"Hade föredragit att bli en staty"

- 28/01/2012, 15:10 -
Farzad Nouri.

Farzad Nouri.

Nyheter24

KRÖNIKA. Farzad Nouri om varför han ska fika med en man han inte känner.

Jag går mot bilen, dubbelkollar mina fickor för att se om jag har allt med mig: nycklar, linsetui, kontokort, mobil, bilnycklar. Försöker känna utan att behöva ta av mig handskarna. Det är kallt och jag inbillar mig att om jag nu skulle ta av mig handskarna så kommer mina händer bli isblock omgående och det kommer sprida sig till resten av kroppen, som när skurken i Terminator 2 får flytande kväve över sig, ganska fort skulle jag omvandlas till en staty. Jag tänker att folk kanske skulle komma och betrakta mig där jag står och tänka att det symboliserar en stressad man med händerna på fickorna. Min familj kanske skulle kommentera i tidningarna ”det var typiskt honom, han skulle alltid dubbelkolla allt”.

När jag är i mina tankar hör jag någon plötsligt ropa ”Farzad!” Jag vänder mig om och ser ett ansikte som jag känner igen, men inget namn dyker upp. Han kommer fram och konverserar med mig om ditten och datten. Vi pratar en stund och han refererar till alla mina vänner. ”Har han pluggat klart nu? Han pluggade i Tjeckien va?” Och jag svarar ”Ja, jo, han är klar och har fått jobb”. Jag har ingen aning om vem den här personen är. Jag känner igen ansiktet, men jag vet inte hur vi känner varandra. Jag har blivit sämre på att minnas namn med åren. Jag inser att det är en egenskap som kan få mig att framstå som dryg och självupptagen. Men jag har samtidigt blivit en mästare på att hantera det. Undviker snyggt att behöva nämna hans namn.

Kylan börjar tränga sig igenom mina handskar, så jag börjar avrunda, ”vi kan snacka mer på Facebook”. ”Absolut, lägg till mig”, svarar han. Jag inser att det här kommer bli ett problem eftersom jag inte vet vad han heter. Jag gör då som jag gjort många gånger förr, jag räcker över mobilen och ber honom lägga in sitt nummer och namn, kanske kan vi höras och ta en fika i stället. ”Facebook är så ytligt”, försöker jag. Han tar min mobil och lägger in sitt nummer. Innan han går säger han ”Förresten, jag jobbar också i Bromma, nära din naprapat-klinik”.

Jag är ingen naprapat. Jag inser att han blandat ihop mig med en annan kompis. Men jag spelar med, vill inte att han ska känna sig dum. Det skulle ta vårt fina samtal vi haft tillbaka tio steg. Vi bestämmer oss för att höras nästa helg för att ta en fika.

Jag ska alltså fika med en kille jag inte känner och låtsas vara någon han inte känner, det enda jag tänker är att kanske skulle ha tagit av mig mina handskar trots allt och blivit en staty, det hade varit bättre.