Daniel Paris: "Jag skulle aldrig vara med i något trashprogram"

Två år har gått sedan den nu 24-åriga Daniel "Paris" Afshinnejad var bortskämd på bästa sändningstid i ett format producerat av Sveriges Television. Nu är han en stor del i den värld som många begränsar till nonsens - men som i själva verket styr en hel generation med sin påverkan. 

Du var med i "Ung och bortskämd" - hur bortskämd är du egentligen?
— Eftersom att jag var det sista hemmavarande barnet så blev det så att mina föräldrar la ner all sin tid och energi på mig för att mina andra syskon klarade sig själva, så det blev att dem gav mig skjuts överallt, laga mat och sådant. Min mamma och pappa har alltid sagt att livet är för kort för att sitta och längta efter någon snygg tröja eller väska. Köp den bara och sikta högre, det är ett tankesätt som jag tagit med mig nu när jag blivit vuxen, flyttat hemifrån och blivit självständig på riktigt. Jag siktar högt nu och det har jag fått hemifrån.

På vilket sätt har du blivit självständig? 
— Genom att lära mig att bli min egen lyckas smed. Jag förlitade mig så mycket på att andra människor skulle göra exakt allt för mig att jag blev uttråkad av mitt eget liv. Jag hade en biroll i historien om mitt liv, det enda jag behövde göra var i princip att dyka upp. Efter programmet bestämde jag mig för att jag skulle ta huvudrollen i mitt liv och våga ta risker, ta tag i mitt liv. För att jag märkte att jag mådde så mycket bättre av det i programmet. Jag hade ingen självkänsla och inget självförtroende när jag gick in i huset och kom ut som en helt ny människa. Mitt självförtroende växte när jag insåg att jag visst kan göra grejer och att jag kan vara duktig och se saker hända från början till slut.

Var det ett självklart val att vara med i programmet?
— Absolut inte. När tjejen som castade mig ringde och sa att jag kommit med sa jag att jag behövde fundera på saken. Jag var så sjukt osäker på om jag faktiskt skulle göra det, men min magkänsla sa till slut "kör bara, visa dem vad Daniel Paris kan göra!" - och så gjorde jag det.

"Jag skulle aldrig kunna vara med i något trashprogram som 'Paradiset Hotel'"

Vad fick dig att tveka?
— Jag var inte säker på om jag ville vara med på teve, hur dem skulle vinkla mig i programmet eller hur de andra deltagarna skulle vara. Jag skulle ju aldrig kunna vara med i något trashprogram som "Paradise Hotel" eller "Big Brother" som samlar ihop ett gäng trasiga själar som gör vad som helst för att få synas för att göra lite teve. Jag mår bra och kommer från en stabil uppväxt och en bra familj och jag ville inte göra dem besvikna genom att luras in i ett program som syftade till att skämma ut oss. Men i slutändan gjorde jag det för att jag hade ett långt möte med produktionen om just det. Jag ville bli en förebild för folk som var som jag, som aldrig någonsin känt att de riktigt passat in någonstans.

Om du får barn, kommer hen att vara bortskämd? 
— Haha absolut inte! Jag har lärt mig min läxa, det blir sysslor i huset och indragen veckopeng om vederbörande inte sköter sig! Jag är tuff när det spelar roll ska du veta....typ.

Vad mötte du för reaktioner i samband med att programmet sändes?
— Väldigt blandat, i media blev moraltanterna tokiga och kritiserade oss och kallade oss för räkmackegenerationen eller något i den stilen, men på stan, i bloggen och sådant var allt alltid positivt. Unga tjejer och killar som kom fram, än i dag, och säger att jag är deras förebild och att de vågar vara sig själv för att de ser att jag gör det, varje dag. Det gör mig sjukt stolt och det är i slutändan därför jag ville bli en offentlig person, för att inspirera människor och visa ungdomar som tror att de är ensamma att de inte är det, så kände jag väldigt ofta när jag var yngre och jag hade ingen förebild att se upp till som var som jag.

