Bloggerskan: "Jag självmedicinerade mig med mat"

Många normisar (de som har ett normalt ätbeteende) kan inte i hela sitt liv begripa hur man kan äta sig till sjukdom och ohälsa. Det är ju bara att sluta äta och hoppa efterrätten. Vi med fuckat ätbeteende vet ju att det inte är så enkelt. Tvärt om, det är sjukt svårt. Det beror på att vi har en annan logik än de som inte har problem med maten.

Jag själv har självmedicinerat med mat hela mitt liv. Jag har faktiskt inte ett enda minne av en tid då jag inte gjorde det. Redan när jag var 5-6 år såg jag mat som antideppressiv medicin. 

Jag självmedicinerar fortfarande idag i perioder. Jag har perioder där jag äter tokmycket eller fel pga at jag vet att det ändrar min sinnesstämning till det bättre, en kort stund. För en liten period finns inga krav, inga svek och ingen hård verkligenhet jag behöver ta hand om. Är stressen för hög, kraven för många och känslorna för stora - då slinker jag ner i självmedicineringsträsket.

För mig blir det helt logiskt att äta när jag känner en jobbig känsla - jag vet att jag tar en paus från den. För mig är det helt logiskt att äta när jag känner mig stressad - mat jordar mig. För mig är det helt logiskt att äta när jag känner mig sviken - maten sviker inte. 

När man självmedicinerat hela livet och ansett att det är boten för allt ont, då tar det en stund att bli frisk igen. Vi blir inte friska och kan sluta med det beteendet på en fikarast. Jag traggar fortfarande i perioder. Men för varje period som går blir jag bättre på att se vad som var hönan och vad som var ägget och jag blir bättre på att be om hjälp. Och det är ungefär de kraven vi kan ställa på oss själva. Att vi tar vara på våra lärandepoäng. 

KÖSS