Elias Giertz: "Är Lotta Engberg hög?"

Trots att vädret ändå var någorlunda okej så misslyckades Lotta Engberg fatalt med att inleda allsångssommaren på Liseberg.

Och det var kanske inte helt oväntat.

"Lotta på Liseberg" har ett slags dunkelt, grått, skimmer över sig som alltid överglänser det Stimorol-leende som Lotta Engberg konsekvent försöker bemästra - utan att lyckas.

För vad kan egentligen vara mer B än att kasta upp Orup, Loa Falkman och Sanna Nielsen inför en medioker publik där medelåldern är 55+, och där de som sticker ut från mängden är tolvåriga göteborgstjejer vars största idol står skriven i pannan - Lotta Engberg.

Ingenting kunde vara mer B. Ingenting kunde vara mer tragiskt. Och ingenting kunde vara mer fel.

En Thomas Ravelli som sjunger "När vi gräver guld i USA" - med fel text. En Alexander Rybak som pratar om sitt samarbete med en svensk sångare som Sverige glömde bort för länge sen. En tant på yttersta raden som verkar närmast förolämpad när Lotta vill sjunga med henne.

Det är så fruktansvärt, fruktansvärt pinsamt. Och jag hatar det.

När jag ser Lotta Engberg undrar jag alltid om kvinnan är hög. Eller så är hon bara alldeles för insnöad i vad hon gör, så att det motverkar sitt syfte.

Hon ser nämligen alltid hur engagerad som helst ut, men när hon ställer följdfrågor till sina kombatanter så ekar en känsla av tomhet. Det känns så fejkat, så påklistrat, så Stimorol.

Det är samma visa varenda år. Det ska vara folkligt, politiskt korrekt och svennebanan. Inte ens några sexskämt kan de klämma in i programmet. Och det är inte för att min journalistiska åderpåle ska blodfyllas och resultera i en orgasmisk skandalrubrik som jag drömmer våta drömmar om sådana obekvämligheter - nej, jag vill bara skratta.

För det finns verkligen ingenting roligt i det här programmet. Programmet är verkligen ingenting annat än en misslyckad efterapning av Allsång på Skansen. När Måns Zelmerlöw lyckas ro hem Veronica Maggio kontrar Lotta med The Poodles. När Skansen har Hoffmaestro så har göteborgarna Martin Rolinski. Djurparkens Håkan Hellström tävlar mot Lisebergskaninens direktimporterade finne Paradise Oskar.

Och när det går så långt att tre av fyra gäster i ett program är avslagna Eurovision-uttagna från våra grannländer, då borde man kanske fundera på att lägga ner. Hur kan producenterna för programmet ha hedern i behåll när de fullständigt utmästras av sin största konkurrent - gång på gång, år efter år.

Det är samma gamla programledare, samma gamla artister och samma gamla chipsskål. Och samma gamla Stimorol.