Eric Rosén: "Min motvilliga kärlek till Gurkan"

När Big Brother visade klipp från sitt glashus i Skärholmens centrum stod det snabbt klart att jag aldrig skulle komma att tycka om den där förbannade Gurkan, medverkande i nån minut av snart sagt varje dokusåpa som gjorts de senaste åren.

Han var osympatisk, självgod och helt enkelt dum. Han var fördomsfull, irriterande och saknade helt förmåga att lyssna.

När han nu befunnit sig i det verkliga Big Brother-huset en tid har jag tvingats ändra mig. Motvilligt har jag först accepterat honom och till slut till och med börjat gilla honom. Sin återkommande idioti till trots har han en charm som är svår att värja sig emot och som äter sig in i mig hur gärna jag än hade velat värja mig.

Han har fortfarande rätt korkade fördomar på en massa sätt men något har hänt sedan han kom in i huset. Han har tvingats inse att han gillar folk som faller utanför de ramar han annars brukar förhålla sig till.

När Gry Forsell i livesändningen frågade honom hur han reagerade när han fick veta att Vanessa är transsexuell sa han att han fick ”panik”. Hon frågade om han fortfarande känner likadant och han sa att han är ”lite rädd fortfarande – men det är mitt problem”. Den inställningen måste jag ändå trycka like på. Det är en inskränkt persons insikt om att det är han som har något att ta itu med, inte hon eller någon annan. Hur ska jag kunna ogilla den utvecklingen? Gurkan växer som person och jag gillar honom mer och mer.

Mest irriterande just nu är i stället Katerina, som vägrar lyssna, vägrar reflektera, vägrar respektera att andras värderingar kan skilja sig från hennes utan att för den delen vara sämre. Hon har egentligen bättre koll än Gurkan men där han rör sig i en positiv riktning står hon still och håller fast vid sina osympatiska idéer för allt vad hon är värd.

Det är det verkligt irriterande.

Men med tanke på Gurkans utveckling handlar väl min Big Brother-text nästa vecka om hur himla härlig Katerina blivit. Gillandet förändras fort.