Elin Kvist: Om att lämna herr Lagoms trygga famn

Svenska folket har - som de flesta känner till - en mycket god vän. Hans namn är Herr Lagom.

Lagom är en man som under decennier har satt avtryck i de svenska folkhemmen. Som i landets finrum och vardagliga sällskap gjort sig hemmastadd, och genom åren kommit att bli en viktig stöttepelare i den svenska kulturen.

Lagom vet hur man för sig, ter sig och rör sig. Han uppträder alltid belevat, men sällan högfärdigt. Är ständigt behärskad, men inte nödvändigtvis tråkig. Han är talför, men aldrig dominant.

Denna herre är en frekvent besökare och ofta uppskattad gäst. Detta faktum till trots så finns det ett fåtal tillfällen då Lagom varken kan, bör eller får stå i centrum. Stunder då hans närvaro enbart är av ondo och hans blotta uppenbarelse leder till ren och skär förskräckelse.

Midsommarafton är en sådan tidpunkt.

Under denna dag är återhållsamhet synonymt med landsförräderi, och måttfullhet den dygd man allra minst vill kännas vid. För i det svenskaste av kölvatten döljer sig något oerhört osvenskt.

Trots anrika traditioner och ursvenska seder så är vi trots allt aldrig så osvenska som när vi omsorgsfullt placerar svettiga händer kring ringgrannens höfter, positionerar oss mellan fastrar och äkta makar, och i samlad trupp hoppar jämfota till visor om grodor och morsgrisar.

Aldrig så osvenska som då vi i timtal smörjer strupen med ädla drycker och långsamt lämnar vår klädsamma anspråkslöshet därhän. När vår sedvanliga blygsamhet och reserverade framtoning får ge vika för kollektiv enfaldighet, då trivs och frodas vi i hämningslöst land.

Tills morgonen därpå. För när nubben sinat och sillen surnat så saknar vi vår vän.

När de sju blommornas kärlekspirr lämnat maggropen till förmån för morgonens helvetiska bakfyllevärk är det inte längre kul att vara vild och fri. Inte längre roligt med spontanitet och tygellöst beteende. Då önskar man att herr Lagom hade ingripit. Varit en del av festligheterna.

När blåmärkena breder ut sig likt en sibirisk tundra över ens ömma kroppshydda, och skoskaven sänder påminnelser likt en envis snooze-signal, så tycks tragik och patetik ligga oss närmast till hands.

När man med en ilsken mygga som enda sällskap sovit på en parkbänk och lämnat spår i en ICA-kasse med hål är måttfullhet den dygd man svär att i framtiden för evigt hålla kär. Då värdigheten lämnat landet och ångesten tagit dess plats vill man likt ett barn vaggas i Lagoms trygga famn. De armar man lovar att aldrig mer lämna.

Och ändå vet vi alla. Inte heller nästa år kommer herr Lagom att bli bjuden.