Krönika: "Snart är de tvättäkta attention whores"

Så var det slut på det roliga. Guldkonfettin är slutsprutat, de sista Jihde-flosklerna uttalade och vinnarlåten har fängslats av radioskvalets gudsförgätna grepp.

Så vad minns vi egentligen av Idol-året som gått?

Kanske främst att årets säsong, i ärlighetens namn, inte har bjudit på den nödvändiga gnistan. Konceptet känns både lamt och tämligen uttjatat. Peter Jihde säger sig, med all rätt, vara tveksam till ytterligare en säsong.

Nästa år ska - om han ställer upp - bli det sista, och det krävs då en show som utmanar det mesta i svensk underhållningsväg. Lyckas man med detta mastodontprojekt kanske vi får återse både juryn och den putslustige smålänningen nästa år.

Den svenska Idol-eran kan alltså ha sett sitt slut. Och brudarna, som i många frusna timmar har stått i kö för att kanske, och bara eventuellt, få en vink av sin favoritidol - vars namn de etsat fast i pannan med vattenfast tusch - är de största förlorarna. 

Det ska dock erkännas. Jag var en gång en av dem. En av alla brudar med gråten i halsen över att ännu en säsong var slut och man inte längre skulle få se något av deltagarna (kanske framför allt, om inte bara, de snygga killarna. Bör i dag diskuteras exakt hur snygga).

Eller nej, riktigt så allvarligt var det kanske aldrig - även om dramaturgin i den här texten hade fått en rejäl förtjänst av att jag hade varit det.

Jag var inte så där skrikig och rödgråten i teve när han med stort H åkte ut. Jag skakade inte av nervositet framför kamerorna när min stora favorit hängde löst och riskerade att försvinna. Inte heller filmades jag när jag sträckte alla kroppens delar ur led för att kasta mig mot idolen och falsettartat skrika hans namn.

Jag gjorde det i stället i smyg.

I mitt flickrums dunkla hörn var jag hopplöst förälskad i Darin med sin, för ändamålet, otympliga tandräls. Jag skrattade åt Ola Svenssons knasiga upptåg mot de andra idolerna (majonäs i tandkrämstuben och annat fullkomligt fantastiskt).

Jag tänkte till och med att jag hade kunnat ramla och bryta armen bara Måns Zelmerlöw hade gått förbi och räddat mig.

Men jag har mognat nu. Förstår givetvis att Måns inte kommer dyka upp bara så där om jag bryter en arm.

Det krävs minst ett ben. Eller ska man kanske offra sitt bäcken?

Hur som helst sprack alltså den omtalade bubblan till slut.

Jag ger det en månad innan alla de idoler som under resans gång blivit förnärmade, arga och till och med rasande på medias bevakning och ständiga rubrikjakt blir plötsliga och tvättäkta attention whores, som inget hellre vill än att få ett löp. Eller medverka i bottenskrapet Lotta på Liseberg.

Skulle Gefle Dagblad mot förmodan ringa upp för en kommentar om vinterns fasansfulla kyla eller om vem som går vidare i semifinalen av Vem vet mest? vore veckan räddad.

Frågan är bara vem de ska ligga med för att det ska ske.