Saker du aldrig ska säga till någon som kämpar med att bli gravid

Alltså, det diskuteras oftare och oftare syskontankar mellan mig och andra människor nu när Charles börjar närma sig 2 år och det är SÅ många som vill påpeka att min kropp KAN och VET hur man blir gravid och är gravid så att om vi kommer försöka igen så kommer vi säkert bara "poff" bli gravida denna gången för att vi är mer avslappnade och kroppen vet vad den ska göra.Det låter ju fantastiskt i teorin, men om det inte blir så då? Är det mitt fel då att jag inte lyckas och att vi måste gå igenom IVF och bekosta de där 100 000kr eller vad det kostar själva - för att jag inte är avslappnad nog? Nej, den där meningen är en av flera man absolut INTE ska säga till någon som går igenom, eller har gått igenom IVF.

Foto LIsa Wikstrand

Jag blir fortfarande ledsen när folk pratar om just det där att bara man slappnar av så går det... bara man ställer sig i adoptionskön så går det.... bara man köper en hund så går det.... bara man redan har ett barn så går det - för då SLAPPNAR MAN AAAAAV och det är liksom det enda problemet tydligen för alla som är ofrivilligt barnlösa? Det man gör är ju att man lägger skam och skuld på den som faktiskt försöker och försöker men misslyckas.

Jag förstår att man tänker att det ska vara peppande och tröstande och att man inte förstår att det blir en skuldbeläggnign men det är därför jag skriver om det - för att pålysa er som har folk i bekantskapsgretsen som inte blir gravida men som kämpar på - alllt inom "slappna av" eller "tänk inte på det" är det sista ni ska säga - ni ska faktiskt inte säga det alls.

Jag såg att härliga Markiz la ut en längre lista med tips på vad man inte ska säga till någon som går igenom en IVF, den må vara skriven med humor men ack så sann, för fel ordval kan bli en tyngd för personen även om det var menat som tröst.

Foto Dayfotografi

Nu ska jag vara riktigt ärlig med er, jag är så jävla livrädd att vi kommer misslyckas igen och igen och igen när vi börjar försöka igen, att bära den sorgen och vara i den där dimman igen där man med blod (maaassor med blod), smärta och tårar månad efter månad inser att det gick inte den här gången heller. Att behöva sitta på någon IVF-klinik igen och göra så fruktansvärt många undersökningar så att det känns som en livstid av tortyr där man fortfarande inte ens vet vad resultatet blir och att dessutom försöka fundera ut om man ska chansa på ett paket om 1, 3 eller kanske 5 försök när man "shoppar" IVF-paketen för tiotusentalskronor. Ett lotteri, en chansning med enorma summer pengar ovanpå hoppet om ett syskon. Pengarna spelar ingen roll egentligen såklart, men för varje misslyckande kan jag bara tänka mig att man BLIR lite mer stressad. Och det måste väl få vara okej? Hur kan man inte vara stressad i en sådan situation?

Samtidigt så har jag en sån där naiv, underliggande känsla (eller är det kanske förhoppning?) att vi ska vara just en av dem där alla hör om. De som blev hoppsan, hejsan gravida med ett syskon för kroppen hade fattat och man var så jäkla avslappnad så man skulle kunna sväva i luften av meditation eller yoga. Kanske slipper vi allt denna gången och jag får vara smärtfri och pang boom gravid? Det är farligt, så otroligt farligt att leka med den tanken och tron om att det blir vi denna gången.

Jag mötte en superkvinna som varit igenom HELL och lite till i en galleria i Stockholm för något år sedan, hon är läsare här på bloggen och berättade sin livshistoria kring IVF, barn och syskonförsök för mig och jag blev så otrolit berörd och har bärit med mig hennes historia i mig sedan dess. Jag älskar er läsare, ni ger mig så mycket! Jag hade en annan naiv och lite mer rosaskimrande bild av ett eventuellt syskon just då, jag kunde inte tänka på ett barn till men så fyllde Charles 1 år och hormonerna i mig vände och tänkte pang boom klart han ska ha ett syskon, men den vettigare delen av hjärnan sa stopp och nej och vänta vilket jag är så glad för eftersom andra året var minst lika tufft som första. Men jag tänkte att det var värre att vara ofrivilligt barnlös utan barn och att göra IVF när man längtade efter sitt första men att om man skulle in i det en andra gång så skulle det vara lättare för man liksom är glad att man har ett barn och att all den där smärtan och sprutorna och hit var lättare att hantera för att man visste att det kommer ta slut och vad man får på ett helt annat sätt denna gången. Men, för superkvinnan i gallerian hade det varit tvärtom - för denna gången VISSTE man ju att man längtade efter en liten minimänniska på ett helt annat sätt så varje misslyckande gjorde betydligt mer ont andra gången. Det var bra och viktigt att höra den historien för jag tror den har hjälpt oss att vänta och bara njuta av tiden med bara Charles, för hur mycket man än kan försöka "inte tänka på det" så är det allt man gör när man väl sätter igång, då tänker man såklart på det dygnet runt och känner fysiskt i den smärtsamma eendometrioskroppen konstant vad som pågår. Och jag är livrädd.

<3