunde de måla knutarna i turkost?" eller "Det var ju jul för två månader sedan, och fortfarande hänger de deras julpynt i fönstret". I Sverige är vi väldigt bestämda och överens om vad som är "god smak", hur det är okej att se ut.

– Det leder till att vi har svårt att tolerera att någon med vilja bryter mot det och är "ful". Jag tror att vi gärna vill vara toleranta och vi låtsas vara det och säger: "självklart ska bögar få gifta sig" men ändå, innerst inne, tänker många "är det verkligen naturligt?".

Finns det några konkreta nackdelar med att, som du gör, sticka ut?

– Ja, att folk tror att de har rätt att kommentera ens utseende. Nu undviker jag att läsa om mig själv. Googlar aldrig mitt eget namn. Samtidigt som jag är lite ursäktad för hur jag ser ut, jag är lite som en seriefigur som folk ser på teve. Som jag spelar någon slags roll. 

Skulle folk känna igen dig om du gick runt och såg "normal" ut?

– Nej, det tror jag faktiskt inte. En gång, en sån där riktigt svart dag, när jag inte ville vara "färgklicks-Kitty" kom det fram en tjej och frågade om jag var jag. Jag svarade att jag ofta får höra att jag är lik "Kitty". Jag orkar inte alltid leva upp till att vara trevlig, ibland har jag kassa dagar.

Jag har hört att du varit ihop med författaren Per Hagman, stämmer det?

– Nej, det stämmer inte. Jag har inte varit ihop med honom. 

Du var 19 första gången du drack, var du en väldigt lugn och städad tonåring?

– Ja, jag var väldigt lugn och sansad. I ettan på gymnasiet träffade jag min första kille, som var en svintuff indiemusiker, men vi drack inte. Vi var ute på spelningar och klubbar helt nyktra. Men det har jag tagit igen nu på senare år.

 

 

Chilenska gruvarbetare och Big Brother

Har du bra självförtroende? 

– Ja, ganska, beroende på situation. Men självkänslan är det värre med däremot. Så är det väl med alla i mediebranschen, alla har kass självkänsla överlag tror jag. Viljan att vilja göra saker inför folk, att få uppmärksamhet, tror jag tyder på att någonting saknas. Skulle man dra ett snitt mellan alla sotare, och ett snitt mellan alla offentliga personer, så har sotarna mycket bättre självkänsla. Det är jag helt säker på.

Intressant att du valde just sotare att jämföra med. Är du en genuint snäll person?

– Jag vill tro det, även om jag kan känna mig väldigt egoistisk ibland. Det tror jag i och för sig är ett sundhetstecken, riktigt elaka människor tror jag inte känner sig egoistiska alls. Men jag har ju gjort elaka saker, en gång snodde jag diskborstar från en folkhögskola jag pluggade på.

Diskborstar? Det låter oskyldigt, har du aldrig skrivit någonting du ångrar, kanske det här när du jämförde din tid i Big Brother med de chilenska gruvarbetarnas situation i gruvan?

– Ja, det var ju ett jävla debacle det där. Egentligen hatar jag att prata om det här, men okej, så här var det: Veckan innan jag skrev det där hade jag varit med i teveprogrammet Debatt. Och den redaktionen känns ju jävligt helylle på något sätt. Några dagar efteråt ringde en kille mig från redaktionen och sa att de hade kommit på vinkeln att jämföra Big Brother med gruvarbetarna och undrade om jag ville skriva en debattartikel om det. Och jag skriver ju aldrig om den där tiden i Big Brother, så då tänkte att okej, jag skriver artikeln med glimten i ögat och får ett par tusen för besväret. Undra om jag fått pengarna än, det måste jag kolla. I alla fall, så jag skrev ihop någonting väldigt fort men hade känslan att "fan, tänk om folk tar det här på fel sätt". Men jag tycker ändå att jag var jätte, jättetydlig med att det var en banal och absurd parallel. Jag gjorde avbön i P3:s Christer veckan efter dessutom.

Ångrar du att du skrev det?  

– Ja, för mig var det liksom en så liten grej, bara en parantes. Samtidigt tycker jag att man inte kan jämföra bottnar i olycka. Då skulle ingen i Sverige kunna gå runt och vara olycklig eftersom det pågår krig i andra länder i världen.

 

 

Maria blev Kitty

Du heter Skura, vad är det för namn? 

– Anna Maria Kitty Skura Jutbring heter jag. Jag tog namnet Skura efter en gosedjurskatt jag och min pojkvän, den tuffe indiepopparen, hade. Det var samtidigt som jag lade till namnet Kitty.

Varför bytte du namn från Maria till Kitty?

– Jag hade svårt att identifiera mig med "Maria". När jag var liten var jag ofta sjuk, och när jag blev sexton och gjorde en helomvändning i livet, började hitta likasinnade och ny musik, så ville jag lämna den där eländiga och sjuka Maria bakom mig. Att det blev Kitty var en slump. Vi hade en utställning med stora pappfigurer som jag gjorde och en av figurerna, som hette just Kitty, liknade mig. Så min dåvarande pojkvän och min bästa kompis började kalla mig Kitty på skoj. Sen spred det sig och jag bestämde mig för att smida medan järnet var varmt.

Har du planer på att lägga till ett nytt namn? 

– Nej, inte just nu. Man får bara göra det gratis en gång. Kanske när jag gifter mig. Då kanske jag lägger till "Hello" innan Kitty. Jag vet en gubbe som hette Fram i efternamn, och Bert-Åke i förnamn, då lade han till Stig så att det blev "Bert-Åke Stig Fram", såna grejer kan jag tänka mig. 

Du tar inte så allvarligt på namn?

– Livet i stort är ju inte så seriöst. Om man tänker på att just nu sitter du och jag här och är två jävligt obetydliga små prickar. Börja med att se Södermalm, sedan Stockholm, sedan Sverige, och sedan jorden och sedan universum, ser du hur små vi blir då. Det är rätt skönt att tänka på sig själv ur det perspektivet, särskilt när saker och ting går emot en. Att egentligen spelar väldigt få saker någon roll.