Julias elever klippte av allt hennes hår

Jag har en autoimmun sjukdom som heter alopecia. Den gör att jag ibland tappar huvudhåret. Nu är jag, som de flesta trogna klickare och läsare vet, inne i ett skov av håravfall och det har satt sig mitt på hjässan - omöjligt att kamma över om man inte vill likna Donald Trump.

När mina fantastiska nior frågade om de kunde få klippa mitt hår, eftersom det ändå skulle ramla av, så var det en självklarhet. Att de är delaktiga från början gör att det blir mindre tissel och tassel, och det var så roligt att se dem "ta saken i egna händer" och ta hand om sin lärare, mitt i klassrummet en helt vanlig torsdag:

Före hade jag kala fläckar som jag täckte med kepsar och slugt knutna hårknoppar. Men som ni ser är det en yta stor som en handflata vid det här laget och det var dags att plocka fram syslöjdssaxar och kreativiteten.

Det skulle kunna vara "för många kockar" och de skulle ha kunnat djävlas med mig och köra en härlig Skalle-Per eller munkfrilla, men de var så duktiga. Vilket samarbete och vilket mod, att ta sig an mig och min sorg på ett moget och samtidigt rättframt sätt.

Vi lär hitta hårstrån överallt i det där klassrummet fram till skolavslutningen och kanske ännu längre, men det är så värt det. Det är verkligen skönt att inte hitta långa slingor av hår överallt, nu kan snagget ramla ifred om det vill. Och ryker luggen så snaggar jag den med.

Med det här inlägget så är jag helt redo för alopecians grepp och tackar mina nior för deras insats i att ta tillbaka kontrollen. De är fantastiska, punkt slut!

Se även:

Här provar barberaren den heta trenden – klipper Markus, 27, med eld