Spelar du en roll för att du tjänar på det i bloggvärlden och för att det gör dig till en profil? Eller är du precis som du är i offentliga sammanhang?
— Nja det skulle jag inte vilja påstå, dock ser mitt bloggande väldigt annorlunda ut idag än vad det gjorde för flera år sedan men det tycker jag är naturligt, man växer, mognar och inser vad som funkar och inte funkar med tiden. Hade jag bloggat likadant nu som jag gjorde i samband med programmet hade jag fått panik, haha. Jag vill alltid känna att jag går framåt och utvecklas, det är väldigt viktigt för mig. Sen har jag alltid varit en entertainer, jag älskar att underhålla folk och få dem att skratta och ha det kul, men "privat" är ju nog lite mer tillbakadragen brukar folk säga. 

Allt fler bloggre skriver öppet om hur trötta de är på en ytlig bloggvärld. Kan du känna likadant?
— Gud ja, och jag är så glad för att jag har min klick med "äkta" vänner som jag känt sedan barnsben och omringar med, de som typ "duckar" så fort jag tar fram en kamera eller suckar när jag tar bild på tallriken när vi äter lunch, innerst inne älskar jag att de är så oinsatta och skiter i vem jag är, eller har blivit snarare. Men jag vet att de är glada för min skull och unnar mig detta liv, eftersom att jag faktiskt lever min dröm.

Du har själv inte varit inblandat i något stort bloggbråk, hur håller du dig neutral när flera av dina vänner kastar skit på varandra?
— Genom att förklara för dem att jag inte vill ha någon del i det, jag leker inte i sandlådan och har aldrig gjort det, dessutom blir jag livrädd när jag ser bloggar där folk hänger ut varandra och skriver ut varandras hemligheter och dylikt och skulle aldrig kunna ha en sådan människa i mitt liv. Bloggare är ju faktiskt de "nya kändisarna" och blir förebilder för otroligt mycket folk där ute, då måste man ta sitt ansvar.

Många beskriver dig som ödmjuk - är det svårt att behålla tålamodet med så mycket som händer runtomkring dig?
— Det är fint att jag fått den "stämpeln", får mejl så gott som dagligen från folk jag träffat som tackar mig för att jag varit snäll mot dem och det gör mig såklart glad men samtidigt lite konfunderad och får mig att tänka på hur mina bloggkollegor faktiskt beter sig mot sina läsare eller "fans" som kommer fram, för det är trots allt tack vare dem som du ens kan ha din blogg, säger Daniel och fortsätter: 

— Men det är klart att tålamodet ibland kan tryta, till exempel nu när jag flyttade till min första egna lägenhet som jag var så stolt över och genast fick en person på halsen som knackar på min dörr mitt i natten och lämnar hotfulla meddelanden och verkar hata mig. Det var såklart en jobbig period för mig eftersom att jag är van vid att bli omtyckt, men när jag pratade ut om det och skrev det på bloggen fick jag uppmuntrande ord från mina läsare som fick mig att se annorlunda på problemet. Innan var jag beredd på att flytta men det vägrar jag göra nu. 

Det ligger väldigt mycket fokus på hatiska kommentarer i bloggares kommentarsfält just nu, men sällan är det många ord om de goda kommentarerna du nämner. Hur mycket betyder egentligen den positiva responsen från dina läsare?
— Ja det är knepigt det där, hur man kan få hur mycket positiva tillrop som helst men ändå är det de negativa man kommer ihåg mest. Har du på dig en riktigt snygg outfit spelar det ingen roll om en miljon människor säger att den är fashion, får du en person som inte tycker det så kommer du ju ihåg det. Men jag har jobbat på det där nu och har väldigt svårt att bli sänkt faktiskt. 

Har det hänt att någon som känner igen dig kommit fram och sagt något elakt?
— Häromdagen kom det fram en kille till mig och sa "Daniel vet du vad, jag är inte ett fan av dig - jag är ett fan av din mamma! Fy fan vilken härlig kvinna hon verkar vara!" och det är väl ungefär på den nivån det "elakaste" jag fått ligger, och det känns så skönt. 

