Jag har sett ett gäng olika säsonger av Love is blind UK, Love is blind USA samt Love is blind Sverige och varje sekund av varje säsong tänker jag samma tanke: Tänk att människor ställer upp på detta? Liksom tack alla ni som hjälper till att skjuta upp min vårdepression ytterligare.
Jag tycker generellt att vi tackar människor som ställer upp i realityprogram för lite. Det finns en speciell plats i himlen för dem och så är det bara. Tänk själv att dejta, öppna upp sig och riskera att bli sårad/brädad – inför miljonpublik. Jag får kalla kårar bara jag tänker på det.
Klicka här för att följa oss på GoogleSvensk reality är dock lite som min pasta. Man får ta den lite för vad den är. Det är bra men man ramlar inte av stolen. Man blir mätt men ingenting mer. I många avseenden så klår exempelvis UK:s upplagor av många program Sverige med hästlängder, just när det kommer till karaktärer och utspel i tv.
Men inte när det kommer till Love is blind. Svenskarna som castas till programmet blir världsnyheter varje säsong.
Ni alla hatade på Sergio Rincón som hade ett barn utomlands samt Ola Jönsson med kristaller i fickan. Då ska vi inte ens snacka om Olas riksgalna kompis som varit med i en sexsekt. Ola fick ju seriöst dra sig undan från rampljuset och stänga av sitt kommentarsfält för att folk var som gamar.
Men där är min fråga, tagen direkt från filmen Gladiator: "Are you not entertained?".
Det är ju dessa karaktärer som BÄR programmen.
Men låt oss gå vidare.
Denna säsong började svalare än de andra två säsongerna, det måste jag ändå säga. Daniel Fjäll fortsätter att förvåna en med hur många sätt en person kan föra in en diskussion eller ett samtalsämne på sig själv. Den långa killen fortsätter att förvåna de andra deltagarna med hur lång han är och poff så var Samir Badran med på ett hörn vilket vi alltid uppskattar.
Men precis som en gasell på savnnen som inte har en aning om att den snart kommer att hänga från ett träd efter att en Gepard knackat ned den i solnedgången så satt jag ovetandes om att detta skulle bli säsongen som levererade en scen som totalt skulle sänka mig.
Utan att ge en Schulmansk uppmålning så kan jag kort och gott säga att jag ville gå och ställa mig i duschen med kläderna på efter att mina hornhinnor exponerats för det här.
Och det var när nyförlovade Fabian Patterson och Ellen O'Reilly ska se varandra första gången. Fjärilarna hoppar i magen. Trauman har vädrats. Hon är en sprallig pudding och han är en snäll Orlando Bloom-hybrid.
Vad FAN kan gå fel?
Jo, precis allt.
Det absolut värsta tänkbara händer alltså när dörrarna öppnas och Fabian nu ska fria till Ellen face to face.
Efter att ha fått syn på Fabian så säger Ellen att hon helt enkelt inte vill förlova sig längre. Och låt mig tydligt säga att jag absolut inte kastar någon skugga på Ellen. Utan det är bara själva grejen som gör så förbannat ont.
Han blir alltså svart på vitt bortvalt för hur han ser ut.
– Nu är vi här, du och jag. Och jag vill fråga dig, av hela mitt hjärta. Vill du gifta dig med mig? säger han.
Ellen bryter ihop.
– Jag tror inte att jag är redo. Jag vill verkligen vara det och jag trodde att jag var det. Jag önskar att jag kunde vara det men jag tror inte att jag är det. Det har gått lite för fort.
Honeypie du är med i Love is blind. Snabb och blind är liksom A och O i denna uppsättning. Det är ju nästan så att man här hade tyckt att hon borde varit ärlig och sagt att han absolut inte föll henne i smaken. Men det kanske hade varit ännu värre?
Personligen föredrar jag ju att folk ljuger sig blåa om de ska ge mig kritik samt att de gärna får prata skit bakom min rygg. Säg absolut ingenting till mitt ansikte som inte smeker mig medhårs för jag blir totalt nedslagen och kommer alltid att tycka att det är dig det är fel på.
Fabian håller ihop det fram tills att han är ensam då han bryter ihop.
Mycket har man sett i realitysvängen under sina dagar. Men när Fabian sedan säger "Kärlek kanske inte är för mig" är en scen som kommer att jaga mig för resten av livet.
Vad tycker du om årets Love is blind?