"Oväntat bra remake av Robocop"

Liksom filmen från 1987 handlar denna om framtidens Detroit, där militära storföretag försöker vinna stadens opinion till att införa polisrobotar på gatorna. Försökskaninen blir polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) som i den här versionen överlever en bilbomb (i originalet blev han slaktad av vidriga gangsters) och opereras om till en fullt fungerande robotsnut. Eller, nåja, snart börjar han ”krångla” lite när han inser att han blivit en produkt åt storföretagen. Och då ger han sig på sina skapare, som är de verkliga bovarna i dramat.

Jag är en av de som anser att Paul Verhoevens original från 1987 är ett mästerverk, så man kan milt sagt kalla mina förväntningar låga. Originalet definierade sin tid på ett sätt som var helt unikt och var långt mer än bara en serietidningsfilm. Och visst, RoboCop anno 2014 är en serietidningsfilm. Rättare sagt en av vår tids superhjältefilmer: Stämningen är ungefär som om RoboCop vore en figur från DC Comics, och detta är origins-filmen.

Utmärkt skådespeleri

Med det sagt, så är filmen så bra som den kan vara. Skådespelarna är utmärkta, i synnerhet när manuset inte räcker till, och de övertygar en ständigt om att det som händer i filmen är viktigt att hänga med i. Joel Kinnaman, med sin särskilda blandning av sårbarhet och bad boy-utstrålning, är stabil och väl vald i huvudrollen. Michael Keaton är ganska realistisk och underspelad i rollen som storföretagets cyniske VD och Gary Oldman är problemfri, inställd på kommissarie Gordon-läge, i rollen som den doktor som övervakar skapandet av robotsnuten; han inser redan från början att det finns moraliska tvivelaktigheter i det han gör, och det är en fröjd att se Oldman spela den här typen av pressade män som sakta men säkert når punkten då droppen rinner över bägaren.

Vill tilltala en bred publik

Filmen gör vad den kan för att klämma in de moraliska, politiska och filosofiska aspekterna som fanns i originalet. Den lyckas inte utan att bli lite tematiskt rörig. Verhoevens film raderade gränserna mellan mediesatir, sunkig actionfilm, pojkfantasi, sci-fi-dystopi, socialrealism, marxism och kapitalism, till och med religion. Det gjorde den genom sin cyniska intelligens och sin subversiva åt-helvete-med-allt-inställning. 

2014 års RoboCop tillåts förstås inte vara så radikal, utan måste tilltala en så bred publik som möjligt. Det gör storyn lite luddig ibland, med onödiga omskrivningar och lite oklar logik. Det är fortfarande storföretaget som är de största skurkarna, men de är inte längre i maskopi med stadens kriminella och ligger inte riktigt lika varmt i säng med politikerna. Mediekritiken blir inte mer än en ganska uppenbar pik mot Fox News med Samuel L. Jackson som sponsrad TV-opinionsbildare i Bill O’Reilly-stuk.

Någonstans blir även Alex Murphys relation till sin fru (Abbie Cornish) och son en bricka i en mer sentimental och konventionell storyline. I originalet fanns otrolig sorg och smärta för Verhoeven, med manusförfattarna Edward Neumeier och Michael Miner, förstod att Murphy som RoboCop lika gärna kunnat vara död. Peter Weller utstrålade så mycket sorg och vrede i huvudrollen, och det var en av originalets främsta kvalitéer, rent emotionellt.

Klassisk superhjältefilm

Men RoboCop måste bara få vara make och far, och kärnfamiljen måste bara få överleva, i denna inkarnation. Ingen vill ha en superhjälte som det går dåligt för, antar jag. Och till syvende sist är det väl hårklyverier för när man väl sitter i salongen fungerar RoboCop just som en superhjältefilm, en över medel dessutom. Padilha får med många effektiva ögonblick, som till exempel när vi får se Murphy utan dräkt – bara ett huvud och ett par lungor – inför Oldmans doktor, som plötsligt framstår som en ofrivillig Frankenstein. Det är en skicklig mardrömskildring.

Specialeffekterna ser för det mesta riktigt bra ut. Actionscenerna är högljudda och välklippta och Padilha har designat dem på närgånget gerillamanér så att man aldrig sitter där, som i flera andra actionfilmer på senare år, och uttråkat ser på ett filmat arkadspel á la Virtua Cop. Effekterna är väl dock den enda punkten där denna nyinspelning överträffar originalet, oaktat de purister som vill hävda att stop motion-effekter från 80-talet ser bättre ut än första klassens CGI. Verhoevens RoboCop är och förblir en av 80-talets mest upproriska amerikanska filmer. Denna remake är två timmar av ”jag har helt klart sett sämre”-underhållning. 

Det är väl som det är. Lite ironiskt, kanske, med en remake av just RoboCop. Som att de dödat originalet, byggt ihop den igen med förstklassig teknologi och släppt ut den på marknaden. Och någonstans där inne bultar ett hjärta fortfarande.

Betyg 3 / 5
Skriven av: Fredrik Fyhr