Hur mycket tjänar du på din blogg i rena pengar?
— Jag har en fast lön som jag fakturerar för och sen så har jag en rörlig del också! Och det är ju bloggen, sen fakturerar jag för mina olika tevejobb som jag gör i perioder. Det är tråkigt att prata om pengar, om man inte typ jobbar på en bank eller så.

Som det ser ut nu har du inget direkt traditionellt jobb, vad hade du velat jobba med om du haft ett 9-5 jobb? Bank kanske?
— Haha Ja kanske en bank, vem vet? Men siffror är inte min grej tyvärr. Jag tycker om livet som frilansare. Sen läser jag ju en utbildning på universitetet på heltid också så ett jobb på det skulle nog bli lite mycket. Jag skulle nog vilja jobba med projektledning där jag har en stor personalstyrka med mig och tillsammans skulle vi ro olika projekt i hamn. Jag älskar ju att träffa människor och att se någonting från början till slut är en riktig segerkänsla för mig.

"Man ska inte göra teve bara för att det är teve"

Har du fått något sjukt jobberbjudande som du tackat nej till? 
— Haha ja en hel del. Jag väljer mina projekt noggrant numera och det är verkligen viktigt tycker jag. Man ska ju inte göra teve bara för att det är teve, samma med reklamjobb och intervjuer. Allt jag gör i min karriär finns det en tanke bakom och i min karriär finns det en röd tråd som jag följt sedan dag ett. Våga och vinn.

Du delade ut pris på Rockbjörnen nyligen, det är ganska stort och något inte vem som helst får göra - känner du att du har suddat ut stämpeln som reality-känd?
— Herregud, vad fett det var. Det var verkligen ett sådant hedersuppdrag att få dela ut pris, dessutom vann min absoluta favoritgrupp priset som jag fick dela ut, ganska surrealistisk känsla. Jag vet inte riktigt det där med stämpeln, folk har ju aldrig typ kallat mig för "Ung och bortskämd-Daniel" eller typ "The Voice-Paris" utan det har alltid varit Daniel Paris. En skön kille som gör allt för att underhålla människor och få dem att må bra. Hade jag inte varit en tevepersonlighet hade jag gjort exakt samma sak fast på kontoret jag kanske jobbat på.

Du har gjort en del, allt från som sagt teve till kokbok, vad vill du egentligen vara känd för? 
— Det jag lärde mig i "Ung och bortskämd"-huset var ju faktiskt att man inte ska vara rädd för nya saker och att man kan göra vad fasen man vill om man bara vågar. Det blev lite av ett "mantra" för mig efteråt. Jag ville skriva en bok om det hela och allt jag lärt mig, "men jag skulle ju aldrig kunna skriva en bok, det är ju bara författare som kan?" tänkte jag. Men vem säger att det ska vara så? Så jag gjorde det, samma med "Den sista Dokusåpan", "jag är ju ingen skådis?", tänkte jag trots att jag drömt om att få skådespela hela mitt liv, så jag gjorde det. Jag lärde mig att inte begränsa mig själv och det var verkligen det bästa programmet kunde ge mig. 

— Jag har ju gjort massor, dels medialt men även lokalt, såsom konferencier jobb och föreläsande och för bara ett år sedan kunde jag inte prata inför en grupp människor utan att få panik! 
Men det jag vill vara "känd" för är att vara en inspirationskälla för ungdomar och så länge jag känner att jag har något att tillföra till mediaklimatet kommer jag att vilja fortsätta vara offentlig, för det är det jag brinner för och jag vet att jag lyckats bra med det när jag ser på de mail och tillrop jag får.

Vad blir nästa steg i karriären?
— Det får vi allt se, som sagt jag stänger inga dörrar! Det skulle vara sjukt kul att få jobba som programledare längre fram, det har jag alltid velat göra och det är något som jag inte gjort än.