Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Elin Kvist: En gubbe i en flickas kropp

1 av 1

Nöje | 14/05/2011 10:32

KRÖNIKA. Om att i själen vara en medelålders gubbrockare.

Mitt första musikaliska kärleksmöte skedde med bandet Grymlings. Det var en flock varulvsliknande och bootsbeklädda män med Pugh Rogefeldt och Mikael Rickfors i täten. Jag var fem bast och tokkär.

Dagarna igenom stod en blond liten tjej i mitten av sitt flickrum och skrålade med till melankoliska mästerverk om svek och olycklig kärlek. Hon levde sig in i medelålders mäns bistra låttexter, men förstod inte ett dyft av dess budskap.

På den här tiden var det kvistska hemmet en fristad för skäggstubbsrock och distade elgitarrer. Det var en hemvist för de gubbsjuka hjärtekrossarnas musik, och ett paradis för de nyanslösa riffen. 

Från det hemmasnickrade kasettbandet ljöd Magnus Ugglas "4 sekunder" på högsta volym, och när frökens första egna album skulle införskaffas föll valet på The Offspring. Ett gäng brajade amerikanska collegestudenter med lite för mycket fritid och aningens för lite talang.

Jag var en gubbig grabb i en flickas kropp. En man med ärrad själ och skrumpen lever. Med hy som en sjöman och händer som en grovarbetare. En man av världen. Konnässör av svunna tider.

Sedan dess har det bara gått utför.

När några vänner i veckan bläddrade igenom mitt överlag högkvalitativa låtbibliotek gjordes den makabra upptäckten. Den del av mig som under inga som helst omständigheter har fått komma till tals var för världen blottad. Min 137 spår och 6 timmar långa lista med pojkbandsmusik var avslöjad. Och skammen därtill olidlig.

I samband med bröderna Hansons intåg i den skandalomsusade musikhistorien dog den herre som i mig levt. Ensam kvar lämnades hubba bubba-fasoner och oändliga timmar av tamagotchi-bestyr.

För att rentvå mitt samvete, och leva upp till myten om min egen gubbighet, har kvällen tillbringats med en blaserad whiskeypinne, ihärdigt lyssnandes på Beethoven och Vivaldi.

Dessa två herrar är nämligen de enda som nu är tillräckligt gamla för att höja mitt snitt över byxmyndighetsåldern.