Fängslande grannar och andra filmceller

Om anledningen är att bilderna på Guantanamofångar och fängelseupplopp som fiberoptiskt kablats ut över världen nu nått kritisk massa låter jag vara osagt, men den här säsongen ska det vara smutsigt och äkta på kåkens catwalk, där filmer som Hunger och En profet är högsta mode.

Det laddade danska fängelsedramat R, med undertiteln Slå först, slå hårdast, ligger väl på så vis helt rätt i tiden. Inspelad i de lokaler där Horsens Statsfængsel tidigare låg, med stilgrepp lånade från dokumentärfilmen, fantastiska skådespelare och en växlande rytm i berättandet bär filmen upp en illusion av the real thing. Är man som jag intresserad av film från våra grannländer tycker jag att den förtjänar sina nittiofem minuter. Vad Johan Croneman tycker googlar jag mig inte klok på.

Men tänk efter litet. Hur många fängelsefilmer har du sett som verkar bry sig ett dyft om hur trovärdiga de verkar? Att det är ett fängelse betyder mer för oss än hur det är ett fängelse. Vad jag menar är att som så många andra element i filmens värld representerar naturligtvis finkan en idé med ett så starkt symbolvärde att filmskapare ständigt återkommer till denna miljö. Är det helt enkelt så att det handlar om ett allmänmänskligt behov av frihet?

Allmänmänskligt? För ärligt talat, svävar det inte en unken air av sexism över genrer där företrädesvis män agerar ut sina våldsamma drifter i en miljö där normer och lagar satts ur spel? Postapokalyps. Krig. Fängelse. Och den underkategori där det är kvinnor som sitter inne gör ärligt talat mindre än inget för att dämpa den känslan. Men det påminner mig samtidigt om en ganska anal modell, ett enkönat samhälle med färre distraktioner och en tydligare hierarki som kan politiseras, psykologiseras och sociologiseras i närmast valfri riktning utan att det blir alldeles för tydligt vilka pekpinnar som för stunden används. En genre där män får skildra män under det Durkheimska stigmat, den yttersta konsekvensen (och här måste jag bara tipsa om norska En ganska snäll man).

En annan sak som slagit mig är de exotistiska dragen, alltså i en vidare bemärkelse än Midnight Express och den kommande Shantaram. Protagonisten är tydlig underdog och skiljer inte sällan ut sig från övriga fångar genom sin bildning, litet som en representant för civilisationen i detta främmande vildarnas sinkabirum. Svärmiskt uppehåller vi oss vid kampen mot isoleringscellens lappsjuka, för att inte nämna fångvaktarna, som i regel har drag av småsinta djinner. Kort och gott en bourgeoisens tre små rätter på filmmenyn. Som riktig kinamat fast inte.

Men när det kommer till kritan så sitter jag bekvämt nedsjunken i soffan med en mangosorbet och hejar på Hannibal Lecter. Ty sådan är filmen.

I filmens värld, där våldsbrott får anses ganska vanligt och man uppenbarligen har en och annan domstol, borde fängelserna visserligen vara vanligare och mer diversifierade. De klassiker som släpps på DVD den här veckan är förvånansvärt oblodiga, men Verktygsmördaren täcker upp för alla vakanser. Egentligen är det en futtig release, då den redan finns med i boxen Studio S och videovåldet som släpptes i december.

Skrivet av: Jerker Eriksson